Stockholm: Att kliva över lik för två cheese

Det var stort polispådrag utanför McDonalds på Vasagatan.

Någon låg ner i dunklet, vårdpersonal runtomkring. Misshandel? Mord? Mord???

Har jag klivit över lik för att förse mig med två cheese?

Kanske. Det hela var mycket obehagligt.

Polisen gick omkring inne på McDonalds och frågade ifall någon ”hade sett något”. Ingen hade sett något. De höll kvar den ende som tog beställningar ett bra tag. Jag, som hade en nattbuss att passa, men som också var hungrig, blev nästan gramsen på det utdragna förundersökningsarbetet. Förövarna ska åka dit, men cheesen ska också åka ner.

Samtiden.

Jag är Big Macen du äter, sjunger Jocke Berg i en låt som växer och växer.

Jag hann till nattbussen. Intill mig sitter ett grabbgäng som varit på rockkonsert. Jag vet det för att de gastat oavbrutet i tiotalet minuter. Jag är lite avundssjuk; dessa människor känner inte varandra sedan gammalt, de har uppenbart träffats ikväll. Det är något med entusiasmen. Hur allt sägs till varandra för första gången, hur de lyser upp när de håller med. De håller alltid med.

”Man kan alltid falla tillbaka på rocken”, säger den ene.

Killen med Tullamore Dew-kepsen nickar. Jag vet inte hur man ser ut i Dalarna; men han ser ut att komma från Dalarna. Han har en moraeusk rundhet i hela sin person.

Miles Davies? Kan det vara Miles Davies som vevat i Stockholm med omnejd? Finns det någon som heter Miles Davies? Som stavas Miles Davies? Har Miles Davies sedan länge lämnat oss? Blev han också bara 27?

Jag kan aldrig falla tillbaka på rocken.

(Uppdatering: Det var inte Miles Davis (!). Han är begraven sedan gammalt.)

Nej, det blir för mycket detta. De håller verkligen med varandra om allt. Allt! Nyss var Miles, han de såg konsert med, den eventuellt döde?, det allra bästa. Sedan Slash. Sedan Coldplay. Coldplay!

Rocken skaver inte längre, det är alldeles uppenbart. Rocken är för ryggdunkare. Rocken är Coldplay.

Vad är Robert Hurula? Han är Masshysteris gamla sångare, han är norrbottning, han är det sedan gamla svarta. Som jag längtar till hans skiva. Hans texter får mig att må dåligt på det bästa av sätt.

”Här döljer alla sina tårar och gråter

inombords just som jag och du”

”Kanske kunnat blivit nån, precis som vem som helst,

sista tåget har gått för såna som dig och mig, för länge sen”

Lorde är född 1996.

Imorgon gör jag mitt sista pass för det här skiftet. Näst sista nattbussresan på ett tag. Den går långsammare än på länge. Nu kliver ena rockgrabben, Tullamore Dew-kepsen, av. Tog de varandras nummer? Eller ses man helt sonika bara längst fram nästa gång Miles är i stan?

Man kan alltid falla tillbaka på rocken. Det är sedan gammalt.

Nu klev de andra av. Och där är tant med pantburkarna.

Det går sin gilla gång, detta.

På onsdag, på min första lediga dag, vill jag sätta mig på lokal med en kannhalva kaffe och skriva på något. Den svenska fotbollssäsongen kryper på – och årets namntrupp tar inte ut sig själv. Pirkt.se:s trumfkort – som i alla andra portalers kortlekar motsvarar instruktionskortet man kastar bort innan partiet – ska spelas ut även denna vår.

Hur starkt har Tom Siwe, som efter fjolårets läktarplats uttryckte en önskan om att slå sig in i startelvan i år, gått på försäsongen – namnmässigt? Nyper Andrés Thorleifsson en startplats? Vad kan Simon Skrabb uträtta i allsvensk miljö?

Så många frågor som jag vill besvara.

Nu vill jag dock bara sova.