Fredagsveven: Den öppna marknaden

Polotröjan är uppdragen till hakspetsen, så till den milda grad att folk i universitetsbibliotekets tysta avdelning vill ställa sig upp och ropa »MAESTRO!« åt mig, och jag har precis tagit helg genom att klara en gammal makroekonomisk dugga.

Det är dags att slå sig ner, ta fram sin allra mest slitna penslar – med strån som sticker åt alla håll och kanter – för att försöka måla upp Fredagsveven™ på en hålig gammal vaxduk.

Om veckans upplaga inleds med viss kapitalistkritik så går det nog att härleda till faktumet att vi gymnasielärare är relativt trötta på makroekonomiska teorier. Känslan är att klassen just nu – allt annat lika – nog helst hade sett att Sverige klappade igen gränserna, slöt sig som en gammal sovjetisk mussla och lagstiftade mot frihandelslobbyism – bara för att vi skulle få slippa räkna ut de ekvationer som kompliceras av den öppna, internationella marknaden.

En av mina klasskamrater har gått så pass långt i sin vämjelse för det ekonomiska systemet att han revolterar mot hela ramverken. På förmiddagens rast följde jag med honom ut ur föreläsningssalen, ut ur hela byggnaden och in i en liten skogsdunge, där han lutade sig över en lövbädd och började rafsa med nävarna.

Längst in under lövbädden, efter ett par sekunders ivrigt rafsande, så ryckte han åt sig en gammal matlåda – som han lämnat i den frostbelupna skogen över natten, istället för att ta hem den till sin kyl.

Han har – i ren protest mot de makroekonomiska teorierna, får vi anta – lämnat den kapitalistiskt kyl- och frystillverkande marknaden för att återgå till ett privat jägar-samlar-leverne.

Med denna vetskap i bakhuvudet är det dags att ta sig an veckans ämnen.

Fick de honom?

En ny läcka har lett till ett nytt avslöjande om hur världens allra rikaste gömmer undan sina tillgångar; ett avslöjande framarbetad av en internationell grävgrupp som kanske samlar världens bästa journalister, men som garanterat samlar världens mest journalistiska journalister (människor som ser sig själva som journalist först och som en samling av sammanvävda celler sedan).

Och sedan Paradisläckan briserade i söndags har många frågor ställts: om hur det kan vara tillåtet att undvika skatt i landet man verkar i, om vad Leif Östlind får för sina skattepengar och – på högerkanten – ifall Ruffel & Skattebåg AB verkligen är ett bra brevlådeföretagsnamn eller om man egentligen borde döpa sina off-shore-bolag till något mer löst och odefinierbart, som Mossack Fonseca.

Men den viktigaste frågan i detta »avslöjande«* har uteblivit.

*= »Avslöjande« inom citationstecken, ja: ingen kommer att dömas och ingen av storfifflarna verkar ens rädda den här gången, till skillnad från vid Panama-avslöjandet för ett år sedan, då vi åtminstone bjöds på några starka scener, så som denna—

—då skattejuristen Staffan Andersson körde det gamla paraplytricket vid jobbig fråga från utsänd SVT-reporter.

Frågan om de fick honom den här gången har uteblivit.

Fick de honom, liksom? Varför ens göra granskningar om det globala kapitalet om ens granskning inte kan besvara den enkla frågan?

Riktigt trogna Pirkt.se-läsare vet förstås vem jag syftar på. Jag syftar på själva sinnebilden av överdåd och syndig rikedom; scenen som i några rörliga bilder säger mer om världen än alla Piketty-böcker tillsammans.

Bilderna på Flygplansgynnaren när han stiger ur sin privatjet:

Alla granskningar kring världens rikaste borde ha ett och samma gemensamma mål: att göra Flygplansgynnarens jazzande knäleder lite mindre mjuka i dennes helt bekymmerslösa svassande genom livet.

Så: fick de honom?

Nej, jag tror inte att Paradisläckan kom åt honom alls. Jag tror inte att hans rekord-soliga persona naggades i kanten. Och om man lyssnade på finansminister Magdalena Andersson i Aktuellt härom kvällen kan man tvärtom tänka sig att Flygplansgynnaren fick lite extra stuns i det flytande jazzsteget, då han kan ha snappat upp att Sveriges ansikte utåt i skattejakten uttryckte en oerhörd tveksamhet kring ifall det verkligen var rätt och riktigt att försöka göra det olagligt att smussla undan miljardbelopp på små spelbolagsöar.

Så nej, mätt i upphaltande effekt på Flygplansgynnarens jazzsteg (där målet för en riktigt effektiv skattepolitik på ett globalt plan måste vara att han är så broskbiten att han med nöd och näppe krånglar sig ur planet) så gjorde Paradisläckan inte alls sitt jobb.

Apropå Paradisläckan så var många överraskade över att den kanadensiska premiärministern Justin Trudeaus kampanjchef visade sig ha gömt undan pengar i ett skatteparadis.

Och visst: Trudeau gick tydligen på val med löften om hårdare tag mot just skatteflykt och fiffel – men har ni sett kampanjchefen???

Med en så pass solig utstrålning borde de journalistiska grundprinciperna gett vid handen att uppgifter om dennes aggressiva skatteplanering inte borde publiceras, eftersom motsatsen (att han inte skulle ha skatteplanerat aggressivt som en vanvårdad kamphund) hade varit en mycket större nyhet.

När Stephen Bronfman – som kampanjchefen heter – går och unnar sig en dyr Spray Tan på lokal så får han, väl i duschen, stå och fingra på fyra reglage med olika styrka i den medföljande soligheten: »1«, »2«, »3« och »Multipla konton på Bermuda«. Han klickar alltid på den sistnämnda.

Härom veckan kom min samiskättade vän Erik Häggström med en minst sagt yvig Instagram-spaning om att konserten var »död«.

Konserter överlag beskrevs som ett enda stort tvång om att ge »oavbruten uppmärksamhet åt en trött 35-åring med för over size-skjorta« och att man var tvungen att jubla varje gång denne 35-åring »gastat ur sig verklighetsfrånvända luftspaningar om politik« samt att det sammanfattningsvis var »dags att syna den här bluffen«.

Det var i mitt tycke en av årets roligaste men också allra mest missvisande spaningar.

Hade jag haft ett större finansiellt spelrum så känns det som att jag hade kunnat fylla nästan varenda vecka med konserter i Stockholm den här hösten.

Detta – och faktumet att jag ännu inte hittat någon att gå med och att jag simultant flaggar sällskapssökande!!! – för mig osökt in på faktumet att jag köpt mig en biljett till King Krule den 8 december.

Archy Marshall är en liten, späd och rödhårig kille som ser ut som något en mormor skulle drömma om att få nypa i kinden – men han har en röst som låter som en hel industripark.

Och jag tänkte på det i veckan, när jag kastade iväg ännu en slapp spaning ut i Instagrams story-eter, att det är nog på den spelningen – med den lille rödtotten som hänger med alla coola rappare – som den här konversationen kommer att kunna utspela sig (efter att jag efter någon halvtimmes ensamt trevande lyckats famla mig fram till någon att prata med):

Kvinna [som haft en tveksam rynka i pannan sedan jag kom fram, men som precis börjat mjukna efter min senaste kommentar]: »Så du vill också leva ett ›Rap Life‹??? Coolt!«

Jag [skrikandes över den tung basen med en kupad näve för ena örat, som för att försöka skapa en osynlig näverlur mot den talande]: »Va?«

Kvinna [kontrandes med en liten näverlur riktad mot mitt ytteröra]: »Du sa nåt om Rap Life!«

Jag [nu livrädd över att redan vid 27 års ålder ha ärvt min framlidne morfars gamla hörselproblem, ivägsvävandes i tankar kring hur framtidens hörapparater kan tänkas utvecklas, så att jag kanske kan slippa ha ett hördon stort som ett snäckskal runt örat, som dessutom börjar yla och pipa så fort elektronisk utrustning, exempelvis en telefon, kommer i närheten]: »Va???«

Kvinna [märkbart irriterad över att stå och tala med en halvdöv åldring och nu fullskaligt skikandes rakt ner i min hörselgång]: »Rap Life???«

Jag [plötsligt uppfattandes det som medelst näverlur har flyglarmats in i min skalle]: »Ah! Nej, inte ›Rap Life‹, det har jag ingen dröm om att leva. Jag pratade om att leva The Medhavd Wrap Life.«

Sedan följer en femton minuter långt orerande utläggning om vilken känsla det är att kunna undgå alla köer till microvågsugnarna vid tolvbläcket, när allas föreläsningar tar slut, och istället bara kunna riva av plastfolien och mula i sig en kylslagen wrap, utan att jag märkt att kvinnan – som stått och sneglat bort sedan konversationen tagit denna otroligt diskbänksrealistiska vändning – lämnat platsen i samma stund som jag nämnde att »det bästa är ju att man kan pula ner vilka rester man vill, va«.

Det där var en högst trolig scen från ett framtida liv på den öppna marknaden. Det går säkert att räkna på det med hjälp av någon makroekonomisk ekvation och samhörande graf, men jag tror att min officiella nylansering på marknaden förskjuts med x antal månader varje gång jag råkar se ett dejtingprogram på teve.

Med dejtingprogram syftar jag då vanligtvis på lågintensiva sådana, där de konkret stela dejtmomenten ändå är relativt sällsynta per avsnitt; program där man hinner hämta sig mellan de stela scenerna. På torsdagskvällen kollade jag två avsnitt av SVT:s nya serie »Första dejten«,  som bara består av sådana scener (en vilda western av stelhets-pang-pang) – och jag tror att det kan ha förskjutit nylanseringen ut på dejtmarknaden med ytterligare något halvår.

Och det säger jag alls inte utifrån någon ovanifrån-position, som i att »titta där: vad dåliga de där människorna är på att föra sig!«. Nej, jag säger det för att jag formligen är vissa av de allra stelaste personerna som figurerade i avsnitten.

Genusteoretikern Judith Butler, som hävdar att kön och sexualitet är en social konstruktion, blev utbuad under sitt besök i Brasilien i veckan—

—men jag tror att hon är någonting på spåren, för oavsett om vi inte delar biologiskt kön så är kvinnan nedan i princip jag:

Det hade varit mitt svar på den frågan. Och det hade mötts av en samma tysta stelhet.

Precis samma sak gäller för den här killen, som med självklar hand vinkade till sig ansvaret för vinprovningen när servitören kom ut med flaskan.

Precis som han så skulle jag också luta huvudet bakåt och i en svepande rörelse formligen bälja i mig två-tre giriga klunkar. Och strax efter att jag fyllt mig en ytterligare munfull med rödtjut och liksom gurglat omkring det i mitt okänsliga, ja, snudd på tandläkarbedövade gomsegel så hade jag klargjort—

—att den här (för alla runt bordet väldigt stela) charaden alls inte är över än utan att jag ska ta ytterligare några näbbar av rödpanget till min köttbit för att därefter besluta om det är någonting att ha eller om slatten i botten av flaskan ska skickas tillbaka.

Nej, efter att ha sett det där får vi nog pensla in 2019 i kalendern innan man vågar släppa ut sitt tv-serie-vägrande och vinbäljande jag på den öppna marknaden.

En sista spaning, inskickad av min gode vän Sinan Akdag (det här är ju, som beskrivet tidigare, ett mörkare »Landet Runt«-program med omkring två-tre tittare), består i att Facebook tydligen sammanställt världens tio mest använda emojis:

Vi ser – mycket tack vare Fredagsvevens™ eminenta radbrytningsfunktion? – en överlägsen seger för gråtskrattsgubben, men noterar förstås också att den kokande glada gubben (som finns redogjord för här) lyser med sin frånvaro.

Jag vet inte vad som oroar mig mest: att en nordkoreansk eller amerikansk galning när som helst kan kapsejsa hela planeten med ett knapptryck, att den globala uppvärmningen gör att vi snart har isbjörnar i de medelpadska skogarna eller faktumet att vi, människorna på jorden, vet allt detta – och ändå inte använder korrekt emoji.

Vi borde ju i princip avsluta varje skickat meddelande med den kokande smilfinken. Vi har en fått oss emoji som på ett perfekt sätt uttrycker vårt inre kokande och vår argt sammanpressande tandrad (som kilas hårdare och hårdare fast av varje ny larmrapport) och ändå använder vi den inte.

Vi bara gråtskrattar.

3 thoughts on “Fredagsveven: Den öppna marknaden

  1. Ska bli intressant att se om nationalekonomin kommer påverka din framtida texter. Du kanske äntligen förstår hur det kan komma sig att de totala skatteintäkterna till staten ökade under alliansen trots skattesänkningar och att det inte är en kostant summa som staten kan fördela.

    • Kan tala i algebraiska faktorer nu (tror jag): öka G, öka T. Håller det Y konstant? Fan: jag har dugga på onsdag, jag borde kunna detta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *