Varning: Lindorff har slutat tillverka choklad

Jag slängde inte luren i örat på henne, för den kokningsrätten är man sedan länge fråntagen i det här sönderdigitaliserade samhället, men jag väste »nej, jag orkar inte« åt min far när han – efter att ha vi gått igenom GIF-haveriet mot Hammarby – frågade mig ifall jag ville prata med min mor.

Det är väl den utflugne sonens moderna lur-i-örat-slängning, antar jag.

Så det är klart man får dåligt samvete, men låt mig förklara.

Ja, jo, visst hade ett poängdesperat GIF Sundsvall förlorat med 1–4 hemma mot ett mittenlallande Hammarby (vars spelare fler än en gång den senaste veckan lär ha varit inne på någon av resesajterna och tallat på bokningsknappen för en tvåveckorsresa till Dominikanska Republiken), men det var inte bara det som var grejen.

Efter snart två decennium av medelpadskt fotbollsintresse har man ändå börjat vänja sig vid sådana dråpslag.

Däremot hade jag precis öppnat ett brev, strax efter att ha hamrat ner några tusen arga om GIF-debaclet; ett inlägg som ångkokades fram, snarare än skrevs.

Ett brev från ett företag som hette Lindorff.

Just det. Precis så tänkte jag också.

Ett chokladföretag. Ett företag som tillverkar praliner och som inte ogärna spelar på sin påstådda alpbakgrund, genom att de betonar f-ljudet med luddigt schweizisk brytning i sina reklamfilmer, där någon farbror med svårdefinierad alputstrålning står och noggrant portionerar ut chokladklickar med en sån sprits.

Jag har ju sett reklamen. Jag vet ju vad Lindorff är.

Frågan vad dessa chokladnasare ville mig var en annan, en mindre, och det var vid förhållandevis obekymrat sinnelag som jag – som egentligen skyr fysiska brev mer än livet självt – slet upp brevet. Jag brukar alltid grimasera när jag öppnar ett brev, för de innehåller ju aldrig någonting bra: som allra bäst är det något likgiltigt eller reklam som går direkt till pappersinsamlingen. Jag brukar därför försiktigt tassa upp alla brev ur kuvertet med lika delar respekt som vämjelse, och sedan liksom sakta, sakta ta mig an innehållet med en liten smygrörelse, inte olik den som jag tänker mig att gamla farbröder gör när de ska rätta sin V75-rad i efterhand.

Jag skulle nästan kunna starta ett enfrågeparti som bara vill få bort all fysisk post.

Men det här – från en erkänd chokladåterförsäljare – slet jag upp nästan helt utan oro i kroppen. Hade jag blivit slumpvis utvald till en testpanel av nya chokladsorter?, undrade jag, eller kanske beärats med en rabattkupong på min favoritchoklad med havssalt, för långt och troget köpande?

Nej.

Döm av min förvåning när jag öppnar brevet – strax efter Giffarnas storförlust, mind you – och hittar ett inkassokrav.

Många trynstötar kan man ta och acceptera, om de kommer mot en rakt och ärligt. Om man har chansen att förbereda sig, höja garden – men så åker man dit ändå. Det får man leva med.

Men ett dylikt njurslag i form av ett inkassokrav – utdelat av en förklädd och gladlynt chokladförsäljare? För att kunna skydda sig mot sådana smällar skulle man behöva gå genom livet insvept i bubbelplast.

När jag hämtat mig från den värsta chocken och insett vad saken gällde (en faktura från en lägenhetsbytarsajt vars abonnemang jag trodde var avslutat sedan gammalt) så unnade jag mig en googling på namnet på dessa nya chokladskojare.

Och det ante mig. Precis när man inte trodde att indrivarföretaget Intrum Justitia kunde bli värre så går de och fusion-skaffar sig ett avväpnande företagsnamn som får folk att tänka på chokladfontäner uppe i varma stugor på alptoppar – och så pang!, ett njurslag från ingenstans!: pollettindrivning med hutlös förseningsavgift.

Om man får ett brev från Intrum Justitia så vet man ju att byråkratisk fara är i faggorna (jag tror att vi konkurrerade ut neandertalarna tack vare vår naturgivna förmåga att få ilningar längsmed ryggraden av läten som »Intrum Justitia«). Då kan man stålsätta sig.

Men att ett sådant företag, som valt att göra sig en förmögenhet på att ankelskaka allt från allmänt glömska semi-stackare som mig till TV3-uthängda fullblodsstackare, dessutom unnar sig lyxen att komma klädd i chokladförsäljarskrud bara för att kunna borra in näven lite extra hårt i det oskyddade och intet ont anande njurpartiet – det är ju och nosar vid ren sadism.

Jag kanske får tänka om, vad gäller bildandet av enfrågeparti: kanske ska det istället lägga fokus på att försöka lagstifta så att indrivare inte får gå klädda i chokladnasarens skrud.

 

Idag började jag läsa makroekonomi, så fler slappa och alldeles för långa spaningar på det ekonomiska temat kan följa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *