När jämtländska fotbollsspelare såg ut som jämtländska fotbollsspelare

Man kan ju ännu inte resa i tiden, men igår måste jag ha varit så nära en tidsresa man bara kommer, åtminstone en blanklördag i november.

Det var som att jag ställt mig i en tidsmaskin och gastat ut »dator: ta mig tillbaka till en tid då Östersunds FK balanserade sin division 1-status på en tunt hårvegeterad klyktattarpanna och då jämtländska fotbollsspelare såg ut som jämtländska fotbollsspelare!«, för poff – mitt på Årsta torg stod plötsligt tvillingbröderna Fryklund.

(Foto: ÖP/LT, Amelia Mauritzon)

Hade bara Christoffer, till höger (oförklarligt nog med en gul massa som liknar tuggummi fäst i jätteskägget), haft en mindre hemnicksbenägen mittbackspartner under hösten 2010 så hade Östersunds FK kanske fortfarande spelat i division 1 idag.

Makes you think, va.

Då hade kanske den spelande tränaren Lee Makel stått staty utanför Jämtkraft Arena, för att han lyckats med vad som i detta parallella universums jämtar hade kategoriserat som en bragd: att hålla den lilla resurssvaga klubben kvar i den svenska tredjedivisionen, år ut och år in.

Kanske hade Lee Makel-statyn – på grund av de bristande resurserna i detta Europa League-miljoner-befriade scenario – varit ganska lik den här (som jag snubblade över i en fin liten SVT-miniserie om den svenska idrottsrörelsen)—

—som någon liten klubb långt ner i seriesystemet låtit resa över sin historiske målkung.

Jag vet inte hur denne målkung ser ut och jag har heller aldrig gett mig på att snickra ihop ens en liten träfigurin – men jag vill ändå flagga för att han antagligen inte är på pricken lik detta grovhuggna och vitmålade tränylle:

I samma lilla miniserie fann jag också den älskvärde lille farbrorn till andratränare i Parkalompolo IK i Tornedalen; han som fått SvFF-dispens att lämna »den tekniska zonen« för att kunna jogga jämsmed linjedomaren under matcherna.

Jag har väldigt lite gemensamt med denne 81-årige eldsjäl – förutom att han och jag reagerar exakt likadant vid en knapp ledning för våra respektive favoritlag:

Det där är jag, minus den karga dialekten, när David Batanero väljer att rulla kort på mittplan vid 1–0-ledning i 92:a.

Tillbaka till gårdagskvällen. Smädelserna om hemåtnicken för sju år sedan haglade förstås, redan vid min ankomst. Det var som att se starten på ett galopplopp, hur portarna liksom slås upp—

—och krakarna till slut får forsa framåt i full kareta, fast i det här fallet var det – istället för ett antal frustande hästar – en trio jämtländska hobby-stand-up-komiker som fått stå där och vänta bakom grinden i sju långa år.

Allt smädande vägdes dock upp av att jag i samma veva fick mig lite välbehövlig respons från min jämtländska publik, för vilken jag med jämna mellanrum skriver ledarkrönikor i Länstidningen Östersund. De två bröderna och den tredje jämten, som också han är karvad ur samma Offerdalska klippblock, berättade alla att de hade sett min bylinebild flimra förbi på ledarsidan – men att dessa sidor tillhörde de man i ett svep bläddrade sig förbi när man slog upp sportdelen för att sedan fortsätta vidare till namnsdagskrysset.

För att locka till läsning, förklarade trion, så behövdes en stark och lokalt orienterad rubrik som var förankrad i deras livsvärld. Och jag tror att jag fann just ett sånt ämne under kvällen, efter att jag frågat hur det gick för Sveriges största O’Learys; det tre våningar höga och flera dansgolv stora etablissemang som fick en gästande Sundsvalls-bo att gapa storögt.

Livlig debatt följde, allt från lösa rykten till rena konspirationsteorier kastades runt bordet om varför det blivit som det blivit: att det nattklubbskomplex som till ytan måste ha varit hela mellersta Norrlands allra största plötsligt fallit ihop pladask. Den jättelika O’Learys-nattklubben hade nämligen klappat igen.

De två bröderna Fryklund och den tredje jämten hänvisade talade om »gamla O’Learys« med en oerhörd värme i stämman; som när man minns tillbaka till en gammal kär och älskvärd vän som gått ur tiden.

Ska jag slå an en enda lokal sträng i mina LT-krönikor – jag har ju försökt undvika det, då det känns en aning för krystat – så ska det vara »gamla O’Learys«-strängen, där man unnar sig att bli nostalgiskt över någonting som gått förlorat.

 

Men säg den trevliga tidsresa som inte har sina avigsidor. Imorse väcktes jag vid 09.30 med ett kännbart slitage i kroppen – säkerligen framkallat av det snabba tidshoppet, kanske också av de lika skyndsamt svepta ölen – av att den slutgiltiga bodelningen skulle äga rum. Den bodelning som i vissa särskilt smädelsestinna chattgrupper fått benämningen »världens mest utdragna process« avslutades nu då flyttlådor och möbler bars in i hyrd lastbil och skjutsades iväg, en gång för alla.

Om det var en ångestladdad söndag, då jag plötsligt var kvarlämnad – bakis och dan – i en för stor lägenhet med blott ett halvt möblemang???

Nej, all ångest som kanske borde sköljt över mig gottgjordes med råge av tanken på hur ångestladdad denna novembersöndag hade kunnat vara.

Jag (och ni, vågar jag skriva, då jag tror att det här långa och yviga inlägget enbart lyckats hålla kvar GIF-supportrar till slutet) var ju en enda Fredrik Fendrich-strumprullare i den sista omgången ifrån att tvingas se GIF Sundsvall göra upp med Trelleborg om en plats i allsvenskan 2018 på just denna söndagseftermiddag.

Nu fick man istället gona ner sig i soffan och ha den allsvenska kvalmatchen påslagen på teven, lite som att ha en digital brasa brassandes i bakgrunden.

Man kunde sitta och stoja och stimma med sina vänner om hur den fullskaliga grånaden i faktumet att Magnus Andersson, 42, och Kristian Haynes, 54, kommer agera spelande tränare i allsvenskan nästa år kommer att få Uefa att dra tillbaka de koefficientpoäng som Malmö FF:s Champions League-framgångar genererade häromåret. Man kunde luta sig tillbaka och njuta av den habila +++-meme-konsten hos en god vän som identifierat att TFF-tränaren Patrick Winqvists utseende utstrålar att han säljer begagnade bilar vid sidan om fotbollen:

Klart är att allsvenskan saknat en tränare som ser ut som att hen skulle kunna nasa på någon en obesiktigad Huyndai sedan Roar Hansen lämnade serien.

Nu när den allsvenska säsongen är helt färdigspelad borde det förstås också skickas ut ett  summerande men kanske framför allt framåtblickande GIF-inlägg i etern, men det får vänta. Tills vidare kanske läget kan summeras i en enda meme?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *