Ambassadör Hallenius: »Tror det finns en jävla fin framtid här«

Ett helt annat tänk och en helt annan karaktär på gruppen.

GIF Sundsvalls nye härförare lovar att årets GIF-upplaga kommer att kämpa hårt för att bli folkliga – både utanför och på fotbollsplanen.

– Jag var lite chockad att jag kom till en grupp med så få ledare ifjol, säger lagkapten Linus Hallenius. 

Linus Hallenius slår sig ner på en stol i den loge på tredje våningen som är döpt efter Leif »Lill-Foppa« Forsberg. Han frågar om jag precis satt och åt lunch med ordföranden Johan Nikula. Jag nickar.

»Och grät?«, frågar han.

Jag rynkar på ögonbrynen; knycklar ihop ansiktet till en tydligt oförstående grimas. David Myrestam, som slagit sig ner intill Giffarnas anfallsstjärna, ser också oförstående ut.

»Har du grävt efter nyheter?«, förtydligar Hallenius. Jag har hört fel. Han frågade inte om vi satt och grät tillsammans, jag och Nikula, men det är knappt att jag kan klandra mina hörselgångar. För det är ungefär så jag har uppfattat att spelare och ledare inom GIF Sundsvall tycker att bilden av klubben målats upp under vårvintern 2018: att allt är piss och skit och kört. Ja, att alla som bryr sig om Giffarna bara borde sätta sig ner, luta pannan i handflatan och gråta en skvätt.

Vi landar där i ett missförstånd, men jo: nog är det i den bristande folkligheten och negativiteten vi måste börja. Bilden av Giffarna må vara som allra sämst just nu – men den har aldrig varit folklig och bra, medger Linus Hallenius:

– Nej, så har det väl alltid varit. Det har man säkert varit en del av själv också. Det är väl inte jättemånga som bara tänker positivt om Giffarna och brinner för det, säger han och utvecklar:

– Så är det väl med våra lokala medier med. De väljer ju lite hur de ska vinkla saker och ting och jag tycker att allting har varit åt det dåliga hållet.

David Myrestam, Umeå-sonen som ifjol återvände till klubben efter en längre sejour i norska Haugesund, har inte heller lyckats undgå att GIF Sundsvall inte är »stadens« eller »folkets lag«.

– Nej, det har jag märkt, absolut. Det jag jämför mycket med är Haugesund, där vi var ett mindre lag – men verkligen stadens lag. Folk smällde upp flaggor, gick med stolthet i halsdukar och tröjor. Det ser man knappt här, säger han och utvecklar:

– Där i Haugesund var det verkligen en känsla av ett »vi«. Där kände folk på läktaren att »jag är också en del av den här klubben« – man kommer till läktaren och ser någon annan i halsduk och »fan, det är vi«, liksom. Det är en jävligt härlig känsla, men det är svårt att veta hur man får till den.

Linus Hallenius gör under intervjun själv ingen hemlighet av att han inte heller riktigt höll på klubben under uppväxten och förnekar inte alls att det fanns en rätt ordentlig portion av bitterhet och missnöje gentemot klubben när han lämnade för Hammarby, sommaren 2009. Och på frågan om han kan sätta fingret på varför Giffarna är så märkbart icke-folkliga i sin egen stad så svarar han fortfarande med en väldig bestämdhet – som om hans gamla 20-åriga, besvikna jag sipprar fram – att klubben till stor del har sig själv att skylla.

– Det är väl kanske så att det gjorts för mycket dåliga beslut genom åren. Att man helt enkelt tycker att det är mycket som skötts dåligt. Jag tror att det är många saker som gör att folk har en negativ bild av föreningen, eller att de inte känner något alls för föreningen.

Nu, snart ett decennium senare, är det dock en helt annan Linus Hallenius som representerar GIF Sundsvall. Som centertank, som lagkapten i Tommy Naurins skadefrånvaro – och som sprudlande engagerad ambassadör. Sidsjö-sonen, som fyller 29 dagen innan premiären, formligen lyser när han talar om allt han vill göra för att öka klubbens »folklighet«. Han sprudlar av det engagemang som jag antar att man vanligast finner hos en volontär som känner att den kämpar för en riktigt viktig sak, eller hos en delägare i ett start-up-företag som inte bara jobbar för ett företag, vilket som helst, utan verkligen är personligt investerad i sitt projekt. Och hans projekt är att få GIF Sundsvall att bli folkets lag i Sundsvall.

– Och jag upplever att det kanske faktiskt är på väg att bli en förändring. Jag försöker alltid prata gott om klubben och allt som händer när jag träffar folk – och vi som spelare har ett stort ansvar. Och jag verkligen tror att klubben är på helt rätt väg när man nu vill bli mer »folkliga«, säger Hallenius.

Han berättar om hur han försöker göra precis allt som klubben vill att han ska göra ute i stan (»vi gör vad som helst, hyr ut oss till högstbjudande«) – men att han dessutom tagit sig an ett läxläsningsprojekt med ett gäng unga killar på helt egen hand.

– Jag gör verkligen allt jag hinner med. Och har man många såna spelare så tycker jag det bara är att använda. För ju mer vi syns, inte minst bland yngre som kanske kan se upp till en, så kan det kanske bli coolt att vara Giffare, istället för pinsamt, typ.

Han hänvisar tillbaka till David Myrestams bild av den folkliga fotbollsgemenskapen i Haugesund:

– Tänk om det kunde bli så att man sätter på sig en GIF-keps eller en -halsduk för att det är coolt. Nu är ju stämningen snarare att den som gör det får skämmas.

När vi sitter ner och pratar så kommer jag mycket riktigt från en sittning med Johan Nikula. En sittning där vi inte förvisso inte satt och grät, men där det med rynkade pannor och vissa suckar spekulerades i den uppenbart bristande folkligheten. GIF-ordföranden summerade till sist ett par nycklar för att uppnå folkligheten. En av dessa var mycket riktigt att synas mer ute på stan, vilket både Myrestam och Hallenius betonar att de väldigt gärna gör, men en annan var att ordföranden ville se fler »blodiga knän« på spelarna.

Det kommer han att få. Det var – om vi nu accepterar denna relativt konstgräs-utdaterade omskrivning för hårt arbete – för lite blod på knäna förra säsongen, erkänner båda spelarprofilerna.

– Ja, det var det, säger Linus Hallenius utan att blinka. Det var för lite fokus på att vinna fotbollsmatcherna. Där har alla blivit ett år klokare, både från spelar- och ledarhåll. Man får en jävla skjuts av att vinna fotbollsmatcher, som man kan bygga vidare på, istället för att få höra att »ni spelade rätt bra fotboll« när man inte vunnit eller skapat speciellt många chanser.

Han fortsätter, kanske fortfarande utan att blinka. Han talar hur som helst med en väldig bestämdhet.

– Det är helt solklart: det är ett annat tänk i år. Vi ska vinna fotbollsmatcher och då ska det även fajtas och krigas och vinnas andrabollar och hela den biten.

Skillnaden på 2018 års knäblödande upplaga av spelartruppen och fjolårets variant, som kunde rulla boll men som med få undantag upplevdes lite vek och försiktig? Mängden tydliga ledarfigurer.

– Jag var lite chockad att jag kom till en grupp med så få ledare ifjol, säger Hallenius. Jag tänkte att de som var lite äldre och viktiga spelare skulle vara sådana som tog mycket plats och hördes och syntes, men förra året var de spelarna – som hade flest matcher och var viktiga inför säsongen – inte riktigt den typen.

David Myrestam tror att höstens kämpasegrar kan ha fått flera spelare att få upp ögonen för att det finns annat i fotbollslivet än imponerande kortpassningsspel.

– Sirius borta var en av de skönaste vinsterna för säsongen och jag spelade inte fotboll för fem öre i den matchen, säger han.

– Och jag tror att folk började känna det då: »fan, mycket hellre vinna så här med 1–0 och en mysig bussresa hem än att åka på en 2–0-torsk där vi är spelmässigt bättre än motståndarna«.

Foto: Johan Löfgren.

Giffarnas tilltänkta mittbacksgeneral blir lite fotbollsfilosofisk för en stund.

– Och det är väl lite det: vad är »attraktiv fotboll«? Är det att spela runt bollen eller är det en stor och stark Giffare?

Han utvecklar:

– Där kan jag kolla på mitt norska lag: vi var inte »sexiga«, vi sparkade och sprang och kämpade hårdare än motståndarna och vi var egentligen säkert ett mittenlag – men tog Europaplats båda åren. Och folk kom på matcherna för att de visste att vi skulle slåss för det och offra oss. En tackling där var ju värd mer än två tunnlar och ett skott i krysset. Och så är det ju: om jag går på match så vill jag ju se folk som slåss och verkligen vill vinna.

Linus Hallenius fyller i:

– Och i år är vi ett lag som jobbar jävligt hårt för varandra. Vi är många som kommer ha blodiga knän: David, Carlos (Moros Gracia), jag hoppas jag får nåt blodigt knä, sedan har vi även lirare som kan dra två tunnlar och ett skott i krysset. Så man ska få lite av varje.

Jag har själv haft Joel Cedergren som tränare och tycker – precis som många andra vittnat om – att han är otroligt bra på att se människor och verkligen oerhört skicklig på att utveckla individer. Men jag har också minnen av att han – märkligt nog, sett till hur han var som spelare – inte var den som fick spelare beredda att offra ett pannben för tre poäng i en match.

De båda GIF-profilerna – som självklart har en väldigt förbättrad och allsvenskt rutinerade upplaga av tränaren Joel Cedergren än den nybakade Tipselit-version jag fick känna på under 2009 och 2010 – lyssnar på min utläggning, skruvar på sig den aning som jag misstänker att man brukar kunna skruva på sig när en spaning inte varit helt ackurat men inte heller helt ute och cyklat, innan diplomaten Linus Hallenius tar till orda.

– Det jag tycker är väldigt bra med vårt ledarteam det är att de också vill utvecklas och lära sig. Och de lärde sig sjukt mycket av förra året, det är jag helt övertygad om. För om vi är äldre spelare som kommer med idéer så tar det till sig det och jag tycker att det blivit tydligare det här året: att det ska vinnas. Vi tränar och spelar för att vi ska vinna. Sedan tror vi att vi ska nå dit genom att ha mer boll än motståndarna och dominera matcherna, men det handlar om att göra fler mål än motståndarna och att vi kanske kan frångå vissa saker ibland för att ta resultaten.

David Myrestam:

– Det är inte alla tränare som skulle sitta där och ta emot tips och råd, men de (Joel Cedergren och Ferran Sibila) är väldigt öppna med att de inte är de perfekta tränarna utan är väldigt öppna kring vad de kan göra bättre för gruppen.

Jag nämner att många GIF-supportrar dessutom blivit väldigt frustrerade genom åren, när laget ligger under och inte skapar några målchanser – men där Joel Cedergren stått och låtit nöjd över, säg, några luddiga passningsmönster i paussnacket.

– Självklart är det de spelmässiga prestationerna som tids nog kommer ge resultaten – men det handlar ju i slutändan om att vinna matcherna. Och där har vi nog vänt på det litegrann. Det har blivit en tydligare kravbild, det har blivit bättre och jag tycker att man känner en förändring. Och det har inte bara att göra med tränarna – det ligger mycket på oss spelare också och där har vi fått en annan grupp i år. Det känns annorlunda – det känns bättre, säger Hallenius.

Två av ledarna i den nya, starkare gruppen är onekligen Linus Hallenius och David Myrestam: två rutinerade herrar som fick tassa in lite på tå i förra årets gruppdynamik, då båda började den allsvenska våren som bänkspelare.

Hallenius förklarar:

– Det blev ju en konstig situation för både mig och David förra våren. Man hamnar ju i en hierarki i ett omklädningsrum utifrån vad man presterar på planen, och både jag och David var ju utanför elvan. Och där blev det nog… lite skevt. Man kan vilja väldigt mycket, som vi gör, men man behöver vara på planen för att nå den nivån i hierarkin som gör att man kan påverka.

Båda beskriver vårsäsongen 2017 som frustrerande – men i efterhand kan Linus Hallenius känna en stor tacksamhet.

– Så här i efterhand så var det nog det bästa som kunde hänt mig. Det här har ju på något sätt varit sista chansen för mig, det har varit jävligt rörigt och jag höll ju ett tag på att skita i allt. Så jag gick in med den inställningen att om inte jag gör det jag ska, rättar in mig i leden mer än jag är känd för att göra – ja, då har jag nog inte så många arbetsgivare kvar.

Den struliga perioden i Helsingborg säger han själv att han inte kunnat göra så mycket åt, men:

– Jag har kunnat göra saker och ting annorlunda, både i Hammarby och även utomlands, där jag varit lite för… egocentrisk och haft skygglappar på och kanske inte sett saker utifrån.

Linus Hallenius brinner för att öppna upp GIF-famnen för folket i Sundsvall. Foto: Johan Löfgren.

Nu kliver han ut till premiären som lagkapten och given »nia« i GIF Sundsvall: en härförare och en eldsjäl till ambassadör för klubben. Han säger att både han och David »startar på en annan platå« den här säsongen, att de kan ställa krav redan från säsongsstart. Och att de två – som är rotade i staden – nu ska göra allt för att få staden rotad i Giffarna.

– Vi jobbar stenhårt på det. Jag tror att det finns en jävla fin framtid för det här. Vi ska bara få de röda siffrorna att bli lite grönare, sen så ska vi få en positiv anda i den här jävla—, säger Hallenius och är nog precis på väg att fyra av en sågning mot det bristande engagemanget bland hans hemstads invånare, när David Myrestam snabbt bryter in:

– Vi tycker att det är svinkul att få spela ett lag där man verkligen brinner för någonting mer än att bara vinna en match. Det är jävligt roligt att känna det.

Linus Hallenius nickar. Han vänder på sin mobiltelefon, utbrister »Shit! Fyra nya sms!«. Det är fyra nya bud som har trillat in på det hus han ska sälja. Sommaren 2015 ringde jag upp honom när hans lägenhet i Stockholm låg ute till försäljning, i tron om att han kanske var på väg hem till Sundsvall.

Det tog ett tag till, men nu är han mer hemma än någonsin.

– Ja, nu vill man ju spela hur länge som helst. Jag börjar för första gången börja tänka på åldern, säger han och sticker upp fingrarna framför sig och räknar. Tjugonio, trettio, trettioett, trettiotvå… fan: ett par år till borde jag ha.

10 thoughts on “Ambassadör Hallenius: »Tror det finns en jävla fin framtid här«

  1. Underbart att läsa Erik, du bara måste fortsätta skriva om vårt kära GIF!!

    Mer av detta och du kommer att få låna stadens nycklar på Måndagarna framöver. Du är på detta vis även delaktig i det som både Linus och David brinner för…att sprida folklighet, glädje och stolthet för laget!

    Kudos.

  2. Så bra och läsvärt. Otroligt uppskattat ska du veta! Håller med föregående kommentar om att detta bidrar till folkligheten på sitt sätt. Keep it up!

  3. Lyfter på kepsen, Erik. Du skriver så j ä v l a bra. Jag verkligen älskar ditt språk och ditt grymma GIF-engagemang.

    • Hehe, jag ska inte säga att planer fanns – dit sträcker sig inte IT-avdelningens kompetens – men nog slog mig tanken att kanske koppla saker och ting till exempelvis ett ”Swish För Gif”-konto, för att försöka dra mitt strå till stacken.

  4. Tack för bra påsk läsning! Vi är många som uppskattar det.

    Och satan vad inspirerande att läsa om Linus och David. Jag är övertygad och köper gärna en biljett till tåget!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *