Fredagsveven: En dyster känsla

Som jag har förstått det så har många OS-tittare stört sig på kommentatorn Roberto Vacchi. Jag vet inte, jag har sett för lite, men det kan inte vara något bra betyg för Kanal 5:s kommentatorer att min klart bästa kommentatorsupplevelse under de här olympiska spelen sker just nu, när jag sitter på ett café och får herrarnas skidskyttestafett oombett återberättad till mig av en tant som får tävlingen liverapporterad till sig i telefon och som i sin tur bidrar med expertkommentering som ekar ut över cafét.

Från höften skjuter hon iväg ett initierat »ja, Svendsen är ju bra i stående!« här och ett långt mycket mindre initierat »hur många extraskott är det de har med sig?« där.

Kanske är det målet med Fredagsveven: att hitta sig en cafélokal som blir så Cheers-familjär att man kan behandla det som sitt eget vardagsrum, där man kan sitta och ta emot samtal från folk som vill ringa in sista-minuten-content som de hoppas ska kunna ta en plats på listan. Och att jag sitter och gastar ut över cafét, kanske något i stil med »en bild på Wolfgang Pichler? Som kramas? Med förvridet ansikte?« varpå jag lägger pannan i djupa veck, grubbel-hummar högljutt och säger, »mhmm, jag förstår tanken, men är det content?« innan jag ger Landet Runt-inringaren ett »vi får se« och slänger på luren och fortsätter smattra.

Content, ja: Pirkt.se:s egen Resumé.se-slamsugare har gjort sitt sedvanliga kringsurfande i veckan och snubblat över denna drabbande insikt:

De verkar vara något på spåren, för även om den contentstinna Fredagsveven™ kan verka passera helt obemärkt förbi – att döma av delningar och uppskattande kommentarer – så damp det ner ett mejl i veckan, där en engelskspråkig individ (som nätt och jämnt kan ha knölat sig förbi spam-filtret) hade läst ett tidigare inlägg av Fredagsveven™ och snubblat över dess innehåll om Beck-filmer som inofficiell valuta i alla brottmål rörande fildelning.

Mejlet handlade om att den här portalen skulle kunna bistå sin internationella läsarkrets med en strid ström av svenska kriminalserier :

Och det enda som hindrar mig från att lägga ut en skärmdump av mejlet i sin helhet, inklusive den luddigt långa blålänk som skulle ge läsarna »chansen att se serier som Jordskott och Bron«, är att WordPress-upplösningen omöjliggör det.

Jag är nämligen en av Sveriges tacksamma personer att sol-och-våra, märkte jag idag. Jag ringde min bank, då jag skulle beställa ett nytt företagskort till den F-skatts-registrerade organisation som inte är ett företag lika mycket som det är en konstant ångest över att Skatteverkets insatsstyrka ska sparka in min nya papier maché-dörr, väcka mig mitt i natten och frusta »VARFÖR HAR DU BOKFÖRT DEN INGÅENDE MOMSEN PÅ KREDIT I VERIFIKATION FJORTON???«. Tidigt i samtalet utspelade sig en scen som skulle kunna bli bortklippt ur en statlig informationsfilm om faran i att låta sig luras av tele-nasare – på grund av att skådespelaren ter sig för orealistiskt naiv:

Telefonisten: »Kan du din fyrasiffriga mobilkod för att logga in på banken, f–«

Jag [med rösten hos en som just förälskat mig i en solbrun man med guldkedjor och som just står i färd att teckna ett lån på några hundra tusen kronor för att tillsammans med honom investera i ett strandhus i Faros]: »Ja, det är [fyra siffror].”

Telefonisten: »–för då ska du få slå in den här i telesvaret.«

Det här är jag, varje gång jag går in för en kram:

Jag ska verkligen inte klaga på responsen på den här portalen (internets respons är hård men rättvis; man får de gråtskrattsemojis man förtjänar) och i veckan fick jag dessutom ett av de finare hedersbetygelser som jag antar att man kan få som allsvensk analytiker, våren 2018: en individ som jobbar för en »betting consultancy« hörde av sig och ville ha veckovisa uppdateringar om GIF Sundsvall.

Knappt ens när man uttalat ber om content i sina olika chattgrupper så får man annat än smädelser tillbaka. Jag har vid tillfällen liknat min hårda chattgruppssituation som en där man tassar omkring försiktigt, men att var man än sätter ner fossingarna så lyckas man–

–åka dit.

Men kanske hittade jag en än bättre referens till läget i veckan, när jag sonderade terrängen på en krimskramsbutik. Det är snarare så att man rör sig i sina chattgrupper med en sådan här korg fäst på huvudet, fast för smädelser istället för bollar:

Men när det gäller Fredagsveven™ så är det faktiskt ett par namn som man kan lita på i ens sociala mediekanaler. Ett av dessa är den eminente Sinan Akdag, som är en av få som behandlar det här forumet som den mörka Landet Runt-textversion den så gärna vill vara. I veckan snubblade han över detta väldigt lågmälda mörker:

Det kräver sitt närmast stoiska lugn för att motta sitt eget dödsbud från skattemyndigheten med, inte panik, inte upprördhet – utan bara en dyster känsla.

»Jaha… jag har alltså gått bort? Det var ju… dystert.«

Jag tycker att den här portalen alltid håller sig inom de pressetiska ramarna, men nog kan man då och då orolig för att man ska skriva något som kan tolkas som ogint eller till och med elakt gentemot någon stackars privatperson.

Då tänkte jag att det bara fanns ett sätt att hålla sig inom det juridiska ramverket: att aldrig bli för elak, aldrig skriva för hårt och sårande.

Men efter att ha läst den här notisen i onsdagens ETC–

—så öppnar sig förstås den andra, hittills okända möjligheten: att kränka alla, vid exakt alla tillfällen, för att undkomma likabehandlingsproblematiken och därmed smita igenom mobbingmotståndets bevisligt grovmaskiga skyddsnät.

Det är inte okej att vara ett fullkomligt svin mot andra människor – om man inte är otroligt konsekvent.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *