Hur känns det?

Förra måndagen – då Sverige gick till VM-slutspel genom att slå ut Italien och då Andreas Granqvist, via bara nittio minuters fotboll, spurtade sig förbi Emil Forsberg (i ledningen) och Zlatan Ibrahimovic (dödens) på upploppet ifrån ett läge som bäst kan beskrivas som sjunde utvändigt – så inledde jag kvällen genom att gå på ett evenemang.

Jag är ju en evenemangstorsk av stora mått. Lennart Swahn hade med löfte om att ta mig till ett »evenemang där det bjuds på snittar« kunnat lura med mig i ett flygplan, satt mig intill en partikelfysiker med tysk skojbrytning som fått mig att tro att han där och då skulle få planet att göra ett tvåårigt tidshopp framåt i tiden och när jag väl landat – i vad som hade verkat vara två år in i framtiden – så hade min enda Anders Limparska gapa-med-öppen-mun-besvikelse kommit när Swahn till slut trädde fram och förklarade att det inte fanns något evenemang med snittar.

(Anders Limpars egen gapa-med-öppen-mun-förvåning kommer väl, om jag minns rätt, från tillfället då han får höra att Norge vunnit fotbolls-VM medan han blixtsimulerat bort tiden. Detta efter att han i godan ro smält faktumet att han just förlorat två år av sitt liv på grund av att han hamnat intill en tysk tidsresenär på stolsnummer 4C.)

Jag blev medbjuden till förra måndagens evenemang av min goda vän Kristin Westesson, den uppburna SvD Junior-journalist som härom veckan var nominerad till det prestigefyllda priset »Årets journalist« på tidsskriftsgalan; ett pris hon tyvärr* inte vann utan förlorade till Café-skribenten Emil Persson.

*= Tyvärr, ja. För även om blotta nomineringen till priset – »ÅRETS JOURNALIST«!!! – är skäl nog att hävda att Kristin är en av de de mest framgångsrika journalisterna som Mittuniversitetets program spottat ur sig på sistone så hade det nog smakat smörslungad steksparv för den medelpadska journalistutbildningen att få ett konkret pris att peka på i framgångssyfte, så att de ansvariga slipper att fortsätta hänvisa till Erik Häggströms granskning av japanska vevkatter (Häggström, 2016, »Den japanska vevkatten ger stekarpumpen en ny dimension«) som det främsta exemplet på de banbrytande journalister som formas på lärosätet.

 

Evenemanget i fråga var Svenska Dagbladets kväll »Bokens dag« på Oscarsteatern. Där satt Jens Lapidus på scen och orerade med van pressrelease-näbb om sin senaste kriminalroman (som jag inte tror heter Snabba Cash 7 men som – och nu höftar jag lite – kanske skulle kunna heta det?), där satt Isabelle Ståhl och försökte förklara Tinder-appen för en publik som endera var för gammal (nästan alla) eller för naivt romcom-skadat »jag ska träffa någon organiskt!!!«-analog (jag) och där klev Dick Harrisson upp och höll låda om Tage Erlander med en sådan entusiasm att han liksom frustade fram förstastavelsen i varje mening så att saliven måste ha blötlagt hela orkesterdiket.

Och där var Sara Danius. Svenska Akademiens ständiga sekreterare, vars mest kända ansvarsområde är att inför ett samlat pressuppbåd tillkännage vem som nypt årets Nobelpris i litteratur, var passande nog där för att dela ut två priser – och det var nog den absolut sämsta prisutdelningsinsats jag någonsin sett.

Jag hade sett Sara Danius i några sammanhang ganska nyligen – bland annat i ett Babel-avsnitt som gick på tomgång på teven någon söndag – och uppfattade henne som relativt lättsam och småcharmig, med Akademien-mått mätt.

Men den här måndagen var det som att den personen – som jag sett sitta avspänd i tevesoffan – iklätt sig en synnerligen torr Akademien-mask; en sån där lermask som stramar åt och torkar ut hela skinnpartiet så till den milda grad att man var lite rädd att hela näbbområdet skulle spricka sönder och stora hudflagor skulle kunna lossna och falla som fnöske ner mot scengolvet.

Jag kan – med mina lynniga hudvårdsrutiner – utstråla den nivån av torrhet rent fysiskt, med hjälp av en undermåligt smord mule, men Sara Danius, vars hudvårdsrutin säkerligen är både luxuös och klanderfri, lyckades på något sätt utstråla den med sin blotta närvaro.

Denna stela och torra Akademien-personlighet (kan den utstrålade torrheten ha varit ett aktivt val, för markera ett finkulturellt avstånd mellan den folklige Jens Lapidus som nyss suttit på scenen?) skulle nu interagera med två hypernervösa barn, som båda skulle prisas för varsina noveller. Knappt någon i publiken – förutom Kristin, i egenskap av SvD Junior-arbetare – visste vem som vunnit priset, vilket nu skulle förkunnas med pompa och ståt av detta prisutdelarproffs.

Men istället för att kungöra vinnarna med ett klassiskt »och vinnarna är«-mallat prisutdelande så kliver Danius fram till scenkanten, frågar något i stil med »visst sitter vinnarna någonstans i publiken?« och spejar ut i mörkret med en kupad hand över pannan. Det dröjer några sekunder tills man ser två blyga tjejnävar resa sig nära scenkanten.

Dessa tjejer – som nu blivit mjugg-outade som vinnare för en redan förvirrad publik – får sedan sitta kvar i uppemot tio minuter, när Sara Danius bjuder på en lång personlig historia från sin uppväxt som (om vi ska vara ärliga, och det är Pirkt.se alltid i portalens återkommande betygsättningar på prisutdelningar) aldrig nådde högre än till ++.

Efter att historien ebbat ut ger Sara Danius tecken till de två fortsatt namnlösa flickorna att komma upp på scenen. Inte heller här får publiken chansen att applådera, då inga namn annonseras, inga vinster klargörs, utan två unga tjejer bara lommar upp på scenen under total tystnad.

Jag kan knappt tänka mig något mer nervöst än att som tonåring kliva upp framför en nästan fullsatt teater och ta emot ett pris – men då kan man ändå (i alla de scenarion man föreställer sig) tänka på att man kommer bäras fram, upp på scenen, av ett applådlljud som skänker viss framåtrotation. De här prisvinnarna fick – namnlösa och ännu prislösa – lomma upp under så kompakt tystnad att varje steg i scenparketten ekade i lokalen.

Väl på scenen så dröjer det några närmast olidliga minuter av den sortens fnösketorka man kan tänka sig uppstår när en Akademien-sekreterare som gått in för att utstråla Akademien-sekreterare ställer frågor till två ungdomar som tvingats upp på scen utan vare sig pris eller applåder.

Till sist – säkert femton minuter efter den märkligt uppmanade handuppräckningen i publiken – så läser Danius upp de båda namnen och en förlösande applåd kan till slut liksom välla fram genom teatern, som en flodvåg som till slut spräcker den dammlucka som Danius byggt upp med sitt rekordmärkliga upplägg.

Redan här har jag hunnit tycka synd om de stackars barnen (som fångats i all denna förlamande stelhet) så till den milda grad att jag börjat bli arg på Sara Danius. Man utsätter inte någon för denna typ av bisarra tystnad på en scen – särskilt inte redan nervösa ungdomar. Det kändes som att vi var minuter ifrån att BRIS utsända hade rusat upp på scen, gjort shut-it-down-tecknet mot halsen och med ens släckt ner hela galan.

precis när ilskan mot Sara Danius usla och närmast barnvanvårdande prisutdelande börjar ge med sig så ska Danius berömma en av de unga vinnande tjejerna – som enligt Kristin skrivit en uppåt väggarna fin novell för att vara så ung – och i berömmet så betonar hon att hon »läste den i taxin på vägen hit«.

Och därpå kommer den fullskaliga kokningen då Danius ska ställa några vinnarfrågor och gör som alla människor som vill personifiera finkultur gör så fort de får chansen: ironiserar över att »jag börjar med att ställa en klassisk sportfråga nu«, skrattar till lite åt sig själv, och frågar förstås »hur känns det?«.

Spridda skratt i lokalen. En Akademien-uppburen ställer samma fråga som André Pops brukar göra! Hon sänker sig – på skämt förstås, men ändå – ner till oss och vår nivå! Hon kastar sig ner i vår gemensamma gyttja och bökar runt med en dum, ja, urbota dum!, »hur känns det?«-fråga!

Men »hur känns det?«-frågan ställs förstås även till den andra vinnaren på scenen – eftersom det är den givna förstafrågan – och strax därpå ställer Sara Danius, som nyss varit tvungen att ta avstånd från sin tidigare frågas SVT Sport-enkelhet, den nya men samtidigt redan ställda frågan »hur känns det att vinna det här priset?« till en av tjejerna.

 

Och jag är väl medveten om att den ilskna spaningen kring att finkulturellt uppburna människor slappt klankar ner på »sportfrågor« är så pass gammal att själva spaningen nästan blivit slappare än det slappa i att som finkulturellt uppburen faktiskt klanka ner på »sportfrågor«.

(Passus: det här, från »Kultur i väst«:s hemsida, var fan rekord–

–när det gäller att förtydliga att »den här frågan är inte min fråga, jag ställer den ironiskt!!!«. Skribenten har glömt bort att glömt väva in sportfråge-ironin i själva frågan och smattrar i panik ner en ful och ursäktande parantes i efterhand.)

Men med det sagt: nog fan ligger det en hel del i den nedklankande tonen mot enkelt folk som inte talar med de lärda på latin utan ställer raka »hur känns det?«-frågor till tröttkörda längdskideåkare som har fastfruset snor över hela den nedre ansiktshalvan. Nog kan man irritera sig över tonen från någon som i princip fötts in i kulturadeln och som ser ner på de som inte gjort det; någon som sett på Sportnytt istället för att bli introducerad för Prousts verk om vardagskvällarna i ungdomen.

Och ja: att Sara Danius där och då, efter den sämsta prisutdelningsceremoni jag någonsin beskådat (en insats som fick en att undra 1] varför hon ville förvägra barn applåder och 2] om en utomjording som aldrig hört talas om begreppet »prisceremoni« styrde henne), ändå unnade sig att skicka en syrlig passning nedåt gjorde mig spritt språngande kokandes. På henne och på Svenska Akademien som fenomen.

Men det här hade inte blivit en Pirkt.se-text (det är mycket som ska skrivas och ibland är en riktigt rutten prisutdelning bara en riktigt rutten prisutdelning) om inte Matilda Gustavssons lysande avslöjande om Kulturprofilen kommit ut.

Det var verkligen helt vidrig läsning.

Nej: jag unnar inte just Sara Danius att behöva kliva ut och svara för varför Svenska Akademien är och alltid verkar ha varit en supersexistisk sammanslutning som i decennium skyddar och stöttar misstänkta sexbrottslingar som öppet greppar kvinnor i underlivet på kulturelitens fester. Även om hennes kommentarer till DN var…  märkliga så är hon ju inte ensamt ansvarig för att denne Kulturprofil låtit hållas, trots ett beteende som varenda ledamot med största sannolikhet varit väl medveten om (och som en viss ledamot hyllat som, typ, »en förebild för riktiga män«).

Men för en som nyligen stört sig på hur någon i realtid och framför publik satt sig på en hög Svenska Akademien-stol så känns det lämpligt att det rullas upp att #MeToo-upproret inte bara riktas mot folkliga TV-snickare och folkkära festligt-fredags-program-på-SVT-goa gubbar utan även mot den kulturella elitens allra, allra finaste salonger.

Att den här patriarkala överordningen börjar tidigt – redan i grundskolan – och sedan hänger med i vilka sammanhang du än hamnar i i vuxendomen. Alldeles oavsett om du betonar att du ställer »hur känns det frågor?« ironiskt eller om du ställer det som en helt vanlig fråga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *