Så bra ser det ut

Foto: Anders Thorsell, www.sundsvallsbilder.com

Trettioåttonde minuten. En rätt trög förstahalvlek mot en svag motståndare går mot ett mållöst slut. Juanjo Ciércoles står med bollen på offensiv planhalva, tittar hit, tittar dit, slår ut med armarna.

Förra säsongen hade en sådan scen följts av att innermittfältaren någon halvsekund senare rullat bollen i sidled eller snett bakåt, att det hörts en och annan djup suck över IP, att det blivit än längre till mål igen.

För det var väldigt långt till mål förra säsongen, längre än för alla andra klubbar – och inför den sista omgångens räddande urladdning mot Göteborg hade Giffarna gjort färre mål än både Halmstad och AFC.

Nu tog det två-tre sekunder, sedan hade Maic Sema flyttat sig femton meter i sidled, fått bollen på fötterna mellan motståndarnas försvar och mittfält – och tio sekunder och ett par rappa passningskombinationer senare hade en överlappande Jonathan Tamimi serverats en hygglig chans från kanten.

Inte mycket, kanske, men något.

Och jag vill tro att den lilla skillnaden kan bli väldigt, väldigt värdefull den här säsongen.

Den stora anledningen till att Giffarna inte gjorde mål ifjol var inte att Linus Hallenius inte rev och slet eller att Peter Wilson inte var snabb – det var ju just det att motståndarlagen alltid fick chans att samla sig.

Rull i sidled – samling, rull snett bakåt – än mer samling. Samling, samling, samling. Inga var mer samlade än lagen Giffarna mötte ifjol.

blir det få mål.

Ikväll var det inte ett överdrivet kringrullande som var problemet till ineffektiviteten. Rörelsen fanns där under stora stunder, TFF-försvaret flyttades i både sidled och höjdled och när en mycket pigg Maic Sema (lägg hela lagets nästa försäsongsläger i Indien) till sist tvåfotstrasslade sig till utdelning så var det ett mål som borde varit ett av många.

Jag kan väldigt lite om den »Ekkono«-metod som Ferran Sibila ägnat två år av att implementera i GIF Sundsvall, men jag har fått berättat för mig att det handlar mycket om fotbollstanke och rörelse. Om att man inte behöver vara varken fysiskt starkast eller snabbast – bara man tänker kvickare än de andra och tar sig till rätt ytor i rätt lägen.

Man ser det allra tydligast på spanjorerna när de väggpassar eller första-touch-viker av åt det vi svenskskolade fotbollskännare skulle kategorisera som »fel« håll – men det börjar sprida sig i hela laget.

De offensiva spelarna rör sig, ytor öppnas, chanser skapas. Den totala stiltjen uteblir. 

Hade Linus Hallenius bara nickat in tvåan på ribbreturen från Carlos Moros Gracias projektil (ingår det i det spanska medborgarskapet att kunna skjuta stillastående?) så hade det runnit på.

Men icke.

Och gör man inte mål på så pass klara lägen så blir förstås det alltid nerv och kittlande slutminuter, speciellt om skånska tränare med bilhandlarbufflighet uppmuntrar till tjyvkast och jagar ikapp GIF-anfallare längs linjen.

Det förtjänade att hålla och det höll – mycket tack vare mittbacksparet David Myrestam och Carlos Moros Gracia.

För det är inte bara det att de sätter så få fötter fel i defensiven – nej, jag vill också hävda att det nya tvåmanna-paret gör laget bra mycket bättre offensivt. Man såg det kanske framför allt i premiären mot Örebro: ett lag som också ville rulla boll centralt men som varje gång de pressades att rulla ner den i backlinjen blev tvungna att skyffla iväg långt, för att deras mittbackar var… som allsvenska mittbackar i regel är. Myrestam (gammal offensiv ytterback) och Gracia (spansk) stressas däremot inte de gånger mittfältsduon tvingas hemåt utan löser situationerna, som vore de en tredje mittfältare – och Giffarna kan fortsätta rulla.

(Förra säsongen fanns en possessionproblematik i att spela med Noah Sonko Sundberg som felfotad vänstermittback, rätt långt ut på kanten, där han inte sällan kunde pressas fast och tvingas till ivägskyfflingar med det egentliga stödjebenet.)

I samma backlinje var också Dennis Olsson  bättre än på väldigt länge, något som inte ska underskattas då han känns som hela det här truppbyggets kanske enskilt största chansning, trots att han gör sin sjätte säsong i a-laget. Jonathan Tamimi gör det helt okej till höger (solid defensiv, försiktig i överkant framåt) – men är det någonstans där laget har blivit konkret sämre så är det ju förstås där.

För det här må vara en aning hybrisinfluerat (Giffarna är obesegrat efter tre omgångar, uppe jämsides med Malmö FF i tabellen och klubben är för en stund inte ens i störst ekonomisk kris av de allsvenska klubbarna i mellersta Norrland), men av det jag sett av laget under de här tre första omgångarna så tror jag att de kunnat vara med och nosa i toppen hela den här våren med Eric Larsson kvar som ett ytterligare hot till höger.

Så bra ser det ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *