Utan titel

Visste ni att det var dryga 30 000 på en match Superettan igår? Ja, jo, jag vet att det har stått i alla tidningar i över en vecka – men visste ni att det också blev så?

Annars går det att läsa i morgondagens tidningar.

Att Ljungskile, de utskällda bönderna!, tystar samma mängd stockholmare – trots utvisningar, brutna tår och igenmurade ögon – och därigenom bevisar sig i princip oslagbara, som hade Tor-Arne Fredheim ramlat över någon Super Mario-stjärna; det kanske går att finna i någon spalt.

Nåväl.

 

 

Jag är inte mycket för att slänga mig med okynnessymbolik, men ikväll kan jag inte hjälpa det.

Mitt vikariat gick ut idag, något som märktes redan vid ankomsten till bygget. När jag drog mitt passerkort och slog min kod – den extrakod jag tvingas slå för att bevisa att mannen på bilden inte är en Realisten.se-skribent – så började det blinka rött och pipa. ”Obehörig”, gastade skärmen.

Jag provade igen. ”Obehörig”. Igen. ”Obehörig”.

Jag var med all önskvärd tydlighet obehörig, trots goda tio timmar kvar av mitt vikarierande.

Till slut släpptes jag in av förbipasserande, kunde slå mig ner och skriva mina rappa simningstexter, se min fotboll och låta de sista vikarierande sandkornen strila genom timglaset.

Men när klockan passerade midnatt stötte jag åter på patrull; med ens formligen slungades min jobbdator bryskt ut från Schibsted-nätverket. Jag fick lämna min sista text – ett tröttare införknäck till City–Liverpool – mejlledes, via mobilen.

Det är sista-dags-trassel att räkna med och ej att förväxla med symbolik.

Det här, mina vänner, är symbolik:

IMG_1569.JPG

Schibsted-skrapan ska förses med rigorös, flygplatsliknande säkerhet vid ingångarna – och tror ni inte att ovanstående nya säkerhetsslussar kommer att stå klara imorgon; precis då jag gjort mitt på bygget? Som för att med bestämdhet – den bestämdhet bara ett nytt slussystem skänker – manifestera att ”här kommer du inte in längre”.

Efter detta det sista passet följde Per Bohman mig ner mot nattbussen. Jag hade goda tjugo minuter till nästa nattbuss avgång och kände för en snabbare svängom på McDonalds; kände för att nypa någonting litet att hejdlöst unna sig på denna eventuellt sista nattbussfärd.

Precis när vi når fram dansar ett lyckligt par grabbar ut ur restaurangmynningen med fingrarna saligt tallandes ner i en frityrdoftande ta-med-påse. Dörren stängs, medelst handkraft av ett par väktare, efter nattens sista saliga tu. Jag står en meter från glasdörren när den dovt går igen.

Jag tittar bedjande på den unge dörrstängaren. Han har ett mjukt ansikte: runt, bullformat och vänligt.

Hans teckenspråk är kargare.

Han gör – och jag skojar inte – ett snabbt wash-out-tecken.

Jag tror att det betyder ”nej, inga nuggets”.

Eller hybridicing.

 

 

Jag tänkte göra något storslaget av denna den sista nattbussresan, hade tänkt på det en tid; men så kom den bara – och då sitter man helt plötsligt här och tar kort på sig själv i rött trafikljussken, precis som vilken färd som helst.

IMG_1577.JPG

Klockan är halv fyra på morgonen. Imorgon slänger jag mig ut i det blondinbelliskt folkpartistiskt fria.

Jag är min egen lyckas smed. Det är vi alla.

Gör dina egna nuggets.

Wash-out.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *