Mitt nya område

Jag flyttade den 1 december 2017.

Jag flyttade till ett för mig helt nytt område i Stockholms innerstad. Den typ av område där jag aldrig trott att jag skulle få sätta mig en bofast fot. Och jag tänkte länge att jag skulle försöka göra någonting på det. Innehåll. Någonting skoj.

Jag minns hur jag en gång, ganska tidigt, stannade upp och reflekterade över mitt nya sätt att handla. Från att ha gått och verkligen storhandlat på ett sånt jättelikt varuhus som utöver matvaror också saluför brödrostar och grilltändare så fann jag mig själv nu ståendes på en liten tunnelbanehandel av dyraste märke.

Bara faktumet att jag stod där var egentligt våld på min natur. En kompis hade någon vecka tidigare föreslagit att vi skulle svänga förbi in på den lilla butiken och »se ifall de hade några bra priser« och jag hade tittat på henne som om hon föreslagit något direkt opassande. Jag är min mors son; en ung man med en i generationer nedärvd respekt för vikten av att storhandla till pressade storköpspriser och inte en så pass stockholmskt influerad individ att jag ströhandlar lite smått och gott hos första bästa t-bane-nasare. Men hon lurade in mig. En titt kunde ju inte skada.

Och nog hade jag rätt i spaningen att själva butiken generellt skulle vara ockrigt dyr.

Men.

Fyndhörnan deras. Herregud: fyndhörnan deras.

Det är den luddigaste jag sett i sitt slag: som en lagerutförsäljning av något som någon praktikant råkat missclick-beställa tonvis av hos en matgrossist.

Min vän fick i det närmaste betalt för att ta med sig en kilotung klump med chevréost därifrån, den där allra första gången. Och jag var av naturliga skäl fast.

(Senare kom jag förbi henne och gjorde lasagne av hela klumpen i hennes rymliga kök, med flera medhavda matlådor nedpackade i en gammal fotbollsväska, som en ambulerande matlagar-tjänst som dessutom – win-win – försåg mig själv med matlådor för flera dagar framåt.

Jag borde kanske vara ärlig med mina intentioner på den dejtingapp som jag frekventerar: att jag egentligen söker efter 1] en utnyttjningsbar person med större kök än vad jag har och 2] kärlek.)

Hur som helst: efter någon månads handlande gick det gick upp för mig att jag nu inte längre var en väluppfostrad bondson som lämnade affären med mjölk, smör, potäter och gullök utan en lynnig storstadsindivid som kunde komma hem med ett halvkilo gorgonzola, ett paket varmrökt lax och en bytta päron. Och under samma handlande, som jag lämnade funderandes på hur många olika rätter man kunde tänkas göra på ost och päron, så hörde jag en medelålders kvinna fråga hur det var med en annan medelålderskvinna som hon stötte på över kyldiskarna.

»Nej, allt är piss och skit«, svarade kvinnan – till synes uppriktigt – och fick i sin tur till svar att »ja, det var kul att springa på dig, sköt om dig!«.

Jag tänkte då att jag skulle gå hem med dessa två små anekdoter – päronen, osten och laxen samt det totalt icke-inlyssnande samtalet över kyldisken – och bara låta det ligga på det här portalen, som en första av många skildringar av mitt nya område.

Men så visste jag med mig att Bodil Malmsten gjort precis samma sak, i en av sina bloggböcker, jag tror det var den sista, där hon köper sig en lägenhet i en ny del av staden och beskriver delen, i inlägg efter inlägg efter inlägg, utan att någonsin skriva ut några geografiska markörer på var exakt det är hon bor.

Hon skriver om kvinnan hon möter varje dag utanför matbutiken, »hon som inte bor«, om grannar, om små möten, om känslan i husväggarna, om allt. Hon sätter fingret på sitt nya område och man vill spekulera och kartlägga vilket område det kan tänkas handla om, så beskrivs så stilistiskt precist och geografiskt oprecist på samma gång.

Och jag skulle vilja göra samma sak, har velat det i ett halvår, men under samma halvår har jag också vetat med mig att det skulle bli så mycket sämre – alltså milsvitt mycket sämre – att jag aldrig ens vågat teckna ner en enda spaning.

Så nu skriver jag det bara: mitt område är Östermalm. 

Så i ett halvår har jag bara gått och burit på svaga samtidsspaningar från mitt nya område. Pirkt.se-burit på dem, vill säga, men höftvevat iväg dem i den kanal där jag lägger allt material som jag tycker når upp till +++-ribban men som jag alls inte orkar utveckla kring i ett långt inlägg.

Som i förra veckan, när jag planlöst cyklade från mig till de öppna fälten vid Gärdet och stötte på följande fenomen:

Han sprang inte som efter en buss eller för att hinna till en avtalad tid. Mannen i den dyra bomullsskjortan, som inte ens var av särskilt luftig natur utan en rätt tjock historia, var alltså ute och joggade med en vän, i övrigt iförd löparskor och joggingshorts i syntet.

Jag borde verkligen ha fått fatt på det i rörlig form. Jag var så besviken på mig själv, som contentskapare, över att jag inte hade mobilen i contentskapande läge att jag övervägde att hädanefter bära den i ett sånt pappa-hölster utanpå byxorna.

Det om detta. Nu har jag en gång för alla avvärjt de naiva planerna på att försöka härma Bodil Malmstens bloggstilistik, som legat och gäckat textproduktionen ett tag. Nu kan portalen fyllas med korta och slappa spaningar om hur det är att leva och bo på Östermalm.

One thought on “Mitt nya område

  1. Aldrig förstått varför alla vurmare för flykting och barnlivare så fort dom får chansen flyttar så långt bort som möjligt från orten och bosätter sig i ”vita” områden? Varför vill du undvika mångkulturen?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *