Igår fyllde min farfar 87 år.
Jag ringde och sa grattis, ganska sent, efter nio, ringde på det där sättet som skvallrar om att någon bättre kalenderorienterad människa i ens närhet – kanske är det alltid mödrar? – har sista-minuten-påmint en om datumet.
Åttiosju är ju faktiskt ingen jämn siffra och farfar hade – enligt sin eget något svajiga utsago – också haft det väldigt lugnt på sin bemärkelsedag. »Nästan för lugnt«, sa han. Det hade inte varit mycket att skriva hem om, enligt honom.
Men härom månaden fanns det saker att skriva hem om, från min farmor och farfars front. Speciellt om man är en portalägare som bara halvt på skämt brukar låta påskina att det bara är min farmor som läser det som skrivs.
De firade sextio år som gifta – det som jag tror är ett diamantbröllop, om det inte finns än hårdare ädelmetaller där ute – och vi åkte till Amsterdam för att fira tillsammans med min för stunden flamländskt utflyttade syster.
Och det var väldigt mycket som var väldigt fint med den resan – men det jag tror att jag kommer bära med mig allra tydligast är de korta små stunder då min farfar blinkade till. De små korta, ja, sekundkorta stunder då han blev den som han brukade vara.
Jag gick runt och filmade en hel del med min mobilkamera under resan, tänkte väl i något stråk av ambition sammanställa någon slags video till mina släktingar efteråt, och jag vet att jag bland annat har fångat en sekvens när han fått sätta sig ner vid en bardisk och precis fått in en öl, varpå han skiner upp i en lycklig grimas samtidigt som han höjer glaset i en subtil skål mot kameran.
Jag lyssnar väldigt sällan på Kent längre, men under den knappa veckan i Amsterdam så gick jag och nynnade på en gammal strof inombords. Jag tror den är från Klåparen.
Och så blinkar det till
Och dom tänder alla ljus
Så kände jag, när han höjde glaset och gav ifrån sig det där genomnöjda grinet (ganska precis samma som det han gav ifrån sig då han med ett slugt sistakort besegrade sina barnbarn i Chicago) och vid ett tio-, tjugo- eller trettiotal andra tillfällen, när han liksom blinkade till.
Som på den här bilden, som min kusin tog när jag och min farfar råkade sitta exakt likadant och – vill jag tro – med ungefär samma luriga leende över våra varsina anleten.
Min farfar ser ut som han alltid brukade göra, så som jag alltid kommer att minnas honom. Jag vet inte varför man säger att någon har en räv bakom örat, men jag tyckte alltid att det stämde in på min farfar. Han ser – i de stunder det blinkar till – ut att ha en räv bakom örat. Han ser, för att använda ännu ett uttryck jag inte heller helt bottnar i, ut att vara lite full i fan.
Jag gillar bilden väldigt mycket. Min farfar blinkar till, hans riktiga gamla jag skiner igenom – och så är det ju ett faktum att jag tycker att jag själv ser bra ut. Jag ser ut som jag vill se ut på bild: lite lurig, lite sprallig, kanske lite spjuveraktig – ja, lite som min farfar. Och mitt svaga hårfäste är dold under en huvudbonad. Annars hade den kanske inte lagts ut, annars kanske inte det här inlägget ens hade skrivits. Så är det nog, det ska motvilligt erkännas.
Det är en konst att tala gott om sig själv. En svår konst jag inte alls behärskar och varför jag istället försökt lägga någon sorts självironisk hinna över hela min person; ett beslut jag skulle ta i nästa liv och i livet efter detta, om tillfälle gavs. Så svår anser jag konsten att göra det motsatta är.
Men min farfar kunde den konsten. Kan fortfarande den konsten, när det blinkar till. Han är en av få människor jag träffat som verkligen kan hasplar ur sig det ena oklädsamma skrytet efter det andra på ett charmigt sätt; på ett sätt som får andra att tänka att han på sin höjd är lite full i fan.
Jag har hört historier om hur han skjutit sönder handbollsmål så att matcher fick avbrytas till dess att vaktmästare tillkallats så att krysset – smitt i hårdaste stål – kunnat svetsas samman igen, om hur samma handbollshall var fylld till bredden eftersom varenda ungmö i trakten var där för att kolla på farfars vader. Det var bara ett exempel, men i min bild av hur den manliga anatomin rangordnas hos det motsatta könet så tänker jag att det ger det en bild av hur han skrutit och skrävlat sig igenom kroppsdelarna till dess att inte ens vaderna lämnats därhän. Vader som han säkerligen tillskansade sig då han pulsade i meterhög snö till varje fotbollsträning – en längre sträcka för varje gång det återberättades – och till slut sprang sig till slut till en allsvensk bänkplats (Löfgrens är ett bänksittande släkte) efter att ha slagit gästrikländska målrekord på gästrikländska målrekord.
Hans skrävlande stil har säkerligen trampat på en och annan tå genom åren (ett tag fick han inte följa med på mina fotbollsmatcher, då hans – ehm – kravställande »MEN HUR KAN DEN DÄR FÅ SPELA?«-utrop inte föll i särskilt god jord hos småbarnsföräldrarna på läktarna) och kanske har hans sätt inte alltid varit lika charmigt som när man sitter tre öl in på en släktmiddag i en idyllisk sommarstuga och allas humör är på topp.
Men som jag har avundats hans karisma och varit avundsjuk på hans berättarkonst, hans sätt att så självklart ta över ett helt rum med sin frejdighet.
Nu på ålderns höst – när han blinkar till så pass sällan att man blir lycklig när man lyckas fånga det på bild, som att man lyckats kapsla in det för evigheten – så avundas jag honom främst en annan sak.
Att han träffade min farmor. Att hon alltid varit där intill och inte bara genom alla år har städat, dukat, diskat, lagat, donat och gjort i princip allt utom att grilla, alltmedan min farfar kunnat hålla låda om sina gamla vader, utan dessutom att hon oförtrutet fortsätter att försöka få honom att blinka till.
Att hon bakar honom en hjärtformad kaka på alla hjärtans dag, att han säkert blinkar till för en stund men sedan glömmer det med detsamma, att hon gör det igen nästa år. Det är som att hon målar sitt allra finaste varje dag, på ett papper som hon försöker sätta upp på kylskåpet med en magnet som inte riktigt fäster, som glider ner och trillar av.
Sitt allra, allra finaste, ja. För jag vet ingen som har samma kravbild på sig själv som min farmor. I påskas var vi där på en trerätters middag och ett tag trilskades hon med att servera efterrätten. »Den blev inte alls som den skulle«, bedyrade hon. Nej, den blev så helt olik hur den var tänkt att bli att det vore en välgärning att bara hiva den rakt ner i papperskorgen; en sådan styggelse till bakelse skulle inte serveras, klargjorde hon, innan vi till slut övertalade henne om att det inte kunde vara så illa. Sedan var jag tvungen att ta en bild på det faktiska resultatet och det förväntade, från receptförlagan, som hon halade fram med en suck om att »det var så här det var tänkt att bli«:
Hon får ju förstås alltid höra att hon gör det helt fantastiskt, alla säger alltid att de är förundrade över hur hon orkar, att de är mäkta imponerade – men jag tror inte att det går in; hon är som impregnerad mot all typ av beröm, som att hon stöter bort det med hjälp av sin kvinnogenerations skyddande hölje ihopsnickrat av helt orimliga krav på sig själva.
Kanske går det bättre i skrift. Jag för ju inte någon form av besöksstatistik på den här portalen (man vet dock att ett inlägg blivit bra läst när det efterföljs av automatiserat massmejl på engelska som frågar om jag skulle kunna tänka mig att applicera en reklambanner för penisförstoring på min webbplats) utan försöker ofta göra en komisk poäng av att det bara är min farmor som läser det jag skriver.
Det är ju inte så bara. Det roligaste med att skriva krönikor i Länstidningen i Östersund är att jag vet att det medför att min farmor får ta en promenad till Kulturmagasinet och läsa. Hon tycker alltid – oavsett hur jag själv tycker resultatet blivit mycket sämre än själva ursprungstanken och oavsett hur många gånger jag varit precis lika nära att hiva hela utkastet i den digitala papperskorgen som farmor varit nära att kasta ner efterrätter i den analoga – att det är »jättebra« och att hon förundras över hur jag kan komma på så »många bra saker att skriva om«.
Men att skriva är att flexa vaderna. Att skriva är att försöka kasta så hårt att ribbkrysset går av och målet ramlar ihop och någon måste springa och hämta svetsen. Jag har en jättelik bylinebild i tidningen, där jag står och försöker se naturlig ut med den närmast världsunika lösningen att ha en hand i fickan, och jag muttrar på allvar över när texterna inte delas en enda gång: när det lyser »0 delningar« längst uppe under rubriken.
Det är inte mycket att förundras över. Jag må säga att jag gör det för den progressiva sakens skull och till viss del är det sant, men jag gör det förstås mest för mig själv. För att jag tycker att det är roligt, för att jag tycker att jag i vissa stunder är rätt bra på det. Vad jag däremot kan förundras över är människor som gör saker för alla andra än just sig själv.
Min farmor är och har – åtminstone så länge mina ögon har varit med – alltid varit den människan.
Och ska jag skriva en enda sak som känns bra och viktigt på allvar så är det att min farmor är den människa i min närhet som jag beundrar allra mest. Den känslan har växt fram under de senaste åren, då min farfar bara orkat blinka till samtidigt som hon orkat stråla konstant:
Allra, allra mest.
Det är svagt av mig som portalägare som säger mig ha koll på min läsarkrets (min farmor) att inte ha skrivit det tidigare.
Så grattis, farfar. Grattis på alla sätt och vis.
<3