Västerbottens-Kurriren, 2012-04-27:

Umeå. 27 april, 2012, inför matchen mot Ljungskile SK hemma. 

 

Det gör fortfarande ont, va? 

 

Jag är inte härifrån. Och dessutom för ung.

Men jag har ju förstått det.

Att i Västerbotten läser de fotbollsintresserade föräldrarna inte sagan om De Tre Bockarna Bruse för sina barn. Man läser den om De Tre Bröderna Wålemark – och det är en synnerligen mörk berättelse. Så pass mörk att den till slut urartar i flera års sömnsvårigheter för de små liven då föräldern börjar vråla och gestikulera för att få fram hur pass ondskefull hela den Wålemarkska klanen är. ”Ni vet Lord Voldemort, ungar? Han är Tobbe Trollkarl i jämförelse med de här gubbarna”.

Okej, äldste brodern Jens verkar inte ha gjort Umeå FC något direkt ont den där kvalfyllda novemberkvällen 1996 (han var på en sejour i Qviding), men Jörgen och Bosse gjorde varsin balja i 3-2-segern som tog Ljungskile SK till Allsvenskan medelst bortamålsregel. Och pappa Bror Wålemark (som alltså, enligt bohuslänsk logik, inte är en fjärde bror utan en fader som heter Bror) som efter slutsignalen ska ha “sprungit barfota i snöslasket på Gammliavallen”. Det ska ha, enligt Wikipedia, ha varit “klassiska TV-bilder”.

Och där stod ni. Snuvade på den allsvenska konfekten av ett grönklätt kompisgäng som lekte Åshöjden, ledda av två bröder framavlade av en Bror.

Jag tror att även om de flesta av dagens lokala UFC-spelare inte var mer än tre äpplen höga den där kvalkvällen, senhösten -96, så mörknar det lite även i deras ögon när någon nämner “Ljungskile”. Och inte heller de utländska inslagen i truppen –norrmannen, bosnierna, afrikanerna, skåningen – har gått miste om den extra kryddan då kansliets “Mackan” Wikström i veckan tapetserat omklädningsrummet med planscher föreställande Erik Lundström i gladiatormundering och överskriften “REVANSCH”, skrivet i vad som i mina lekmannaögon förefaller vara blod.

Men Ljungskile hemma är ju, när allt kommer kring för Umeå FC:s spelartrupp anno 2012, egentligen bara tre tillgängliga poäng av totalt nittio över en hel säsong. Ljungskile hemma är en flintastek på den Superettagrill som glöder rätt fint av sig själv; efter folkfesten mot Hammarby och, framför allt, efter den första seger vi krigade hem från Degerfors i söndags.

Men för all del. Fyll läktarna på söndag med ert allra djupaste förakt för bröderna Wålemark, Starke Arvid, färgen grönt, långa inkast och allt som ni kan tänkas koppla till Ljungskile SK; och spruta dit en rejäl slatt tändvätska.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *