GIF kan börja prata om »svagare motstånd«

Foto: Anders Thorsell, www.sundsvallsbilder.com.

I hur många år har man inte suttit och drömt om just den typen av segrar?

Joel Cedergren hade sett sitt lag bli översköljt av Hammarby på Tele2 Arena förra helgen, analyserat kollapsen och kommit fram till att det inte längre räckte med två mittbackar utan att laget skulle ställa upp med tre mot bottenlaget Brommapojkarna.

Var det ett tecken på en tränare som blivit skakig och gått på defensiven efter säsongens första förlust?

Tvärtom. Jag tror att beslutet om att överge 4-1-4-1-formationen lika mycket var baserat på segern mot ett uselt Trelleborg på hemmaplan för ett par veckor sedan. Då gav årets stundtals baktunga 4-1-4-1-formation bara en knapp, knapp 1–0-seger, trots att laget var speltekniskt överlägset i nittio minuter.

Nu, mot ett än sämre Brommapojkarna (sett till dagens insats var det svårt att förstå hur de kunnat ta en enda poäng hittills), så plockade man förvisso in ytterligare en mittback i elvan — men fick framför allt upp Romain Gall närmre intill Linus Hallenius på topp, närmre målet och närmre till att kunna bidra till den där luddiga »expected goals«-statistiken som alla fotbollsexperter börjat yra om.

Laget blev helt klart offensivare, förskjöt vikten framåt.

Det finns olika sätt att hantera faktumet att utländska proffsscouter plötsligt sitter och närstuderar allt man gör. Romain Gall, som för bara ett och ett halvt år sedan kånkade runt på solkiga division 1-arenor, hade förstås kunnat bli nervös och det hade kunnat knyta sig — men i stället såg fransk-amerikanen så otroligt motiverad ut att om man hade ansiktsscannat honom i en Flygresor.se-app så hade den automatiskt bokat en enkelbiljett till Heerenveen.

Och när Gall efter ett flygande GIF-anfall spelade bollen snett-inåt-bakåt till en Linus Hallenius som sparkade hål i luften började man nästan oroligt muttra att »det måste lossna för Linus snart«, efter endast ett toffligt mål (mot Dalkurd) på sex spelade.

Men som tur var är det bevisligen enklare att fånga in en boll som kommer kastad från hand än sparkad från fot — för jäklar vad kliniskt Hallenius tog tillvara på att Samú har hela den skandinaviska fotbollens kanske starkaste bål-och arm-koordination (en titel som varit vakant sedan LSK-backen Markus Senften lade skorna på hyllan). 30-meters-kastet sögs inte ner utan runt, BP-backen plockades upp på ryggen och i en rörelse dundrade GIF-kaptenen in 1–0 i nättaket från kast-dopat nära håll.

Och som ridande på en våg av nyvunnet självförtroende motläggade han till sig ett friläge där han – som eldade en hel bål av liknande chanser mot Trelleborg – plötsligt såg pånyttfödd ut och smäckert rundade den utrusande målvakten och placerade bollen i nät.

Två noll, tack och godnatt.

Brommapojkarna hade innan den halleniuska kavalkaden givits en chans att ta ledningen, då William Eskelinen bjudit Dif-dräparen Eric Omondi på ett friläge som 23-åringen förvaltade på det sätt som brukar känneteckna en betydelselös och prestigelös reservlagsmatch. Omondis trubbiga snubblande var minst sagt symptomatiskt för ett BP-lag som verkligen såg ut som att de kommit upp för att avverka en match i den avslagna U21-serien.

Och jag vet inte med er, men jag har i alla allsvenska år suttit och drömt om att Giffarna en dag ska kunna vara en klubb som går ut och från start bara är numret större; att GIF-spelarna kliver ut till hemmamatch med en pondus som gör att det framstår som att seniorer möter juniorer.

Det gjorde det stundtals under första halvan av 2012, det gjorde det rätt ofta under det Rúnar Sigurjonsson-drivna halvåret 2016 — och de gör det gång på gång nu.

Det har inte skett borta ännu (både Dalkurd och Hammarby fick matcherna dit de ville), men på hemmaplan så är det som så att David Batanero och Juanjo helt sonika bara greppar tag i matchbilden, hur enkelt som helst, som vore den en lågt hängande frukt i ett katalanskt fikonträd.

Klart är också att duon inte behöver icke-innermittfältaren Peter Wilson som tredjehjul på mittfältet (men det visste vi ju redan). Vad vi kanske inte visste (och vad vi inte fick några indikationer på under hans direkt svaga förstahalvlek) var att den fortsatt bara 21-årige Wilson kunde vika in långskott på det där läckra sättet. Och nog såg det ut som att den tidigare så stirrige GIF-talangen fick ett annat lugn i spelet efter att den 3–0-bollen letat sig in i det bortre krysset? Inför säsongen, när han sprang in ett par cupmål i Nordichallen, skrev jag att det kunde finnas en plats för en rent djupledslöpande Peter Wilson i en elva, och när ett sönderfallande BP rämnade ytterligare i den andra halvleken tyckte jag att han stundtals såg rätt naturlig ut på en av ytterplatserna i 3-4-3-formationen.

Gall som kreatör, Hallenius som nymålfarlig uppspelspunkt och Wilson som ren djupledslöpare — ja, det är nog ett tremannaanfall som kan skrämma många lag.

3-4-3-formationen fungerar än, spelarna är inkörda i den sedan fjolåret, och även om det inte blir den primära uppställningen under hela säsongen så finns det förstås en styrka att kunna ändra formation efter motstånd. Det hanns inte med när Bajen pumpade på senast (där borde nog något gjorts för att hindra läckaget), men bara att det hinns att bytas under träningsveckan mellan matcherna är ett klart fall framåt.

Och vi lär få se mer av just 3-4-3:an mot, håll i er nu, »svagare motstånd«. För jo: som GIF-supporter ser man ut att kunna börja röra sig med sådana termer, att som nån sorts bortskämd boråsare kunna sitta och räkna med att laget spelar ut gästande bottengäng.

För det var ett förvisso uselt BP som kom till IP (tränare Pimenta sa sig aldrig ha sett sitt lag så dåligt), men det går heller inte att komma ifrån att det var en konkret styrkedemonstration av årets GIF Sundsvall som helt enkelt bara städade av stockholmarna som en punkt på en dagordning. Det var aldrig någon fara på taket, så säkert att den mest surmulne GIF-gubben skulle kunna ha muttrat om att det blev tråkigt, och det känns konkret svårt att föreställa sig att de hittills gästande Trelleborg och BP skulle kampera om ungefär samma tabellplaceringar som Giffarna i höst.

Nu ska Östersunds FK komma och derbydansa om en vecka och det går nog att påstå att det var längesen det såg lika gynnsamt ut att möta ÖFK som just nu.

Men det går framför allt att slå fast att det sällan varit lika skrämmande för bortalag att ge sig på Giffarna i Sundsvall.

2 thoughts on “GIF kan börja prata om »svagare motstånd«

  1. Trots att jag är en ”surmulen gammal gubbe” så vill jag nog hävda att jag aldrig sett GIF så stabila över 90 minuter som idag! I allsvenskan alltså…Både spelmässigt övertag och utdelning.
    Vi har sett spelmässigt övertag mot Elfsborg (förlust) och mot Blåvitt (3-0 till 3-3 på slutet). Men att inte ens jag är orolig måste vara första gången…

    • Nej, sedan säger det väl också någonting om BP:s monumentala uselhet, men nej: inte orolig en enda sekund, faktiskt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *