Spring, Peter, Spring!

Låt den som inte såg Giffarnas 4–2-seger mot Norrby i svenska cupen på en CMore-sändning som dels var filmad i sidlinjehöjd och som dels laggade fast med tjugo minuter kvar att spela kasta den första analytiska stenen för tävlingssäsongen 2018.

Jag hade dessutom sällskap under matchen, vilket gjorde att jag var contentmässigt begränsad till att mjuggveva med mobiltelefonen. Och jag ska verkligen inte säga att jag är tårdrypande stolt över den här memen, som snabbt syddes ihop efter att Juanjo smäckert serverat Peter Wilson ett friläge med yttersidan:

Men om man tar i beaktning att den gjordes enligt den här gamla Chris Traeger-devisen—

—så tycker jag att den får passera.

Nu ska det sägas att jag vet väldigt lite om Norrby IF (annat än att deras poängkung från fjolåret, högerfotade vänsteryttern Adam Ståhl, ett tag var aktuell att köpas in och omskolas till allsvensk högerwingback i GIF Sundsvall, innan han tog det naturliga steget från botten av superettan till turkiska Karabükspor). Men jag tror mig vara rätt säker på att deras försvars- och presspel inte är av allsvenskt snitt och att det antagligen inte kommer att vara lika enkelt för Giffarnas två spanjorsnidare att slå stickare när serieallvaret drag igång (någon var på mig Twitter-ledes om just detta faktum och hur mycket jag än gillar interaktion så måste ibland en ++-meme om Juanjos högerfot som smörkniv bara få vara en ++-meme om Juanjos högerfot som smörkniv).

Men jo: nog vill jag hävda att oavsett nivån på Norrbys försvarsspel så gav lördagens relativt klara cupseger vid handen att inga lag kommer att kunna ge Giffarnas två spanjorer särskilt många meter med bollen vid fötterna och näsan framåt utan att det kan bli farligt.

Två, ja: vi minns hur pass frekvent David Bataneros vänsterfot levererade smördrypande djupledssmekningar under hösten — och då visste ändå alla lag att det var just han som kunde slå den typen av bollar. I år kan de bollarna komma från två olika håll, vilket teoretiskt borde kunna få det att bli högkvalitativt korsdrag i djupled.

Och med det i åtanke… så… ja, då kan det nog kanske finnas en plats för Peter Wilson i en allsvensk startelva.

Om instruktionen från Joel Cedergren inför varje match är »spring, Peter, spring!«.

Det var nästan så att man hann se honom vända om och skina upp i ett retsamt leende (som på gifen) när han smet förbi Norrbybackarnas offsidelinje i lördags, för det såg ju så otroligt enkelt ut. Och med en tappert kämpande men ofta felvänd Linus Hallenius som uppspelspunkt och en bollsökande och kringflackande Romain Gall som givna i tremannakedjan så tänker jag att det kan lämpa sig väldigt bra med en ständig djupledslöpare intill, även när allvaret drar igång.

Ständig, ja, för då pratar vi ständig. Visst är Peter Wilson fortfarande bara 21 år gammal och visst är det inte teoretiskt omöjligt att han någon gång i framtiden kan bli en riktigt bra felvänd anfallare, men bara för att det inte är en teoretisk omöjlighet att Juho Pirttijoki tids nog kan ansvara för huvudnumret i Kirov-baletten så skulle jag kanske inte råda honom att satsa på just det (speciellt inte efter att ha sett honom ta tre elefantsteg på samma tid som Lasse Nilsson tog typ ett dussin, vid Norrbys första reducering).

Nej, om Peter Wilson ska ha en allsvensk startplats så är det som renodlad djupledslöpare — och med tanke på att Giffarna klarade sig kvar i allsvenskan 2017 trots att de i princip spelade hela säsongen med en offensiv man mindre (då Kristinn Freyr Sigurdsson lufsade omkring och gömde sig) så borde det väl kunna finnas 3-4-3-utrymme för en forwardsplats som inte alls involverar sig i bollinnehavandet utan uteslutande ligger och utmanar offsidelinjen, fiskar efter löpyta bakom Hallenius och söker ögonkontakt med valfri spanjor?

Jag hoppas nästan att det utrymmet kan finnas, för även om Norrby var mycket begränsade så har Peter Wilson en allsvensk spetskvalitet i sin snabbhet. Och det handlar ju liksom inte om att bara vara snabb — ett tag runt första halvan av 00-talet så verkade allsvenska sportchefer tro det och trumfade varann med att värva in den ene rena sprintern efter den andra (som jag minns det så skulle Hammarbys sierraleonier Aluspah Brewah kunna springa 100 meter på typ tio blankt) — utan att veta när och hur man ska löpa, och där tycker jag att Wilson redan stundtals under fjolhösten hittade en bra symbios med Bataneros vänstertass och passningshjärna (även om han sedan ofta var för tom på självförtroende för att avsluta vettigt).

Äh, jag vet inte. Om ingenting i den här analysen skulle stämma, utan om det skulle vara så att Chidi Omejes tyngd, teknik och rutin trumfar i alla laguttagningar hela säsongen, så har vi nu åtminstone en gif att använda i sociala medier när Wilson ska hoppa in och springa in mål under slutkvartarna.

Fredagsveven: Alternativa fakta om Pelle Kanins nemesis

Den här portalen har vanligtvis inte tillräckligt hög svansföring för att ta sig an samtidens stora kulturfrågor, men veckans nyhet att den pod-provpratande GIF-supportern Ola Söderholm vunnit Expressens allra finaste kulturpris (att Expressen TV var på plats och sände och ändå inte hade med Expressen-getingen i en enda bildruta säger något om prisets kulturella tyngd) har givit visst råg i ryggen. Kanske kan det finnas utrymme för kulturanalys även av den som konstant ägnar en rätt diger del av hjärnkapaciteten åt att försöka realtids-kartlägga GIF-sportchefen Urban Hagbloms värvningsmöjligheter?

Jag ger det ett försök – och dyker huvudstupa ner i den djupa delen av kulturbassängen genom att ge mig på veckans stora, tunga kulturfråga.

Jag talar förstås om allergikernas kritikstorm den nya filmen om »Pelle Kanin«. Inte en svensk kultursida har kunnat undgå att skriva om den infekterade kampen mellan världens kanske allra jobbigaste intressegrupp att ha efter sig (Salman Rushdie ska vid tillfälle ha tackat högre makter för att bara ha fått en mulla-utdelad fatwa stämplad i pannan, istället för att ha fått en kritisk kommentar publicerad om sig i Familjeliv.se:s allergikerforum) och ett av världens största filmbolag.

Jag måste erkänna att jag hade bilden av att allergikernas lobbyism var stark i just vårt land, parfymlandet lagom Sverige, men det här handlar alltså om en internationell mobilisering av allergiker och det som fått dem att gläfsa med sina antihistamin-andedräkter mot Pelle Kanin-filmskaparna är detta:

Enligt allergikerna så gycklar filmskaparen Sony bort allvaret i situationen för den björnbärsbeskjutne Mr McGregor och det må vara hänt, men det är svårt att inte studsa till när man läser slutet på följande stycke:

Smaka på den benämningen av  Mr McGregor: en »oskyldig allergisk individ« som godtyckligt beskjuts med björnbär av ett par militanta anti-llergiker av kaninnatur? Det är en verklighetsbeskrivning som kan skjutas ner med en enda snabb googling på denne Mr McGregor:

Vad vi ser är alltså att den internationella grupperingen av allergiker inte skyr några som helst medel för att få sin vilja igenom. De duckar bevisligen inte ens för att Trump-ifiera Pelle Kanin-kulturdebatten med alternativa fakta för att rentvå den fascistoida kaninätaren Mr McGregor och måla upp honom som en stackars björnbärsbombarderad svärmorsdröm.

Och att det retoriska gyckelspelet ger utdelning—

—skrämmer mig så till den milda grad att jag nog aldrig kommer lämna hemmet med ett parfymstänk under skjortärmen igen, av rädsla för att få denna hänsynslösa allergiska urkraft efter mig. Kanske har jag också kastat mitt sista björnbär mot en antagonist.

Jag vet inte med er, men min bild av längdskidåkare av alla de slag är att de är väldigt vänliga och väluppfostrade individer. Inte exakt elevrådsordföranden i regel, kanske, men nog har många ur dagens generation OS-åkare suttit någon mandatperiod som ordförande i sin grundskolas Skol-IF.

Min bild är, kortfattat, inte alls att längdskidemänniskor var några »Klimpen«-figurer i grundskolan. Jag har så svårt att se att de ska ha sprungit runt och #MeToo-vevat åt alla håll och kanter under idén om att ett utropat »bala-bala-bala« skjutsat ut dem på internationellt vatten där allt varit tillåtet, eller att de skulle nyttjar sina seniga muskler åt att doppa vekare individers huvuden i toaletter.

Men när jag tittar på vad som blir viralt innehåll från OS-tävlingarna i Sydkorea så slås jag av att den allmänna uppfattningen om individer som håller på med skidor är att de förväntas vara… direkt elaka och ogina i alla lägen?

Titta på det här klippet:

Skidskytten Jesper Nelin, i mål på en (för alla förutom kanske hans allra närmaste släkt) totalt ointressant artondeplats, försöker alltså rikta fokuset mot sin lagkamrat som just tagit ett sensationellt OS-silver. För att detta ska kunna vara »årets bästa intervju« och rättfärdiga ett par emojin med hjärtögon (och ett fyrsiffrigt antal gillningar) så måste ju den samlade bilden av svenska längdskidåkare – med eller utan gevär på ryggen – vara att de är några av landets allra mest känslokalla och självcentrerade figurer.

Det här intervjutillfället är väl lite som om någon – precis på slutsignal – hade frågat Mikael Lustig om vad han tycker om sin individuella nittiominutersinsats på planen efter att Zlatan gjort fyra mål mot England?

Det verkligen enda rimliga är väl varit att styra fokuset mot en lagkamrat, om man inte är en högstadiemobbare som brukar okynneskasta björnbär mot analfylaxi-benägna klasskamrater.

Jag skrev en hemtenta under veckans inledning, där jag fick nöjet att Kermit-smattra ner en marxistisk analys av begreppet basinkomst, men det gäller ju att leva som man lär också och om jag skrivit en C-uppsats om veckans privata begivenheter så hade det här kunnat vara den akademiska rapporten:

Man får ju försöka att jobba lite inom de befintliga ramverken, som Greenzo-karaktären i 30 Rock:

Jag kan väldigt lite om hur man driver företag (mitt egna företag är en enda stor oroskälla, då jag tror att Skatteverket – som låter mångmiljonärer paraply-parera sig från skattenotor — när som helst ska sparka in min dörr och kräva mig på vartenda kvitto för mitt typ fyrsiffriga bokslut). Jag kan ingenting om hur det är att driva en slamsugningsfirma i Stockholms innerstad.

Men om den här firman någonsin går i konkurs så kommer jag ändå kunna säga »vad var det jag sa« apropå att den—

—hade behövt nischa sig. I en konkurrensdriven (och syftesdriven?) bransch som sugbranschen bör man väl inte döpa en firma till TORRSUG om man erbjuder såväl torr- som våtsug??? Och varför är den erbjudna blåsten helt utelämnad i företagsnamnet? Hur många som behöver konkret blåsning slår upp Gula Sidorna och stannar med fingret över företagsnamnet TORRSUG?

En av huvudanledningarna till att jag kan hålla så här många slappa ++-spaningar i huvudet under en och samma vecka är att jag har ett så otroligt stort huvud, något som redogjorts för tidigare.

Trogna Pirkt.se-läsare vet att jag alltid klär mig otroligt bylsigt på överkroppen så fort det finns minsta risk att en stadsflanering slutar med att man stannar till för att prova ut en ny huvudbonad, allt enligt den här metodiken:

Men nu har en konkurrerande teori om hur man får sitt huvud att se normalstort ut dykt upp. En teori som dessutom skulle gå alldeles utmärkt att applicera på min roll som gästkrönikör hos Länstidningen Östersund.

Jag talar om lämna-jättemycket-yta-på-alla-sidor-av-byline-huvudet-metodiken:

Jag har ingen koll på just hockeykrönikören Robin Lindgrens huvudmått. Det är säkert helt normalt och själva anledningen till att just han blivit fotad i denna vidvinkel är säkert bara slumpen och inte att han (som jag) konstant försöker dölja faktumet att han går och balanserar ett enormt ägg av hud på ett par tunna axlar.

Men nästa gång jag åker upp till Östersund så ska jag kräva att få fotas på exakt samma sätt.

Det, i kombination med min dubbelt axelvaddade kostym, kan nog få allt att se proportionerligt ut.

Det var länge sedan Sveriges främste och samtidigt mest obskyre contentskapare, Pirkt.se-favoriten Putto, klev in och bidrog till en upplaga av Fredagsveven. Antagligen är det för att han sitter och smattrar ner alla sina spaningar i utkastet till den stora lanseringen av Puttoportalen.se senare i vår.

Men i veckan kablade han ut den här virala succén (i en chattgrupp med bara två deltagare och därmed begränsad viral spridningskapacitet, vilket gör att jag väljer att kasta ut den även i det här forumet, för chansen att den blir omtalad vid nästa Löfgrenska släktkalas):

Alla hjärtans dag

Har ni också förberett er? Har ni övat? Är ni förberedda?

Idag, den 14 februari, är ju dagen då den måste sitta. Jag syftar förstås på den perfekt avvägda tonen i »alright schmoopies«-uttalet:

Själv har jag förstås tänkt isolera mig från alla schmoopie-kompatibla sammanhang i afton och då mitt nyårslöfte var det gamla Andy Bernard-löftet om att »learn to cook for one« så hade väl vana Pirkt.se-läsare kunnat ta gift på att det blivit ännu en hemmakväll med kokboken »Mat i mikrovågsugn för små hushåll« (skriven av den mikrovågsugnade skagenröra-bakpotätens ansikte utåt: Puck Jansson) uppslagen på köksbänken.

Men jag har faktiskt uppdaterat mig och tagit min ensamätning in i det färgglada och art director-utformade 2010-talet och istället skaffat mig en prenumeration på den här tidningen:

Det här inlägget fungerar också som en rättvisande kontaktannons över min tvåsamhetspersonlighet, då denna består av två delar »haha, minns du det här [Seinfeld/The Office/Always Sunny in Philadelphia/Parks and Recreation/30 Rock]-klippet när [infoga +++++-lustig scen som på sin höjd blir +++-skoj vid mitt taffliga återgivande]?« och en del av egenkomponerade ++-spaningar.

 

Uppdatering: Precis när jag klickat på publiceringsknappen så trillade ett sms in i inkorgen. Det finns någon där ute som tänker på mig. Inte som sin »schmoopie«, så jobbigt skulle aldrig kärleken behöva komma till uttryck, men som en man kan anförtro tjugofem procents rabatt:

Några tecken från Nordichallen

Efter omkring sjuttio minuter av webb-teve-sändningen så sa Sundsvalls Tidnings kommentator Andreas Lidén att han träffat GIF-backen David Myrestam (som inte följde med på Spanien-lägret på grund av att han ska bli pappa när som helst) tillsammans med hans sambo uppe på södra berget.

Han förklarade att hennes mage varit »enormt putande«. Hans expertkollega Oskar Lund konstaterade då att det kunde tolkas som »ett tecken på att det ännu inte kommit något barn«.

Det var väl i princip den enda expertanalys som lät sig göras under den målchanslösa 0–0-historian mot Levanger.

 

Precis som graviditetsexperten Oskar Lund så tycker jag inte man borde sväva iväg och slå fast saker, denna lördag. Men man kan mycket riktigt tala om tecken och jag tänkte vi kunde rada upp ett antal.

Det är ett oroväckande tecken att man kan tycka att både David Batanero och Juanjo Ciercoles åter igen ser bra ut var för sig och till och med tillsammans – men att deras ganska saktfärdiga bolltrillande driver fram exakt noll klara målchanser hemma mot ett mittenlag i norska andraligan.

Det finns fortfarande inga tecken som pekar på att Jonathan Morsays juniormässiga självförtroende (maxutdelningen av en boll ut på högerflanken idag var att bollen spelades tillbaka hemåt) skulle borga för allsvenskt spel.

Om man skulle leta rätt på matchbollen och låta ett par arkeologer försöka leta fram tecken på att Peter Wilsons fotbollsskor gjort några avtryck i den så hade det fått borsta sig trötta i armarna för att finna minsta spår. Hans odiskutabla snabbhet är bra att ha i resursbanken över en lång säsong –men mot lågt liggande lag mot vilka Giffarna rullar runt bollen så fyller han praktiskt taget ingen funktion alls.

Det fanns inga tecken på att nye spanjoren Samuel de los Reyes Domínguez är varken bra eller dålig – däremot kan det ju tolkas som ett tecken på att Urban Hagblom har tvingats scrolla bra långt ner i sitt wingback-kartotek att han nu kastar ut halvårskontrakt åt spanjorer och flerårskontrakt åt J-Södra-ytterbackar som stått bakom Stefan Karlsson i rangordningen.

Kanske ska det tolkas som ett tecken att Giffarna nu för andra matchen i rad testar backup-systemet 4–2–3–1, då det lär kunna finnas en viss osäkerhet om »Samu« och Jonathan Tamimi kan bära upp wingbackspositionerna i ett 3-4-3-bygge, men kanske kan det också bara bero på att Chidi Omeje sabbade GAIS-testet med sin kombinerade spark-tryntryck senast (det som Annie Lööf hade kallat »dubbelstöten« om hon blivit inkastad i en CMore-studio).

Nog finns det tecken på att det här är Romain Galls säsong. I en helt avslagen och urtrist historia (jag satt och deklarerade moms under matchen och kunde inte riktigt avgöra vilken av sysslorna jag tyckte var allra tråkigast) så var franskamerikanen den som åtminstone försökte ruska fram någonting alls; den enda som inte såg ut att så naturligt höra hemma i en skumbelyst Nordichall.

Minns ni den här gamla populära memen, som jag är ganska säker på att jag använt i ett par GIF-sammanhang genom åren?

Jag skulle inte hävda att vi är vid fullskalig brand än, utan snarare här:

Det brinner inte i knutarna, allt ser ganska bra och trevligt ut ändå – men kanske, kanske, kanske har någon glömt att stänga av den flamosäkra gamla kaffekokaren i köket intill?

Jag tycker ju fortsatt att läget känns något bättre än inför förra säsongen. Då gick vi till seriestart med tankar om att hundraprocentigt oprövade juniorer (Jonathan Morsay) och halvt lytta islänningar (Kristinn Freyr Sigurdsson) skulle vara bärande offensiva krafter, vi hade en centralt mittfält som var skört som en Erik Granat-handled – samtidigt som Joel Cedergren bestämt skulle bygga allt efter den 3-5-2-mall som dittills bara lett till stor förödmjukelse i en enda match mot AIK.

Den här säsongen vet vi att Linus Hallenius kan leverera mål på allsvensk nivå, något jag knappt tror hans egen far vågat lova inför förra säsongen, och vi vet att ofärdiga allsvenska namn som Morsay och Wilson kommer stå bakom ett mer beprövat namn som Omeje i offensiven.

Men det är nog svårt att överskatta Eric Larssons wingbackroll i fjolårets 3-4-3-formation (känslan är väl att två Jonathan Tamimi-figurer skulle behöva stå på varandras axlar för att fylla ut den efterlämnade rocken) och Juanjo och Batanero – motorerna i hela maskineriet – kanske ser bra ut, men det kan vara deras spanskklingande stilistik som lurar oss i vår vintriga glåmighet – för det verkar inte leda till särskilt mycket .

Man ska som sagt inte dra slutsatser i en skumbelyst Nordichall i början av februari (David Myrestams flickvän kan ha satt i sig några snabba vetelängder i Fågelbergsstugan) och samtidigt som det finns oroande GIF-tecken så finns det också tecken på att allsvenskan är sämre än på mycket länge, att såväl BP som Sirius och Trelleborg och kanske även Dalkurd alla kan visa sig HBK- och AFC-svaga.

Det brinner inte i knutarna. Men en liten lämplig oro – som den man ständigt bär med sig om att man ska ha glömt att slå av kaffekokaren; som den man ständigt bör bära med sig om man har känslor investerade i GIF Sundsvalls väl och ve – tycker jag är på sin plats.

Fredagsveven: En icke-syftesdriven samling med svaga spaningar

Fore! Kryp ihop bakom era golfbagar eller bilda en krater – för här kommer det stelnade gamla bjudkolor flygande igen!

Tidigare valde jag att skylla den här webbadressens stiltje under den gångna veckan på att jag befunnit mig tillsammans med stora delar av min släkt och därför inte behövt Pirkt.se-uppdatera dem om mina förehavanden. Det var väl faktiskt inte hela sanningen.

Sanningen är den att den här portalens självupplevda progressivitet har gjort att det numera känns fel att synas i flygplanssammanhang. Ola Söderholm hade en bra utläggning om det i Lilla Drevet härom veckan, om att bilden av att det är skamligt att flyga måste sätta sig hos oss vanliga gynnare. Att anti-flyg-lobbyismen och rädda-planeten-vurmandet måste ta sig bredare uttryck än att Expressen Kultur-skribenter tävlar sinsemellan om vem som numera flyger allra minst (jag har hört att Isobel Hadley-Kamptz numera går som en olympisk gång-tävlande, för att inte alls lyfta från marken).

Han var inne på att vi måste få till en utveckling som gör att vanliga människor som vill klämma sig in under det progressiva paraplyet slutar lägga upp stolta selfies från sina New York-resor för att istället gå runt och smyga i amerikansk mediaskugga i hopp om att undvika arga »JAHA OCH HUR TOG DU DIG DIT DÅ???«-frågor i kommentarsfältet och skammen i att deras semesterbilder i princip bara stödlajkas av Sara Skytterdal.

Jag kände att jag alls inte hade samma kontinentala schwung i steget när man spankulerade runt på Arlanda. Snarare smög man omkring och hoppades att man inte skulle stöta på någon.

Och jag antar att säkerhetsbroschyrens bildexempel egentligen handlade om någonting annat, men jag läste det som »så här gör du ifall du skulle se en progressiv människa som du inte vill ska se dig i en flygstol närma sig i mittgången«:

En av mina vänner som hatar den svenska medie- och PR-branschen mest av alla jag känner är också densamme som uppdaterar medie- och PR-branschtidningen Resumé.se flest gånger av alla jag känner.

Nu har han, som sitter på huk i Resumé-bäcken vecka ut och vecka in, på nytt vaskat fram PR-gynnar-guld till Fredagsveven™.

Jag länkas in på sidan då och då (nästan uteslutande på grund av att denne trogne läsare hittat något nytt att driva gäck med) och när jag klickar mig runt på rubrikerna så slås jag av hur ofta det skapas nya PR-bryåer. Den och den och lämnar den byrån för att starta nytt. De här två genierna ska skapa en ny contentplattform. De här Berghs-studenterna ska skapa ett Uber för typsnittskonsulter.

Typ. Så många nya firmor. Hela tiden, nya PR-organisationer.

Alla dessa nya byråer, firmor och plattformar verkar dock inte ha något… syfte?

För det här är första gången någonsin jag läser om en—

syftesdriven byrå. Syftesdriven!!!

Jag tänkte verkligen att det här var ett adjektiv som en Resumé-rubriksättare känt sig tvungen att ta till i brist på andra. »Är det en unik byrå? Hm, nej. Har han plockat med sig massa PR-stjärnor så att det är en stjärnbyrå? Nej, okej. Men… har han ett… syfte med uppstarten?«.

Typ så, tänkte jag, och skrattade gott.

Men okej, jag googlade nu och uttrycket »syftesdriven marknadsföring« verkar vara etablerat i dessa Resumé.se-kretsar. Uttrycket har till och med en Wikipedia-sida där någon skrivit att »begreppet syftesdriven anspelar på företagets syfte utöver vinstmaximering«.

Känslan när någon säger »den här kampanjen gör Åhléns inte främst för att i det långa loppet kunna tjäna maximalt med pengar« och man bara »ehm, jo?«:

Och när man väl intagit huksittande ställning i Resumé.se-bäcken så är det i princip omöjligt att inte vaska fram mer, tja, inte guld, kanske, men några gamla nergeggade silvermynt.

Bland annat hittade jag – som till slut nöp åt mig ett B på nationalekonomi-tentan, så jag har tyngd bakom mig här – mig en spaning om valutor.

Det är svårt nog att förstå hur Bitcoin och andra kryptopolletter fungerar och det är mycket svårt att greppa hur ljusskygga figurer som köpte på sig valutan när den i princip bara var duglig för köp av mjuggtransplanterade njurar nu plötsligt kan ha tjänat miljoner bara på att komma ihåg sin gamla inloggning.

Men än svårare är det att förstå att det i fildelningsvärlden bara finns två valutor att handla med.

Den ena är bötespengar – som byts mot Beck-filmer.

Det ligger väl tusentals och åter tusentals Oscars-belönade filmer där ute och skvalpar illegalt på den vida webben – men det enda cyberpolisen verkar slå till emot är människor som olovligen försöker sprida just gamla Beck-rullar.

Det är alltid Beck-filmer.

Vet ni vad jag gladeligen hade läst om på Resumé.se? Nyheter om PR- och reklambranschens absoluta utkanter. Jag vill inte läsa om något 19-årigt typsnittsgeni som kysser logotypen när han äntligen får skriva på för barndomsdrömmen Forsman & Bodenfors och jobba med det Oatly-projekt han drömt om sedan han börjat störa sig på Arla-typsnittet i lågstadiets skolmatsal.

Däremot hade jag slukat nyheter om PR-människorna som ligger bakom Postnords utskick »Uppslaget«: ett veckovist reklamblad som låter unga människor som har föräldrar som båda tjänar sitt uppehälle inom pappersindustrin (och därför inte vågat applicera en »Ingen reklam, tack«-skylt på dörren) förlusta sig över ett allt mer nischat postorder-utbud.

Jag tror att postorders-PR-människorna har förstått att det bara är några riktigt luddiga figurer vars köpvanor fortfarande är öppna för att postorderbeställa någonting från ett reklamblad – för utbudet är så specifikt nischat till människor med så bisarr smak att den antagligen inte kan tillfredsställas i fysiska butiker.

Ja, det är knappt så att jag tror att inte ens nätet – denna öppna och ofta gränslösa webb-yta – kan tillgodose ens behov om man går och drömmer om att få smacka upp en staty på en »Helig Örndansare« på spiselkransen. Kanske att om du köpt på dig bitcoin på den gamla njurhandlartiden att du kunnat använda dessa för att betala dig en örndansare i kallgjuten brons.

(Jag tänkte ett tag att rubriken »Helig Örndansare« hade tillkommit som synonym till det gamla ord om ursprungsbefolkningar som man väl inte längre bör slänga sig med, men redan i nedryckaren så noterar vi att det här utskicket är inte är tillverkat av den typen av ängslig reklambyrå där man har »en diskussion om I-ordet« innan utskick.)

Jag googlar »varg+lampa« i detta nu och min spaning om internets spännvidd visar sig stämma: det finns lampor föreställande vargar, på ett eller annat sätt, men en så här luddig lampa måste du bläddra i postorderblad för att finna.

En Resumé.se-sajt om den här typen av vardagshjältar i PR-branschen hade jag älskat. En diskbänksrealistisk sajt om reklamarna som – antagligen långt ifrån storstadens ständigt uppdukade långbord med AW-mellanrätter? – försöker göra det bästa med små pil-beklädda centimeterangivelser kring en varglampa för 1797 kronor.

Få saker känns mer representativa för Sverige som land än att vi kommer att ledas ut till årets OS-turnering av en 32-årig curlingspelare som – jag hörde den här intervjun på Sportnytt – typ lät som att han övervägde att tacka nej till uppdraget då det skulle »bli så svårt att veta hur man skulle klä sig i kylan« på grund av att man »först ska sitta inne i värmen och kanske bli svettig och att man sedan kan bli väldigt kall när man kommer ut«.

Ersätt den svenska flaggan med skylt bestående av en myndigt torr apotekarvarning för blåskatarr.

 

Vänner av GIF Sundsvall minns förstås hur Sundsvalls Tidning härom året bände loss mittfältaren Nahir Besara ur GIF-sportchefen Urban Hagbloms grepp, genom att någon ST-medarbetare sett Besara spankulera omkring i Hagbloms släptåg på stentorget och därefter valt att bryta mot alla medelpadskt pressetiska Öyvind Storflor-paragrafer och publicera en nyhet om faktumet.

Detta gjorde att Örebro SK fick nos om den bortglömde snidarens tillgänglighet och på uppstuds erbjöd ett kontrakt som innehöll bättre hårdvaluta än lunchkuponger på Lasses Matstuga – varpå Besara blev succéartad närking.

Nu sägs Urban Hagblom ha gjort sin mest Football Manager-kompatibla spelarsökning någonsin, då han enligt Sundsvalls Tidning ska ha snubblat över faktumet att den förre supertalangen Gai Assulin – israelen som dubbats till »den nye Messi« och som tillhört både Barcelona och Manchester City – finns tillgänglig för värvning.

Jag kan tänka mig hur Urban i så fall suttit och gnidit händerna med ett stort vargflin som spänt över hela trynbredden, lite som det som pryder en hästskojares anlete då denne råkat känna igen en gammal V75-krake i kön till limfabriken.

Och kanske kan han ha irriterat sig lite på att Sundsvalls Tidning skrev om ryktet – men men det lär ha varit vifta-bort-fluga-irritation i jämförelse med den kokning som lär ha uppstått då det superdupervirala Facebook-kontot SPORTBible, med över tio miljoner följare!, valde att publicera ett dokument om att just Gai Assulin nu finns tillgänglig som klubblös:

He was one of the best Barcelona B players under Pep Guardiola and was expected to be the next big thing…⭐However, his career has now hit rock bottom and he blames a former Premier League manager… 😳

Opslået af SPORTbible på 6. februar 2018

 

Eftersom trogna Pirkt.se-läsare har sett den redan och jag samtidigt inte hittar den på datorn så lämnar jag lite plats så att ni har tid att visualisera den rörliga bildserien där Urban Hagblom upptäcker något på sin dataskärm (i det här fallet en SportBible-artikel) och sedan kastar hela apparaturen i soptunnan.

 

 

 

 

 

 

Att Jesper Hussfelt blivit sol-och-vårad av en golfande lurendrejare är gamla nyheter:

Men riktigt hur lätt det är att lura »Den Lille i Kostym« – som han kallas i bland annat det här Della Sport-avsnittet, där de pratar väldigt roligt om hans »knullhink« – kände jag inte riktigt till förrän jag läste det här Expressen-stycket:

Jag menar alls inte att Hussfelt borde ha kollat upp ifall mannen i fråga var dömd för skattebrott – det får man helt sonika räkna med att en man som erbjuder någon storvulna värdepappersaffärer på stående golfsko är – men däremot så studsar man till på faktumet att Hussfelt behövde få berättat för sig efter 380 000-kronors-affären att skojaren var »en spelaragent«.

Hussfelt har alltså så lätt att rycka fram (sin flickväns) pollettläder att han inte ens ställer frågan »vad jobbar du med?« till en ny bekantskap innan allt är påskrivet.

Inte heller stärkande för det redan hästskojaromsusade yrket »spelaragent« att synas i dessa sammanhang. Yrket har alltså ett så pass skamfilat rykte att män som gladeligen uppstuds-genomför sexsiffriga transaktioner till säkerligen lika solbruna som rättframma värdepappershandlare anar onåd först när de får förklarat för sig att den golfspelande kohandlaren egentligen jobbar som spelaragent.

Filosofi A

Man behöver knappt ha slagit upp en enda Filosofi A-bok för att förstå sig på träd-som-faller-i-skogen-men-ingen-hör-logiken som låg bakom att den här portalen stod ouppdaterad under den period då jag befann mig i Amsterdam tillsammans med min farmor och farfar, mina föräldrar, mina kusiner och min syster.

En mycket stor del av läsarkretsen befann sig alltså i min direkta närhet, i full flamländsk turist-huggning, alldeles intill mig – vilket gjorde att de förstås kunde följa mina upptåg från första parkett och därmed inte behövde få de beskrivna för sig i krångliga och omständliga och evighetslånga meningar; en uppgift som man ganska snart – mitt i läsningen, inte sällan strax efter ett semikolon – märker har fått en att sitta med en djup rynka mellan ögonbrynen.

(Jag har ju dock även en moderlig sida av släkten och en gång liknade min morbror mig vid den gamle kåsören Torsten Ehrenmark, så jag antar att uppehållet kan ha orsakat ett onödigt slitage på en eller annan dators F5-tangent kring Bydalen i Sundsvall.)

Ibland funderar jag på varför jag så frekvent sätter mig och skickar ut små textsonder ut i cyberrymden och oftast hamnar jag nog i slutsatsen att jag tycker att det är roligt – men kanske är det så att jag smattrar bara för att inte låta muskelminnet glömma hur man smattrar.

För efter ett skrivuppehåll på en dryg vecka så har varje digitalt ark jag snubblat över – både det som ska skickas in till Länstidningen i Östersund och alla som dyker upp när jag klickar på »Skapa nytt inlägg«-knappen i den här WordPress-menyn – tett sig rekord-vitt och skrämmande tomt.

Men nu så. Nu har jag åtminstone fyllt både LTZ-arket och den här rutan med text, imorgon har jag några +++-skärmdumpar nedsparade till en upplaga av Fredagsveven™ och när mina kusiner skickar in sina influencer-kompatibla Amsterdam-bilder till redaktionen så kanske det kan bli ett summerande inlägg över den holländska utflykten.

(Vad jag tyckte om GIF Sundsvalls tiomannaträning mot GAIS tycker jag finns någorlunda sammanfattat här.)

Som Christer Ulfbåge skulle ha sagt, med den allra mullrigaste märkligaste av betoning: »VI! ÄR! PÅ! GÅNG!«