Gud

Jag gick en kurs i retorik under hösten. Jag spädde ut mitt frilansgynnande med att förbereda och hålla ett tal i veckan och jag gillade det – frånsett de meningslösa inlämningarna – väldigt mycket.

Att kliva upp inför okända människor, att ställa sig där och låta dem sitta och döma en och ens material gav mig, jag-vet-inte, en adrenalin- och nervositetstillförsel som jag saknat sedan jag slutade spela fotboll. Inte samma sak, förstås: men till någon procent samma sak, kanske.

Den där känslan av lättnad när det är över, när anspänningen släpper: vetskapen om att man genomfört något som man kommer att bli direkt och konkret bedömd för.

(null)

Jag hade inte mycket till övers för Thåströms nya, inte alls, men en låt, nej, kanske en strof!!!, fastnade ordentligt:

Ner mot terminalens ”så att nånting kan bli Gud igen”-slingor.

Säga vad man vill om min fotbollskarriär – det är det många, nej, knappt ingen som gjorde; den gick obemärkt förbi – men att gå ut och spela matcher på söndagen var Gud.

Att sitta hemma om lördagarna och pula näbben så full av pasta att man nästan somnade över den smörbelupna kastrullen. Att bubblande gå omkring och se samlad ut i omklädningsrummet innan. Att vända hem från, säg, Västerås med en oförtjänt trepoängare i samma bagageutrymme som värmelådorna med den torra ++-pastan som var mer av ett arbetspass än en måltid.

Jag saknar inte precis det – jag vill kunna åka iväg till Norrköping eller Amsterdam eller Island över en helg – men jag saknar något som det.

Nånting som kan bli Gud igen, Gud igen, Gud. 

 

Att följa Giffarna på nära håll under hösten var förstås väldigt roligt och givande – det klart roligaste och mest givande jag gjort i någon form av journalistroll – men det var väl fortfarande inte Gud.

Vad är väl att få gå omkring i ett omklädningsrum fullt av segerrusiga, svettiga och dansande spelare efter en 1–0-seger mot Sirius när man står där torrlagd i någon jävla halsduk och försöker verka tjenis med Daniel Sliper? Man vill ju vara svettig, inte förstrött fråga om han är hundraprocentig i vaden.

Det är lite som att gå runt och vara nykter på en fest när alla blivit lite väl klängiga och ryggdunkiga.

IMG_1985.JPG
Det var en nerv i att skicka iväg 38 000 tecken, se dem bli 35 000, se dem tryckas.

Man fick sig några ryggdunkningar någon månad senare, något glatt tillrop, någon halvannan notifikation i mobilen, någon viral tumme upp.

(null)
Vi är förstås Gud. Varje morgon, varje dag, varje kväll. Så mycket mer Gud än ett dagligt, trepoänggivande sista-minuten-mål.

Men där hon hjälper ett litet kid med läxorna – på sin fritid, av egen fri vilja – sätter jag mig och funderar ifall världen behöver ett blogginlägg om Smajl Suljevic långa passningsspel. Detta efter att ha åkt till jobbet tillsammans med alla andra, jobbat som alla andra, och åkt hem (ståendes! trängandes!) precis samtidigt som alla andra.

Jag skulle behöva kila in Gud. Inte gud-gud, ni fattar, men det Thåström sjunger om i den där enda låten ni behöver bry er om.

(Om ni inte är Jan Gradvall: då har ni väl 80 000, nåt sånt?, F-skattade kronors skäl att gå igång på hela albumet och hela konceptet, nej, PR-maskineriet Thåström.)

 

Nåväl. Det var inte det det skulle handla om. Det var det här som det skulle handlat om en gång i tiden; när jag gjorde mina sista träningar med Selånger var jag helt säker på att jag skulle vara tvungen att skriva av mig tusen och åter tusen tecken om hur det var att äta mindre pasta och inte ha varje kväll uppbokad.

 

Det här – ett vanligt jävla inlägg, tänkte jag – skulle handla om en tant som gick i min retorikklass. Vi kan kalla henne Ulla, ty så heter väl gemene pensionär av kvinnligt kön.

Ulla hade någon form av svårartad ögonåkomma – starr av någon kulör, månne – och på den första lektionen fick vi svara på varför vi valt att gå den här retorikkursen. Vad vi ville ha ut av det.

Jag vred väl på mig och sa något klyschigt om att typ ”bli en bättre talare”. Ulla svarade säkert att hon valt att gå den här retorikkursen på Stockholms Universitet för att bli bättre på att skriva klagobrev till Stockholms Universitet.

Hon fick dålig respons på de brev hon skickade in till universitetet och nu ville hon – via en kurs på samma universitet – vässa sin retorik för att skicka skarpare klagobrev till universitetet.

Jag beundrade henne mycket för denna ihärdighet. Gud kan vara att klaga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *