Glidandes på en räkmacka

Jag har tillbringat väldigt mycket tid med mina föräldrar på sista tiden. Först en längre period i augusti månad, men dessutom nu på sistone; först var vi nere i Göteborg för att fira min kära syster, sedan var jag i Sundsvall för att se Alkberg och Giffarna och nu i helgen så var de nere i Stockholm för att gå på öl- och whisky-mässa och fotbollslandskamp.

Jag var själv inte med på öl- och whisky-mässan, men jag antar att en än större portion av det framtida arvet nu är omvandlat från fast och konkret monetär form till ekfatslagrat flytande.

Mina föräldrar har nämligen inte diversifierat sin pollettportfölj (trots varningarna från min– och håll i er nu, för det här är ett »oj, vad äpplena fallit långt ifrån trädstammen«-moment ni inte vill missa – »Aktiespararnas Tidning«-läsande syster) utan likt många andra blivit synnerligen baktunga investerare i ett whiskydestilleri från Bjärtrå.

(Jag vet inte detta, men jag kan tänka mig att den mening som hörs oftast på mellannorrländska bankkontor just nu är »jag har alla mina besparingar låsta i whisky«.)

(Och jag säger inte att Box Destilleri är ett enda stort pyramidspel, alls inte; men om det skulle vara det — erbjudandet»investera jättedyrt nu och få din drickbara whisky om tre-fyra år« är ju inte icke-kompatibelt med en lurendrejarverksamhet — så skulle jag faktiskt, hur tråkigt det än vore för mina föräldrar, applådera ett sol-och-vårande som låg så perfekt i linje med tidsandan.)

På fotbollslandskampen var jag dock med. Sverige besegrade Luxemburg med 8–0 och jag antar att Simon Bank skrivit allt som behöver skrivas om det fotbollsmässiga spektaklet (och att andra krönikörer skrivit alla svulstiga och trassligt sammanhängande metaforer som alls inte behövts skrivas), men jag tänkte bara snabbt summera hur det är att gå på en publikrekordsfest till landskamp på Friends Arena:

• Det finns många anledningar till att oroa sig för den starka nationalismen, men ett ofta bortglömt orosmoln är hur en spirande nationalism lätt urartar i fullskaliga konferensfyllor i samband med att IT-företag förlägger sina kick-off:er i samband med landskamper. Ett konferensfylleslag är illa nog; området runt Friends Arena var som en mutant av förgrenade konferensfyllor, där ett fåtal IT-konsulters skränande av »IIIIIN MED BOLLEN I MÅÅÅL« längs trottoaren snabbt kunde bidra till en snöbollseffekt som snart snärjde in byggjobbare, försäkringssäljare och en och annan egenföretagare i en slags odräglig Transformer byggd på öl och fotbollsnationalism.
• Det fanns dock inte bara skräniga män på plats, utan även mängder av barnfamiljer. Det var väl ändå trevligt, tänker ni. Nja, ty detta var barnfamiljer som i detta nådens barnuppfostransår 2017 hade försetts med stora gula pappersbitar i tifo-ändamål. Det dröjde inte många sekunder innan det första barnet kom med idén »pappersflygplan!« och bevisligen inte heller många sekunder innan dagens generation av föräldrar uppstudssvarade »jaaa!!!«. Pappflygplanen haglade ner från läktaren som vore det en barnslig NATO-övning. Jag såg vuxna människor som själva ägnade matchens första fem minuter åt att vika sig ett litet papp-Gripen för att sedan slunga iväg det nerför läktaren. Jag satt med händerna för sidorna, som vore jag en hästkrake med helstängt huvudlag, bara för att försäkra mig om att ingen av dessa störtdykande spjutspetsar skulle nödlanda i min ögonvita. När något pappflyg tog sig hela vägen in på planen och lade sig som en stor gul pappblaffa på gräsmattan så jublade folk, både barn och vuxna, som om det blivit mål.
• I pausvilan var jag naiv nog att försöka köpa mig en kaffe i en av kioskerna. Jag fick inget kaffe (de hann servera kanske tre-fyra stycken på femton minuter), men jag hann se en syn som jag lär bära med mig ett tag. En man iförd keps med älghorn hade en öl i varsin näve, vilket tvingade honom att äta sin köpta korv i princip »handsfree«; en term jag fram tills i lördags inte trodde var förenlig med varmkorvsätande. Men mannen placerade korven centralt i munnen, bet ömt och försiktigt fast den mellan tänderna och började sedan i det närmaste klunka i sig korven, på ett sätt man tror att människans svalgsystem bara kan göra med flytande vätskor. Han högg sig liksom framåt med hela näbbområdet och bröt korvmässig mark på samma sätt som ett roddlag taktfast bryter mark på vattenytan.
• Det är först när det är helt fullt på Friends Arena som man inser hur mycket ljud som försvinner ut i rymden. Det var i princip helt omöjligt att höra vad klacken på den motsatta sidan sjöng, vilket fick någon gladlynt medelålders man att resa sig upp från sin sittplatsstol och dra igång en annan ramsa på vår läktare. Det var, tänker jag, som scenen i Karl-Bertil Jonssons julafton, där det skrålas julsånger från radion och strax intill andra julsånger från teven. Det kräver ett alldeles speciellt (jule- eller 8–0-)fromt sinnelag för att finna njutning i det.
• Stämningen totalt? Det var, tänker jag, ungefär som att vara i en Expressen Live-studio under en svensk landskamp, fast där det serverats öl under det nio timmar långa uppsnacket.

Det om detta.

Jag har, sammanfattningsvis, tillbringat väldigt mycket tid med mina föräldrar på sistone. Nästan så mycket att jag funderar på att ladda ner den där isländska appen som, enligt skrönan, håller koll på eventuella släktskap i syfte att undvika inavel – allt för att kunna säkerställa att jag tillgodogör mig lite icke-släktskapligt umgänge under de närmsta veckorna.

Man kan ju inte bara umgås med sin närmsta familj när man är i 27-årsåldern.

Men jag kan umgås med min närmsta familj. I hyrda lägenheter utomlands, på hotellrum, i min stora tvåa, på fotbollslandskamper, på fina restauranger; i Paris, i Stockholm, i Göteborg, i Sundsvall; överallt kan vi ses och umgås och nu var det här inte tänkt att bli överdrivet smetigt och kletigt men jag uttrycker alldeles för sällan hur jag älskar det faktumet.

För hur mycket jag i stunden än kan börja störa mig på min mor när hon, efter tre veckor av intensivt umgänge, ställer sig för att göra mig någon luddig hokus-pokus-shot i mitt kök och råkar spilla ner skåpluckorna med gulfärgande gurkmeja (varpå den tilltänkt nyttiga drinken sedan visar sig vara direkt odrickbar i all sin äcklighet) så är jag upp i limningen tacksam över att ha en familj som alltid – fram tills dagen då jag eventuellt ärver litervis med vällagrad whisky – finns där för mig.

Jag kom formligen – förlåt för jobbig, kleggig metafor, men den måste skrivas – glidandes ut ur skötet på en räkmacka för drygt 27 år sedan. Räkmackan har kanske zick-zackat sig fram tidvis, baserat på diverse naiva drömmar och önskningar (»jag vill bli fotbollsproffs!, nej, sportjournalist!, nej, lärare!«), men aldrig ens varit i närheten tappa sitt från födseln givna glid.

Jag säger inte att det var hela Medelpads sockens allra räktätaste macka (nog fick jag gå några märkbart Tiger- och J-Lindeberg-tröjlösa år på högstadiet innan jag till slut kunde unna mig en riktigt ful Ben Sherman-cardigan*), men det var onekligen en räkmacka.

*= Försök att hålla er för gråt här, om ni kan.

Och hela den svenska medelklassen ska inte dras över en kam (nog finns det tusen sätt att ha en jobbig uppväxt på), men har man haft en liknande livsbana som min så tror jag det är bra att man accepterar räkmacketeorin; bra att man inser vilken oerhörd tur man har haft som fötts just här, med våra skandinaviska världsrekordsförutsättningar.

Om man bara för en stund skulle glömma så är det här ett väldigt bra sätt att påminna sig om just detta faktum:

DN-fotojournalisten Paul Hansens utställning på Fotografiska. Jag hade tårbildning i ögongipan mest hela tiden. Det är konflikter man nästan glömt att de existerat, livsöden så mörka att man knappt tror att de kan rymmas på samma jordklot som jag räkmackesurfar omkring på.

Så många bilder på unga människor som hade gjort allt och lite till för att deras mödrar skulle kunna spreja ett kök oreparabelt gult av gurkmeja.

Några av fotona är så sent tagna som i juli 2017, för det är ju faktiskt så att även om vi slutat prata om det, även om vi känner att vi har löst det genom att helt enkelt klappa igen gränsen, så fortsätter ju krigandet, så fortsätter ju människor att fly för sina liv.

Det borde inte behövas, men om man någonsin glömmer att det är skillnad att åka på en räkmacka och en överfylld gummibåt över Medelhavet så är Paul Hansen-utställningen ett utmärkt sätt att friska upp minnet på.

Det regnade i sidled när jag kämpade mig hem i beckmörkret, det blåste så att man fick ta spjärn och oktoberkylan liksom nästlade sig in och lade sig i hålrummet mellan jackans innanmäte och huden och jag visste att det här kan vara min och vår verklighet nu i några månader framöver.

Men det är faktiskt inte den värsta av verkligheter.