Nattbusstummar och gurknävar

Jag har, som ni kanske har märkt, varit tvungen att ta en paus i de annars så punktliga uppdateringarna från nattbussen hem.

Detta beror bara delvis på en allmän trötthet och likgiltighet – och mer på att det tär något oerhört på tummarna att under en knapp timmes nattbussresa sitta och smattra ner anekdoter på en mobiltelefon.

Och jag vill inte behöva sjukskriva mig på grund av nattbusstumme.

Men inget ont som inte har något gott med sig.

Vad är det för ett jävla uttryck, egentligen? Mia Törnblomifieringen av samhället började alltså redan när listan över svenska ordspråk sammanställdes.

Nåväl: i samband med att jag diagnostiserade mig själv med en begynnande nattbusstumme kom jag att tänka på andra luddiga, icke-etablerade namn på skador.

Jag tänkte lista de tre bästa skadenamnen, alla väl förankrade i fotbollshistorien.

 

Karl Corneliusson, ”Gurknäve”:

Han var ju faktiskt på väg mot VM-truppen 2002, AIK:s Karl Corneliusson, när olyckan var framme.

Jag är lite besviken på den unge reportern Simon Bank här, som inte gjorde något större och mer vackert målande av detta svårslagna råmaterial.

Kalle skar sig i alla fall i ena pekfingret när han skulle hacka gurka hemmavid och blev därefter borta i sex veckor, tappade sin fasta landslagsplats och återhämtade sig aldrig riktigt. Det får man väl säga – trots att han, utlånad från Serie B-klubben Salernitana, ett tag bar Diego Maradonas nummer 10-tröja i Napoli.

Jag tycker att vi försöker rekonstruera hur det måste ha varit för Karl att slå en signal till Lars Lagerbäck och förklara varför han måste stå över landslagsspel.

Karl: Hej Lars. Det är Karl.

Lars: Karl Antonelius?

Karl: Nej, Karl Corneliusson. Antonelius heter Tomas. Han är den andre menlöse ytterbacken.

Lars: Säg inte så, Karl. Inte menlösa: habila. Ni är habila, båda två. Tiden ska komma för frejdiga ytterbackar, men den är inte kommen. Ännu finns tid för både dig och Tomas. Vad har du på hjärtat?

Karl: Jo, jag stod just och skulle förbereda för en liten tacokväll hemma…

Lars: Tacos som är så gott på en fredag. Men inte har du banan i?

Karl: Nej. Ingen banan. Bara gurka, tomat och ibland en klick cremé fraiche. För syran.

Lars: Jo. Man vill ju åt syran. Det kryddiga med det syrliga. Det är det bästa med tacosen.

Karl: Ja, men nu är det så att när skulle skära upp grönsakerna jag slant med kökskniven. Jag skar mig illa i fingret.

Lars: De där förbannade tomaterna. De är så hala. Inga knivar rår på tomatens slippriga skinn. Tomattummen är vanligare än man tror. Hur illa är det, Karl?

Karl: Nej, det var inte tomaten. Tomaten gick bra. Den ligger här i skålen. Men gurkan.

Lars: Säg inte att du dragit på dig en gurknäve, Karl.

Karl: Jag är rädd för det, Lars. En rejäl.

Lars: Det är väl sex till åtta veckor?

Karl: De säger det.

Lars: Det är tur att vi har Tomas.

Karl: Det är tur att vi har Tomas. Tomas är habil. Vi går på ett ut.

Lars: Ni gör ju det. Nu börjar Stadskampen igen. Jag funderar på att åka in till Sundsvall och bistå med en liten figurin i trä.

Karl: Han är festlig, den där Staffan Kling.

Lars: Ling, Karl. Staffan Ling.

Karl: Vad sa jag?

Lars: Du sa Kling. Med K.

Karl: Just ja. Ling är det. Men då säger vi väl så.

Lars: Sex till åtta veckor?

Karl: Sex till åtta veckor. Förhoppningsvis sex. Jag har redan fått en skena.

Lars: Jag kan inte lova någonting till hösten, Karl. Gurknäven är svårrehabiliterad. Vi får se hur det blir.

Karl: Jag har hört det. Vi får bara hoppas.

Lars: Vi får göra det. Adjö, Karl.

Och så var det med den landslagskarriären.

 

Santiago Cañizares, parfymtå:

En mycket kontinentalt osande skada. Tyngden mot tån berättar om att det inte är någon billig Axe-sprejflaska från Division II Norra Svealand – utan en sydeuropeiskt påkostad glasflaska.

En kvalitetsskada värd att missa en eller två VM-turneringar för.

 

Jari Litmanen, kapsylnäbb:

Jag har inte statistiskt säkerställda siffror på det här – men jag bara antar att kapsylnäbb är en av de vanligaste skadorna i vårt östra grannland: där sprätts ju så många billigt kolsyresatta Lapin Kultas att det bara måste hända i tid och otid.

Hade Jari Litmanen varit av vilken annan börd som helst hade det kunnat göras löje på hans bekostnad: nu fick Malmös fysiolog helt sonika bara med sammanbitna, besvikna läppar plita ner ”Litmanen, fem veckor, kapsylnäbb” i blocket.