Jan Halvors tappade Härskarring

Skärmavbild 2015-05-19 kl. 19.10.30

Det är nästan på dagen tio år sedan Daniel »Sulan« Westlin tofflade sönder någonting i den medelpadska fotbollssjälvbilden.

Jag minns med vilket självförtroende, vilken uppblåst självbild, jag åkte till Gefle våren 2005. Fullsatta bussar med supportrar, Patronerna som ringlade sig upp på läktarna i en blåvit mask, feststämningen, den uppenbara klasskillnaden på pappret; det kändes som att den mångårigt allsvenska staden Sundsvall sänt ut Giffarna och Patronerna som allsvenska missionärer till de gästrikländska hedningarna som naivt nog försökt limma ihop ett lag på gamla bortslängda GIF-rester (Jon Ericsson), bortglömda Ljunga-söner (Benny Mattsson) och någon lokal bonde (Daniel Bernhardsson).

Gefle hade, ser jag när jag kollar upp det förlorat alla matcher utom en och nu skulle Giffarna – som efter premiärsegern mot Elfsborg också hade haft det körigt – komma dit och få fart på sin säsong med den behagliga trepoängare som en norrländsk kvalitetsskillnad rättfärdigar.

Visst, jag minns att Daniel Bernhardsson petade dit 1–0 tidigt, men jag tänkte verkligen att ordningen var återställd (en tanke jag nog aldrig tänkt på allsvensk nivå sedan dess!!!) när Fredrik Lundqvist tryckte dit 1–1 på straff kort därpå. Nej, aldrig skulle väl någon som fått jobba på sin Kings Cup-bränna i landslagsshorts under vintern komma att låta sig brädas av en mjölkbonde.

Det var bara en tidsfråga innan kvalitetsskillnaden skulle ge utslag på fler positioner. Bara en tidsfråga, försäkrade man sig. En tidsfråga.

Sedan kom »Sulan« Westlin och hans tå. Sedan kom inget mer. Sedan kom den mest sorgsna bussresa jag genomlidit, sorgligare än efter alla förluster jag förlorat själv, för där fanns inte ens någon aggressivitet, ingen ilska, ingen riktning på besvikelsen; bara tomhet.

Visst: själva GIF-laget studsade omgående tillbaka och nöp en 2–0-seger hemma mot ett Malmö med Marcus Rosenberg och Afonso Alves längst fram (minns ni »Herminators« nick från halvplan där Asper snavade över sina egna långbyxor i sin jakt på den bortre, aviga stolpen?), och sådana glädjeskott från höften har ju kunnat hitta rätt sedan dess också – men aldrig någonsin mot Gefle.

För sedan den »Sulan«-tån har det inte varit något snack. Gefle IF har gnetat och tjurat sig kvar på den där norrländska tronen; genom den flintifierade tjurskalligheten hos Johan Claesson eller genom Bapupa-briljans eller vad värre varit: genom en enkel fnysning. I det snöyrande kvalet 2010 var det som att Giffarna knappt ens var värdiga att försöka mäta sig med de norrländska mästarna i allsvensk överlevnad.

Från att Giffarna plockat Micke Åskoogh-russinen ur Gefle-kakan och skickat Jon Ericsson-smulor åt andra hållet gick det snabbt till att Micke Dahlberg-figurer hamnade i ljusblått samtidigt som Gefle obrytt skickade nutidens överblivna Jon Ericsson-figurer (som har den stående »Super-Jon«-luggen lagd på sned, gör frivolter och heter, säg, Eric Larsson) mot Medelpad.

Två GIF-poäng av 24 (tchu–ghoo–füüüra!!!) möjliga genom åren är inga siffror man skojar bort. Inte ens när Sören Åkeby valde att med sitt bollrullande kortpassningslag utmana de gästrikländska kämparna i andra grenar än norrländsk karghet så lyckades man bärga fler än en poäng (0–0 borta, 0–1 hemma).

Där trodde jag nog att det allra sista hoppet släcktes; när inte ens det försöket till revolution mot den norrländska fotbollsmakten lyckades rubba Pelle Olsson-regimen.

Men banne mig om jag ändå inte – av anledningar som går över mitt enkla fotbollshuvud – åker hoppfull till invigningen av Drömvallen imorgon, tio år och fyra dagar efter att »Sulan« satte dit tån framför Sundfors.

Det har alltid känts som att det funnits ett allseende öga som vakat över Medelpad och i god tid förberett sig för att slå ner alla upprorsförsök. »Jaha, de kommer med Hannes Sigurdsson? Snabbt! Bygg en Thomas Hedlund-uruk-hai!« eller »Håhå! De vill rulla ut oss! Finslipa Mikael Dahlberg-ocrchens bollmottagande«. Och så har det slagits ner, uppror efter uppror.

Men vilket gästrikländskt öga ska få grepp om det här rövargänget i tid?

gif-1024x649
Montage: Pirkt.se’s Paint & Clipart Studio [No Rights Reserved]

Aderton utvalda GIF-spelare och ett gäng ledare ska imorgon resa 22 mil för att ta tillbaka den norrländska härskarring som Pelle Olsson, enligt sägnen, ska ha huggit av Jan Halvor Halvorsens finger.

Det är en fullständigt obegriplig handling och rollistan är synnerligen diffus, men jag kommer att följa den med oerhörd spänning och en viss tillförsikt.

Jag vet inte varför de skulle vinna, men jag förstår mig heller inte på det här oförutsägbara laget tillräckligt för att veta varför de skulle förlora mot Gefle – och det känns som ett bättre utgångsläge än på mycket länge.

One thought on “Jan Halvors tappade Härskarring

  1. Ja fy för den lede för 2005, vilken bajsmatch.. Men värst av allt var ändå när Åkeby inför hemmaderbyt 2012 slängde in Danielsson på innermittfältet och rubbade allt vad balans i spelet hette, avskytt honom ända sen dess och det blev inte bättre med ”Holster på topp i kvalet” -hjärnsläppet ..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *