Wolf Cola – The Right Cola For Closure

Igår kväll, runt tiorycket och med ett par ynka timmar till godo, så skickade jag slutligen in min deklaration. Och jag tror att det gick en lika hastig som styv kuling genom hela innerstan av min slutliga suck av lättnad.

Jag har nämligen fortfarande ett F-skattenoterat företag (Annie Lööf tittar in i kameran och talar direkt till Sveriges småföretagare så känner jag att det blossar till en aning i kindpartiet då jag känner att hon talar till just mig). Jag skaffade F-skattsedeln hösten 2012 och även om det inte alls var så att jag skaffade företaget med några planer om ett frilansjournalistiskt världsherravälde (nej, jag gjorde det nästan enkom för att smidigare kunna sälja habila matchtexter till norrbottniska dagstidningar varje gång Plannjas guard Håkan Larsson stod och måttade trepoängsförsök på medelpadsk mark) så är jag ändå besviken på utfallet.

Jag visste inte att man i egenskap av företagare skulle tvingas gå runt med en sådan kronisk ångest över att Skatteverket när som helst ska slå in ens papier maché-artade dörr, storma in och vända upp och ner på hela ens bohag innan någon hårdför revisor håller upp ett sju år gammalt skrövligt SJ-kvitto mot kökslampans ljus för att se ifall man verkligen bokfört de 18 kronorna i moms på korrekt sätt. Jag vet inte varför jag har den känslan, att de skulle bära iväg en med händerna i bojor bakom ryggen om momsen egentligen skulle ha varit 19 kronor, men jag antar att den kommit till efter att man sett hur enkelt riktiga skattesmitare — sådana som gömt undan tiotals miljoner kronor på kontinenten i årtionden — kommit undan genom åren.

(Vi minns exempelvis Uppdrag Granskning-avsnittet, Pirkt.se-redogjort för här, där skattejuristen Staffan Andersson skyddade sig mot kritiska frågor medelst det gamla paraplytricket:

Den där lilla handledssnurren lär de inte ut under första terminen på Handels, direkt.)

Om Skatteverket bevisligen låter de stora hajarna simma rakt genom det stormaskiga nätet så måste de ju istället harpunera en och annan stackars liten mört som bara försöker sälja några jämtländska ledartexter på faktura och bokföra detta efter bästa förmåga.

Nåväl. Jag skickade till slut in deklarationen. Jag skulle få tillbaka jättemycket pengar enligt det första beskedet men efter att jag bokfört mitt företags relativt blygsamma vinster så var jag nära nog nere på noll – så om jag råkat fiffla så har jag åtminstone fifflat åt fel håll, om det nu spelar någon roll när den mellannorrländska ekobrottsmyndigheten till slut vänder sitt sökljus bort från en jämtländsk fotbollspamps förehavanden.

Jag borde verkligen ha gjort allt rätt, tycker jag, men när jag knappade i bank-ID-bekräftelsen så kändes det ändå — och här kommer en smal referens för finkännarna — som att jag stod och svepte en Wolf Cola-burk på en skenbegravning framför ett par skeptiska åhörare:

Jag hatar verkligen administration och pappersarbete i alla former, även om jag nu med viss lycka försökt att digitalisera hela min brevmottagande person, så att jag inte längre ska behöva vara rädd i mitt eget hem (av att det ligger ett myndighetsbrev på hallmattan).

I dagarna såg jag en halvviral meme som jag gillade (bra mening att skriva, om du är en 27-åring som genom din blogg vill peka på att du kommit någonstans i din personliga utveckling). Den föreställde en krigare omgiven av två drakar eller motsvarande fantasikreatur (fortfarande mycket bra, fortsätt Erik, du är på rätt väg), men jag glömde att spara ner den och nu har jag därför tillbringat en rejält pinsamt lång stund med att försöka hitta den; vadat igenom rejält trassliga flöden av Dragonball Z-memes och slamsugit olika ockulta bloggar i internets allra grumligaste farvatten. Utan lycka (klimax).

Den föreställde i alla fall mer specifikt en krigare som just hade fått den ena besten på fall — samtidigt som en större krake, objektivt ännu farligare och till synes ännu argare, tornade upp sig bakom krigarens rygg.

Jag tänkte att den var perfekt, för det är precis så jag känner just nu: där den fallna draken är den inskickade deklarationen med det tillhörande F-skatte-vevandet — samtidigt som en än större administrativ fara lurar i vassen.

Ikväll blev jag nämligen vald till ny ordförande för Lärarförbundet Student Stockholm!!!

(Jag och min vän och klasskompis Lukas hade ansvaret för fika och lekar på välkomstminglet inför mötet — och kort inpå mötet försågs jag med ett kreditkort från Lärarförbundet för att springa iväg på ICA och köpa »nån vetelängd«. Livrädd för alla former av illegitima Toblerone-debacle inför det stora ordförandevalet så tog jag fram kameran och fotade den fnösketorra kanellängd som bageriavdelningen kunde bjuda på, för att på så sätt i efterhand kunna försvara mitt kontroversiella val att bojkotta längden för att istället gå för den något dyrare men ojämförbart mycket saftigare och prismässigt nedsatta Daim-tårtan. Ingenting skulle få kosta mig ordförandeklubban, tänkte jag, i ett eget litet mentalt Game of Thrones-spel uppbyggt av spelpjäser av vete och choklad.)

I egenskap av ny ordförande vill jag ha sagt att jag fortfarande att läraryrket kommer att vara ett yrke som jag lär komma att älska — senast idag fick vi se en UR-film som påminde en om varför, där den porträtterade läraren verkligen brann för sina elever (även om filmen förstås också visar att hennes arbetsbörda är helt orimlig) — men jag hatar att utbildningen på SU ofta är så pass dåligt utformad för den som ska bli just gymnasielärare.

I inga andra utbildningar till skyddade och legitimerade titlar kan det väl vara så att man under ett halvårs tid typ tillåts glömma vad det är man pluggar till? Så är det i princip på Stockholms Universitet för den som läser till gymnasielärare i samhällskunskap och som under långa perioder vallas runt i exakt samma akademiska hage som de rena statsvetare och andra som inte ska gå ut i klassrum och undervisa efter sin examen.

Det, och mycket annat, hade jag tänkt försöka göra något åt, som ny ordförande i en förening med massa drivna lärarstudenter!!! Det ska bli väldigt roligt.

Om inte administrationen och pappersexercisen tar mig. Men varje gång jag suckar över en administrativ syssla i det här uppdraget kommer jag att veta att jag gav mig in i detta på grund av att jag ville uppnå förändring — och inte för att jag ville göra lätta pengar på Håkan Larssons lay-up-lycka.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *