Kultur: Vampyrernas vampyr

Jag såg Billy Elliot-musikalen på Kulturhuset härom månaden (rekommenderas starkt!, och är det någon som vill gå på balett framöver så hör av er till mig!!!) och nu i Göteborg hade min mor bokat teaterbiljetter till »En man som heter Ove« med Johan Rheborg (imponerande enmansföreställning!).

Man gillar ju när man kan hänga med i det kulturella; när man kan svassa runt i de fina salongerna, köpa sig en dyr påse Ahlgrens Bilar vid en fin liten bar och säga »fan var bra!« i pausen utan att behöva töja på sanningen genom att förneka att man inte fattat något.

Man gillar ju när kulturen görs lättillgänglig: när en ung man av min enkla natur får chansen att känna att jag hänger med.

Därför älskade jag den här affischen som jag såg i tunnelbanan:

»Vampyrernas vampyr«! Det är exakt så jag hade sammanfattat honom om jag varit ansvarig för en uppsättning om Dracula på Kungliga Operan! Jag och någon som är ansvarig på självaste operan tänker likadant!

Kanske ska man gå på den. Jag är också sugen på uppsättningar om exempelvis Einstein (»Geniernas geni!«), Mozart (»Pianisternas pianist!«) och—nej, vänta nu, nu kom jag på att exempelvis pianisternas pianist kan tolkas som att han inte var så populär på listorna, Mozart, utan mer var en sån som andra pianister gillade; precis som »komikernas komiker!« ofta är en för allmänheten jättetråkig stå-uppare som bara de inom branschen uppskattar.

Var det samma sak med Dracula? Var han mest populär bland andra vampyrer? Att folk i hans samtid sa att han »suger ju inte så mycket blod av människor, Dracula, utan han är ju mer en vampyrernas vampyr«? Fan, jag som trodde jag hade en spaning här – att jag äntligen förstod kultur! – och så kanske det var så att referensen gick så högt över mitt huvud att jag aldrig var nära att vara där och ens nafsa.

Det är svårt med kultur.

(Tidigare idag, när jag satt och försökte skriva en hemtenta, så utbrast en klasskamrat »heureka!«, varpå jag kom att tänka på hur låg ribban för genialitet var förr i tiden. Då räckte det med att man smög ner i en varm stiltjekopp för att göra upptäckter som räckte till genistatus – nu förväntas man säkert jobba oavlönat i ett par år innan man till sist får en fast tjänst som copywriter på någon reklamfirma med dubbelnamn innan man blir stämplad som geni.

Apropå epitetet geni, förresten: kanske är de individer som tituleras »geniernas geni« – alltså ett geni som mest bara andra genier uppskattar – de enda riktiga genierna.)

 

Erik Löfgren

Portalägarnas portalägare

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *