Fredagsveven: Strösslar du lite ölkorv på den här, är du snäll?

Ibland tar det bara stopp. Jag blir sällan så stressad som när jag, helt i onödan, känner en press på att denna i princip olästa portal bör uppdateras med nytt innehåll — samtidigt som min content-hjärna kloggat igen av ++-materiel som täpper till alla mynningar. Den latenta mjuggstressen kommer sig ju av en vetskap om att allt materiel som tar sig över ++-ribban måste ut, för content-ekologins skull, om den här portalen någonsin ska kunna hålla sig självförsörjande på innehåll.

Denna stress har jag mer eller mindre känt sedan derbyt mot Östersunds FK. Jag hade ju åkt hem över helgen och kände att jag kanske borde ha skrivit någonting innan matchen men framför allt att folk efteråt förväntade sig en tårdrypande text om folkfesten och förlusten – men att allt jag hade att erbjuda efter min Sundsvallsvisit var slappa spaningar tagna från min genomläsning av lokaltidningarna i pappersformat.

Svaga spaningar som ville ut — men som inte kunde publiceras på en GIF-kopplad portal som Pirkt.se utan ramaskri bland åtminstone en handfull medelålders GIF-pappor.

Känslan som infinner sig är den som Hjärt- och Lungfonden var så bra på att sprida för ett par år sedan: milkshake-sugrörs-scenerna när suget bara stannar av och röret just kloggar igen och allt bara dunkar och bankar i hela den imaginära kroppens innanmäte. Du-dunket. Den känslan i contenthjärnan.

En känsla jag försökt hitta i gif-form, men dagens PR-gynnare på nämnda fond verkar helt ha släppt de starka sugrörsreferenserna och har istället gått all-in på tanken om att svenska folket inte längre kan milkshake-skrämmas till bidrag, utan hela affärsidén verkar nu byggd på tanken om att svenska folket verkligen värnar om att artisten Mojje (vars hjärtmuskulatur en gång dråsade ihop under en Let’s Dance-inspelning) ska kunna fortsätta vara verksam i etern. Jag vet inte, men jag är åtminstone inte säker på att pengarna strömmar in i sugrörs-reklam-takt efter att folk sett de här »dramatiska« scenerna, där Mojje allvarsamt blickar ut över ett balkongräcke:

Ni får, i dessa Mojje-utblickande tidevarv, helt enkelt föreställa er den rörliga gifen på sugröret som kloggas igen av mjölkig glass-sörja och försöka ha en förståelse för att det är det som händer när Pirkt.se står ouppdaterad.

Hur som helst: nu har jag – på ett tåg mellan Göteborg och Köpenhamn – tänkt lätta på trycket genom att helt enkelt slänga ur mig samtliga slappa spaningar som bara legat och gonat till sig – som en kvarglömd plastburk med gräddstinn potatissallad som lämnats i gassande solsken – sedan ÖFK-förlusten för ett par veckor sedan.

Det som irriterade mig mest efter Östersunds-förlusten var omedelbara jämtarnas kaxighet. Nej, jag syftar inte på några uttalanden från ÖFK-profiler – jag talar om hur vitt och brett en allmän kaxighet verkade sprida sig över hela länet, direkt efter derbysegern.

Och det jag tycker är särskilt oroväckande vid en sådan utveckling är när lokalmedia hakar på och helt hämningslöst överger de pressetiska reglerna och allt vad oberoende heter och helt sonika sveps med i euforin.

Jag syftar på den här artikeln i Östersunds-Posten, där en Thomas har funnit en vit älg i skogen – ett faktum som rubriksätts så här:

Har ordet »unik« någonsin använts vidlyftigare och mer generöst??? Det har ju inte ens täckning i rubriken – där Thomas själv skjuter ner unikheten i den vita älgen genom att slå fast att var tionde älg föds vit. En på tio!!! Tio procent!!! Ändå ångar den jämtländske lokalpatrioten till reporter på och slår fast att det inte bara är ett unikt kreatur som Thomas snubblat över – utan en »minst sagt unik«, som vore det ett sagodjur.

Jag förstår att derbysegern mot Giffarna gav alla jämtar en känsla av en mellannorrländsk överlägsenhet – men när den blev så total att lokalreportrar genast började försöka lyfta den jämtländska älgstammen till en ny »unik« nivå, säkert tänkt i jämförelse med den västernorrländska stammen av trötta gamla brunälgar, tycker jag att det gick för långt.

I samma tidsmässiga krokar så tog Sverige VM-guld i ishockey. Det… bara kändes ingenting, för mig. Kanske var det för att de slog ett gäng ostystare i finalen och att Sveriges stjärnor inte behövde ducka sig förbi kanadickernas crosscheckingar på vägen till guldet.

Eller så kan det ha berott på att hockeyjournalisterna inte gjorde sitt jobb.

Nu blir det här på nytt en väl nischad fråga om journalistisk metodik – men när  ett lag vinner någonting i sporten ishockey så ska det nämligen, enligt det pressetiska regelverket som alla sportjournalister är nödgade at följa, skrivas »TACK FÖR SHOWEN«.

Jag sökte igenom pressarkivet efter just den formuleringen, strax efter VM-turneringens slut, och fann till min förvåning att den inte använts en enda gång. Inte konstigt att man inte känt som man ska. Hockeyjournalisterna har inte gjort sin uppgift.

Det ska ju se ut som efter att tvillingarna Sedin meddelat att de lägger sina klubbor, skridskor och synkroniserade robot-skäggtrimmers på hyllan:

Expressen tackade!

Sportbladet tackade!

Lokaltidningskrönikörer tackade!

Jag antar att det blir något för Pressens Opinionsnämnd att ta tag i: varför svenska hockeyjournalister inte tackade för showen, när Sverige försvarade sitt VM-guld. Det fanns stjärnor, det fanns offensiv skicklighet, det fanns målkalas och det fanns segrar. Alla parametrar fanns på plats.

Då ska det tackas för showen.

Ett av nöjena med att vara hemma är att kunna sätta sig och äta frukost på en balkong där man kan breda ut en tidning och unna sig lite läsning ur den tunna pamflett som är den moderna lokaltidningen.

Här har TT:s matskribent, säkerligen baserad i storstaden, åkt till Barcelona för att sedan sälja in ett resereportage till de kontinentalt törstande lokaltidningarna runt om i den relativa glesbygden:

Det kan ju vara ett bra reportage, för den som haft planer på att åka till Barcelona och låta sitt gomsegel förlusta sig i katalanska smårätter – men när man hittar den här passagen så måste man, som boende i en mellanstor svensk stad, formligen känna tuschsvärtan på nästippen:

Det kan inte ta ett tag för en matskribent att »få kläm på hur det fungerar« med fenomenet tapas, försommaren 2018!!! Det kan inte stämma att det uppstått så mycket som en sekunds tveksamhet kring faktumet att man är tvungen att beställa en rätt!!! Det måste betyda att matskribenten vet att han skriver för en icke-stockholmsk publik, att hans text kommer bli utpyttsad i diverse lokaltidningar längsmed vårt avlånga land, och att han därför hittar på denna scen för att lansera begreppet tapas till de oupplysta massorna på landet.

Sundsvall har två renodlade tapasrestauranger!!! Sundsvallsbor vet vad tapas är!!! De vet att man ska beställa flera små rätter!!! Inte en enda Sundsvallsbo står handfallen inför en tapasmeny!!! Staden dignar av hippa nya barer som har »koncept« som går ut på att en enskild rätt aldrig ska kunna mätta!!!

Ta gärna in TT-reportage som grundläggande beskriver fenomenet nattklubb, kanske även fenomenet discodans, för Sundsvalls invånare kan äta smårätter tills bukarna spricker – men de har så få vettiga nattklubbsetablissemang att besöka med sina chorizo- och chevréfyllda bukar att de säkerligen kan ha glömt hur man svänger på ett par lurviga.

Men snälla storstadsbaserade rikspress: bespara resten av Sverige denna rent koloniala syn på svenskarnas tapaskunskaper.

Debatten kring konstgräs och naturgräs tog en… märklig vändning härom veckan, då en kampanj emot konstgräset inleddes med det här luddiga uttalandet:

Är det verkligen problemet med de små cancerogena partiklarna som man släpar med sig från konstgräsmattorna? Att svenska föräldrars brister i konsekvenstänket är så monumentala att de inte förstår korrelationen mellan att deras barn tränar fotboll på konstgräs och att det ligger små knörtar (som sedan tidigt 2000-tal setts som den fackmannamässigt korrekta termen för de små plastkulorna) i deras hall?

Är det därför vi ska tvinga norrländska lag att skotta undan snötäcket och uppbåda gräs av allsvensk kvalitet i månadsskiftet mars–april: för att svenska fotbollsföräldrar – som verkar ägna en betydande del hjärnkapacitet åt korrelationsproblematiken – ska slippa gå runt och undra över knörtarna?

Jag har trott att jag varit ensam i svensk media om att lösa bylinebildens handproblematik genom att lyssna och lita på en fotograf som hojtade »testa stoppa ena handen i fickan!«.

Att ingen i hela media-Sverige lyckats lösa den oväntat luriga uppgiften »stå rakt upp och ner« på ett märkligare eller mer tafatt sätt.

Men hemma i Sundsvall upptäckte jag att min handhållning och generella byline-taktik inte ens är märkligast inom Mittmedia-koncernen:

Men Mittmedias kulturskribent Torbjörn Melin lyckas kombinera en-hands-nedstoppningen med en blottad tumme och en lätt framåtlutning. Min tanke är ju att åka upp till Östersund någon gång i sommar för att ta ett nytt bylineporträtt, där jag innan mötet med fotografen ställer mig på toaletten och pepp-ropar »bara du bestämmer hur många händer du vill ha i fickan!!!« in i spegeln innan jag går in och tar mig an fotosessionen; nu kan jag åka upp lite mer avslappnad då jag går in med vetskapen att min nuvarande bild inte är allra märkligast i Mittmedia och att jag skulle behöva ta mig upp ytterligare en nivå i yvighet (typ råka säga »okej!« om fotografen ropar »håll båda händerna emot varandra, som om du säger ›namaste‹!«) för att ens ska kunna konkurrera om att vara byline-märkligast i Mittmedia.

Jag förstår inte varför folk är kritiska mot fenomenet »öppna kontorslandskap« utan propagerar för slutna kontor där man kan stänga om sig.

Det här är, i min mening, alltid rena dysterkvistar som ännu inte kommit till insikt om att den inneboende kraften i kapitalismen till slut tar hand om och löser alla eventuella problem som kan uppkomma. Så även kring de öppna kontorslandskapen:

Det blir med all säkerhet en fördummande valrörelse till hösten. Men frågan är om inte dumhets-peaken nåddes redan i maj månad då Jimmie Åkesson uttalade sig så här för att blidka sina köttälskande SD-väljare:

Tänk er den scenen på en middagsbjudning: man har en partiledare på besök, man ska bjuda på mat, man är lite nervös och så ställer man till slut fram en rykande het och smakstark vegetarisk lasagne på bordet.

Håller det här för en statsminister-potentat, tänker man? Man ser hur Åkessons nuna lutar sig över tallriken för att nagelfara den kvadrat han fått tilldelad sig: hur han hittar getost, »hmm«:ar lite oroligt, hittar spenat, kanske någon soltorkad tomat, möjligtvis ett par pinjenötter, men att hans krafsande med gaffeln börjar intensifieras samtidigt som han för ner trynet nästan hela vägen ner i den rykande kvadraten för att inspektera noggrannare. Man blir förstås orolig: vad är det nu? Är det någon allergi man glömt att ta hänsyn till?

Nej, då tar partiledaren för Sveriges tredje största parti till orda:

»Jag hittar inget… kött?«

Jag kan inte svara för exakt hur lasagne-bjudaren hade uppfattat en situation där hen tvingats springa in i skafferiet, hämta någon gammal ölkorv i något skrymsle för att sedan luta sig över partiledarens tallrik och klippa av några trötta korvslantar som strösslas ner över lasagnestycket.

Men jag tror inte att respekten för ledare i den partipolitiska toppen hade stärkts. Håll i den mentala hatten, det blir en dum valrörelse i sommar och höst – men jag tror att vi redan kan ha sett någon form av rekord.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *