Nu är det väl revolution på gång

Foto: Anders Thorsell. www.sundsvallsbilder.com

Jimmy Thelin har länge utmålats som en revolutionernas man i svensk fotboll av diverse fotbollskrönikörer – och det verkar uppenbarligen ha skett en smärre revolution, vad gäller förhållandet mellan GIF Sundsvall och Elfsborg.

För IF Elfsborg har alltid haft vanan att åka upp till Sundsvall för att utmana Giffarna i en kortpassningsduell och därefter vänt hem med tre bekvämt tagna poäng efter att de helt enkelt visat sig skickligare och bättre. Såväl under våren 2012 som 2016, vårsäsonger då Giffarna formligen flög fram genom allsvenskan, så minns jag att Elfsborg åkte upp och avmätt konstaterade att »jaha, ni försöker spela bollrullande konstgräsfotboll här uppe nu för tiden?« innan de under nittio minuter tydliggjorde att det har de minsann gjort nere i Borås i ett decennium.

Giffarna kändes båda gångerna mitt uppe i projekt som gick ut på att kanske sikta på att bli som Elfsborg – spelförande, passningsskickliga och trevliga att titta på – sedan kom de gulklädda upp och visade hur långt de hade kvar.

Så är det inte längre.

Inför matchen läste jag gästernas laguppställning nedifrån och upp och nog noterade jag med illa dold skadeglädje att Elfsborg tvingats till tre ändringar i försvarslinjen. Men glädjen försvann helt när man fortsatte upp genom laget och snubblade över namn som Simon Lundevall, Issam Jebali och Alex Dyer.

Giffarna hade å sin sida tänkt bjuda upp till bollinnehavstävling mot detta meriterade mittfält med hjälp av en debuterande Christian Rubio Sidovevov, en fortsatt malplacerad Peter Wilson och en Romain Gall som under säsongsupptakten – Dalkurd-målet senast till trots – hade haft svårt att hitta försäsongsformen.

Det såg på förhand ut som att även ett icke-geni på bortalagets tränarbänk skulle kunna ro hem kampen om bollinnehavet, men Thelins gäng var inte alls intresserade av att göra som Elfsborg brukat göra uppe i Sundsvall. Han skickade istället ut sitt lag väldigt lågt liggande och lät Giffarna utan större konkurrens ta hand om bollinnehavet. Och när Romain Gall trollade fram en straff ur Daniel Gustavssons icke-högerbackiga försvarsagerande (via snabba fötter och ett synnerligen teatraliskt fall) – ja, då föll Elfsborg närmast ännu lägre.

Spelskickliga och kreativa spelare som Jebali och Lundevall fick lufsa omkring på egen planhalva och hoppas vinna någon boll för att kunna använda sin individuella briljans till att ställa om snabbt, men trots att David Batanero stundtals länge var oväntat oprecis i passningsspelet (han skulle komma att, ehm, kompensera för det senare) så uteblev de riktigt farliga Elfsborgs-omställningarna nästan helt.

Det presspel som Thelin gjorde sig allra mest känd för i J-Södra gav ingen utdelning. Det såg inte särskilt »tränardrivna« ut, Elfsborg – snarare tränaråterhållna.

»Vi har pratat mycket om att ligga rätt och inte bli för sugna att gå bort oss«, förklarade straffbjussaren Daniel Gustavsson till CMore i paus.

IF Elfsborg kommer alltså till Sundsvall och fruktar att Giffarnas kortpassningsspel ska såra dem, så till den milda grad att deras allsvenska spelgenier får heltidsjobba med att ligga lågt i försvaret. Och klubbens spelare låter inte ens särskilt besvikna i paus, vid både resultat- som spelmässigt underläge och knappt en enda skapad målchans.

The times they are a-changing.

Om det någonsin görs en spelfilm om Jimmy Thelins revolutionerande storhet i framtiden så tänker jag mig att någon samtida sportkrönikör kommer att Renee Zellweger-gråta fram ungefär den här scenen:

Men jag tänker också att många av bilderna från när Elfsborg var tvunget att föra spelet och jaga en kvittering på IP, söndagen den 29 april 2018, kommer att vara bortklippta:

Jag tycker verkligen inte Giffarna gjorde någon stormatch under första timmen. Linus Hallenius fick inte fast bollen, Batanero var slarvig, Peter Wilson var fortsatt så uppenbart seriens allra minst naturliga centrala mittfältare, Christian Rubio Sidovevov hade inte alls nog med matchform för att ens kunna vara nära att fylla ut de stora Maic Sema-skorna och Dennis Olsson fick åter igen en att tänka tanken att »David Myrestam skulle ju kunna flyttas ut till vänster«.

Ändå var de ganska klart bättre än ett planlöst Elfsborg.

Då bjöd David Myrestam (i övrigt mycket bra) på en klumpig kvittering i både straffar och mål – men så klev David Batanero fram och visade stod för en av de mest högkvalitativa aktioner jag någonsin sett en GIF-spelare göra.

I en rätt tumultartad situation på mittplanen, där bollar vanns och tappades om vartannat, så studsade bollen till en i all väsentlig mening felvänd David Batanero.

En central del i dagens mittfältsroll är att »orientera sig«. Att scanna av med blicken var med- och motspelare rör sig, medan bollen är någon annanstans: vrida på huvudet, hålla koll. Joel Cedergren gillar det där, det vet jag. När han tog över vårt Tipselit-lag 2009 så kändes det ett tag som att det var det enda vi tränade på. Alla skulle orientera sig, innan varje bollmottag så skulle det tittas åt sidan. Målbilden var att se ut som Frank Lampard, som alltid sprang runt och ryckte och knyckte som om han hade spasmer i nacken. Fascinationen var en period så total att det ett tag kändes att det fanns ett egenvärde i huvudvridandet; som om det inte spelade någon roll vad man egentligen hann uppfatta där bakom en, så länge man sprang runt och knyckte med huvudet som en pickande höna.

Så Joel Cedergren förväntar sig säkerligen att hans mittfältare ska orientera sig – men knappast i den utsträckning som David Batanero gjorde på 2–1-målet. Jag kan för mitt liv inte förstå när och hur han kunde registrera exakt i vilken rörelse Romain Gall befann sig i, när bollen kom studsande till hans felvända person. Det var en kännedom om Galls löpvägar som måste ha gränsat till det integritetskränkande; bakom-ryggen-information som inte ens Cambridge Analytica kunnat få fram.

Och om Romain Gall fick lite hjälp av icke-högerbacken Daniel Gustafsson och den jämndålige domaren Magnus Lindgren på det första målet så kanske han fick lite hjälp av målvakten Kevin Stuhr Ellegaard på det andra (som väl ska ta alla skott mot första stolpen ur den vinkeln?). Men mest verkar Gall ha fått självförtroendemässig hjälp av målet mot Dalkurd. Äntligen såg han ut som den spelare han växte fram som under den strålande försäsongen. Den stillastående, närmast Kurre Hamrin-promenerande spelaren från exempelvis premiären var borta – nu var det fart, fläkt och självförtroende, raka spåret mot målet.

»Där har du en spelare att sälja för tjugo miljoner«, sa Linus Hallenius till mig inför säsongen. Urban Hagblom nämnde att han redan gärna hade skrivit ett nytt kontrakt med fransk-amerikanen (det nuvarande går ut efter 2019), men att det – i likhet med alla andra utgifter i en fotbollsklubb som balanserar på den ekonomiska ruinbranten – är »dyrt« att förlänga även befintliga kontrakt. Det är sign-on-bonusar och nya lönenivåer och agentavgifter och det är förstås sant och dyrt.

Men det lär… inte bli billigare.

Efter 2–1-målet rämnade nästan samtliga strukturer och om Giffarna var lite bättre första timmen så var det Elfsborg som var mycket bättre under hela kvitteringsjakten. Där finns en stor förbättringspotential i dagens GIF-lag, vad gäller att kunna få grepp om matchbilden igen när man väl tappat den en gång. Juanjo och Batanero är förstås nog bra för att kunna lugna ner GIF-rytmen igen och få lite ordning på passningsspelet igen – för under sista halvtimmen idag var det lugna kortpassningsspelet som bortbytt mot ett panikartat rensande.

Elfsborg kunde skicka in erkände GIF-dödaren Viktor Prodell och miljontalangen Jesper Karlsson, Cedergren fick hjälpligt staga upp med en bitig upplänning och en fortsatt vilsen spanjor.

Det ska vara skillnad mellan IF Elfsborg och GIF Sundsvall och det har nästan alltid brukat vara en tydlig och klar differens, oavsett om det varit Magnus Haglund eller Jörgen Lennartsson som suttit på bänken. Det brukar vara under ordnade former – när de två lagen är uppställda för prydlig bollinnehavsbatalj – som det märks att Elfsborg är numret större, dyrare, färdigare, men nu var det först i den totala oordningen som gästerna tog över.

Men det höll. Jag har ju varit öppet kritisk till Joel Cedergrens matchcoachande genom säsongerna, men mot Elfsborg såg han relativt tidigt hur Elfsborg stormade fram i våg på våg i ytan mellan backlinje och mittfält – varpå han plockade bort en mittfältare för att få in en extra mittback. Och jag tyckte att det gav viss effekt, som om någon tryckt på nödstoppsknappen på Himlabadets surfmaskin: det fortsatte skvalpa hela matchen ut, men de allra värsta vågorna fick man stopp på.

GIF Sundsvall fredade sig, tog tre nya poäng och är fortsatt obesegrade efter fem omgångar. Östersunds FK har förlorat tre matcher, Elfsborg fyra, Malmö FF två – Giffarna noll.

Bara tre andra lag har klarat sig genom serien obesegrat hittills och märkligt nog sammanstrålar denna information med att också bara tre andra lag (Sirius, Brommapojkarna och ett mjugg-gästrikländskt Dalkurd) har sämre publiksnitt.

David Batanero slår bollar som aldrig förr har kunnat slås på IP, en fransk-amerikan snurrar upp motståndarförsvarare samtidigt som lokalpatrioten Linus Hallenius har bindeln,  Giffarna äger boll och matchbild mot Elfsborg, solen skiner, det är söndag, en långhelg – och 3 287 människor i Sundsvall pallrar sig till IP.

Jag förstår att det går att kritisera klubben GIF Sundsvall på flera punkter, både i nutid och i relativ dåtid, och allt sköts verkligen inte helt perfekt. Men det börjar bli svårt att inte kritisera själva Sundsvall som idrottsstad, om publiken inte ens kan sluta upp just nu, när det halvt internationellt kvalitativa och halvt hemvävda laget vägrar förlora i allsvenskan (jag kan se hur William Eskeleinens inför-match-rutiner blir allt skrockfullare ju längre den här sviten håller i sig, så till den milda grad att han till slut vaktar målet iförd schamanskrud och med ett pärlband av vitlökar runt halsen).

Giffarna kan bevisligen bli det nya Elfsborg, rent spelmässigt. Det kanske är slutstationen för det här allt mer anmärkningsvärda Joel Cedergren-projektet, som bara en skribent på Synskadades Riksförbunds medlemstidning borde kunna påstå är mindre intressant än Jimmy Thelins.

Men om de inte får med sig Sundsvallsborna på den resan så spelar det verkligen ingen roll.

Då kan Emil Forsberg säljas runt, runt i en Nicolas Anelka-kedja av halvdana övergångar, då kan Ferran Sibilla slamsuga hela Katalonien efter män födda med ögon i nacken och då kan Joel Cedergren perfektera det här bollrullandet bäst han vill.

Det kommer inte att verkligt lyfta förrän Giffarna stöttas av sin stads invånare.

Och just nu, under säsongsupptakten 2018, så fattar jag verkligen inte varför den inte gör det.

4 thoughts on “Nu är det väl revolution på gång

  1. Den här formuleringen var snudd på lika genial som Bataneros passning:
    ”Det var en kännedom om Galls löpvägar som måste ha gränsat till det integritetskränkande”.

    Lysande Erik!

    • Du är alldeles för vänlig! Den dag jag börjar smattra på bokstavstangenter som ingen annan ser eller har tillgång till kanske jämförelser börjar bli på sin plats. Men tack!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *