Revideringar kring faktan om furu

Jag har fått en till hylla i mitt minimalistiska kök.

Jag skriver fått eftersom den är helt vattenpass-rak och fackmannamässigt uppskruvad på väggen, samtidigt som den gifter sig perfekt med det övriga virket längs väggen, vilket inte hade blivit fallet om jag gett sig på skruv- och mätuppgiften med mina snabbskrivande men ohändiga millenial-tassar.

Min far däremot, han kan virke.

Han och min mor var nere på besök över helgen och visst visade far viss expertis vad gäller trä när han smällde upp hyllorna i söndags, men för att verkligen visa på i vilken utsträckning min far kan trä och virke så måste jag berätta om när jag kom hem till Sundsvall jul. I dörröppningen till mitt barndomshem så finner min mor en trave med böcker och andra publikationer som min far köpt av en ung jultidningsnasare som gjort hembesök. Hon bläddrar bland titlarna och reagerar på en bok som hon känner igen.

»Men«, börjar hon med en lättare suck, »har du köpt ›Stora Vedboken‹ igen? Den köpte du ju förra året!«

Min far tittar oförstående upp mot henne.

»Men den har ju kommit ut i en ny utgåva.«

Jag har aldrig upplevt ett tydligare bevis på att någon kan trä och virke än när någon inte låter ett enda år passera utan att hålla sig ajour med de eventuella nyheterna vad gäller kunskaperna om ved. Om chansen finns att mina hyllor borras upp av en händig man som febrigt bläddrar igenom nyutgåvan av ›Stora Vedboken‹ i jakt på revideringar i faktan om furu – ja, då kommer jag att ta den.

Nu har jag i alla fall fått ytterligare en hylla att stapla köksgrejer på. Jag ägnade därför denna den första kvällen med den nya hyllan åt ett rumsterande och ett ompaketerande i hela köksvrån och länge gick det bra, till dess att jag skulle ge mig på en förflyttning av min digra samling av förpackningar med krossade tomater (som kanske är den studentikosa motsvarigheten till att ha en fin samling viner?). När jag står med tre pappförpackningar i näven, balanserandes på en liten ranglig pall, högt uppe bland de översta skafferihyllorna, så går jag för det vågade draget att försöka greppa ytterligare burkar med tomatkross i samma veva. Jag försöker nypa åt mig en hel sån triad av plåtburkar med min återstående nävkraft, som inte omfattar fler än tre fingrar.

All denna tomatkross ska sedan fösas in i ett nytt skrymsle, högre upp i skafferiet, men mid-tomatflytt så känner jag att någonting lämnar greppet.

Någonting faller. Någonting slår i en stenhård kylskåpskant. Och jag trodde inte det uppstod ett ljud när papp slår emot polyuretancellplast och en halvliter tomatkross pressar sig ut ur öppningen som bildas. Men det uppstår ett litet ljud.

Sedan tillbringar jag en god halvtimme med att skrubba ett kök där det ser ut som att någon begått ett bestialiskt mord i en svensk deckare med rekordlåg budget.

Jag gillar verkligen min nya lägenhet, men kökets litenhet kommer tids nog att gå mig på nerverna. Det är lite jobbigt att sitta och gapa av illa dold upphetsning när en helt vanlig köksreklam, där någon dansar omkring och okynnespepprar lite här och hackar lite där, rullar på teve.

[Inlägget presenteras i samarbete med Marbodal Kök.]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *