Det kvarliggande åmandet

Fredagsvevens uteblivande i fredags berodde förstås inte på varken tidspress eller lättja, utan var i led med portalledningens fullskaliga bojkott av fenomentet Black Friday.

Fredagsveven™ är Pirkt.se:s klart mest kommersiellt gångbara produkt — folk springer in om fredagseftermiddagarna och sliter i de slappa spaningarna likt två medelklasspappor kan tänkas brottas om en rejält realiserad ljudanläggning i en MediaMarkt-julotta — och då limmar det bra att bara släcka ner hela verksamheten under detta mammons påhitt.

Dessutom var det ju så att den delen av den svenska bandbredden som är avsedd för riktigt svagt content var fylld under precis hela fredagen:

Så oavsett om jag hade hamrat på publiceringsknappen hade det knappast nått ut i etern, som var överbelastad med dygnslånga CDON-livesändningar där de (jag såg bara någon minut) satt och pratade om typ priserna på olika stavmixrar.

Jag vet inte riktigt vad Fredagsveven™ är tänkt att fylla för funktion. Mest är den nog till för att jag en gång i veckan ska känna att jag måste sätta mig ner och skriva någonting med, inte verkshöjd (motsatsen!!!), men ambitionen att kunna vara lite rolig. Jag skrev det härom veckan, att man vill bli älskad, i brist därpå omtyckt för att man är en genuint fin och snäll individ och i brist därpå vill man få sig ett uppskattande näsfnys från någon som gillade ens +++-spaning.

Och jag skulle bli väldigt glad om bara en enda människa utöver den allra närmsta släkt- och vänskapskretsen i framtiden – vi pratar eventuellt långt in i framtiden – kan komma att se fram emot den orubbliga institutionen Fredagsveven™ som en del i deras framåtroterande om fredagseftermiddagarna.

Lite som jag kan se fram emot ett nytt Lilla Drevet-avsnitt, även om de avsnitten inte längre kommer ut på de helgosande fredagarna (som de borde) utan nu dyker upp i kasslerångorna om torsdagarna.

Hur som helst: i fredags gick jag och såg Lilla Drevets nav, Ola Söderholm, köra stand-up på Intiman och det var så väldigt roligt. Jag hade någon form av spänningsvärk i de bakre delarna av käkpartiet och antagligen har också rynkorna som präglar mitt ansikte (formade av lika delar leenden som GIF-relaterade ångestförvridningar) förvärrats ytterligare, så att jag nu lär kunna bli den yngste människan någonsin som fått låna ut sitt ansikte till en »före«-bild i en Nivea Anti-Age Q10-reklamfilm.

Det var så genomarbetade spaningar!!! Så väl utfört!!! Så fint att man kan äga en scen utan att för en enda sekund se ut att äga scenen!!!

Det sliter på att dricka öl. Att göra det en kväll är nog illa för en 27-åring, har jag märkt — och att göra det två helgkvällar i rad (jag var och såg Makthaverskan på Debaser, vilket var precis lika +++-trevligt som det låter) sliter på varenda liten beståndsdel i kroppen.

Jag har inte varit konkret ömklig (nej, jag spikade faktiskt igen i målet när Gruesome 442some tog en viktig seger i Sundbybergs-korpen*), men nog har jag tagit både en och två och tolv pauser i soffan när jag egentligen tänkt göra… något effektivt och hushållsnyttigt.

*= Varför är jag Expressen-krönikören Mats Olsson.

Och jag vet inte med er, kanske påverkas ni starkt av det där klippet på Youtube där några forskare i Boston fått en robot att hoppa högt och synkroniserat, upp på lådor och ner igen, och avsluta allt med en perfekt bakåtvolt. Jag tänker ändå att det är givet att robotarna kommer att kunna lyfta tyngre, hoppa högre, göra rena sysslor mer effektivt än oss människor.

Däremot när en robot ser ut att ha blivit lika bra som mig på att ligga kvar

—och åma sig när något gått en emot (typ att en forskare skickat en i backen med en lång påk i wellpapp), då blir jag orolig.

Var det på något område jag trodde att jag hade ett ointagligt stort försprång jämte robotarna så var det det kvarliggande åmandet.

2 thoughts on “Det kvarliggande åmandet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *