Staden Helsingborg

Jag har fått mig en guidad tur och övernattning i Helsingborg i dagarna.

Och när man strosade runt Helsingborgs IF:s anläggningar runtom jättearenan Olympia så var det verkligen svårt att ta in att den här monstruösa klubben spelar i Superettan samtidigt som GIF Sundsvall, som hyr in sig på en enda kommunal konstgräsplan som även alla socknens ungdomar och division 4-spelare får ploga sönder år ut och år in, har lyckats tillhöra allsvenskan i snart fyra raka säsonger.

Jag tror att jag räknade det till åtta eller nio fullstora elvamannaplaner utomhus och ett par olika inomhushallar. Det var verkligt mäktiga faciliteter av internationellt snitt.

Något som inte var precis lika mäktigt var den här installationen till ära av HIF-hemvändaren Andreas Granqvist:

Jag förstod det som att supportrarna fått skriva välkomstmeddelanden och att dessa satts upp på den fiktiva granen, men de såg inte särskilt mäktigt många ut.

Under den eminenta guidningen av min vän Kristin så fick jag också veta att »Granen« givetvis inte kunnat hålla sina rika proffsfingrar ifrån det lokala näringslivet utan förstås gjort sitt bästa för att sabotera det oklanderliga och älskvärda varumärke han byggt upp under det senaste året.

På Piren Mat & Bar, där han gått in som investerare, har VM-hjälten låtit sitt varumärke pryda en kycklingröra:

Tankarna går osökt till Fredrik Ljungberg: den londonskt hippa och metrosexuella modeikonen som kunde bära upp mössor långa som damasker och som man trodde var ämnad för post-karriäristiska stordåd utanför fotbollsplanerna, men som ganska strax efter sitt utdragna karriärslut satte sitt namn på den Harrys-utmanande hamburgersyltan »Freddies« i Halmstad.

Generellt verkar Helsingborg som stad svaga vad gäller att hylla sina stora fotbollshjältar. På den internationellt osande strandpromenaden stod en gammal farbror med den krumma hållningen hos en vars knän och höfter ilar av ålderskopplad ischias:

Det var Henrik Larsson, idag 46. Han var dessutom bara 40 år gammal när statyn avtäcktes 2011, vilket i sin tur var sex år tidigare än den här ambitiösa sajten vågat lobba för:

Folk i Helsingborgsområdet kanske köpte Bridgestone-däck utav bara helvete.

Mitt intryck av Helsingborg var att det var en stad för rika människor. Den bilden präglas förstås till stor del av att vi bara rörde oss i väldigt fina villakvarter (där Andreas Granqvist köpt sig ett riktigt fotbollsproffsigt hus), men jag tror att den är relativt rättvisande. Det var en helt annan stämning än i Malmö. Väldigt många såg österlenskt dyra ut. Många män såg väldigt mycket ut som Björn Ranelid. Flera kvinnor också.

Och Helsingborgs IF för sig också, trots att klubben skakats av oerhörda ekonomiska bekymmer under flera säsonger, med en påkostad svansföring.

I sommar har de hämtat hem Andreas Granqvist, Rasmus Jönsson och Wanderson till en redan väldigt dyr trupp i Superettan. Och igår fick jag syn på den här bilden: 

Marcus Holgersson, 33, vänder också hem till Helsingborgs IF, från den spanska andraligan. Och HIF-representanten till höger är nästan för meme-vänlig.

När man supit till på kansli-AW:n, glömt bort att hela klubben är black och vaknar till och finner sig själv presenterandes en ny dyrgrip på ett treårsavtal: 

Det om detta. Nu ska jag åka till Berlin.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *