Fredagsveven: En icke-syftesdriven samling med svaga spaningar

Fore! Kryp ihop bakom era golfbagar eller bilda en krater – för här kommer det stelnade gamla bjudkolor flygande igen!

Tidigare valde jag att skylla den här webbadressens stiltje under den gångna veckan på att jag befunnit mig tillsammans med stora delar av min släkt och därför inte behövt Pirkt.se-uppdatera dem om mina förehavanden. Det var väl faktiskt inte hela sanningen.

Sanningen är den att den här portalens självupplevda progressivitet har gjort att det numera känns fel att synas i flygplanssammanhang. Ola Söderholm hade en bra utläggning om det i Lilla Drevet härom veckan, om att bilden av att det är skamligt att flyga måste sätta sig hos oss vanliga gynnare. Att anti-flyg-lobbyismen och rädda-planeten-vurmandet måste ta sig bredare uttryck än att Expressen Kultur-skribenter tävlar sinsemellan om vem som numera flyger allra minst (jag har hört att Isobel Hadley-Kamptz numera går som en olympisk gång-tävlande, för att inte alls lyfta från marken).

Han var inne på att vi måste få till en utveckling som gör att vanliga människor som vill klämma sig in under det progressiva paraplyet slutar lägga upp stolta selfies från sina New York-resor för att istället gå runt och smyga i amerikansk mediaskugga i hopp om att undvika arga »JAHA OCH HUR TOG DU DIG DIT DÅ???«-frågor i kommentarsfältet och skammen i att deras semesterbilder i princip bara stödlajkas av Sara Skytterdal.

Jag kände att jag alls inte hade samma kontinentala schwung i steget när man spankulerade runt på Arlanda. Snarare smög man omkring och hoppades att man inte skulle stöta på någon.

Och jag antar att säkerhetsbroschyrens bildexempel egentligen handlade om någonting annat, men jag läste det som »så här gör du ifall du skulle se en progressiv människa som du inte vill ska se dig i en flygstol närma sig i mittgången«:

En av mina vänner som hatar den svenska medie- och PR-branschen mest av alla jag känner är också densamme som uppdaterar medie- och PR-branschtidningen Resumé.se flest gånger av alla jag känner.

Nu har han, som sitter på huk i Resumé-bäcken vecka ut och vecka in, på nytt vaskat fram PR-gynnar-guld till Fredagsveven™.

Jag länkas in på sidan då och då (nästan uteslutande på grund av att denne trogne läsare hittat något nytt att driva gäck med) och när jag klickar mig runt på rubrikerna så slås jag av hur ofta det skapas nya PR-bryåer. Den och den och lämnar den byrån för att starta nytt. De här två genierna ska skapa en ny contentplattform. De här Berghs-studenterna ska skapa ett Uber för typsnittskonsulter.

Typ. Så många nya firmor. Hela tiden, nya PR-organisationer.

Alla dessa nya byråer, firmor och plattformar verkar dock inte ha något… syfte?

För det här är första gången någonsin jag läser om en—

syftesdriven byrå. Syftesdriven!!!

Jag tänkte verkligen att det här var ett adjektiv som en Resumé-rubriksättare känt sig tvungen att ta till i brist på andra. »Är det en unik byrå? Hm, nej. Har han plockat med sig massa PR-stjärnor så att det är en stjärnbyrå? Nej, okej. Men… har han ett… syfte med uppstarten?«.

Typ så, tänkte jag, och skrattade gott.

Men okej, jag googlade nu och uttrycket »syftesdriven marknadsföring« verkar vara etablerat i dessa Resumé.se-kretsar. Uttrycket har till och med en Wikipedia-sida där någon skrivit att »begreppet syftesdriven anspelar på företagets syfte utöver vinstmaximering«.

Känslan när någon säger »den här kampanjen gör Åhléns inte främst för att i det långa loppet kunna tjäna maximalt med pengar« och man bara »ehm, jo?«:

Och när man väl intagit huksittande ställning i Resumé.se-bäcken så är det i princip omöjligt att inte vaska fram mer, tja, inte guld, kanske, men några gamla nergeggade silvermynt.

Bland annat hittade jag – som till slut nöp åt mig ett B på nationalekonomi-tentan, så jag har tyngd bakom mig här – mig en spaning om valutor.

Det är svårt nog att förstå hur Bitcoin och andra kryptopolletter fungerar och det är mycket svårt att greppa hur ljusskygga figurer som köpte på sig valutan när den i princip bara var duglig för köp av mjuggtransplanterade njurar nu plötsligt kan ha tjänat miljoner bara på att komma ihåg sin gamla inloggning.

Men än svårare är det att förstå att det i fildelningsvärlden bara finns två valutor att handla med.

Den ena är bötespengar – som byts mot Beck-filmer.

Det ligger väl tusentals och åter tusentals Oscars-belönade filmer där ute och skvalpar illegalt på den vida webben – men det enda cyberpolisen verkar slå till emot är människor som olovligen försöker sprida just gamla Beck-rullar.

Det är alltid Beck-filmer.

Vet ni vad jag gladeligen hade läst om på Resumé.se? Nyheter om PR- och reklambranschens absoluta utkanter. Jag vill inte läsa om något 19-årigt typsnittsgeni som kysser logotypen när han äntligen får skriva på för barndomsdrömmen Forsman & Bodenfors och jobba med det Oatly-projekt han drömt om sedan han börjat störa sig på Arla-typsnittet i lågstadiets skolmatsal.

Däremot hade jag slukat nyheter om PR-människorna som ligger bakom Postnords utskick »Uppslaget«: ett veckovist reklamblad som låter unga människor som har föräldrar som båda tjänar sitt uppehälle inom pappersindustrin (och därför inte vågat applicera en »Ingen reklam, tack«-skylt på dörren) förlusta sig över ett allt mer nischat postorder-utbud.

Jag tror att postorders-PR-människorna har förstått att det bara är några riktigt luddiga figurer vars köpvanor fortfarande är öppna för att postorderbeställa någonting från ett reklamblad – för utbudet är så specifikt nischat till människor med så bisarr smak att den antagligen inte kan tillfredsställas i fysiska butiker.

Ja, det är knappt så att jag tror att inte ens nätet – denna öppna och ofta gränslösa webb-yta – kan tillgodose ens behov om man går och drömmer om att få smacka upp en staty på en »Helig Örndansare« på spiselkransen. Kanske att om du köpt på dig bitcoin på den gamla njurhandlartiden att du kunnat använda dessa för att betala dig en örndansare i kallgjuten brons.

(Jag tänkte ett tag att rubriken »Helig Örndansare« hade tillkommit som synonym till det gamla ord om ursprungsbefolkningar som man väl inte längre bör slänga sig med, men redan i nedryckaren så noterar vi att det här utskicket är inte är tillverkat av den typen av ängslig reklambyrå där man har »en diskussion om I-ordet« innan utskick.)

Jag googlar »varg+lampa« i detta nu och min spaning om internets spännvidd visar sig stämma: det finns lampor föreställande vargar, på ett eller annat sätt, men en så här luddig lampa måste du bläddra i postorderblad för att finna.

En Resumé.se-sajt om den här typen av vardagshjältar i PR-branschen hade jag älskat. En diskbänksrealistisk sajt om reklamarna som – antagligen långt ifrån storstadens ständigt uppdukade långbord med AW-mellanrätter? – försöker göra det bästa med små pil-beklädda centimeterangivelser kring en varglampa för 1797 kronor.

Få saker känns mer representativa för Sverige som land än att vi kommer att ledas ut till årets OS-turnering av en 32-årig curlingspelare som – jag hörde den här intervjun på Sportnytt – typ lät som att han övervägde att tacka nej till uppdraget då det skulle »bli så svårt att veta hur man skulle klä sig i kylan« på grund av att man »först ska sitta inne i värmen och kanske bli svettig och att man sedan kan bli väldigt kall när man kommer ut«.

Ersätt den svenska flaggan med skylt bestående av en myndigt torr apotekarvarning för blåskatarr.

Vänner av GIF Sundsvall minns förstås hur Sundsvalls Tidning härom året bände loss mittfältaren Nahir Besara ur GIF-sportchefen Urban Hagbloms grepp, genom att någon ST-medarbetare sett Besara spankulera omkring i Hagbloms släptåg på stentorget och därefter valt att bryta mot alla medelpadskt pressetiska Öyvind Storflor-paragrafer och publicera en nyhet om faktumet.

Detta gjorde att Örebro SK fick nos om den bortglömde snidarens tillgänglighet och på uppstuds erbjöd ett kontrakt som innehöll bättre hårdvaluta än lunchkuponger på Lasses Matstuga – varpå Besara blev succéartad närking.

Nu sägs Urban Hagblom ha gjort sin mest Football Manager-kompatibla spelarsökning någonsin, då han enligt Sundsvalls Tidning ska ha snubblat över faktumet att den förre supertalangen Gai Assulin – israelen som dubbats till »den nye Messi« och som tillhört både Barcelona och Manchester City – finns tillgänglig för värvning.

Jag kan tänka mig hur Urban i så fall suttit och gnidit händerna med ett stort vargflin som spänt över hela trynbredden, lite som det som pryder en hästskojares anlete då denne råkat känna igen en gammal V75-krake i kön till limfabriken.

Och kanske kan han ha irriterat sig lite på att Sundsvalls Tidning skrev om ryktet – men men det lär ha varit vifta-bort-fluga-irritation i jämförelse med den kokning som lär ha uppstått då det superdupervirala Facebook-kontot SPORTBible, med över tio miljoner följare!, valde att publicera ett dokument om att just Gai Assulin nu finns tillgänglig som klubblös:

He was one of the best Barcelona B players under Pep Guardiola and was expected to be the next big thing…⭐However, his career has now hit rock bottom and he blames a former Premier League manager… 😳

Opslået af SPORTbible på 6. februar 2018

Eftersom trogna Pirkt.se-läsare har sett den redan och jag samtidigt inte hittar den på datorn så lämnar jag lite plats så att ni har tid att visualisera den rörliga bildserien där Urban Hagblom upptäcker något på sin dataskärm (i det här fallet en SportBible-artikel) och sedan kastar hela apparaturen i soptunnan.

Att Jesper Hussfelt blivit sol-och-vårad av en golfande lurendrejare är gamla nyheter:

Men riktigt hur lätt det är att lura »Den Lille i Kostym« – som han kallas i bland annat det här Della Sport-avsnittet, där de pratar väldigt roligt om hans »knullhink« – kände jag inte riktigt till förrän jag läste det här Expressen-stycket:

Jag menar alls inte att Hussfelt borde ha kollat upp ifall mannen i fråga var dömd för skattebrott – det får man helt sonika räkna med att en man som erbjuder någon storvulna värdepappersaffärer på stående golfsko är – men däremot så studsar man till på faktumet att Hussfelt behövde få berättat för sig efter 380 000-kronors-affären att skojaren var »en spelaragent«.

Hussfelt har alltså så lätt att rycka fram (sin flickväns) pollettläder att han inte ens ställer frågan »vad jobbar du med?« till en ny bekantskap innan allt är påskrivet.

Inte heller stärkande för det redan hästskojaromsusade yrket »spelaragent« att synas i dessa sammanhang. Yrket har alltså ett så pass skamfilat rykte att män som gladeligen uppstuds-genomför sexsiffriga transaktioner till säkerligen lika solbruna som rättframma värdepappershandlare anar onåd först när de får förklarat för sig att den golfspelande kohandlaren egentligen jobbar som spelaragent.

Filosofi A

Man behöver knappt ha slagit upp en enda Filosofi A-bok för att förstå sig på träd-som-faller-i-skogen-men-ingen-hör-logiken som låg bakom att den här portalen stod ouppdaterad under den period då jag befann mig i Amsterdam tillsammans med min farmor och farfar, mina föräldrar, mina kusiner och min syster.

En mycket stor del av läsarkretsen befann sig alltså i min direkta närhet, i full flamländsk turist-huggning, alldeles intill mig – vilket gjorde att de förstås kunde följa mina upptåg från första parkett och därmed inte behövde få de beskrivna för sig i krångliga och omständliga och evighetslånga meningar; en uppgift som man ganska snart – mitt i läsningen, inte sällan strax efter ett semikolon – märker har fått en att sitta med en djup rynka mellan ögonbrynen.

(Jag har ju dock även en moderlig sida av släkten och en gång liknade min morbror mig vid den gamle kåsören Torsten Ehrenmark, så jag antar att uppehållet kan ha orsakat ett onödigt slitage på en eller annan dators F5-tangent kring Bydalen i Sundsvall.)

Ibland funderar jag på varför jag så frekvent sätter mig och skickar ut små textsonder ut i cyberrymden och oftast hamnar jag nog i slutsatsen att jag tycker att det är roligt – men kanske är det så att jag smattrar bara för att inte låta muskelminnet glömma hur man smattrar.

För efter ett skrivuppehåll på en dryg vecka så har varje digitalt ark jag snubblat över – både det som ska skickas in till Länstidningen i Östersund och alla som dyker upp när jag klickar på »Skapa nytt inlägg«-knappen i den här WordPress-menyn – tett sig rekord-vitt och skrämmande tomt.

Men nu så. Nu har jag åtminstone fyllt både LTZ-arket och den här rutan med text, imorgon har jag några +++-skärmdumpar nedsparade till en upplaga av Fredagsveven™ och när mina kusiner skickar in sina influencer-kompatibla Amsterdam-bilder till redaktionen så kanske det kan bli ett summerande inlägg över den holländska utflykten.

(Vad jag tyckte om GIF Sundsvalls tiomannaträning mot GAIS tycker jag finns någorlunda sammanfattat här.)

Som Christer Ulfbåge skulle ha sagt, med den allra mullrigaste märkligaste av betoning: »VI! ÄR! PÅ! GÅNG!«