Nånstans ska man va

20140721-172720-62840760.jpg
Nånstans ska man va, som Thåström slog fast på Sönder Boulevard, och det här lilla sjöbrynet – bara några tio promenadminuter bort – hoppas jag kan bli nånstans där jag kan vara ofta i sommar.

I min farmor och farfars stuga var det tjugofyra grader när jag idkade badpremiär härom veckan; här var det termometerlöst men mina känsliga tassar – en gång kända för att kunna träffa en fotbollsplanhalva från femton-tjugo meter – noterade genast att det var betydligt varmare än i det medelpadska kallhålet.

20140721-172720-62840061.jpg
26-27 grader? Nånstans ska man bada.

20140721-172720-62840407.jpg
Min medhavde vän ”Sigge”, vars namn jag fingerat på grund av de känsliga uppgifterna som följer, berättade i vattenbrynet en fantastisk liten uppväxthistoria; en som kanske får dig som kanske fördomsfullt tänker att ”en uppväxt i södra Norrland väl omöjligt kan ha varit tuff” att tänka om.

När ”Sigge”, återigen: fingerat, var omkring tio år gammal så försvann hans katt. Till slut kom hans ömme fader in på ”Sigges” rum för att berätta som det var. Katten var funnen. Avliden. Nu skulle den sköre tioåringen få sitt, ja, kanske sitt första stora sorgebesked levererat till sig.

Fadern tog ton och berättade att ”katten hade blivit överkörd av en bil…”, och det är förstås sorgligt nog redan där, kanske föll ”Sigge” redan här i gråt, medan fadern fortsatte: ”… och det är också så att några andra djur redan hade varit där och ätit på honom när han hittades.”

Det där tillägget, det där fullkomligt onödiga – men hårda, härdande!!! – tillägget, kan vara något av det allra kargaste som yppats i Västernorrland.

Nånstans ska man bli gnagen på vid en vägkant.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *