In a much more real sense

Jag cyklade hem från krogen igår natt, många timmar efter att solen gått ner.

I tunn sommarjacka trampade jag mig hem utan att ens vara nära att huttra med uppdragna axlar – utan fortsatt bekvämt omsvept av den närmast kontinentala vårvärme som dragit in och blivit kvar även över nätterna. Jag hade haft en rolig kväll, lördagslivet lekte, pedaltrampen var lätta och få och jag gled fram över gatorna utan ett bekymmer.

Nu när jag kom hem från ett gassande varmt Gävle så behövde jag cykla till affären för att köpa knäckebröd och andra basvaror inför den stundande veckan. Jag gav mig ut efter solnedgången i samma lätta sommarjacka, tänkte det skulle vara samma behagliga upplevelse, lika få pedaltramp, samma medrull; att jag skulle vara fortsatt omsvept av samma kontinentala problemlöshet.

Icke. Konstant huttrande. Jobbiga tramp. Kalla fingrar. Krånglande i snabbkassan. En svår balansakt – iscensatt av lika delar snålhet som miljötänk – där bristen på köpt plastpåse tvingade mig att nypa fast den runda förpackningen med knäckebröd på den rangliga pakethållaren. Det var med nöd och näppe att en kom hem helskinnad.

Ser ni… kanske… var jag försöker krysta fram en liknelse???

Efter att GIF Sundsvall svepts fram av en kontinental vårvind under den obesegrade säsongsstarten så fick laget nu för första gången känna på hur det är att vara tillbaka i de gråkalla allsvenska vardagsbestyren.

Idag var en dag då de iberiska influenserna helt lyste med sin frånvaro, en dag när det mesta krånglade och där laget med nöd och näppe fick kämpa hem det som behövdes.

Själva laget ska förstås ha beröm för att ha bärgat en poäng på en dag där de åkt på en 0–2-trynstöt och där ingenting egentligen stämde (förlorar man inte sådana matcher som den idag vet jag inte riktigt vilka man tänkt förlora framgent), men Joel Cedergren kan knappast ta åt sig särskild ära för dagens upphämtning.

Det här var GIF-tränaren idag, när laget hamnade i ett det tidiga tvåmålsunderläget:

Det blev en poäng, men jag fattar inte riktigt hur. Linus Hallenius styrsköt in en viktig reducering innan en riktigt svag förstahalvlek var till ända (viktigt för honom att få spräcka nollan efter misskavalkaden senast), men i den andra halvleken fanns det i princip ingenting som tydde på att Giffarna var på väg att kvittera, förrän Maic Sema påpassligt knyckte fram ett 2–2-mål till Romain Gall med tjugo kvar.

Peter Wilson lallade omkring som vilsen innermittfältare och tappade boll på boll på boll (vad har den faktiske innermittfältaren Christian Rubio Sivodedov gjort för ont???), Linus Hallenius var så otroligt ensam på topp att han ofta sökte sig ut mot sidlinjen i vad som måste ha varit ett kontaktsökande med linjemannen och Juanjo och Batanero fick för första gången hittills i GIF-tröjan ingen ordning på kontrollen över mittfältet.

Och det så Pirkt.se-hyllade mittbacksparet med Carlos Moros Gracia och David Myrestam darrade plötsligt betänkligt – stundtals så till den grad att det kändes som att livsfarlig kalabalik utbröt varje gång motståndarna bara närmade sig defensivt straffområde.

Dalkurd ledde rättmätigt med 2–1 och var fortsatt bättre, även i andra. Det hade kunnat göras byten i paus (Peter Wilson kan bidra med djupledslöpningar från mittfältet, men det stod helt klart efter fyrtiofem att han är allsvenskans kanske sämsta startmittfältare när han blir djupt liggande), det hade kunnat göras förändringar efter femtio (Dennis Olsson var bra senast, men dagar som dessa då han ser ut som ett räddhågset rådjur igen borde väl likvärdige Samu kunna gå in och ersätta), efter femtiofem, efter sextio, sextiofem.

Men det hände ingenting. 

Flera av spelarna har varit inne på att tränarduon Cedergren och Sibila lärde sig mycket under förra säsongen och jag tycker helt klart man kan se många förbättringar (det spelas stundtals rakare, dynamiken känns bättre, med mera) – men vid underläge är det bevisligen samma stiltje.

Nu löste det sig ändå, det blev en fin pinne att ta med hem, en fullbordad upphämtning att glädjas åt, men det kan vi tacka Dalkurds sladdriga försvar och Maic Semas fortsatt rappa poängfötter för.

Tittar man på den stora bilden, hur matchen utvecklade sig, fanns det dock inte mycket alls som tydde på att Giffarna skulle hämta igen Dalkurds spel- och resultatmässiga övertag. Och Joel Cedergren utnyttjade två av sina tre byten: ett framtvingat på grund av skada (låt Sema spela med mitella om så behövs) och ett luddigt ytterbacksbyte i nittionde.

Nej, just som matchcoach har han fortsatt mycket att bättra på, Joel Cedergren.

Och det kan komma att behövas under säsongen, för när Batanero inte är på topp* och motståndare spelar med ett så bra presspel centralt så går det bevisligen att inte bara störa utan i det närmaste få stopp på de spanska rytmerna på GIF-mittfältet.

*= Han gjorde en del bra med sin passningsfot (hårdheten i framspelningen till Sema vid 2–2-målet hade hållit i en internationell fartmätartävling), men ett tag i andra slog han bort så enkla passningar att man misstänkte att han fått solsting, men så kom man på att en katalan som ganska nyligen hade blonderade toppar i sin frisyr torde vara immun mot det.

Dalkurd kommer att störa flera lag i den här serien – för en dryg vecka sedan, när de slog Östersund med 3–0, var de ju faktiskt ett av Daniel Kindbergs allra största bekymmer. Deras toppforward håller allra yppersta klass (det är närmast ett underbetyg till den allsvenska sportchefsfloran att Buya Turay inte spelar i ett topplag), japanen Yukiya Sugita såg stundtals tv-spels-rapp ut och deras isärrivande djupledsspel kommer i många matcher säkert övertrumfa deras skakiga defensiv.

Det är mycket starkt att lämna med en poäng, efter att den kontinentala vårvärmen man glidit runt i under hela april abrupt bytts ut mot ett huttrande kyligt 0–2-läge på en tom och grå betongkoloss i Gävle.

Joel Cedergren fick sitt för dagen skakiga bygge att hämta ikapp och ta en viktig poäng – men jag är inte riktigt säker på att han vet hur det gick till.

Poängen får istället tillskrivas den omtalade lagmoral som spelare efter spelare har lyft. Att ta poäng på bortaplan när ingenting stämmer är onekligen en väldig styrka.

Och jag har nyss varit ute på en isande kall cykeltur. Jag vill tillbaka till det kontinentalt omsvepade töcken jag varit inne i – så jag skäms inte för att försöka frammana det genom skriftlig GIF-slutkläm:

Maic Sema verkar dansa vidare till dess att hans uppbjudarnäve går fysiskt sönder, de tilltänkta målmakarna Gall och Hallenius har spräckt sina målnollor, det tas poäng på även de sämsta av dagar och GIF Sundsvall är fortsatt obesegrat i allsvenskan 2018.

himla snålt blåser det inte.

3 thoughts on “In a much more real sense

  1. Apropå sence, du som har lite koll på vänsterpartiet och dess politik: varför i helvete röstar dom som enda parti nej till nya brottsrubriceringen mot hedersrelaterat våld? Kan du snälla förklara logiken i det uppenbart sinnessjuka?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *