Finkulturell dubbelvev

Torsdagen såg på förhand ut som en sån där kväll där man utan att skämmas skulle kunna titulera sig stockholmare. Det var en sån kväll där det fanns en faktisk anledning att ha lemmeltågat till huvudstaden; det var ju, just igår torsdag, här det hände.

Först skulle mina gamla parallellklasskompisar från Mittuniversitetets bildjournalistikutbildning bjuda till vernissage där man skulle få frottera sig med den aspirerande kultureliten och därefter kunde man, på en vanlig blanktorsdag, välja mellan Amason/Joy/Madi Banja på Trädgården eller Vasas Flora och Fauna på Scalateatern.

Jag hade äntligen tänkt se det sistnämnda, men vi återkommer till det.

Först: vernissage.

De hade varit ute i världen i sitt examensarbete, bildjournalisterna, och sammanställt varsin bildserie, prydligt upphängda och inramade porträtt som de nu nervöst stod uppradade intill.

Jag gick runt och tittade på tavlorna med mitt Andy Bernardska öga för konstkritik, tänkte »this photo is bad« hit och »this photo is good« dit, men skenade ganska snart iväg till att fundera hur det skulle vara att själv ha fått gjort ett motsvarande textreportage som examensarbete.

Att stå där intill sina 30 000 framkrystade tecken och ställas mot väggen av en näsvis monokelfarbror.

»Varför har du valt det stilistiska greppet att genomgående ersätta mun med näbb?«, skulle de fråga och jag ba »öööööööööh« och så skulle det fortsätta tills jag stod naken, avklädd alla haltande metaforer. »Är din tolkning av näbb verkligen så att den att den innefattar såväl näs- som munparti???« och jag skulle åberopa den litterära friheten, avlägga en Knausgårdslång svada om cykloper och… nej, hur trevligt det än vore att få åka iväg och skriva ett reportage (folk hade varit i USA, på Bali, i Berlin!!!) så hade det nog ändå inte kompenserat för utsattheten på ett vernissage.

Det var fri lejd på det vita vinet och vid ett tillfälle, när jag hämtade åt både mig och Tilde, fann jag mig anamma en så kallad kulturell dubbelvev – med en vinfylld plastmugg i vardera näve. Jag höll mig dock, som diagnostiserad tvångssmåsnaskare, från att sticka ner tassen i den finkulturella bakteriefloran som måste ha frodats i någon av de utplacerade chipsskålarna.

Nåväl, till saken: i plastmuggsvevandet och stimmigheten glömde jag helt bort tiden. Efter att Bohman noterat att någon upphöjd Bildbyrån-journalist gått runt och nagelfarit tavlorna var det för roligt att spekulera i vem som gått omkring på en motsvarande textutställning; vilken mellanchef på Sportbladet som skulle ögna igenom reportagen med sina textanalyserande ögon och sålla agnarna (potentiella dokuemntskribenter med en osäkrad biblisk metafor i hölstret) från vetet.

Jag glömde helt sonika tid och rum, som den plastmuggsvevande vernissagesjäl jag blivit, och trots ivriga sms-påminnelser från min gode vän Sinan så hann jag inte till Vasas Flora och Faunas spelning förrän vid halv åtta; en halvtimme efter Scalateatern slog upp dörrarna.

Då var det för sent. Stockholm är en stad där det räcker att en enda man i ryggsäck och keps yppar någonting om »österbottnisk genuinitet« längs Götgatan för att ängsliga lemmeltåg av PR-tjommar ska lemmeltåga in i anvisad teaterlokal.

När jag väl hittade in i salen såg jag min vän Sinan sitta uppslungad i smöret, i mitten av mitten, kanske hade han till och med en liten kopp mandlar i näven; här skulle avnjutas stor konst, meddelade han med en glad vinkning. Själv blev jag bestämt avhyst från trappområdet av en vakt, bortförd från ett band jag väntat på att få se sedan senhösten 2011 när jag cyklade över Tegsbron i kylig motvind och låtsades att den också var av papp.

En måst’ nog ha en öl trots allt, efter en sån pinsam besvikelse.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *