Bryt upp, bryt upp!

”Jag såg så mycket fram emot kvällens möte med VM-guldhjälten från 1998.”

Orden är Lilian Thurams och syftar till att han ikväll skulle få åka ut till Botkyrka dit även Sportbladets praktikant Erik Löfgren, kugge i det Medskogsbrons BK som tog hem Lilla VM i Matfors –98, var utsänd.

Men det blev inte så mycket av det där mötet två VM-hjältar emellan. Det sprakade aldrig; gavs aldrig tillfälle.

Lillian var trött, jag var ensam. Min tv-fotograf var tvungen att lämna i förtid och jag lämnades med såväl tv-kamera och mikrofon. Jag som nätt och jämnt kan manövrera en diktafon.

Det blev tillbörligt kaos. Jag återvände i stort sett tomhänt, bortsett från ett par podiumcitat. Lilian hade autografskrivit och Instagramfotograferat sig själv till leda efter föreläsningen och ville inte träffa media som planerat.

Jag är mycket besviken.

Kanske blir det någonting bättre här, om jag någon gång lyckas sammanställa det jag ändå lyckades fånga kameraledes. Kanske lyckas jag styra ett riktigt, ordnat möte med den kloke gamle försvararen och fördomsbekämparen imorgon.

Det är en dag imorgon också.

Om jag någonsin tar mig an podcastgebitet så vill jag göra det på nattbussen. Jag tänkte på det när jag satt bredvid en ung grabb i studentkostym och tillhörande mössa igår; städad, pånyttnykter och till synes något nedstämd. Vad känner han för att i finaste gå-bort-skruden långsamt rulla mot Livgardet i moloken singular?

Nattbussarna börjar fyllas med folk även vardagligen nu i försommaren: jag hade kunnat ägna den knappa småtimmen mot Kallhäll med att flanera omkring med en kvalitativ diktafon i jakt på levnadsöden.

PodcastIntro: Tommy Svensson läser Karin Boye.

”Nog finns det mål och mening i vår färd,
men det är vägen,
som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp!
Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.”

Jag skulle ha, säg, 14 lyssnare och för första gången någonsin känna mig riktigt stolt och nöjd.

Vi åkte just förbi ”Industrihotellet”, förresten.

Ett podcastnamn?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *