Bluetooth-aura

Jag stod och log för mig själv på pendeln imorse, så där fånigt och pillemariskt som man kan göra när man tänker på någonting som man skulle vilja försöka vara rolig kring.

(Podcastexplosionen har förresten gjort det mycket mer socialt accepterat att stå och mjuggle åt egna funderingar. Har man bara ett par hörlurar över öronen antar folk helt sonika att man står och småskrattar åt Alex Schulman och Sigge Ekl… NEJ! Stryk denna spaning! Jag vill mycket hellre att förbipasserande tror jag är labil än att jag småskrattar åt något dylikt.)

Mina tankar hade nämligen, av något oklar anledning; jag satt väl och ströläste fanskrönikor, fastnat kring en Expressen-journalists bylinebild.

Jag tänkte – efter att ha levererat en lika dåligt som tråkigt skriven GIF-analys igår – att jag borde spexa till de krönikeliknande texterna på denna portal med en rolig bylinebild på mig, där jag efterliknar denne.

Det allra roligaste med Sport-Expressens bylinebilder till deras krönikor på nätet är förstås att de är så väldigt, väldigt uppförstorade. Man måste läsa i stort sett hela krönikan innan man har lyckats scrolla sig förbi en hel krönikörlekamen. En Expressen-ingress är i regel ungefär ett halvt bylinehuvud lång (det är tumregeln) och ett tag, mitt i krönikornas brödtext, känns det som att man måste läsa tre-fyra stycken innan man kommer förbi det inte sällan framskjutande skrevpartiet hos krönikören. Det är som att skrevpartiet nästan får eget liv och man känner att det följer med en nedåt, genom scrollningen som såna där enerverande reklambanners.

Jag tänkte på det här imorse, smålog för mig själ och slog fast att jag skulle försöka köpa mig ett överdimensionerat skärp och en klocka med ett sånt där mastodont-ur (ett sånt med dubbla ur; ett som visar vad klockan är i Sverige och ett som visar vad den är för Patrick Mörk) för att ta den spexiga bylinebilden. Kanske försöka be portalens IT-avdelning att också knacka in lite kod om skrevförföljning; att bylinebildens skrevparti förlängs och följer med när man scrollar.

Jag tänkte att innan hösten, kanske, så ska jag ha gjort det. Det kommer bli roligt, tänkte jag och lade, pillemariskt leende!!!, tanken i den digra utkasthögen som bara växer och växer och aldrig tas tag i på allvar.

Och så kommer jag in på jobbet, slår upp Twitter och så… är allt gjort:

Den svenske internetvirtousen Andrev Walden har redan drivit gäck om det och så mycket mer! Om Andrés Lokko-faser och om just de där »Expressen-männen med Bluetooth-aura«. Det är ett sånt blogginlägg jag själv velat skriva om jag varit född rolig och skarp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *