GIF-året 2017:

Det var då ett välsignat GIF-år. Det är det alltid när allsvenska kontrakt säkras.

På få andra portaler har man kunnat följa det som på Pirkt.se och här är sammanfattningen som jag tror gör den allsvenska GIF-säsongen 2017 relativ rättvisa:

GIF-årets…

… Giffare: 

Linus Hallenius.

Jag summerade det så här efter säsongens kanske allra viktigaste seger, hemma mot Örebro, där det kändes som att en bestämd Hallenius lyfte upp ett lika decimerat som utdömt GIF-lag på ryggen och på nästan egen hand bar det ur den djupa 0–1-gropen:

Det kändes som att vi var nere i botten av nästa års superetta och vände.

Vi är för få som verkligen bryr oss om GIF Sundsvall; så få att det egentligen inte finns underlag för en allsvensk verksamhet.

Det är tur att en av de som visar att han verkligen bryr sig heter Linus Hallenius. Då kanske det kan gå, ändå.

Utan den vändningen tror jag inte Giffarna spelat allsvenskt 2018.

Jag var nog inte ensam om att vara väldigt skeptisk till värvningen av en nära 28-årig Linus Hallenius i våras.

Den första frågan handlade förstås om han fortfarande var bra nog för att vara en allsvensk startanfallare? Han som haft sådana väldiga knäproblem, ytterligare vristbekymmer och som nyss bråkat sig bort från ett uselt Helsingborg? Han som i stort sett bara Syrianska var och nafsade efter och som knappt gjort ett handfull baljor sedan återkomsten från en av svensk fotbolls sämst agentplanerade utlandssejourer på 2010-talet?

Svaret var ja. Åtta mål under en allsvensk säsong har bara en annan GIF-spelare gjort genom tiderna.

Den andra frågan var om den IFK Sundsvall-fostrade jättetalangen verkligen brann för Giffarna: klubben han moloket lämnade redan som 20-åring efter att ha undanskuffats ut på en superettankant av Sören Åkeby?

Ännu mera ja. Det är förstås svårt att veta vad som försiggår inuti en människa, med tankar och känslor – men Linus Hallenius visade med hela sitt fotbollsmässiga kroppsspråk att han brann helhjärtat för att Giffarna skulle spela allsvensk fotboll 2018.

… utmanare om titeln: 

Eric Larsson hade nog kunnat kamma hem titeln vid påskrivning av nytt kontrakt.

Men om man nu någonsin ska lämna en klubb gratis efter fem säsonger för att gå till Skandinaviens bästa klubb så ska man åtminstone göra det efter en höst som Larssons; fylld till bredden av »nu jävlar ska jag rädda kvar den här klubben innan jag drar«-energi in i varje närkamp och maxlöpning.

Nu när Urban Hagblom måste ner och försöka fynda en wingback på Eric Larssons 2013-nivå så hoppas jag den MFF-flyktande högerspringaren lämnat efter sig ett utvecklingsschema i klubbstugan, för hur man går från att vara en habil superettanback till att bli hela allsvenskans främsta högerbreddare.

… lyckligaste:

Det var länge sedan jag blev så glad av att se någon annan bli glad som när man vilade sitt 3–0-lyckliga synfält på Joel Cedergren efter det säkrade allsvenska kontraktet i den sista omgången.

Har ni någonsin sett en människa gå in med en höjdhoppsansats i en kram?

Nu har ni det.

Men trots att han ägnade omkring femtio löpmeter åt att huvudstupa kasta sig in i kramar och euforiska omfamningar så hade han fortfarande enorma mängder lyckoenergi över när han till slut kom fram till det ena målet, där de tillresta supportrarna stod och firade.

Och det är sällan jag vill berömma mig själv för en spaning, men när jag i farten utbrast »han ser ut som en sån The Sims-gubbe som man lämnar ensam och som bara står och gör konstiga gester för sig själv!« så hade jag…

… inte fel. En euforisk The Sims-gubbe med knallgrönt lycklig över-huvudet-plupp.

… minst hajpade: 

Också Joel Cedergren.

Jag och den gamle GIF-krigaren tycker ofta väldigt olika om hur GIF Sundsvall ska spela allsvensk fotboll; där jag vill att han ska lyssna mer på sin gamla mal-ner-motståndarna-till-benmjöl-inställning från den egna spelarkarriären medan han vill ge hela örat till någon katalansk bollinnehavsschaman.

Jag tycker också att han fortfarande är en mycket svag matchcoach, att han är för trögfotad vad gäller att ändra på matchbilder och att han ur ett medialt synfält ofta förmedlar ganska märkliga saker (som att stå och utstråla halvnöjdhet efter en resultatmässig utskåpning).

Men med det sagt: flera gånger har jag funderat över varför han inte ens nämns när den »nya, revolutionerande tränargenerationen i Sverige« beskrivs i text på text.

Hade man bara dömt av mediebilden av Jimmy Thelin så hade nog ingen i Jönköpingstrakten blivit särskilt förvånad ifall de sett honom tassa ett par hundra meter ut på Vätterns vattenyta för en liten promenad. Den mediala bilden av den 39-årige smålänningen är sådan att när han kliver in på O’Learys i Jönköping så blir det med ens brått bland personalen som stökar och bökar med bord och stolar tills att de ställt ihop ett långbord med stolar på bara ena sidan, med plats åt ett dussin lärjungar:

(Aldrig har den där extra milen gåtts så stappligt, som när jag nu ägnade fem minuter åt att slarvigt Paint-klippa in grön O’Learys-duk på det där långbordet.)

Jimmy Thelin må ha satt ett halvintressant presspel och han må ha förvandlat Fredrik Fendrichs superettan-vatten till drickbart allsvenskt rödtjut under en säsong; men hans facit är alltså att ha gjort en bra förstasäsong i en svag superetta 2014, fört upp ett favorittippat J-Södra 2015 och sedan klarat sig kvar i ett Cibicki-dopat nykomlingsår innan han nu åkte ur under den svåra andrasäsongen.

Under ett år där både HBK och AFC agerade bottenlösa blysänken så lyckades han åka ur med en offensiv bestående av Djurgårds-handplockade Dennis Kozica, den lika jagade som finfotade Robert Gojani samt den pålitliga och rutinerade duon Darryl Smylie och Tommy Thelin.

Jag säger inte att han bör hängas på Jönköpings torg för det, men någon hejd på ovationerna kanske det borde vara för en Thelin som genast efter degraderingen fick ta över den slumrande storklubben Elfsborg.

Eller… jag tycker åtminstone att Joel Cedergren, den allsvenske tränare som lyckats hålla kvar en trupp som från utsidan högst ser ut att vara i paritet med Halmstads, kanske kunde få några stänk av Jimmy Thelin-berömmet över sig; att han åtminstone borde nämnas i samma sammanhang som hyllade Kim Bergstrand och Jimmy Thelin.

Med en helt ny trebackslinje, som bara sett dagens ljus vid dunderfiaskot mot AIK förra hösten, så klarade Joel Cedergren kvar en budgettrupp där tre av de offensiva nyckelförvärven (Gall, Morsay, Sigurdsson) tillsammans stod för totalt tre mål, där truppens enda balansspelare på mittfältet var i princip kroniskt trasig – och han gjorde det bollinnehavandes.

Jag tyckte inte alltid om insatserna, taktiken eller uttalandena under den här säsongen heller – men jag tycker att det är stark och inte minst intressant tränarbedrift att hålla det här GIF-laget allsvenskt flytande inför 2018.

… CSI-inzoomning:

19-årige Jonathan Morsay hade sett »intressant« ut i ett par insatser under den avslagna senhösten 2016 och helt plötsligt så placerades alla medelpadska fotbollsintressenters förhoppningar på hans sköra pojkaxlar inför den allsvenska säsongen 2017.

Inte blev förväntningarna mindre i februari månad, då Morsay stod för den här Lionel Messi-influerade aktionen i slutet av en träningsmatch mot Levanger i ett rymdskepp till inomhushall:

Det var förstås svårt att se exakt vad som händer på den pixliga webbteve-bilden, vilket lär ha fått en och annan GIF-supporter att höra av sig till diverse kriminaltekniska laboratorium för att kunna öka skärpan och zooma in på det Messi-artade fotarbetet:

När den bildmässiga skärpan väl fanns där, under 30 CMore-sända omgångar i allsvenskan, så lyste dock Messi-takterna med sin nästan absoluta frånvaro.

… icke-västerbottniska förstatouch:

Som anhängare till en fotbollsklubb med Gunnar Sträng-stram hållning till pollettspendering är man van att få hålla till godo med naiva förhoppningar om att någon Leo Englund-typ från division två ska kunna Johan Oremo-älga sig igenom allsvenska försvar.

Men i år hette ett av de tilltänkta fynden något så kontinentalt som Romain Gall och även om det enskilda faktumet inte får en att sväva iväg längre (då man sedan länge är Owen Price-bränd vad gäller »namn som låter som bra fotbollsspelare«) så finns det ju en viss spänning kring en amerikansk fransos som ofta saknas när någon kommer från, säg, Burträsk.

I februari var det dags för GIF-debut för denne Gall, vid ett inhopp i en träningsmatch mot Levanger. Och någon halvminut in i inhoppet så kom bollen rullande mot den 21-årige fransos-amerikanen som…

… gjorde sådär. Jag saxar från inlägget ifrån februari:

›Är det här den bästa debut-touch som ett GIF-nyförvärv gjort sedan Akombo Ukeyima hoppade in på IP och – med den självklarhet som det anstår en skytteligaledare i »afrikanska Champions League« – direktskarvade några uppspel med en internationellt osande bestämdhet som fick ett lika sällsynt som upprymt sorl att mullra upp mot norra berget???

Jag tror banne mig det.‹

Nu blev det inte så många »Chippen«-tunnlar för Gall under säsongen 2017, men nog var han ett av få offensiva nyförvärv som åtminstone nådde upp över ++-spärren.

… otillåtna varumärkesanvändande:

Här har man byggt sig ett varumärke på att vara en flintifierad man med GIF-sympatier som varje helg sitter ensam med glåmig uppsyn framför en teve och tittar på Giffarnas allsvenska matcher.

Om folk tänker »deppig man med undermåligt hårfäste som sitter i bitter singular och nävar i sig popcorn och bryr sig lite för ohälsosamt mycket en GIF-match« så hoppas jag att mitt tryne dyker upp i deras medvetanden. Kanske mer specifikt denna bild, som togs efter ännu en förlust under den bedrövliga GIF-hösten 2016:

(Jag blev ju lämnad under den allsvenska upptakten och nog kan en Pirkt.se-läsande flickvän ha uppfattat risken för att det svajiga GIF-budgetbygget inför 2017 skulle resultera i en kille som låg sådär moloket utslagen minst en kväll i veckan och sedermera vägt in det i beslutsfattandet.)

Varumärkesbyggandet som ansiktet utåt för glåmig GIF-ångest tycker jag varit idogt och framgångsrikt.

Döm då av min förvåning när GIF Sundsvall helt sonika bara snor mitt varumärke och använder det i en reklamkampanj inför den allsvenska säsongen:

Glåmigheten! Den obefintliga skalpvegetationen! Den konkreta ensamheten framför teven!

Allt jag försökt gjort till mitt varumärke använde plötsligt klubben i sitt PR-arbete — samtidigt som de lät en annan människa gestalta mig.

… medelpadske fotbollsskribent:

Kanske att en och annan Pirkt.se-läsare tillika Löfgren-släkting hade kunnat slänga in en röst på mig och min överambitiösa GIF-penna (man inser först vid en arkivgenomgång vilka oerhörda textmassor den här portalen skeppar ut i etern).

Men i oktober stod det klart att man inte hade en chans, i år heller, då Janne Persson som driver den ambitiösa medelpadska fotbollssajten Lokalfotbollen.nu satte sig vid tangentbordet och författade det här Facebook-meddelandet.

Att bedriva portal med konkret mullvadssyn och sätta sig ner och tangentbordsvalsa i blindo, understödd av något syntolkande dataprogram (som fallerade ovan), är en nivå av engagemang som man bara kan lyfta på sin allra mest svårlyfta cylinderhatt för.

… fyndare: 

På grund av den spanska byråkratin och Giffarnas sista-minuten-shoppande så tog det sin tid, men när Carlos Moros Gracia och David Batanero väl blev spelklara så blev det tydligt att Giffarnas spanske andratränare Ferran Sibilla har koll på sin hemmamarknad.

Budgetspanjacken Gracia har knappt satt en ettrig fot fel under sina GIF-minuter och även om Batanero stundtals varit både vek (ett tag såg han ut att vara direkt allergisk mot närkamper) och dum (som när han unnade sig en utvisning mot Örebro) så har han faktiskt hunnit visa upp en offensiv högstanivå som få innermittfältare i allsvenskan når upp till.

Det går i princip inte att bygga en billigare spelartrupp än den GIF Sundsvall satte samman under 2017 utan att göra avkall på ambitionen om att föreningen ska vara fortsatt allsvensk, så det kommer att bli till att fortsätta fynda under 2018.

Gärna i Spanien: marknaden som allsvenska sportchefer knappt vågar slänga ett getöga emot sedan Halmstads BK lät ett gäng obrydda reservlagsspanjorer skjuta klubben i total sank 2011.

Jag vill se Ferran Sibilla springa runt som ett barn i den spanska fotbollsmotsvarigheten till den där mytomspunna Bingolotto-leksaksbutiken från ens ungdom, där man bara fick vräka ner allt man ville i sin varukorg:

Eller ja, nej, kanske inte hur många spanjacker som helst — men gärna en smäckert hårdför Jaunjo centralt och en Gracia-ettrig och rapp wingback av bästa iberiska tredjedivisionsmärke.

… GIF-meme:

I somras, när ett dittills uruselt Kalmar luckrat upp Giffarnas bolltrillande trebackslinje i en sådan utsträckning att Stefan Larsson var en krullig frisyr ifrån att kunna misstas för Marcelo, så var det nog många som ropade på förändringar.

Många, inklusive jag (som faktiskt propagerade för ett byte till ett rakt 4-4-2 inför derbyt mot Östersund), ville återgå till en svunnen tid där GIF-lag låg lågt och kompakt och försökte gneta sig till poäng.

I samma veva var det en enda meme-bild som dominerade hela contentscenen. Pirkt.se var förstås enda portal som stoppade upp ett illa blött finger i luften för att sedan med samma mjuggkladdiga finger smattra sig in i Paint.net-programmet:

… georgier: 

Giorgi Gvelesiani. Vissa kanske tyckte det var lite väl tråkigt att för andra året i rad låna in en AIK-yngling som mittback (och den andra Noah Sonko Sundberg-säsongen i GIF-tröjan lyfte heller aldrig över ++-spärren), men det finns ju faktiskt för hur roligt man kan unna sig att ha i centrallinjen.

Och riktigt så roligt som det höll på att bli i våras, när Giffarna lät georgiern med det genomgeorgiska namnet Giorgi Gvelesiani provspela för klubben, kanske man inte har råd att ha. Det är inte många felsteg man har råd att göra som luspank bottenklubb i allsvenskan – och att hux-flux-slänga in två meter lång östeuropé med Marko Toumela-utstrålning som på pixliga Youtube-videor formligen stormar fram som en Beckenbauersk fältherre i den georgiska högstaligan må låta exotiskt och spännande, men det kan vara just ett sådant dyrbart misstag.

… mest utzonade GIF-spelare:

Dennis Olsson. Den en gång så jättelovande vänsterbacken spåddes en med medelpadska mått mätt alldeles lysande framtid då han stormade fram längs vänsterflanken i superettan 2014, men de senaste säsongerna har karriären helt stannat upp.

Där jämnårige försvarskollegan Joakim Nilsson, som länge stod och stampade bakom en framstormande Olsson, har blivit med miljonflytt och årlig januariturnéplats så har Dennis Olsson blivit med padelhall.

Han har sedan dess känts ganska utzonad från sin pågående fotbollskarriär. Det känns som att han har zonat ut; som att hans fokus inte längre är till hundra procent på att slå bättre inlägg och uppspel längs en vänsterflank.

Jag minns exakt i vilket ögonblick som den 23-årige vänsterbacken började kännas som en padelhallsägare i första hand och som en fotbollsspelare i andra.

Det var när det här uppslaget mötte en i gratistidningen Sundsvalls Nyheter:

Schablonbilden av någon som driver en rackethall är väl en slacker som sitter tillbakalutat och tuggar på ett utgånget sortiment av Banana Skids i receptionen, som då och då hoppar in och läxar upp några ungdomar med några vassa badmintonsmashar och som inte direkt hatar »brudar«.

(Vän av SVT-programmet »Första Dejten« minns kanske den hårfagre tennistränaren som sade sig ha varit på »en 300-400 dejter« på sistone.)

Och Dennis Olssons officiella skifte mellan att i första hand vara en fotbollsspelare till att vara ägare av en padelhall hade inte kunnat genomföras tydligare än i detta Sundsvalls Nyheter-uppslag:

Och jag förstår att syftet var gott och att där fanns någon sorts jämställdhetstanke i grunden (jag trodde nog också att padelhallar var no-go-zoner för de som inte är manliga mellanchefer), men det var svårt att inte föreställa sig att det här var de tre tjugo-nånting-åriga grabbarnas målbilder med utspelet:

Jag vet att sportchef Urban Hagblom hoppas mycket på att den egna produkten ska hitta tillbaka till fotbollen inför 2018, så till den milda grad att han kan ta ansvar för en hel allsvensk vänsterkant.

Pirkt.se-redaktionen hoppas också intensivt på att 2018 års rubriker kring Dennis Olsson ska handla mer om assistsuccéer i allsvenskan än om utspel om »BRUDAR!!!« som yppas mellan Banana Skids-tuggorna i padel-repan.

… föreslagna karenstid:

Apropå det här med padelhallar…

… så kanske det vore en potentiellt viktig valfråga inför kommunalvalet: att införa en karenstid från det att man varit GIF-spelare till dess att man får möjlighet att smälla upp en hall för padeltennis.

… berättelse: 

Sebastian Rajalaksos berättelse om sin tid som proffs i Polen, där klubben gjorde ganska precis allt för att få den oönskade svenske yttern att bryta sitt kontrakt:

Han har ju haft vissa udda bekymmer sedan hemkomsten, Rajalakso, med allt ifrån gurksväljning till märkliga andnödsepisoder — och det blev fullskaligt förståeligt efter att ha varit tvungen att genomleva det där utlandsäventyret.

Låt den som också sick-sackat mellan flygande diskusar och spjut på en polsk friidrottsarena kasta den första argsinta beklagelsen över att Rajalakso kliver av en allsvensk match på grund av huvudspöken som satt sig på andningen.

… nya Sebastian Rajalakso-problematik: 

Man trodde klubben fått en ny Rajalakso-problematik på halsen i våras, när nyförvärvet Samuel Aziz plötsligt sade sig ha fått problem med hjärtrusningar under en försäsongsmatch.

Några dagar senare kom dock lugnande besked:

Lite kul att tänka sig att det skulle kunna bli inne att beställa »en Samuel Aziz« på stadens nya hippa drinkställen, som den belevade individens svar på en Red Bull med vodka, för att kicka igång systemet.

Lite tråkigt att ovanstående ST-rubrik är det enda avtryck anfallsförvärvet gjorde under säsongen 2017.

… märkligaste:

Att hala fram en »Avgå Joel«-banderoll för första gången efter en knapp 1–2-förlust på bortaplan mot Djurgården, där man dessutom varit halvnära att klara sig därifrån med poäng trots spel med en man mindre i en timme.

… diskbänksrealistiska sportchefs-gif:

Det är inte den snyggaste rörliga gif den här portalen har berikat den vida webben med, men det här var Urban Hagbloms verklighet under hela 2017:

Surfa in på Fotbolltransfers.com, klicka sig vidare in på fliken »kontraktslösa« för att sedan bli likblek i nyllet vid åsynen av alla deppiga Mehmut Özen-figurer och istället helt sonika resa sig upp och gå iväg och hiva hela åbäket i soporna.

… idé till tv-serie:

»Curb Your Enthusiasm«-spinoffen »Urb Your Enthusiasm« ligger för rätt i munnen för att inte försöka göra något av:

2018 kanske någon nappar.

… förespråkare för inhandlandet av en »grismitt«:

Jag.

Jag hade nästan glömt med vilken urkraft jag propagerade för inhandlandet av en riktigt grisig innermittfältare; en i klass med Örebros ärkegris Robert Åhman Persson (som Urban visade intresse för, men som nog ganska enkelt valde bort medelpadsk försäsongskyla för portugisisk Belenenses-värme och några soliga Fredrik Söderström-år på ålderns höst).

En snabb titt i arkivet visar att det både gjordes avancerade Lyxfällan-gifar—

—och att Pirkt.se:s våta finger i luften kände av att det var genom Skam-material som man nådde igenom det mediala Urban Hagblom-bruset under våren 2017:

Jag ville att Giffarna skulle göra som de bevisligen gjorde kring den allsvenska säsongstarten 2005 och inte skräda med ordvalen utan basunera ut att de letade efter den här spelartypen till mittfältet:

Jag var livrädd över att komma till allsvensk säsongsstart med en enda innermittfältare kapabel att vinna en närkamp, och hade någon sagt till mig att Lars Krogh Gerson sedan skulle visa sig ha en säsong värdig en glasfigurin så hade jag packat den större superettan-neccessären för att vara redo på en långvarig vistelse efter att ha dundrat och brakat ur högstadivisionen.

… räddare i nöden:

Hans tid i klubben kommer alls inte att gå till den isländska GIF-historien, uppe bland Ari Skulason och Runar Mar Sigurjonsson — men fan vet hur det hade gått om inte allkonstnären Kristinn Steindorsson klivit in och axlat en ovan innermittfältsroll på ett så +++-igt sätt i år.

Jag blev lite förvånad över att hans kontrakt revs tidigare i vintras (även om jag förstår anledningarna bakom; han är ingen ytterforward och det behövs en annan typ av mittfältare intill Batanero 2018 och yada, yada, yada), för jag skulle säga att han hade en absolut nyckelroll  i att Giffarna spelar allsvenskt 2018.

Pirkt.se, som låg i bitter fejd med Steindorsson efter det här smädande inlägget under våren 2016, vill avsluta Kristinn Steindorsson-kapitlet i Giffarna med att konstatera att han gjorde en väldigt fin avslutningssäsong.

Om något medium inför säsongen sagt till min grismitts-lobbande PR-person att »under perioder kommer Giffarna bara ha Smajl Suljevic tillgänglig som renodlad innermittfältare« så hade jag tagit för givet att nästa tarotkort skulle visa ond bråd superettandöd.

Det undveks mycket tack vare Kristinn Steindorssons allsidighet.

… mellannorrländska fotbollsfiasko:

Visst borde Giffarnas håglösa 1–3-förlust hemma i det viktiga bottenmötet med Kalmar ligga nära till hands i den här kategorin, tänker ni. Och så tänker ni att inte kan väl Östersunds FK – som gjort så pass mycket rätt den här säsongen att de får dubbelmöta Arsenal i februari – ens vara och nalla efter den här anti-utmärkelsen?

Men då har ni inte hängt med ordentligt.

För även om året 2017 var onekligen starkt för varumärkesbyggandet kring Östersunds FK (laget vann svenska folkets pris på Fotbollsgalan, dagar efter att det svenska landslaget slagit ut det italienska) så får vi inte glömma bort det episka tårtfiasko som klubben lånade ut sitt välrenommerade namn till inför säsongens första Norrlandsderby i försomras:

ÖFK-bakelsen kan ha varit hela säsongens sorgligaste syn i allsvenskan och inte ens Daniel Kindberg – den snacksalige surjämten som skulle kunna lyckas få Jämtland att exportera körsångare till Medelpad – kunde sälja in den hjortronfyllda men svartrött karamellfärgade styggelsen till bakverk.

På klubbens hemsida kunde man följa hur Kindberg våndades när det sockerstinna åbäket molade runt i gommen hans:

Folk som känner Kindberg väl har sagt att han inte sett så plågad ut sedan senhösten 2010, då en inlånad klyktattare nickade ner hans klubb i division två.

… kvadratmeter: 

Den extrainsatta straffområdeskvadraten på nydöpta Berners Arena, som på något sätt undgått ÖFK-backen Tom Pettersson som rev ner Linus Hallenius och orsakade en slutminutsstraff:

… typsnitt:

Det som ordförande Johan Nikula stod och hytte mot på sin PowerPoint i höstas:

»Vi behöver låna 5 Mkr.« Punkt. Vitt på svart, bara. Kanske är det Cambria, kanske är det 36 punkter.

Klart är i alla fall att det utstrålade både en oerhörd grånad (vilket kan vara negativt för investerare) och en oerhörd pålitlighet; för aldrig någonsin har ett sol-och-vårande presenterats så kargt och osexigt.

Bilden ovan är lånad från Sundsvalls Tidning och tittar man på den så kan man få intrycket av att GIF-ordförande är en aktiv motståndare till utropstecknet.

Men icke: i själva anslaget till det mötet (där sponsorer och andra GIF-intressenter fick en uppdatering om det prekära ekonomiska läget) så var det en annan skiljeteckensmässig tongång:

Har framtids- och krismöte någonsin satts ihop under samma paraflax? Och har någon någonsin försökt ge ett ekonomiskt krismöte en sådan positiv skjuts som Nikula eller hans PowerPoint-ansvarige försökt göra med det där utropstecknet?

… yvigaste låneansökan:

Jag förstod verkligen tanken. Och jag förstår att det var den typen av tanke man tvingas tänka när alla andra möjligheter verkar ha gått upp i rök.

Men att gå ut och sätta Emil Forsbergs eventuella försäljningsintäkter som pant för ett lån var… yvigt.

Att dessutom göra det utan att säga åt GIF-produkten att man tänker göra det var… ja, jag har då inte sett en yvigare låneansökan sedan denna, fast med tilltänkta Emil Forsberg-priser istället för bensinpriser:

… ekonomiska nysatsning: 

I höstas, strax efter detta unika framtids- och krismöte, så dök det här inlägget upp i GIF-supportrarnas Instagram-flöden:

För oss GIF-content-skapare var det svårt att inte tänka sig en situation där Urban står och försvarar lanseringen av den »very comfortably« mesh-dojan varpå GIF-kansliets Jim-voice of reason (kan det vara min vän Johan Martinsson?) försöker förklara faran i att ge sig i slang med utländska skonasare:

… samarbete: 

Vissa GIF-spelares plötsliga samarbete med Witamin Well. Över en natt så satt spelare som Marcus Danielsson (förståeligt val av GIF-ansikte utåt) och Erik Granat och Amaro Bahjitar (mindre förståeligt) och nasade vitaminvatten på sina Instagram-konton, som vore de Stig Strand-figurer.

… uteblivna samarbete:

Med kapitalistråg i ryggen efter att vissa kommersiella intressen visat intresse för Pirkt.se-samarbeten förra vintern så tog jag mod till mig och skickade iväg ett mejl till den enda samarbetspartner jag kunde tänka mig för portalen: Urb-it.com.

Jag saxar ordagrant ifrån min mejlmässiga hisspitch:

Hej!

Erik Löfgren heter jag och driver portalen Pirkt.se, som jag skulle vilja hävda är världsledande på nyheter och analyser av den allsvenska fotbollsklubben GIF Sundsvall. Jag skriver till er i följande syfte: Giffarnas mångårige och ikoniske sportchef heter Urban Hagblom och hans personliga varumärke har med åren växt sig så pass starkt att det han gör har skapat medelpadska nyord. Som när supportrar tycker att Urban bör göra sig av med någon spelare så säger man – i ytterst lokala termer – att han »borde urba iväg honom«. Samma sak när man tycker att någon ska hämtas in till spelartruppen: »Urba in honom nu«. Och ert företag heter alltså – Urbit. På medelpadska blir det ungefär »Urba det«. Er affärsidé går dessutom – som jag förstår det – ut på att just »urba« iväg saker till kunder. Det här är ett sammanträffande som jag tycker är för starkt för att inte göra någonting av. Jag har tidigare under våren tackat nej till samarbeten från flera olika företag (då jag värderar att ha en reklamfri portal), men jag vill säga det att om ni någonsin skulle vilja göra något samarbete kring detta närmast unika sammanträffande så vore jag IDEL ÖRA. Det vore väldigt roligt.

Vänligen, Erik Löfgren

… Schindler-ångest:

Efter 1–3-förlusten hemma mot Kalmar, när allt hopp såg ut att vara förlorat, och jag tänkte på alla alarmistiska bloggtexter om truppens tunnhet som jag inte skrev under försäsongen:

… motsägelse:

… slappa framtidsspaning:

Det var med ett nödrop som laget höll sig kvar i år, samtidigt som den ekonomiska kräftgången tvingade klubbledningen att i det närmaste gå runt med pappkopp och tigga slant från både näringsliv och kommun, så nog finns det fog för de som väljer att vara dyster kring framtidsutsikterna för GIF Sundsvall.

Men.

Det här faktumet har någonting (även om en av de U21-uttagna, Noah Sonko Sundberg, bara var inlånad).

Även om de knappast presterade på någon särskild nivå så fick de gamla »varför ger de aldrig de lokala pojkarna chansen?«-ivrarna (ni skulle hört min morfar mala på om det orättvisa i att jag fick kuska land och rike runt för att nöta bänk) visst svar på tal i år, då Jonathan Morsay och Peter Wilson åtminstone fick chansen att leda GIF-offensiven.

De var inte helt redo för det, det tror jag till och med att de skulle erkänna själva, men jag tror att det kan passa 20-årige Morsay och 21-årige Wilson bättre att under nästa säsong få utmana, säg, Chidi Omeje och Maic Sema om forwardsplatserna. Att få utvecklas i mer lugn och mer ro, utan ett övermäktigt startelve-ok att bära över sina späda axlar.

Jag tror att David Batanero kan bli en offensiv attraktion med rätt spelare intill sig, att Eric Björkander kan fortsätta utvecklas och jag tror säkert att Joel Cedergren – som kämpade sig igenom serien med 3-4-3 trots att han helt saknade ytterforwards av klass och rang – kan få laget att prestera bättre nu när han har möjlighet att värva de spelartyper han vill ha och skeppa iväg de som visat sig för svaga.

Jag tror att det kan gå, rent fotbollsmässigt. Att Mellannorrland kan ha plats för två allsvenska lag efter 2018 års säsong, även om det ena möter Arsenal och det andra Norrby i februari.

Jag är desto mer orolig för att få se ännu en PowerPoint i Cambria-typsnitt i höst, om ingenting drastiskt händer. Det hade jag tänkt skriva någonting bra om i vinter. Jag tänkte försöka ta ett rejält grepp kring huruvida det är staden Sundsvall som inte förtjänar ett allsvenskt fotbollslag eller om det är klubben GIF som inte förtjänat Sundsvallspubliken och deras biljettintäkter.

Visst kommer jag i dagarna att försöka avslöja svaret på frågan vem som är huvudspåret i wingbackjakten, men den stora frågeställningen i vinter handlar förstås om hur klubben ska få ekonomin att gå runt, efter två raka säsonger där själva driften gått back med miljonbelopp per år.

Men låt oss nu ligga kvar på rälsen och gona oss i den säkrade allsvenska platsen en liten stund till.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *