Spring, Peter, Spring!

Låt den som inte såg Giffarnas 4–2-seger mot Norrby i svenska cupen på en CMore-sändning som dels var filmad i sidlinjehöjd och som dels laggade fast med tjugo minuter kvar att spela kasta den första analytiska stenen för tävlingssäsongen 2018.

Jag hade dessutom sällskap under matchen, vilket gjorde att jag var contentmässigt begränsad till att mjuggveva med mobiltelefonen. Och jag ska verkligen inte säga att jag är tårdrypande stolt över den här memen, som snabbt syddes ihop efter att Juanjo smäckert serverat Peter Wilson ett friläge med yttersidan:

Men om man tar i beaktning att den gjordes enligt den här gamla Chris Traeger-devisen—

—så tycker jag att den får passera.

Nu ska det sägas att jag vet väldigt lite om Norrby IF (annat än att deras poängkung från fjolåret, högerfotade vänsteryttern Adam Ståhl, ett tag var aktuell att köpas in och omskolas till allsvensk högerwingback i GIF Sundsvall, innan han tog det naturliga steget från botten av superettan till turkiska Karabükspor). Men jag tror mig vara rätt säker på att deras försvars- och presspel inte är av allsvenskt snitt och att det antagligen inte kommer att vara lika enkelt för Giffarnas två spanjorsnidare att slå stickare när serieallvaret drag igång (någon var på mig Twitter-ledes om just detta faktum och hur mycket jag än gillar interaktion så måste ibland en ++-meme om Juanjos högerfot som smörkniv bara få vara en ++-meme om Juanjos högerfot som smörkniv).

Men jo: nog vill jag hävda att oavsett nivån på Norrbys försvarsspel så gav lördagens relativt klara cupseger vid handen att inga lag kommer att kunna ge Giffarnas två spanjorer särskilt många meter med bollen vid fötterna och näsan framåt utan att det kan bli farligt.

Två, ja: vi minns hur pass frekvent David Bataneros vänsterfot levererade smördrypande djupledssmekningar under hösten — och då visste ändå alla lag att det var just han som kunde slå den typen av bollar. I år kan de bollarna komma från två olika håll, vilket teoretiskt borde kunna få det att bli högkvalitativt korsdrag i djupled.

Och med det i åtanke… så… ja, då kan det nog kanske finnas en plats för Peter Wilson i en allsvensk startelva.

Om instruktionen från Joel Cedergren inför varje match är »spring, Peter, spring!«.

Det var nästan så att man hann se honom vända om och skina upp i ett retsamt leende (som på gifen) när han smet förbi Norrbybackarnas offsidelinje i lördags, för det såg ju så otroligt enkelt ut. Och med en tappert kämpande men ofta felvänd Linus Hallenius som uppspelspunkt och en bollsökande och kringflackande Romain Gall som givna i tremannakedjan så tänker jag att det kan lämpa sig väldigt bra med en ständig djupledslöpare intill, även när allvaret drar igång.

Ständig, ja, för då pratar vi ständig. Visst är Peter Wilson fortfarande bara 21 år gammal och visst är det inte teoretiskt omöjligt att han någon gång i framtiden kan bli en riktigt bra felvänd anfallare, men bara för att det inte är en teoretisk omöjlighet att Juho Pirttijoki tids nog kan ansvara för huvudnumret i Kirov-baletten så skulle jag kanske inte råda honom att satsa på just det (speciellt inte efter att ha sett honom ta tre elefantsteg på samma tid som Lasse Nilsson tog typ ett dussin, vid Norrbys första reducering).

Nej, om Peter Wilson ska ha en allsvensk startplats så är det som renodlad djupledslöpare — och med tanke på att Giffarna klarade sig kvar i allsvenskan 2017 trots att de i princip spelade hela säsongen med en offensiv man mindre (då Kristinn Freyr Sigurdsson lufsade omkring och gömde sig) så borde det väl kunna finnas 3-4-3-utrymme för en forwardsplats som inte alls involverar sig i bollinnehavandet utan uteslutande ligger och utmanar offsidelinjen, fiskar efter löpyta bakom Hallenius och söker ögonkontakt med valfri spanjor?

Jag hoppas nästan att det utrymmet kan finnas, för även om Norrby var mycket begränsade så har Peter Wilson en allsvensk spetskvalitet i sin snabbhet. Och det handlar ju liksom inte om att bara vara snabb — ett tag runt första halvan av 00-talet så verkade allsvenska sportchefer tro det och trumfade varann med att värva in den ene rena sprintern efter den andra (som jag minns det så skulle Hammarbys sierraleonier Aluspah Brewah kunna springa 100 meter på typ tio blankt) — utan att veta när och hur man ska löpa, och där tycker jag att Wilson redan stundtals under fjolhösten hittade en bra symbios med Bataneros vänstertass och passningshjärna (även om han sedan ofta var för tom på självförtroende för att avsluta vettigt).

Äh, jag vet inte. Om ingenting i den här analysen skulle stämma, utan om det skulle vara så att Chidi Omejes tyngd, teknik och rutin trumfar i alla laguttagningar hela säsongen, så har vi nu åtminstone en gif att använda i sociala medier när Wilson ska hoppa in och springa in mål under slutkvartarna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *