Vi har Giffarna

[Säsongskortsinnehavare på östra läktaren, tittandes ner i sin biljett]: »Då ska vi se… I, vänster…«

»Ska jag…«, tänker jag. »Ja, okej då.«

Jag tar upp mobilen, öppnar anteckningsappen och smattrar ner några snabba punkter.

Tanken var att åka ner och snabbt träffa GIF-sportchefen Urban Hagblom för en kort intervju om vinterns arbete, inget krusidull runtomkring utan bara rakt på sak: hur han jobbat för att förbättra spelartruppen inför 2018.

Men när jag kommer in i barackerna bakom den norra läktaren, där Giffarnas sportsliga ledning sitter i en slags antites till påkostade och öppna Silicon Valley-kontorsytor, så noterar jag redan på avstånd hur whiteboardtavlan i Urban Hagbloms kontor är fylld med hafsigt nedtecknade anteckningar.

Där står bland annat »SOFFA JUHO«, antagligen åsyftandes att han ska hålla Blocket.se-koll efter en soffa till den finländske jättemittbacken Juho Pirttijoki. Där har han skrivit »FOOTBALL ANALYTICS???« med trippla och säkert befogade frågetecken och där står någonting om ett eventuellt boende för en av spanjorerna. Jag smattrar ner några punkter i anteckningsappen.

Samtidigt överhör jag Urban stå och förbanna sig över svensk fotbolls registreringsverktyg över telefon. »Det där jävla Fogis«, muttrar han till någon som delar hans intresse av att bekräfta låneövergången som tar Samuel Aziz till Brage.

Det är ett evigt pysslande.

Och jag vet att den här vinkeln är gjord. Om och om och om igen. Inte minst av mig.

Redan hösten 2014, när jag följde GIF Sundsvalls jakt på en allsvensk plats för fotbollsmagasinet Offsides räkning, så försökte jag porträttera exakt hur mycket som innefattades i Urban Hagbloms rekordomfattande roll som »sportchef« i GIF Sundsvall. Jag följde med honom när han walkie-talkie-styrde vattensprinklers inför matcherna och när han skruvade upp reklamskyltar på Idrottsparken, hur det var han som räddade Patronerna när deras trumma gått sönder inför superettanavslutningen mot Landskrona — för att han ändå »hade en stående ute i Fränsta«.

Sedan dess har nästan varje tillfälle där jag suttit mig ner med honom för att prata konkret sportchefsarbete kantats av alla hans andra sysslor. Det har varit människor som stövlat in med frågor, luddiga administrativa detaljer på whiteboard-tavlor som bara inte gått att ignorera. Och då har vi ändå suttit inomhus. Den här skärtorsdagseftermiddagen skiner solen så till den milda grad att jag föreslår att vi ska sätta oss och lapa D-vitamin på IP:s solgassande läktare. Jag tänker fortfarande att det ska bli en ren intervju om det sportsliga, om nyförvärven, om spelarrensingen, om värvningar som blivit och inte blivit av.

Men så kliver vi ut. Och Sundsvalls stad ligger under en meter snö. Idrottsparken under två. Och Urban Hagbloms sportchefsroll ser ut som Urban Hagblom sportchefsroll ser ut.

Vi hinner inte ut på läktaren innan en tant med ett par matkassar undrar varför inte kiosken som hon ska jobba i för U17-lagets räkning är öppen, varpå Urban springer och frågar. När vi till sist slagit oss ner på varsin plaststol berättar jag att Linus Hallenius och David Myrestam påstått att han »trollat« med spelartruppen i vinter.

Han hinner bara le brett, liksom gona sig i berömmet, för precis när han ska till att svara så gastar någon från läktarens ena ingång:

»URBAN! Är det du som parkerat bilen framför ingången?«, skriker mannen. »Traktorn som ska skotta kommer inte förbi!«

Och visst hinner vi prata lite fotboll, mellan varven, även om tanten med kassarna lommar förbi och säger att hon tagit fel på datumet med en månad och mannen som värnar om traktorns färdvägar kommer ut igen och gastar ut nya synpunkter på ytterligare en parkering. Men om vi satt en halvtimme i solen på läktaren så tillbringade vi säkerligen lika länge på baksidan av densamma, med snöskottningslogistik – där östra och västra läktaren ligger dolda under snötecken – och parkeringsbekymmer, där löst folk från If Skadeförsäkring och folk som ska luncha arenarestaurangen knycker platser från personalen i barackerna.

»Vi skulle ha haft fem litauer här igår«, säger Ove Näslund, kommunens man på arenan, »men de verkar ha tagit påsk för tidigt.«

Urban suckar. Han håller med om att det förstås kommer att fungera att folk som har biljetter på östra och västra, som inte verkar bli snöfria, går och sätter sig på den norra läktaren – men han tycker av förklarliga skäl inte att det ger ett vidare seriöst intryck. Det ter sig inte professionellt.

Och det är ju mycket med den där avvägningen, tänker jag.

I vissa lägen verkar Sundsvallspubliken tolka GIF Sundsvall som en förening som är alldeles för professionellt elitinriktad. Att det är som att någon, med ordföranden Johan Nikulas ord, »placerat en ostkupa över Idrottsparken«; en ostkupa under vilken det spelas elitfotboll, helt frikopplat från resten av stadens ve och väl.

I andra lägen är det inte snöfritt i tid till den allsvenska premiären, där Giffarnas bristande professionalitet får bära hundhuvudet även om det handlar om en kommunal snöbudget som inte ens varit nära att räcka till, om att kommunalt anlitade litauer som inte dykt upp.

Mitt i allt detta står Urban Hagblom, som med en fot på varje sida. Med ena handen ringer han samtal som ordnar ett iranskt riskkapitalistprojekt som placerar tilltänkte VM-målvakten Alireza Haghighi i Sundsvall, med den andra walkie-talkie-styr han en vattensprinkler som kanske ändå råkar skvätta ner någon stackars biljettköpare på den nedersta läktarraden.

Han har stått där ett tag, »Mister GIF Sundsvall«. Vissa säger att han »trollat« i vinter, andra att han varit oansvarigt naiv som inte bromsat spelartruppskostnaderna, själv är han både självkritisk och lite nöjd i en intervju som jag gärna haft tid att skriva ut ordentligt.

Men det är ju så: man får göra sitt bästa. Man får försöka ordna en allsvensk trupp, man får försöka få snöfritt. Har man en digital penna och en portal med GIF-intresserade läsare får man försöka klämma fram en extra påsktimme för att krysta ur sig en sista text innan säsongen drar igång.

Precis i detta nu nås jag av beskedet att Urban Hagblom lyckats traggla igenom prestigeförvärvet Maic Semas övergång genom »det där jävla Fogis« och att han därmed är spelklar i den allsvenska premiären. Solen glittrar, det är minusgrader ute och Örebro SK:s spelarbuss kommer att rulla in längs vägar omgivna av höga snövallar.

Norrlandsfönstret är öppet och GIF Sundsvall ska om några timmar kicka igång klubbens fjärde raka allsvenska säsong.

Den här stan har inte mycket, ändå blir jag glad och stolt varje gång folk nere i Stockholm stannar till och upptäcker att jag har någon form av medelpadsk dialekt. För det här kommer, alldeles oavsett vad jag tycker om stadens kulturscen eller uteliv eller osannolika optiker-täthet, alltid vara min stad och jag är tacksam för de dialektala ledtrådar som då och då undslipper mig.

Vi har ett par extra »ö«-ljud. Jag tycker varken det låter särskilt charmigt eller bra, men de är våra.

Och vi har allsvensk fotboll. Vi har Giffarna. Sundsvallsborna må ibland tycka att de är för professionella, ibland för lite.

Men jag tycker verkligen att de borde vara våra.

3 thoughts on “Vi har Giffarna

  1. Tack för mycket bra skrivna texter om Giffarna på slutet, så ruskigt mycket bättre och mer ”under skinnet” än alla lokala blaskor lyckats fått ihop tillsammans!
    Impad!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *