GIF ska bli folkligt – via blodiga knän

Det är en tränares ansvar att ha hand om det taktiska.

Men när hela klubbens existens står på spel kan även en ordförande få önska taktiska justeringar – och Johan Nikula vet vad han tror är nyckeln till »folkligheten«.

– Fler blodiga knän, säger GIF-ordföranden.

Jag reagerar på att när han uttalar »väder« så låter det på hans grötiga skånska att han diskuterar slokörade tamkaniner.

Jag kommer precis från en tågresa som var så norrländskt vykortskrispig att jag mitt under resan – som i ett ny-norrländskt trans – gick iväg och ryckte åt mig en renklämma och betalade för det SJ-prissatta kalaset med en näve som agerade så beslutsamt vid kortterminalen att den knappt längre kan ha tillhört min studentikost prismedvetna person. Det var någonting i luften under resan som fick mig att smattra ihop en text som glimrade av medelpadsk identitetspolitik och som drog oförsiktiga paralleller till det förhållandevis ur-norrländska sparka-och-spring-gäng som etablerade sig i början av 2000-talet. Här finns ju en norrländsk prägel att bygga på, slog jag fast, tog en ordentlig och kanske kulturellt approprierande tugga av min renklämma och susade vidare igenom det kritvita vinterlandskapet tills jag kom till ett Sundsvall där de meterhöga snödrivorna badade i ett iskallt solljus.

Senare under dagen visste jag att jag hade bokat in en intervju med Linus Hallenius och David Myrestam, där vi skulle prata just norrländsk folklighet, och om jag hade fått fortsätta surfa på den upplevt nynorrländska våg jag ridit på hela vägen från Stockholm till Sundsvall så vet jag inte verkligen inte var den hade hunnit ta mig innan jag nyktrat till; kanske hade jag frusit ihjäl i ett försök att idka polarexpedition upp för det viralt omtalade Nacksta-fjället.

Det är därför säkert bra att jag fick mellanlanda. Att jag fick börja min vistelse i Sundsvall med lite snack om bland annat »väudur« i Idrottsparkens lunchrestaurang med Johan Nikula: den 61-årige skåning vars blotta uppenbarelse blivit en påminnelse om att långt innan någon eventuell norrländsk folklighet kan hinna uppnås kring GIF Sundsvall så är hela fotbollsföreningens existens i akut fara.

Hans gråskäggiga anlete fungerar som en påminnelse över varför jag red hem genom det vintriga landskapet så pass tidigt inför påsk, varför jag tänkt hinna skriva så mycket om Giffarna inför just den här säsongen, varför jag den här gången varit så ambitiös att jag engagerat min kusin som fotograf i detta knapplästa bloggprojekt.

För att det kan vara sista chansen. För att föreningens hela framtid står på spel under 2018.

Som ordförande var Johan Nikula ytterst ansvarig för förra årets ekonomiska fiasko, där klubben gick med hela 6,9 miljoner kronor i förlust och försattes i en ekonomisk knipa där 6,3 miljoner kronor måste in under 2018 för att rädda elitlicensen. Han ställde sin plats till förfogande och sitter alltså delvis kvar för att ingen tog chansen att nypa ordförandeklubban – men någon oro för föreningens fortsatta överlevnad känner han inte.

– Nej. Måhända att det är lika delar övertygelse som någon typ av naivitet, jag vet inte, men det finns inte i min världsbild att klubben skulle försvinna. Det finns inte, säger GIF-ordföranden mellan lunchtuggorna.

Den 31 mars ska en handlingsplan in till elitlicensnämnden. För att på egen hand radera ut allt negativt kapital under säsongen 2018 skulle GIF Sundsvall göra ett resultat som var drygt tretton miljoner kronor bättre än under 2017. 6,9 miljoner kronor bättre bara för att hamna på plus-minus noll i budgeten för 2018 – och sedan ytterligare 6,3 miljoner kronor bättre för att radera ut det befintliga underskottet.

Ett resultat som är omkring tretton miljoner kronor bättre än ifjol behöver man vara mer än naiv för att tro på – så planen är en annan. Johan Nikula tar en stor tugga, tar ett andetag och lägger bestämt ut texten:

– Man kan ta in något som kallas »villkorat kapitaltillskott«. Då bokför man det direkt mot det egna kapitalet, pengarna kommer in och man tar bort det negativa egna kapitalet. Sedan när det ska återbetalas till de som har stoppat in pengarna så är det… när föreningen kan göra det, utan att äventyra fortsatt drift av verksamheten. Och det är inte behäftat med någon ränta, utan de som skjuter till kapitalet lånar ut gör det utan någon som helst vinst. Och med en risk också: för tänk om föreningen aldrig kan betala tillbaka.

Men… har ni den typen av långivare under 2018?

– Det… ska vi det ska vi rekrytera, har vi tänkt. Det finns ingenting klart, men vi håller på att jobba på en långsiktig finansieringsplan som vi ska kunna visa för långivare, där vi har framtida intäkter och att det inte är ett stort svart hål.

Härom veckan satt min gode vän Per Bohman och skrev om Giffarna till Aftonbladets allsvenska bibel. Han formulerade där en mening om att »klubben spelar högt och hoppas överleva fram till att de allsvenska klubbarnas intäkter ökar 2020«. Han bad om min åsikt och jag opponerade mig, sa att »nja, så kan man nog inte göra riktigt«; försökte – med den upplevda tyngden av att ha 15 makroekonomiska högskolepoäng i ryggen – förklara att »så fungerar det nog inte«.

Men när jag sitter med Johan Nikula så låter det som att Bohman har ungefär rätt. När klubben låg riktigt illa till under hösten 2014 – minus över fem miljoner kronor i det egna kapitalet – så var de inte tillbaka på plus igen förrän efter säsongen 2016. Nu, precis som då, verkar siktet vara inställt på ett par år framåt. 2020 ökar tevepengarna rejält, erkänner Nikula, och då ska också storsatsningen på en allsvensk app, som Föreningen Svensk Elitfotboll utvecklat åt klubbarna, vara i fullt bruk.

– Man ska kunna sälja reklamplats på den här nya GIF-appen som kommer, bland annat. Men det där hänger ju på att vi måste vara skickliga på att verkligen få in de intäkterna också, för att det finns en app och att den har en massa funktioner ger ju inga pengar i sig, utan där måste vi vara så kloka och professionella som möjligt.

Klubben har budgeterat för att göra ett positivt resultat på omkring 1,5 miljoner kronor under 2018 – och täcka resten av det negativa egna kapitalet med lån. Nu är den stora frågan om elitlicensnämnden kommer att acceptera det upplägget.

– Det vet vi väl inte, men det är den plan vi har och sedan ska ju den godkännas av elitlicensnämnden, men det har jag svårt att se att de inte skulle godkänna.

– Sedan är det ju upp till oss att vi lyckas genomföra det också.

På längre sikt är det förstås ohållbart att cykliskt, om och om, hamna i lägen där hela föreningens existens är hotad. Och i det längre perspektivet har Nikula varit öppen och tydlig med en ny vision: klubben ska inte sikta på att vinna allsvenskan längre, inte drömma om färöiska cupäventyr – utan helt enkelt fokusera på att bli mer folklig.

Giffarna ska ha som uttalat mål att bli staden Sundsvalls lag.

– Hur vi når dit?, frågar Johan Nikula sig själv.

– Jag tror personligen inte att våra supportrar har några egentliga problem med att vi slår felpassningar eller skjuter utanför eller till och med torskar matcher – så länge spelarnas knän är blodiga och det är lite sönderrivna tröjor när matchen är klar: att vi i nittio minuter i varje match ger hundra procent. Det är att vara folklig; att visa att vi är en av en kämpande massa i den här stan.

Har det varit för få blodiga knän i Giffarna på sistone?

– Understundom… ja. Jo, det har det varit.

Det är ändå någonstans en taktisk fråga, vilken typ av fotboll man vill spela. Kan man som förening ta upp det med tränaren: att man som ordförande vill ha fler blodiga knän på planen?

– Ja. Och det har vi gjort. Och Joel vill ju naturligtvis också ha fler blodiga knän. Det hänger väl ihop med att vi inte har haft tillräckligt med ledare på plan. Nu har vi Linus (Hallenius) längst fram, (David) Myrestam i backlinjen och Carlos (Moros Gracia) som också driver på. Där har vi tydliga ledare som vill ha blodiga knän.

Johan Nikula lyfter speciellt fram Linus Hallenius, den snart 29-årige hemvändaren som lär få bära kaptensbindeln i premiären, som en nyckel för folkligheten:

– Nu är väl inte blodiga knän så aktuellt längre, det var väl vanligare på grus än konstgräs, men om vi tar det mer metaforiskt så har Linus blodiga knän efter varje match – och han driver ju på de andra också.

I satsningen på folkligheten ingår dock fler parametrar än blodvite på knäskålar. Klubben ska bli bättre på att visa upp att den bedriver mer än elitverksamhet under Idrottsparkens strålkastare.

– Det ska inte kännas som att det är en ostkupa här över, säger han och pekar ut över gräsmattan och läktarna och formar en liten kupa med nävarna som han vevar mot fönstret. Det ska inte vara den känslan: att här spelas det elitfotboll och förs en elitistisk tillvaro, utan vi ska vara en del av folket.  Vi gör ju väldigt mycket bra ute i samhället, men det har vi varit väldigt dåliga på att nå ut med.

Han tänker på sociala projekt i områden som Nacksta, Ljustadalen och Bredsand, på klubbens fotbollslag för funktionsvarierade, på läxläsning. Ja, han tänker på allt det där som gemene idrottsintresserad Sundsvalls-bo – inklusive mig själv – förknippar med en annan idrottsförening från staden: nu nedlagda Sundsvall Dragons.

– Saligt insomnade Sundsvall Dragons hade ju ett PR-geni i (klubbdirektören) Anders Jansson. Vi kunde ibland få bilden av att Dragons räddade inte bara Sundsvall utan hela Sverige och halva den afrikanska kontinenten, säger Nikula.

Saligt insomnade var dock ordet. Trots att SM-guldvinnande Dragons lyckades sprida prångla ut bilden av sitt goda samhällsengagemang till alla och envar så räckte det inte: klubben försattes i konkurs under 2016. Och när jag börjar rabbla fler elitklubbar som gått samma eller ungefär samma möte som Dragons till ödes i idrottsstaden Sundsvall – dambasketlaget, båda elithockeylagen, innebandylaget – så börjar Johan Nikula skrocka något.

– Ja, jag är ju pinsamt medveten om det… och… ja, det kan man ju konstatera. Och tar man det vidare så är det svårt med evenemang också i Sundsvall. Vi har haft Gatufesten och Drakrodd och sånt som inte heller finns längre, utvecklar han.

– Då skulle man kunna dra slutsatsen att Sundsvallspubliken är svårflörtad och… det kanske den är – men vi måste också dra slutsatsen att vi då måste anstränga oss ännu mer.

Jag frågar vad Johan Nikula tycker vore ett rimligt publiksnitt för GIF Sundsvall i allsvenskan. Hittills under intervjun har han alltid dröjt något med genmälet – eftertänksamt tuggat sig igenom lunchrestaurangens kycklinglår lite extra noggrant – och sedan trevat sig fram till ett svar. Nu kommer det direkt.

– Sextusen tvåhundra!, säger han och ler, väl medveten om hur överraskande precis han just varit. Jag har nämligen räknat på det där, säger han.

Han går in i en relativt invecklad räknesnurra där han räknat ut snitt baserat på de allsvenska städernas invånarantal – minus ett par storlag och Stockholms-klubbarna – och helt sonika kommit fram till att 6200 åskådare är den matematiskt korrekta siffran. Det skulle placera Giffarnas siffror ganska precis där Örebro SK:s och Kalmar FF:s siffror låg under 2017.

Men även om ökade publiksiffror via ökad folklighet skulle göra mycket för ekonomin så hymlar Johan Nikula inte om att en annan punkt kommer att vara fortsatt väldigt viktig för en klubb på GIF Sundsvalls position i näringskedjan:

Spelarförsäljningar.

När läget var ekonomiskt becksvart under hösten 2014 så löstes den allra värsta krisen av att klubben sålde en villa och att de flyttade ur kansliet till baracker bakom den norra läktaren. De åtgärderna kan inte tas till igen.

– Ja, det enda vi har kvar att sälja nu… det är ju spelare, då. Det vi har tagit med oss (från läget 2014) är att spelarförsäljningar måste vara en del av verksamheten och de år där de uteblir så blir det… illa. Så vi ska bli väldigt mycket duktigare på det.

I budgeten för 2018 finns en budgetpost på en dryg miljon för spelarförsäljningar.

– Det är mer av en målsättning. Och då kan man få frågan »hur kan ni budgetera med något ni inte vet om ni får in?«, men… vi kan inte veta hur mycket publikintäkter vi får in eller hur mycket sponsorpengar som kommer in, men vi måste ju ha ett mål att försöka nå – för annars händer det ju inget.

I vinter har två GIF-stjärnor lämnat klubben – helt utan kostnad. Och om Johan Nikula fått önska så hade Eric Larsson och Marcus Danielsson sålts inför säsongen.

– Ja, det är ju två riktiga klasspelare som gick utan att vi fick en krona.

Borde man ha försökt sälja de två inför förra säsongen, när det stod klart att de inte ville förlänga sina kontrakt?

– Jag är övertygad om att Urban försökte sälja dem. Sedan finns det ett uttryck som lyder »det är dyrt att vara fattig«, säger Nikula.

Ja, för Danielsson och Larssons gratis-sortier är inga unika historier. Av de spelare som GIF Sundsvall lyckats sälja det senaste decenniet – efter jätteaffären då Mikael Lustig gick till Rosenborg – så kan jag bara dra mig till minnes att Emil Forsberg, Joakim Nilsson och Stefan Silva haft mer än ett halvår kvar på sina kontrakt.

Spelare som Arí Skulason, Runar Sigurjonsson, Pa Dibba och Robert Lundström har exempelvis alla köpts loss med ett halvår kvar på deras respektive kontrakt, vilket betytt att klubben inte längre kunnat hindra dem att börja förhandla med andra klubbar.

– Med den typen av spelare måste man tidigt försöka förhandla fram ett nytt avtal. Då säger spelaren: »gärna, vad får jag för ny lön och vad får jag för sign-on-bonus?« och det är då Urban varit tvungen att säga »nej, tyvärr, jag har inte riktigt råd«. Då blir det inga nya kontrakt. Man skriver liksom inte på av gammal lojalitet, utan det är en affärstransaktion. Så att inte ha råd att göra de där förlängningarna… det straffar sig i längden.

Då blir det svårt att ta betalt när förädlingen väl har skett.

Han nämner att de allsvenska klubbarna totalt gick back med fyra miljoner under det senast tillgängliga bokslutet för serien, 2016, men att ligans klubbar gått back med hela 180 miljoner om det inte vore för spelarförsäljningar.

– Vi sitter i det där dilemmat allihopa. Och det är en del av fotbollsaffären, att köpa och sälja spelare, och är man så långt ner i näringskedjan som GIF Sundsvall är så måste man bli riktigt bra på det där: att man rekryterar, förädlar och säljer vidare.

På det området har GIF Sundsvall varit för dåliga. Vad gäller att få ut budskapet om allt klubben gör utanför ”ostkupan” som omsluter elitverksamheten på Idrottsparken likaså.

Och så har knäna alldeles för ofta varit intakta efter GIF-match.

Långivare med GIF-hjärta tror klubben sig kunna hitta under 2018 – men folkligheten kommer att ta längre tid.

– Vi når självklart inte ett läge där vi är »folkets lag« i slutet av 2018, det kommer säkert att ta flera år, men vi hoppas förstås att det ska vara en märkbar skillnad vid utgången 2018 jämfört med nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *