Bränn alla pannband

»Vi gör ingen bra match överhuvudtaget«, summerar Elfsborgs Lasse Nilsson, 42, efter matchen mot GIF Sundsvall, innan han haltar iväg stödd på den droppställning som hjälper honom att kunna stå upprätt på en allsvensk fotbollsplan.

På något oförklarligt sätt gör han det som matchhjälte.

Är det i något läge man ska möta Elfsborg på bortaplan så är det nog när laget är Janne Mian-lett, har en formkurva helt i plåt och när de spelar på hemmaplan inför vad jag från tv-bilderna skulle uppskatta till hundrafemtio betalande och en kortsida med gratisinsläppta barn.

GIF Sundsvall hade förstås koll på det, samtidigt som det knappast undgått laget att att Jönköpings Södras förlust borta mot AIK (0–2) strax innan matchstart hade öppnat upp för ett alldeles fenomenalt läge att rycka åt sig en rejäl buffert inför säsongsavslutningen.

Det kände som att det fanns en fast plats i allsvenskan 2018 att hämta på Borås Arena – och allt som stod i vägen var ett helt formlöst och dåligt strukturerat Elfsborg.

Och som GIF Sundsvall visade att de verkligen ville utnyttja det gyllne läget inledningsvis. Efter sju minuters spel visade (den matchen igenom lysande) Kristinn Steindorsson lugn och spelförståelse så till den mila grad att Pirkt.se-redaktionen övervägde att avpublicera det här gamla satiriskt smädande inlägget från ifjol, då han med en kylig lobb serverade Linus Hallenius som i sin tur serverade Peter Wilson till 1–0.

Om 1–0-målet var sprungen ur en halvsekund av Steindorsson-briljans så hade 2–0 och 3–0 och ja, med riktigt bra effektivitet kanske till och med 4–0 kunnat komma från något av alla de flygande anfall som GIF Sundsvall lyckades skapa i den första halvleken.

Elfsborg försökte sätta en hög, 4-3-3-formerad press inledningsvis, där tre anfallare nöp varsin av de vanligtvis så lugnt bollrullande GIF-mittbackarna. Och jag vet inte hur många gånger under säsongen som jag muttrat »men lyft iväg bollen!!!« när ett tillbakapressat GIF-lag försökt bollrulla sig uppåt från egen straffområdslinje (ibland med rätta, vill jag fortfarande hävda) – men idag kom alla »lyft!«-muttringar på ordentlig skam. Gång på gång lyckades Giffarna spela bort förstapressen och exponera de gigantiska ytor som öppnar upp sig när motståndarna står högt samtidigt som de blåklädda ändå lyckas spela sig via det centrala mittfältet på få bollberöringar.

Vissa av anfallen, där bollen spelades in och sedan ut på en framstormande och ensam Eric Larsson, var som hämtade skolexempel från Joel Cedergrens 3-4-3-ritbord. Linus Hallenius framspelning till 1–0-målet var enkel; flera av de andra en-touch-spelen från hans högerfot höll hög allsvensk klass och låg till grund för flera flygande GIF-anfall.

Romain Gall kunde ha gjort två men borde definitivt gjort ett, David Myrestam hade ytterligare ett jätteläge (men volleysköt på ett sätt som hade kunnat fria honom från ett åtal om högerfotsinnehav) och Linus Hallenius var där och rev och slet efter ett par fina inspel som kunnat resultera.

Samtidigt skapade Elfsborg knappt någonting.

Det var onekligen en av säsongens absolut bästa GIF-halvlekar.

Det enda som oroade mig under den första halvleken var att den norrländske försvarsgeneralen Marcus Danielsson såg så mjäkig ut. Danielssons pannband var av den typen som jag antar också figurerade i Borås på mitten av 00-talet, när unga tonårskillar julklappsönskat sig samma typ av tunna, vita hårband som Elfsborgs-stjärnorna bar – men fått ett tjockt och svart tennispannband i paketet från någon moster.

Så rätt jag skulle få.

Janne Mian är nog inte den allsvenska fotbollsanalytiker som har flest verktyg i sin låda, men även en gammal fystränare kan – efter en halvlek av långsamt sidledsrullande och nära nog noll skapade hemmachanser – försöka ta tag i matchbilden i anklarna för att skaka om den och hoppas att någonting i chansväg.

Det blev tio minuter av hela havet stormar i inledningen av andra halvleken; en plötsligt svängig matchbild där lagen utbytte halv- och helchanser i parti och minut.

Men det var märkligt nog precis när svängigheten tagit slut och när matchbilden satt sig ner tillrätta igen som GIF Sundsvall bjöd på kvitteringen.

Mångsidige Andreas Randrup, som kan spela allt från högerback till innermittfältare till mårddjur i animerade Pixar-produktioner, hann knappt ersätta Samuel Holmén innan han skickade in ett riktigt taffligt inlägg mot alla och ingen i straffområdet. Noah Sonko Sundberg (som utöver en av årets allra vackraste brytningar stod för en väldigt svag prestation) stod och sov på första ytan och bollen kunde – som vore det division 4 Medelpad – så sakteliga studsa fram till Issam Jebali som lugnt och behärskat kunde sätta bredsidan till och ordna fram 1–1 ur intet.

Det kändes som två bortkastade poäng, för även om ett Janne Mian-lett Elfsborg under hösten 2017 är att beteckna som en faktisk bottenkollega (mot vilka det borde vara fullt möjligt att nypa en trea) så försvann mina realistiska tankar om att återta de tre poängen då de tydligt utmejslade linjerna i GIF-spelet – som varit så knivskarpa i första halvlek – löstes upp under sista halvtimmen.

Visst hade Romain Gall sina halvlägen (han är lite som en ineffektiv brevbärare, tänker jag: en som springer jättesnabbt upp för trapporna men som sedan hivar ner alla brev i det klotformade sopnedkastet), men  i andra planänden testade Issam Jebali stolpvidden, Lasse Nilsson testade Tommy Naurins spagat-vighet och Daniel Gustafsson snubblade sig förbi halvöppna mål.

Det är onekligen ett problem att GIF Sundsvall så ofta tappar hållningen sista tjugo – ett jätteproblem att någon sorts nyfunnen pannbandslättja får Marcus Danielsson att jogga hemåt i 94:e matchminuten.

Lasse Nilsson ryckte ur alla droppslangar (förlåt för återanvändande av åldersrasistiskt skämt) och drog iväg i djupled och man behövde, den sena Randrup-utvisningen till trots, ingen kulram för att se att det var Marcus Danielssons yta som han helt negligerade.

Långboll, lättja, Lasse – sedan var GIF Sundsvalls buffert till kvalstrecket nere på två poäng igen.

Hur lätt laget än har haft det mot Hammarby historiskt så var det här nog den allra bästa möjligheten till poäng som fanns kvar i det på pappret storlagstuffa spelschemat.

Och vinner man inte matcher när man gör så bra halvlekar mot så dåliga lag – ja, då kan det räcka med en enda J-Södra-seger under sluttampen (förslagsvis mot jämndåliga Kalmar) för att GIF ska behöva åka ner till Vångavallen för att tampas med Fredrik Jensen*, Kristian Haynes och andra skånska sagokreatur i en ångestladdad kamp på allsvenskt liv och superettandöd.

*= Visst, han spelar kanske inte fotboll längre, men jag ger det ändå en sjuttioprocentig chans att han står vid avsparken i kvalet i början av november.

Jag minns fortfarande Donatas Vencevicius blekfeta litaulekamen främst från scenen när han hemma mot Landskrona 2005 lämnade över bollen till Kingsley Amuneke som skeppade iväg en färdballad på sin bror Kevin som i sin tur ordnade 2–2 och stal två poäng som i förlängningen blev väldigt kostsamma.

Donatas var en baltiskt fetad parantes i GIF-historien, samtidigt som Marcus Danielsson är klubbens bästa försvarsspelare på 2010-talet – men ändå: det är så lätt att bli förknippad med fatala misstag.

Jag vill hemskt gärna minnas Marcus Danielsson utan pannband.

2 thoughts on “Bränn alla pannband

  1. Trevlig å bra analys! MEN det är ingen servering av Linus till Wilson vid 1-0. Det är bara en lika dålig bollmottagning som alltid… titta på en repris så ser du :)

    • Tack! Hehe, är det verkligen så? Kollade reprisen igen nu och… ja, okej då. Den stack nog mest iväg. Men det blev bra och flera av de andra förstatoucharna i första halvlek höll verkligen hög klass.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *