Körsångens enda problem

Jag var på en körkonsert i söndags. Det var stundtals maffigt, stundtals fint, under hela timmen väldigt roligt att se mina vänner sjunga för full hals.

Men. Jag kunde inte sluta tänka på en sak.

Handproblematiken. Den som Andrev Walden redan beskrivit så roligt och precist vad gäller krönikörers byline-bilder.

Vad man ska göra med sin mun och med sitt magstöd är tydligt, när körledaren vevar med nävarna. Men vad förväntas man som körsångare göra med sina händer? Jag blev så perplext ställd av hur uppemot hundra körsångerskor stod handfallna inför handproblematiken i söndags, tvåhundra händer som bara hängde rakt ner, slappt intill sidorna, att jag var tvungen (som kommer från Kjell Lönnås hemstad och borde ha koll) att googla hur det brukar lösas.

Och just det: körsång är den enda gren där det är en objektiv fördel att verka vara dåligt förberedd.

Med en pamflett i nävarna kanske det kan tolkas som att man inte brytt sig tillräckligt för att lära sig sångerna utantill och det kan ju te sig slappt, om man ställer sig framför en betalande publik, men i egenskap av nybliven köråskådare kan jag säga att pamfletterna ändå uppmuntras. För nu gick onödig tankekraft, som kunde lagts på att njuta av skönsången, åt att sätta sig in i den utsatta situationen för de stackars sjungande som stod där och säkerligen var rekordmedvetna om tyngden i sina hängande underarmar.

Och är det någon som vet hur svårt det är att göra någonting av sina händer så är det jag.

Förrförra hösten var jag uppe i Östersund för att fyra av en stående byline-bild — och blev självmedveten inte bara om händernas hänsynslöst centrala roll i stillaståendet utan även om min egen lydnad inför auktoriteter.

Man vill ju gärna se sig själv som en potentiell Anne Frank-gömmare i det angiverisamhälle vi kanske är på väg att få med ytterligare SD-inflytande över svensk politik, men efter den Östersundsresan så blev jag pinsamt medveten om att jag är en medlöpare av bisarra mått.

Han sa, som kanske första människa genom historien, till mig att »testa att stoppa den ena handen i fickan«. Och jag lydde lika blint som direkt. Och en helt unikt märklig lösning på handproblematiken var född:

Jag har sedan dess blivit en mycket ängsligare människa, känner jag. Orolig för vad hur mycket våld på mig själv som mitt medlöpande jag skulle kunna utföra. Osäker på vad jag egentligen står upp för, här i livet, om jag inte ens vågar säga ifrån när någon ber mig singelspela fickpingis framför en kamera.

Vad hade han kunnat få mig att göra, den där fotografen? Gängtecken-forma ett »Y« med fingrarna, som för att hänvisa till mitt Västernorrlands länsbokstav? Jag vet inte ifall jag med bestämd stämma sagt »nej!« ifall han bett mig, jag-vet-inte, »testa hur det känns om du ställer dig med ena benet i den där hinken?«. Jag vet inte var mina gränser hade gått, vet inte ens ifall jag hade några, där och då.

Jag ska åka upp till Östersund i sommar, är tanken, och jag tänker kräva ett nytt möte med bylinefotografen.

Med mig bör jag ta åtskilliga timmar av stärkande psykoterapi. Och kanske en pamflett.

2 thoughts on “Körsångens enda problem

  1. Om du har tänkt ha möte med bylinefotografen men inte med mig så kommer jag se till att dina händer inte blir ditt största problem!

    • Visste inte att de jämtländska sederna var sådana att man behöver boka umgänge tre-fyra månader i förtid!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *