Slut på bläck i hyllningspennan

I den allra sista omgången av den allsvenska säsongen 2008 hade Giffarna från Sundsvall chansen att klara sig kvar i allsvenskan vid seger borta mot ett Malmö FF som inte hade någonting alls att spela för.

De åkte – om uttrycket ursäktas – istället på sex i röven. 0–6, i en avgörande match där allt stod på spel, där Giffarna behövde maxprestera och MFF kunde lunka omkring. Jag minns bland annat att Ola Toivonen sköt ett löst skott som studsade på en stor tuva och flög i en liten dråplig båge över en liggande Fredrik Sundfors.

Allt var pinsamt, jobbigt, chanslöst. Giffarna åkte ner till Skåne och pulveriserades. De skulle inte se allsvenskt ljus på tre och ett halvt år.

Och jag vet inte vad Joel Cedergren tänkte här, när han stod med händerna över knäna och flämtade efter att hans GIF-lag skickats ur med pinsamt mycket dunder och brak på Malmö Stadion; kanske tänkte han att nu får det fan vara nog, nu lägger jag av, nu gör jag något annat.

Kanske hade han redan börjat prata med klubben om en chans att ta över det Tipselit-lag som brutit sig ut och kuskat runt i Division 3 Södra Norrland.

Jag vet bara att jag är rätt säker på att inte heller han – varken där och då eller nästan nånsin senare – kan ha trott på att Giffarna från Sundsvall, jojo-gänget som fått gneta till sig nästan varenda allsvensk seger som tagits på 2000-talet, någonsin skulle kunna åka ner till den södra landsänden och göra sex mål på ett skånskt motstånd i allsvenskan. 

Och visst har laget åkt ner och slagit självaste Malmö FF på bortaplan sedan dess, men att se Giffarna beslutsamt gå ut på Vångavallens gräs och sex-måls-krossa Trelleborg var någonting annat. 

Jag såg matchen på ett tåg mellan Prag och Bratislava och i hytten pågick en rigorös ölprovning av medhavda tjeckiska burköl. Jag hade hörlurar på mig och mina reskamrater reagerade på att jag ibland tjöt rakt ut (som vid Jonathan Tamimis historiska 1–0-mål), ibland knöt näven med bestämdhet (som när Peter Wilson stångade in det viktiga 2–1-målet) och ibland till och med skrattade.

För skratta till var i stunder allt man kunde göra.

Detta borta mot Trelleborg, på Vångvallen: denna gudsförgätna plats av konstant 19.00-mörker där mitt starkaste minne är hur Fredrik Jensen – den bökande svinhybriden – lyckades besegra en grimaserande Magnus Powell med ungefär tjugo meter i en trettio meter lång löpduell, i en av alla förlustmatcher under det där hemska 2008-år som avslutades med 0–6-sorti på Malmö Stadion.

Skratta till, för att det var helt befängt hur bra det spelades ibland, framför allt när Juanjo (bäst på planen, även om Tamimi gjorde fyra poäng och Hallenius gjorde hattrick) och Batanero löste mittplanssituationer som om det aldrig någonsin studsat en snedstuds på Vångavallens gräsmatta.

Det var ett GIF-lag som gick ut och gjorde en så där fantastiskt beslutsam bortainsats som alla allsvenska lag drömmer om att göra mot ett krånglande bortalag – och som dessutom, dess-u-tom, bjöd på ett stundtals alldeles bländande kombinationsspel mot ett TFF-försvar som fullkomligt föll isär av starkt GIF-framtvingade orsaker.

Jag hade aldrig någonsin trott att man som GIF-supporter skulle kunna få uppleva både och: resolut och rejäl kampvilja och bländande passningsspel.

Då blir det fantastiskt fina 6–1 borta mot en usel jumbo i allsvenskan.

Linus Hallenius första allsvenska hattrick förtjänar så klart ett eget inlägg, men honom har jag redan försökt hylla för en vecka sedan.

Jag har druckit några öl idag också – internet är en häftig grej, fick jag känna på: när man sitter i Bratislava och dricker öl till lunch och mottar lite jämtländskt (rättmätigt men försenat) näthat för en åtta år gammal hemåtnick – så jag är vid semester-osunda vätskor även nu, men någonting känner man sig ju ett osunt tvång att få fram.

Men det börjar faktiskt ta slut på bläck i den hyllningskrönikerande pennan. Jag har aldrig varit så pass förutseende att jag köpt 6–1-mycket.

En av mina reskamrater frågade mig dock en sak efter matchen, när hela mitt minspel visade precis hur mycket jag myste i kupén. »Nu önskar du att du vore i Sundsvall, va?«, frågade hen, som om staden måste ha exploderat i en folkfest på gator och torg.

Och jag önskar mig verkligen ingenting mer av den här GIF-upplagan än det de visade upp mot Trelleborg i måndags, men jag önskar att Sundsvallspubliken sluter upp bakom det här laget så till den milda grad att man vid framtida storsegrar kan svara ja på den frågan.

Staden Berlin

Det var varit en svettig sommar. Milt uttryckt. Jag har duschat innan i princip varenda arbetspass (jag har hört mycket gott om fackklubben på TT, men min rätt att mjuggdra omkring med pärlor av svett på pannan ska de inte behöva stå på barrikaderna för), jag har varit nära att lova bort min framtida förstfödde för en bordsfläkt och vid ett tillfälle när jag hade öppnat en skakad Ramlösa-flaska och blött ner mig så tänkte jag att det var tur att fläckarna formade sig ungefär efter ryggsäckens axelband, »så att det ser ut som att det bara är svett«, så att det inte synts att jag varit klantig.

Så svettig har den varit, den här sommaren: att man (nej: jag) blivit så van vid svett att man (jag) ser svett som något sorts naturtillstånd som kan dölja en från annat.

Ändå var natten mot fredagen, på nattåget till Berlin, någonting alldeles extra. Kupén var stundtals så varm att min överslaf måste blivit så nedblött av svett att fysiska vattendroppar kan känt sig tvungna att lämna den genomvåta madrassen och droppa — dripp, dropp, som från en smältande istapp — ner på den stackars underliggande holländaren.

Men vi kom fram till slut. Och jag kom upp. Jag hade tänkt att jag skulle ställa alarm, att det fanns en chans att jag skulle missa kliva av tåget under den halvtimme det stannade i Berlin, men då hade jag inte tagit i beaktning att det var Tyskland vi åkte till.

Ett »Achtung« och man var klarvaken vid 06-rycket.

Och sedan dess har jag varit igång.

Och gått och gått och gått.

Och sett och sett och sett.

I socialismens felanvända namn må det ha gjorts viss orätt genom åren — jag vågar nästan lova att det här inläggets kommentarsfält kommer vara fyllt av exempel! — men ingen borde kunna ha synpunkter på den arkitektoniska maffighet som Frankfurter Tor och dess efterföljande Karl Marx-allé bjuder på.

Längst bort stod en stenreplika av Marx själv och ryktet hade sagt mig att om man gned bysten – så som man gnider en ande-bebodd lampa – och lutade örat emot så skulle Marx viska uppslag till ens nästa sossiga ledare i Länstidningen Östersund.

Det hände inte, så därför fick jag göra som den moderne vänstergynnaren gör: tar ett gammalt Pirkt.se-utkast till Fredagsveven™ och använder det som grund till en ledarkrönika.

Staden Helsingborg

Jag har fått mig en guidad tur och övernattning i Helsingborg i dagarna.

Och när man strosade runt Helsingborgs IF:s anläggningar runtom jättearenan Olympia så var det verkligen svårt att ta in att den här monstruösa klubben spelar i Superettan samtidigt som GIF Sundsvall, som hyr in sig på en enda kommunal konstgräsplan som även alla socknens ungdomar och division 4-spelare får ploga sönder år ut och år in, har lyckats tillhöra allsvenskan i snart fyra raka säsonger.

Jag tror att jag räknade det till åtta eller nio fullstora elvamannaplaner utomhus och ett par olika inomhushallar. Det var verkligt mäktiga faciliteter av internationellt snitt.

Något som inte var precis lika mäktigt var den här installationen till ära av HIF-hemvändaren Andreas Granqvist:

Jag förstod det som att supportrarna fått skriva välkomstmeddelanden och att dessa satts upp på den fiktiva granen, men de såg inte särskilt mäktigt många ut.

Under den eminenta guidningen av min vän Kristin så fick jag också veta att »Granen« givetvis inte kunnat hålla sina rika proffsfingrar ifrån det lokala näringslivet utan förstås gjort sitt bästa för att sabotera det oklanderliga och älskvärda varumärke han byggt upp under det senaste året.

På Piren Mat & Bar, där han gått in som investerare, har VM-hjälten låtit sitt varumärke pryda en kycklingröra:

Tankarna går osökt till Fredrik Ljungberg: den londonskt hippa och metrosexuella modeikonen som kunde bära upp mössor långa som damasker och som man trodde var ämnad för post-karriäristiska stordåd utanför fotbollsplanerna, men som ganska strax efter sitt utdragna karriärslut satte sitt namn på den Harrys-utmanande hamburgersyltan »Freddies« i Halmstad.

Generellt verkar Helsingborg som stad svaga vad gäller att hylla sina stora fotbollshjältar. På den internationellt osande strandpromenaden stod en gammal farbror med den krumma hållningen hos en vars knän och höfter ilar av ålderskopplad ischias:

Det var Henrik Larsson, idag 46. Han var dessutom bara 40 år gammal när statyn avtäcktes 2011, vilket i sin tur var sex år tidigare än den här ambitiösa sajten vågat lobba för:

Folk i Helsingborgsområdet kanske köpte Bridgestone-däck utav bara helvete.

Mitt intryck av Helsingborg var att det var en stad för rika människor. Den bilden präglas förstås till stor del av att vi bara rörde oss i väldigt fina villakvarter (där Andreas Granqvist köpt sig ett riktigt fotbollsproffsigt hus), men jag tror att den är relativt rättvisande. Det var en helt annan stämning än i Malmö. Väldigt många såg österlenskt dyra ut. Många män såg väldigt mycket ut som Björn Ranelid. Flera kvinnor också.

Och Helsingborgs IF för sig också, trots att klubben skakats av oerhörda ekonomiska bekymmer under flera säsonger, med en påkostad svansföring.

I sommar har de hämtat hem Andreas Granqvist, Rasmus Jönsson och Wanderson till en redan väldigt dyr trupp i Superettan. Och igår fick jag syn på den här bilden: 

Marcus Holgersson, 33, vänder också hem till Helsingborgs IF, från den spanska andraligan. Och HIF-representanten till höger är nästan för meme-vänlig.

När man supit till på kansli-AW:n, glömt bort att hela klubben är black och vaknar till och finner sig själv presenterandes en ny dyrgrip på ett treårsavtal: 

Det om detta. Nu ska jag åka till Berlin.

Giffarnas bäste allsvenska målskytt genom tiderna

Jag vet inte med vilken del av foten han lyckades suga ner den där bollen.

Jag vet bara att jag är väldigt glad att Linus Hallenius är Giffarnas främste allsvenske målskytt genom tiderna.

»Allstabäcken!«, utbrast den hårdkokte juniortränaren Conny Sjödin med uppspelt förvåning.

Jag minns det, delvis för att jag tyckte det var konstigt, men också talande, att min tränare sedan säkert ett år tillbaka verkade tro att jag – som hämtats in till GIF Sundsvall från bonnaklubben Medskogsbrons BK – bodde borta i Allsta, långt utanför stan. Att han verkade tro det med en sådan övertygelse att när han nu, i den spontana förvåningen, försökte mynta mig ett nytt smeknamn så greppade hans synapser efter den bäck som rinner igenom Allsta.

Jag var en försynt 13-åring som haltat in i Giffarnas proffsiga juniorverksamhet med några decimeters höjdskillnad mellan höftkulorna och en knut av slatter under knät och som omgående älgat mig ner i 89:ornas reservlag.

Det var inte konstigt att min tränare inte visste att jag bodde i stan; det var snarare talande för vilket icke-intryck jag hade gjort sedan min ankomst.

Delvis därför minns jag Conny Sjödins plötsliga utbristande, men den primära anledningen till att det lagts på mitt minne är själva upphovet till utropet.

Jag, den anonyme och skevhöftade bonnasonen från Allsta, hade lyckats snurrfinta bort Linus Hallenius i en spelövning.

Självaste Linus Hallenius.

Vi besegrade IFK Sundsvalls 89:or i Lilla VM-finalen i Matfors 1998, men det var egentligen Linus Hallenius vi besegrade. Jag minns hur han rev sina skor i tu i vredesmod efter finalen, hur det kändes extra bra att just han fick se sig besegrad.

Han som redan vid nio års ålder var så överlägset mycket bättre än alla andra.

Det fanns de som vuxit sig starka som P12-oxar och vars bästa fint var att bara springa rakt fram med bollen, för att alla försvarare kvar i pojkfysiken var nödgade att fly ur vägen av rädsla för liv och lem. Det fanns de som hade benmuskulatur nog att tjonga iväg en långboll i en februarifrusen grusmatch, de som var väldigt snabba, de som var exceptionellt långa.

Det är så mycket kroppsligt som står i fokus under de där åren, som gör att vissa tar fart och drar ifrån och andra står kvar, att vissa till och med går bakåt.

Men så som jag minns hela den medelpadska pojk- och juniorfotbollen så var Linus Hallenius alltid bara bäst.

Inte störst, inte snabbast, inte starkast i någon av de pojkkroppsliga konjunktursvängningarna — men bara alltid bäst.

Det var som att den medelpadska ungdomsfotbollen inte riktigt visste hur den skulle hantera en sådan talang. Han försvann iväg till Sunds 88:or en period och han var kronjuvelen i ett stjärnspäckat Kuben (som bland annat innehöll en viss Robert Lundström), men när han till slut föll i GIF Sundsvalls ägor så kändes det som att manegen hela tiden var rättmätigt krattad för juniorlandslagsstjärnan.

Jag minns hur jag satt på läktaren och såg honom göra slarvsylta av det framtida Holland-proffset Marcus Nilsson i ett Tipselit-slutspel mot Helsingborg – som underårig, minns hur han hyllades under sin debutsäsong i allsvenskan som 19-åring.

När som helst mellan åren 1998 och 2008 hade någon kunnat peka på Linus Hallenius och sagt att »den där killen kommer göra flest mål i Giffarnas allsvenska historia« och jag hade mottagit förutsägelsen med samma respons som om någon kommit med spaningen att vatten fortsatt kommer vara vått.

Tio år efter det allsvenska genombrottet 2008 är vi där.

Linus Hallenius är GIF Sundsvalls bäste allsvenske målskytt genom tiderna. Det krävdes bråk, strul, luddiga lånesejourer i Arnau, tvivel, skador och så till sist alla nedtagningars medelpadska moder — men när han nådde dit han alltid sågs predestinerad att nå så var det finare än jag vågat föreställa mig.

En minut efter att Conny Sjödin ropat »Allstabäcken« på Westhagens konstgräs hade jag slarvat bort bollen i den mentala kakofoni som uppstått efter min lyckade snurrfintat, varpå Linus Hallenius hade tagit bollen, aktivt sökt upp mig, tunnlat mig i en ren hämndaktion och sedan gjort mål.

Beslutsamt hade han bara använt all sin fotbollsbegåvning för att återställa ordningen.

Linus Hallenius-ledda GIF Sundsvall av 2018 års modell är ett fint spelande fotbollslag som äger boll och bygger anfall av snårigt katalansk modell, men av detta syntes ingenting mot IFK Norrköping.

I David Batanero och Juanjo Ciercoles frånvaro fanns nästan ingenting av det som kännetecknat laget under säsongen kvar. Anfallen blev korta, långbollarna många och planlösa och 3-4-3-formationen blev menlös i offensiven och avigt hängande i defensiven.

Rätt många, med sundsvallska mått mätt, hade tagit sig till IP och de fick tyvärr se dagens Giffarna från sin sämsta sida: ett havererat passningsspel, passivt presspel och en allmän känsla av att laget inte slet allt vad de hade för en kvittering.

Och på bänken stod Joel Cedergren och visade att han fortfarande är minst lika svag som matchcoach som han är stark som långsiktig lagbyggare och idémakare.

Matchotränade Pol Moreno måste haft konstant maxpuls från matchminut 55 och framåt, »byt till 4-4-2!«-lampan lyste tydlig som oljelampan på bilens instrumentpanel och Norrköping ledde och låg på för en punktering — men först efter att matchklockan visat på 80 så fick GIF-spelare dra av sig överdragskläderna.

På topp sprang en frustrerad Linus Hallenius och fick ut noll och ingenting, förutom till slut en frispark i duell med Jon Gudni Fjoluson, när han föll i en duell och den förre GIF-backen hånflinande verkade anklaga den uttalade anti-filmaren Hallenius för filmning.

GIF-kaptenen brusade upp, blev märkbart arg och bestämde sig bevisligen för hämnd.

Ett par minuter senare kom den långa, chansartade bollen från egen backlinje och jag vet fortfarande inte hur det gick till — men klart är att Linus Hallenius använde precis all sin fotbollstekniska begåvning för att med ett enda tillslag med yttersidan suga ner bollen bakom ryggen och Dennis Bergkamp-ordna fram ett friläge ur intet.

Tusentals Sundsvallsbor var på väg att gå och varmköra bilen efter att ett försvagat GIF-lag stått för hela säsongens svagaste insats, men då klev en hämndlysten lagkapten dem säsongens finaste GIF-mål och tveklöst ett av klubbens allra finaste i den allsvenska historien.

Joel Cedergren verkade göra sitt yttersta för att det ändå skulle leda till noll och intet (Jonathan Morsay in som vänsterback för att försvara en poäng mot en dittills överlägsen motståndare var, ehm, vågat), men en felkalibrerad Kalle Holmberg-skalle gjorde att konstmålet fick räcka till en fin poäng mot topplaget.

Linus Hallenius är GIF Sundsvalls bäste allsvenska målskytt genom tiderna. Det krävdes strul och trassel och tvivel och en i sanning o-medelpadsk yttersida — men nu har den störste fotbollstalang jag sett växa upp i närområdet skrivit in sig i sin hemstads fotbollshistoria.

Han gör det som 29-årig lagkapten och härförare, i en självpåtagen ambassadörsroll i GIF Sundsvall; en sån typ av spelare som inte ger upp bara för att det katalanska passningsspelet gett upp; som när de vanliga löparbenen inte räcker till tar till hittills okända delar i yttersidans anatomi för att ge Sundsvalls-publiken vad de vill ha.

För oss som varit tvungna att förhålla oss till hans fotbollsmässiga storhet sedan barnsben finns det någonting väldigt fint i det.