0–1

Vi borde ha visat mer desperation.

Vid det oförsvarligt slappa klungspelet vid 0–1-målet – framför allt! – men även i spelet, över 90 minuter.

Matchen verkade på något sätt viktigare för Sandviken, som spelade för att förlänga sin säsong – än för oss som mot alla världens odds hade en jättechans att ta oss upp på säker mark.

Det borde verkligen inte ha varit så, men det kändes lite så. I alla fall i den första halvleken när vi spelade elva-mot-elva.

 

Men i dag förfrös jag, Erik ”Marängen” Löfgren, vänsterfoten på Bergsåkers isvåta gräs.

Och jag är hemskt tacksam över att jag har något att förfrysa fötterna för.

För vi har fortfarande en bra chans att klara det här kontraktet.

Visst; chansen hade varit än bättre med tre gårdagspoäng på kontot – då hade vi till och med haft allt i egna händer och skickat Sandviken till tvåan – men den är fortsatt god.

Faktiskt.

(Jag mådde ganska dåligt över att jag inte satte mitt volleyläge i mål igår, men nu såg jag just Jakob Orlovs – allsvensk anfallare! – miss mot Häcken på Sportnytt.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *