Driv för att inte orka

Så här känns det. Visst har man ett egetansvar för sin egen dum-i-huvet-ighet, men resten av februari-Sverige då?

Idag vaknade man upp till notiser om att SMHI, Trafikverket och ungefär alla med tillgång till en myndig stämma och en plattform uppmanade en som stockholmare att stanna inne. Om detta kan man tycka vad man vill (konstpaus-parantes för att alla medelpadska män som någonsin manövrerat en snöslunga ska hinna skrocka syrligt) men för oss som faktiskt bor i staden och som är i besittning av en rejäl dunjacka så bidrar faktumet att det svenska samhället inte längre kan hantera rätt vanligt februariväder till att man får känna sig som en Ola Skinnarmo-äventyrare när man drar upp dragkedjan upp över näbbpartiet och ger sig ut i de tio minusgraderna och det ganska nätta snöfallet.

(Rejäl dunjacka, ja: jag borde verkligen försöka hitta något sorts mellanting mellan den här typen av vinterjacka:

Och den här typen av vinterjacka—

—som fått en deltagare på en polarexpedition att skämmas lite för sin överdådiga försiktighet inför sina kollegor.)

Det är kanske det enda bra med den globala uppvärmningen: att förväntningarna på det svenska, eller åtminstone stockholmska vintervädret har förskjutits så pass åt det varmare hållet att varje dag som nu omsluts i en rejält krispigt vinterskrud ger varje kotte som tar sig utanför dörren chansen att känna sig heroisk.

Jag tog mig till en klasskompis för att skriva hemtenta, jag tog mig till ett möte med Lärarförbundet Student, jag tog mig hem. Allt med en känsla av att jag för varje taget steg, för varje frostbelupen meter jag skar mig igenom med de blottade delarna av mitt torra tryne, visade upp ett väldigt driv.

Nu sitter någon och skakar på huvudet, men teorin om att det krävs driv att göra nästan vad som helst i februari månad har någonting. På vägen hem såg jag nämligen en människa som utstrålade driv medan hon plockade hem en hämtpizza från sin lokala pizzeria; en gärning som vanligtvis – åtminstone en blankonsdag vid femrycket – utstrålar ett tillfälligt brist på driv.

Men gärningen som vanligtvis utstrålar att »just den här kvällen ger jag upp, matmässigt« och som inte sällan utförs i ett par jag-har-varit-hemma-och-vänt-och-bytt-om-till-mjukisar-mjukisbyxor tvingades nu, i februarikylan, utföras med det driv som man vanligtvis bara ser hos Ted Talk-konsulter som varje dag är uppe och joggar vid 04.30.

Kvinnan som kom cyklandes förbi mig på vägen hem var nämligen klädd från topp till tå i en längdåkningsmundering, hon kan till och med ha haft en balaklava under mössan och hjälmen, och hon cyklade i full fart över snön med hämtpizzan placerad på styret framför henne samtidigt som hon höll i den lilla burken med pizzasalladen i näbben. Antagligen hade hon bitit fast lockets ena kant mellan tänderna, men riktigt säker på den balansakten kan nog bara en som dresserar sjölejon i trynmässiga bollkonster vara.

Det var ett i sanning imponerande driv hon utstrålade, med båda de grovt handskbeklädda händerna på styret och blicken fäst i fjärran.

Det är kanske februari sammanfattad: en månad då man behöver ett oändligt driv för att orka inte orka laga någon mat.

Mobilabonnemangs-nasar-fotboll

Det här initiativet måste uppmärksammas:

Har du glömt bort att förnya ditt säsongskort för 2018 och vill ha kvar samma plats?Lugn, ikväll kommer dessa grabbar…

Opslået af GIF Sundsvall på 26. februar 2018

I måndags kväll så satte sig alltså ett antal GIF-spelare ur a-truppen och ringde upp de säsongskortsinnehavare som ännu inte förlängt sina kort inför 2018. Och jag uppmuntrar verkligen initiativet å det varmaste.

Den riktigt stora frågan för GIF Sundsvall inför den här allsvenska  säsongen är ju inte hur Jonathan Tamimi ska klara wingbackrollen utan hur klubben ska lyckas etablera en folklig förankring som gör att den ekonomiska skutan inte tvingar fram nya »Vi behöver låna 5 Mkr«-slajds på någon skyndsamt ihophafsad powerpointpresentation. Då är det nog väldigt bra att försöka inkorporera a-lagsspelare i all typ av marknadsföring och visar att den här allsvenska truppen minsann inte bara är några världsfrånvända Espresso House-stammisar utan personer med kött, blod och sneakers som inte är rädda för att kavla upp pullover-ärmarna för att engagera lokalbefolkningen i föreningen.

Men det här är förstås inte ett rent Branded Content-inlägg om hur välskött föreningen har blivit. Min vän och Sportbladet-skribenten Per Bohman var uppe i Sundsvall idag för att skriva GIF-intervjuer till årets allsvenska bilaga och socialiserade en stund med min gode vän Johan Martinsson, som sedan förra vintern är anställd på kansliet, och återkom med den här analysen av läget:

Den traditionen vill man ju upprätthålla. Så nog ska den här portalen – driven av den kanslistfruktade GIF-smädaren Erik Löfgren – kunna ha en spinn även på detta succékoncept som bär syrlighetens prägel.

Här kommer den (och jag vill varna känsliga läsare för att de kanske aldrig kommer att kunna se på Dennis Olsson, Linus Hallenius och William Eskeleinen på exakt samma sätt igen):

Spaningen om att hur bra den här trion än presterar på de allsvenska fotbollsplanerna i år—

Opslået af GIF Sundsvall på 26. februar 2018

—så är känslan att de skulle ha gjort det ännu bättre i en Phone House-butik, nasandes finstilta mobilabonnemang.

Kanske är det den enklaste analys man kan göra av den fotbollsfilosofiska resa som GIF Sundsvall gjort de sedan laget senaste höll sig kvar i allsvenskan så här många år i följd? Att då hade Fredrik Sundfors, Magnus »Fimpen« Svensson och Leif Forsberg suttit på samma platser och kanske på sin höjd kunnat misstas för ett lokalt säljteam på Beijer Byggmaterial.

Nu spelar vi mobilabonnemangs-nasar-fotboll.

Act your age

Jag har blivit 27 år gammal. Jag borde verkligen ha vuxit upp, insett att jag inte är tjugo längre och sedan länge lärt mig vad min kropp klarar av, vad gäller helgmässiga utsvävningar.

Men när jag vaknade upp med konkret halsont på lördagsmorgonen så visste jag att det bara var rättvist, för att jag hade frångått allt jag lärt mig och agerat huvudlöst och ansvarslöst på fredagskvällen, att jag svängt runt på ett sätt som inte tygen håller för.

Det var nämligen så att jag hade suttit och kollat På Spåret hos en kompis i en lägenhet där det drog från balkongdörren.

Och är det någonting jag lärt mig att min kropp inte kan hantera så är det ett kylslaget dragläge. Med samma bestämdhet som min farfar alltid hävdat att det är lönlöst att ens sticka ner metkroken i Långsjön när det blåser nordanvind så vill jag slå fast att utsatthet för ett nättare drag från en dörrglipa eller oduglig fönstertätning aldrig någonsin har skonat mig från sjukdom.

Nästa fredag är det jag som håller mig i skinnet och ser På Spåret i min vältätade och icke-dragiga lägenhet.

(Det ska dock sägas att jag, trots halsont och allmänt slitage, pallrade mig till en födelsedagsfest på lördagen. En födelsedagsfest med 80-talstema, där man gärna fick klä ut sig och där jag – innan sjukdomen – hade storslagna planer på att hitta mig en jättekostym, gå in för en seriöst utformad axelvaddning i papp eller annat materiel och därigenom lyckas skapa en perfekt replika av den här favoritscenen från just 80-talet, när Talking Heads-sångaren David Byrne bar sin jättekostym i syfte att få sitt huvud att se mindre ut:

Nu gjorde den sjukdomsmedföljande håglösheten att jag – istället för att gå på ambitiösa Myrorna-turer och bygga en liten papp-workshop i lägenheten – blev hemmasittande och bara tog min största jeansjacka och helt sonika pulade in en avlång kudde ovanför axelpartiet innan jag hängde en lapp med den ovanstående texten runt halsen. Men det såg ändå… rätt bisarrt ut. Det blev väl kanske mer Quasimodo än David Byrne, kanske, men nog förstorades kroppsmassan, inte minst på bredden, samtidigt som huvudets blev mindre per axelcapita.

Det blev rätt bisarrt för de som känner mig och har sett – men också objektivt rätt bra, tror jag, då många för mig okända människor kom fram och ville berömma mina nu mycket rimliga huvud-axlar-proportioner.)

Kreativa kriser för folk som inte är kreativa

Man bör alltid vara trött på sig själv i efterhand. Så fort någonting är färdigställt och förevigtgjort och publicerat tänker jag mig att det ofta är en fördel att se tillbaka på det man åstadkommit med en kritiskt nagelfarande blick och vilja ändra det och det och det, stryka det där, ändra den lökiga tonen i det där; kanske irritera sig på det bisarra överanvändandet av semikolon.

Då kan man göra det bättre nästa gång, tänker jag.

Men det viktigaste för att, inte producera någonting bra (om hur man gör det vet jag ingenting), men producera någonting alls är att man åtminstone skjuter självföraktet framför sig så till den milda grad att man inte ser alla fel och brister i realtid, i samma sekund som man hamrar ner tangenterna och ser bokstäver bli till ord som blir till… taffliga formuleringar och meningar som dryper av allt som de inte är tänkta att drypa av.

Så har jag känt hela veckan. Och det må väl vara hänt, om det bara är den här portalens förehavanden som blir lidande och några mig närstående individer som nöter ner sina f5-tangenter utan utdelning.

Men varannan torsdag har jag deadline för mina ledarkrönikor i Länstidningen Östersund och där vill jag ju verkligen komma med något.

Varje textlämning så vill jag gärna komma med något som sträcker sig bortom den här nivån, som är den egentliga nivån på min politiskt analyserande hjärnhalva—

—som nätt och jämnt kan fastslå att »det här är bra« (typ gratis-glasögon-till-barn-reformer) eller »det här är dåligt« (jobbskatteavdrag).

Jag vill ju leva upp till den här bilden av mig själv, som jag nyss fick skickad till mig av min vän Sinan:

En bild av en individ som grubblat på saker och ting innan den öppnar näbben, eller fattar pennan.

(Man kan vid en första anblick lätt få för sig att det är bilden av en ung aktivist, av den rött flaggviftande kontexten att döma. Men tittar man lite noggrannare så ser man – som min vän Sinan noterade – att det alls inte är ett ansikte tillhörande en ungdomlig barrikadklättrare utan ansiktet utåt för en sossig gubbe som uppgivet suckar över hur oåterkallelig New Public Management-doktrinen inom välfärden ter sig.)

Nåväl. I tisdags, när jag satt och skulle färdigställa det dittills minst dåliga av alla de bloggutkast som jag varje vecka döper till »Ledare: [Valfritt ämne]«, så gick verkligen allt i baklås.

Jag visste vad jag ville skriva, på ett ungefär, visste hur jag ville uttrycka mig, vad jag ville att folk skulle bära med sig när de läst texten. Men det gick bara inte.

Det var som om allt kloggat igen, som på den där gamla hjärt- och kärl-sjukdomsreklamen när någon dricker milkshake ur ett sugrör och så ser man hur det bara tar stopp. Da-dunk. Da-dunk. Saker ville komma ut, milkshake ville rinna igenom, men det hade bara tjocknat ihop till en orörlig smet, allting.

Och jag tyckte att jag provade allt. Jag gick och tränade: blev bara ännu tröttare och dummare. Gick en lång promenad: blev bara kall och frusen och boka en enkelbiljett till Portugal och bosätta mig där, bland alla åldrade skattesmitare, på mina typ tusen ihopsamlade pensionskronor och lämna allt vad LTZ-textlämningar och lärarutbildningar heter bakom mig. Gick till stadsbiblioteket för att få ett miljöombyte och för att min hjärna skulle kicka igång av blotta åsynen av så mycket ackumulerad kunskap: satt bara och tänkte på att de som satt bakom mig, och teoretiskt kunde titta mig över axeln, såg hur jag satt och hålögt stirrade in i ett skriande vitt ark.

På onsdagskvällen försökte jag till och med hoppa badet i ett sista desperat Arkimedes-försök att komma till nya insikter, men den enda slappa spaning det gav var en gammal en; om att ribban för uppburna spaningar var så bisarrt låg på de gamla grekernas tid, där ett plumsande i ett badkar kunde räcka till evig ära.

(Apropå badlösningar har ett mycket avancerat upplägg där jag balanserar en dator på en bricka som i sin tur balanserar på ett handfat, allt för att jag ska kunna tillgodose mig tv-program i badkaret; men inte kommer det att finnas något utrymme i historieböckerna för denna princip, inte.)

Jag hade förvisso en text färdig på onsdagen, det ska sägas. Men den kändes inte bra. Och hur jag än pillade och mejslade så gick den inte till sig.

Men så på onsdagskvällen nåddes jag så av den jämtländska lokalnyheten att min gamle lagkamrat Bobo Sollander – som från första plastgräsparkett fick se sin inlånade klyktattare till mittbackskollega nicka ner klubben i division två, hösten 2010 – skulle ge sig in i politiken. Jag hörde av mig direkt, men Bobo var i London inför ÖFK:s returmatch mot Arsenal, så jag kunde inte ringa förrän vid 23-rycket.

Så jag ringde upp först på nattkvisten. Han svarade, vi pratade nog nära timmen, det var trevligt, jag fick – vad viktigast är – på pränt att jag gav klubben den nystart den behövde (»jag hade ju aldrig suttit här i London nu om det inte vore för dig«), men just som intervju betraktat så blev det nog den vanliga ++-nivån som mina intervjuer brukar hålla. Men den gav ändå det viktigaste: nu hade jag en grund att stå på och jag visste ju sedan tidigare vad jag ville ha sagt om Bobos osjälviskhet och hur det kunde lämpa sig i det politiska och bla, bla, bla.

Men så satte jag mig för att skriva och det… gick inte riktigt. Inte nu heller. Det blev väl en okej grund, man fattade väl hyggligt vilka paralleller jag ville dra, men det var stolpigt och yxigt och kantigt och helt… utan finess.

Och jag vet inte om jag någon gång under 2018 mått så pissigt som jag gjorde den natten. Jag hade en hel vecka av textmässig fördämning i huvudet och jag visste att jag skulle behöva lämna någonting under förmiddagen som följde; endera en rätt svag text om bostadspolitik eller en ännu svagare, rent hafsig och ofärdig, text om Bobos engagemang.

Jag somnade till slut, efter att ångesten vaggat mig till sömns. Vaknade efter fem timmars svag och orolig sömn.

Och då bara lossnade det. Jag visste exakt vad jag ville och behövde få ner. Smatter-smatter-smatter. Klipp det stycket dit och det dit. Ta bort det. Avsluta med det där. Allt var plötsligt tydligt.

Om vi liknar texten vid ett isblock så var det som att jag nu gick på med figursågen för att få fram vad jag ville ha, istället för att som tidigare ha blåst på med en eldkastare tills allt runnit ut i en enda stor oformlig vattenpöl.

Efter en dryg timme så hade en dålig text förvandlats till en som jag tycker blev bra. Och nu på söndagen gick den i tryck:

Och jag vill väl egentligen bara säga två saker med det här inlägget (förutom att ni hemskt gärna får läsa texten – och alla andra LTZ-texter jag står för varannan söndag):

Ibland är allt som behövs bevisligen en riktigt rutten natts sömn. Det är sällan man får höra det.

Och så vill jag med det här inlägget försöka ändra bilden av kreativa kriser som någonting som bara kan drabba excentriska genier av alla de slag. Kreativa kriser kan också drabba redan vanligtvis icke-kreativa medelmåttor, som plötsligt har helt omöjligt att skriva ++-texter.

Fredagsveven: En dyster känsla

Som jag har förstått det så har många OS-tittare stört sig på kommentatorn Roberto Vacchi. Jag vet inte, jag har sett för lite, men det kan inte vara något bra betyg för Kanal 5:s kommentatorer att min klart bästa kommentatorsupplevelse under de här olympiska spelen sker just nu, när jag sitter på ett café och får herrarnas skidskyttestafett oombett återberättad till mig av en tant som får tävlingen liverapporterad till sig i telefon och som i sin tur bidrar med expertkommentering som ekar ut över cafét.

Från höften skjuter hon iväg ett initierat »ja, Svendsen är ju bra i stående!« här och ett långt mycket mindre initierat »hur många extraskott är det de har med sig?« där.

Kanske är det målet med Fredagsveven: att hitta sig en cafélokal som blir så Cheers-familjär att man kan behandla det som sitt eget vardagsrum, där man kan sitta och ta emot samtal från folk som vill ringa in sista-minuten-content som de hoppas ska kunna ta en plats på listan. Och att jag sitter och gastar ut över cafét, kanske något i stil med »en bild på Wolfgang Pichler? Som kramas? Med förvridet ansikte?« varpå jag lägger pannan i djupa veck, grubbel-hummar högljutt och säger, »mhmm, jag förstår tanken, men är det content?« innan jag ger Landet Runt-inringaren ett »vi får se« och slänger på luren och fortsätter smattra.

Content, ja: Pirkt.se:s egen Resumé.se-slamsugare har gjort sitt sedvanliga kringsurfande i veckan och snubblat över denna drabbande insikt:

De verkar vara något på spåren, för även om den contentstinna Fredagsveven™ kan verka passera helt obemärkt förbi – att döma av delningar och uppskattande kommentarer – så damp det ner ett mejl i veckan, där en engelskspråkig individ (som nätt och jämnt kan ha knölat sig förbi spam-filtret) hade läst ett tidigare inlägg av Fredagsveven™ och snubblat över dess innehåll om Beck-filmer som inofficiell valuta i alla brottmål rörande fildelning.

Mejlet handlade om att den här portalen skulle kunna bistå sin internationella läsarkrets med en strid ström av svenska kriminalserier :

Och det enda som hindrar mig från att lägga ut en skärmdump av mejlet i sin helhet, inklusive den luddigt långa blålänk som skulle ge läsarna »chansen att se serier som Jordskott och Bron«, är att WordPress-upplösningen omöjliggör det.

Jag är nämligen en av Sveriges tacksamma personer att sol-och-våra, märkte jag idag. Jag ringde min bank, då jag skulle beställa ett nytt företagskort till den F-skatts-registrerade organisation som inte är ett företag lika mycket som det är en konstant ångest över att Skatteverkets insatsstyrka ska sparka in min nya papier maché-dörr, väcka mig mitt i natten och frusta »VARFÖR HAR DU BOKFÖRT DEN INGÅENDE MOMSEN PÅ KREDIT I VERIFIKATION FJORTON???«. Tidigt i samtalet utspelade sig en scen som skulle kunna bli bortklippt ur en statlig informationsfilm om faran i att låta sig luras av tele-nasare – på grund av att skådespelaren ter sig för orealistiskt naiv:

Telefonisten: »Kan du din fyrasiffriga mobilkod för att logga in på banken, f–«

Jag [med rösten hos en som just förälskat mig i en solbrun man med guldkedjor och som just står i färd att teckna ett lån på några hundra tusen kronor för att tillsammans med honom investera i ett strandhus i Faros]: »Ja, det är [fyra siffror].”

Telefonisten: »–för då ska du få slå in den här i telesvaret.«

Det här är jag, varje gång jag går in för en kram:

Jag ska verkligen inte klaga på responsen på den här portalen (internets respons är hård men rättvis; man får de gråtskrattsemojis man förtjänar) och i veckan fick jag dessutom ett av de finare hedersbetygelser som jag antar att man kan få som allsvensk analytiker, våren 2018: en individ som jobbar för en »betting consultancy« hörde av sig och ville ha veckovisa uppdateringar om GIF Sundsvall.

Knappt ens när man uttalat ber om content i sina olika chattgrupper så får man annat än smädelser tillbaka. Jag har vid tillfällen liknat min hårda chattgruppssituation som en där man tassar omkring försiktigt, men att var man än sätter ner fossingarna så lyckas man–

–åka dit.

Men kanske hittade jag en än bättre referens till läget i veckan, när jag sonderade terrängen på en krimskramsbutik. Det är snarare så att man rör sig i sina chattgrupper med en sådan här korg fäst på huvudet, fast för smädelser istället för bollar:

Men när det gäller Fredagsveven™ så är det faktiskt ett par namn som man kan lita på i ens sociala mediekanaler. Ett av dessa är den eminente Sinan Akdag, som är en av få som behandlar det här forumet som den mörka Landet Runt-textversion den så gärna vill vara. I veckan snubblade han över detta väldigt lågmälda mörker:

Det kräver sitt närmast stoiska lugn för att motta sitt eget dödsbud från skattemyndigheten med, inte panik, inte upprördhet – utan bara en dyster känsla.

»Jaha… jag har alltså gått bort? Det var ju… dystert.«

Jag tycker att den här portalen alltid håller sig inom de pressetiska ramarna, men nog kan man då och då orolig för att man ska skriva något som kan tolkas som ogint eller till och med elakt gentemot någon stackars privatperson.

Då tänkte jag att det bara fanns ett sätt att hålla sig inom det juridiska ramverket: att aldrig bli för elak, aldrig skriva för hårt och sårande.

Men efter att ha läst den här notisen i onsdagens ETC–

—så öppnar sig förstås den andra, hittills okända möjligheten: att kränka alla, vid exakt alla tillfällen, för att undkomma likabehandlingsproblematiken och därmed smita igenom mobbingmotståndets bevisligt grovmaskiga skyddsnät.

Det är inte okej att vara ett fullkomligt svin mot andra människor – om man inte är otroligt konsekvent.

Ni får gärna höra av er/Jag har en massa tid

Det är inte alla band som gynnas av att spela i en lokal där publiken står så intimt nära scenen att de utan problem kan avläsa den felvände pianistens jeansstorlek i byxlinningen.

Vasas Flora och Fauna är bevisligen ett sånt band, efter att ha sett dem på Fasching på söndagskvällen. Jag har bara sett bandet utomhus tidigare, och då har så mycket av de ångestladdade tonerna försvunnit upp i rymden och vaporiserats; här låg de kvar som kvalmig värme i en bastu.

Att Mattias Björkas sitter på en karg och korthuggen charm kände jag till sedan tidigare, men den gynnades verkligen av att stämningen på den lilla jazzklubben inte så lite påminde om den här Grotesco-parodin på en Cornelis-spelning:

På ett bra sätt. 

Jag hade fått biljetterna i julklapp av min vän Kristin och vi stod allra längst fram, med fötterna mot scenkanten; nära nog för att man hade kunnat luta sig över pianisten, lägga hakan på hans axel och trycka till ett c-moll-ackord med sina klåfingriga korvfingrar.

Och jag stod bevisligen där och log hela tiden, märkte jag efter en dryg timme, när jag kände att det spände i hela käkmuskulaturen och det började skickas ut krampartade spasmer i kindpartiet. Jag antar att jag log så konstant för att jag så gärna ville uttrycka min uppskattning, då bandet måste ha kunnat använt mitt första-raden-placerade tryne som en realtidsmåttstock på hur mycket publiken uppskattade de olika bitarna:

Säga vad man vill om att gå genom livet som ett rynkigt ägg av hud – men man åtminstone enkel att avläsa som uppskattningsmätare. Även den mest simpla AI-teknik skulle kunna scanna in mitt runda, frisyrfria anlete och räkna ut vilken emoji mina rynkor eller tandblottningar ger uttryck för.

Men även om jag log brett konserten igenom så var det ingenting jämfört med hur en kvinna började le när den dittills felvände pianisten Daniel Ventus klev upp från sin lilla pall och vände sig till publiken för att stämma in i sången på en av låtarna. Det såg ut att ske någon form av reflexmässig blixtförälskelse i många kvinnoanleten i publiken i sekunden då den urgullige pianisten trädde fram i sin blommiga skjorta, sitt flygiga hår och sin charmant pojkaktiga uppenbarelse. Men samtidigt som de flesta av kvinnorna såg ut att hämta sig ganska snabbt från den initiala gullighetschocken (det är ju lite med finlandssvenska pianister som med kattungar, antar jag: det är mycket med logistiken och så som måste benas ut om man faktiskt ska ta med dem hem) så var det en dam på den främre raden som från den sekunden verkligen vred på klacken i nittio grader – vinklade sig bort från den objektivt sett händelserika delen av scenen – för att istället ställa sig och med tindrande ögon och örsnibb-till-örsnibb-brett leende och blicka mot pianisten under resten av spelningen.

Det är nog ett nytt mål med det relationella livet: att hitta någon som tittar på en som den kvinnan tittade på sin nyfunna Vasas Flora och Fauna-förälskelse.

Ett nytt mål för resterande del av våren 2018, för egen del, hade kunnat vara att försöka gå på fler dylika evenemang, även nu när den (hemskt uppskattade) kulturella julklappskvoten är uttömd.

Spring, Peter, Spring!

Låt den som inte såg Giffarnas 4–2-seger mot Norrby i svenska cupen på en CMore-sändning som dels var filmad i sidlinjehöjd och som dels laggade fast med tjugo minuter kvar att spela kasta den första analytiska stenen för tävlingssäsongen 2018.

Jag hade dessutom sällskap under matchen, vilket gjorde att jag var contentmässigt begränsad till att mjuggveva med mobiltelefonen. Och jag ska verkligen inte säga att jag är tårdrypande stolt över den här memen, som snabbt syddes ihop efter att Juanjo smäckert serverat Peter Wilson ett friläge med yttersidan:

Men om man tar i beaktning att den gjordes enligt den här gamla Chris Traeger-devisen—

—så tycker jag att den får passera.

Nu ska det sägas att jag vet väldigt lite om Norrby IF (annat än att deras poängkung från fjolåret, högerfotade vänsteryttern Adam Ståhl, ett tag var aktuell att köpas in och omskolas till allsvensk högerwingback i GIF Sundsvall, innan han tog det naturliga steget från botten av superettan till turkiska Karabükspor). Men jag tror mig vara rätt säker på att deras försvars- och presspel inte är av allsvenskt snitt och att det antagligen inte kommer att vara lika enkelt för Giffarnas två spanjorsnidare att slå stickare när serieallvaret drag igång (någon var på mig Twitter-ledes om just detta faktum och hur mycket jag än gillar interaktion så måste ibland en ++-meme om Juanjos högerfot som smörkniv bara få vara en ++-meme om Juanjos högerfot som smörkniv).

Men jo: nog vill jag hävda att oavsett nivån på Norrbys försvarsspel så gav lördagens relativt klara cupseger vid handen att inga lag kommer att kunna ge Giffarnas två spanjorer särskilt många meter med bollen vid fötterna och näsan framåt utan att det kan bli farligt.

Två, ja: vi minns hur pass frekvent David Bataneros vänsterfot levererade smördrypande djupledssmekningar under hösten — och då visste ändå alla lag att det var just han som kunde slå den typen av bollar. I år kan de bollarna komma från två olika håll, vilket teoretiskt borde kunna få det att bli högkvalitativt korsdrag i djupled.

Och med det i åtanke… så… ja, då kan det nog kanske finnas en plats för Peter Wilson i en allsvensk startelva.

Om instruktionen från Joel Cedergren inför varje match är »spring, Peter, spring!«.

Det var nästan så att man hann se honom vända om och skina upp i ett retsamt leende (som på gifen) när han smet förbi Norrbybackarnas offsidelinje i lördags, för det såg ju så otroligt enkelt ut. Och med en tappert kämpande men ofta felvänd Linus Hallenius som uppspelspunkt och en bollsökande och kringflackande Romain Gall som givna i tremannakedjan så tänker jag att det kan lämpa sig väldigt bra med en ständig djupledslöpare intill, även när allvaret drar igång.

Ständig, ja, för då pratar vi ständig. Visst är Peter Wilson fortfarande bara 21 år gammal och visst är det inte teoretiskt omöjligt att han någon gång i framtiden kan bli en riktigt bra felvänd anfallare, men bara för att det inte är en teoretisk omöjlighet att Juho Pirttijoki tids nog kan ansvara för huvudnumret i Kirov-baletten så skulle jag kanske inte råda honom att satsa på just det (speciellt inte efter att ha sett honom ta tre elefantsteg på samma tid som Lasse Nilsson tog typ ett dussin, vid Norrbys första reducering).

Nej, om Peter Wilson ska ha en allsvensk startplats så är det som renodlad djupledslöpare — och med tanke på att Giffarna klarade sig kvar i allsvenskan 2017 trots att de i princip spelade hela säsongen med en offensiv man mindre (då Kristinn Freyr Sigurdsson lufsade omkring och gömde sig) så borde det väl kunna finnas 3-4-3-utrymme för en forwardsplats som inte alls involverar sig i bollinnehavandet utan uteslutande ligger och utmanar offsidelinjen, fiskar efter löpyta bakom Hallenius och söker ögonkontakt med valfri spanjor?

Jag hoppas nästan att det utrymmet kan finnas, för även om Norrby var mycket begränsade så har Peter Wilson en allsvensk spetskvalitet i sin snabbhet. Och det handlar ju liksom inte om att bara vara snabb — ett tag runt första halvan av 00-talet så verkade allsvenska sportchefer tro det och trumfade varann med att värva in den ene rena sprintern efter den andra (som jag minns det så skulle Hammarbys sierraleonier Aluspah Brewah kunna springa 100 meter på typ tio blankt) — utan att veta när och hur man ska löpa, och där tycker jag att Wilson redan stundtals under fjolhösten hittade en bra symbios med Bataneros vänstertass och passningshjärna (även om han sedan ofta var för tom på självförtroende för att avsluta vettigt).

Äh, jag vet inte. Om ingenting i den här analysen skulle stämma, utan om det skulle vara så att Chidi Omejes tyngd, teknik och rutin trumfar i alla laguttagningar hela säsongen, så har vi nu åtminstone en gif att använda i sociala medier när Wilson ska hoppa in och springa in mål under slutkvartarna.

Fredagsveven: Alternativa fakta om Pelle Kanins nemesis

Den här portalen har vanligtvis inte tillräckligt hög svansföring för att ta sig an samtidens stora kulturfrågor, men veckans nyhet att den pod-provpratande GIF-supportern Ola Söderholm vunnit Expressens allra finaste kulturpris (att Expressen TV var på plats och sände och ändå inte hade med Expressen-getingen i en enda bildruta säger något om prisets kulturella tyngd) har givit visst råg i ryggen. Kanske kan det finnas utrymme för kulturanalys även av den som konstant ägnar en rätt diger del av hjärnkapaciteten åt att försöka realtids-kartlägga GIF-sportchefen Urban Hagbloms värvningsmöjligheter?

Jag ger det ett försök – och dyker huvudstupa ner i den djupa delen av kulturbassängen genom att ge mig på veckans stora, tunga kulturfråga.

Jag talar förstås om allergikernas kritikstorm den nya filmen om »Pelle Kanin«. Inte en svensk kultursida har kunnat undgå att skriva om den infekterade kampen mellan världens kanske allra jobbigaste intressegrupp att ha efter sig (Salman Rushdie ska vid tillfälle ha tackat högre makter för att bara ha fått en mulla-utdelad fatwa stämplad i pannan, istället för att ha fått en kritisk kommentar publicerad om sig i Familjeliv.se:s allergikerforum) och ett av världens största filmbolag.

Jag måste erkänna att jag hade bilden av att allergikernas lobbyism var stark i just vårt land, parfymlandet lagom Sverige, men det här handlar alltså om en internationell mobilisering av allergiker och det som fått dem att gläfsa med sina antihistamin-andedräkter mot Pelle Kanin-filmskaparna är detta:

Enligt allergikerna så gycklar filmskaparen Sony bort allvaret i situationen för den björnbärsbeskjutne Mr McGregor och det må vara hänt, men det är svårt att inte studsa till när man läser slutet på följande stycke:

Smaka på den benämningen av  Mr McGregor: en »oskyldig allergisk individ« som godtyckligt beskjuts med björnbär av ett par militanta anti-llergiker av kaninnatur? Det är en verklighetsbeskrivning som kan skjutas ner med en enda snabb googling på denne Mr McGregor:

Vad vi ser är alltså att den internationella grupperingen av allergiker inte skyr några som helst medel för att få sin vilja igenom. De duckar bevisligen inte ens för att Trump-ifiera Pelle Kanin-kulturdebatten med alternativa fakta för att rentvå den fascistoida kaninätaren Mr McGregor och måla upp honom som en stackars björnbärsbombarderad svärmorsdröm.

Och att det retoriska gyckelspelet ger utdelning—

—skrämmer mig så till den milda grad att jag nog aldrig kommer lämna hemmet med ett parfymstänk under skjortärmen igen, av rädsla för att få denna hänsynslösa allergiska urkraft efter mig. Kanske har jag också kastat mitt sista björnbär mot en antagonist.

Jag vet inte med er, men min bild av längdskidåkare av alla de slag är att de är väldigt vänliga och väluppfostrade individer. Inte exakt elevrådsordföranden i regel, kanske, men nog har många ur dagens generation OS-åkare suttit någon mandatperiod som ordförande i sin grundskolas Skol-IF.

Min bild är, kortfattat, inte alls att längdskidemänniskor var några »Klimpen«-figurer i grundskolan. Jag har så svårt att se att de ska ha sprungit runt och #MeToo-vevat åt alla håll och kanter under idén om att ett utropat »bala-bala-bala« skjutsat ut dem på internationellt vatten där allt varit tillåtet, eller att de skulle nyttjar sina seniga muskler åt att doppa vekare individers huvuden i toaletter.

Men när jag tittar på vad som blir viralt innehåll från OS-tävlingarna i Sydkorea så slås jag av att den allmänna uppfattningen om individer som håller på med skidor är att de förväntas vara… direkt elaka och ogina i alla lägen?

Titta på det här klippet:

Skidskytten Jesper Nelin, i mål på en (för alla förutom kanske hans allra närmaste släkt) totalt ointressant artondeplats, försöker alltså rikta fokuset mot sin lagkamrat som just tagit ett sensationellt OS-silver. För att detta ska kunna vara »årets bästa intervju« och rättfärdiga ett par emojin med hjärtögon (och ett fyrsiffrigt antal gillningar) så måste ju den samlade bilden av svenska längdskidåkare – med eller utan gevär på ryggen – vara att de är några av landets allra mest känslokalla och självcentrerade figurer.

Det här intervjutillfället är väl lite som om någon – precis på slutsignal – hade frågat Mikael Lustig om vad han tycker om sin individuella nittiominutersinsats på planen efter att Zlatan gjort fyra mål mot England?

Det verkligen enda rimliga är väl varit att styra fokuset mot en lagkamrat, om man inte är en högstadiemobbare som brukar okynneskasta björnbär mot analfylaxi-benägna klasskamrater.

Jag skrev en hemtenta under veckans inledning, där jag fick nöjet att Kermit-smattra ner en marxistisk analys av begreppet basinkomst, men det gäller ju att leva som man lär också och om jag skrivit en C-uppsats om veckans privata begivenheter så hade det här kunnat vara den akademiska rapporten:

Man får ju försöka att jobba lite inom de befintliga ramverken, som Greenzo-karaktären i 30 Rock:

Jag kan väldigt lite om hur man driver företag (mitt egna företag är en enda stor oroskälla, då jag tror att Skatteverket – som låter mångmiljonärer paraply-parera sig från skattenotor — när som helst ska sparka in min dörr och kräva mig på vartenda kvitto för mitt typ fyrsiffriga bokslut). Jag kan ingenting om hur det är att driva en slamsugningsfirma i Stockholms innerstad.

Men om den här firman någonsin går i konkurs så kommer jag ändå kunna säga »vad var det jag sa« apropå att den—

—hade behövt nischa sig. I en konkurrensdriven (och syftesdriven?) bransch som sugbranschen bör man väl inte döpa en firma till TORRSUG om man erbjuder såväl torr- som våtsug??? Och varför är den erbjudna blåsten helt utelämnad i företagsnamnet? Hur många som behöver konkret blåsning slår upp Gula Sidorna och stannar med fingret över företagsnamnet TORRSUG?

En av huvudanledningarna till att jag kan hålla så här många slappa ++-spaningar i huvudet under en och samma vecka är att jag har ett så otroligt stort huvud, något som redogjorts för tidigare.

Trogna Pirkt.se-läsare vet att jag alltid klär mig otroligt bylsigt på överkroppen så fort det finns minsta risk att en stadsflanering slutar med att man stannar till för att prova ut en ny huvudbonad, allt enligt den här metodiken:

Men nu har en konkurrerande teori om hur man får sitt huvud att se normalstort ut dykt upp. En teori som dessutom skulle gå alldeles utmärkt att applicera på min roll som gästkrönikör hos Länstidningen Östersund.

Jag talar om lämna-jättemycket-yta-på-alla-sidor-av-byline-huvudet-metodiken:

Jag har ingen koll på just hockeykrönikören Robin Lindgrens huvudmått. Det är säkert helt normalt och själva anledningen till att just han blivit fotad i denna vidvinkel är säkert bara slumpen och inte att han (som jag) konstant försöker dölja faktumet att han går och balanserar ett enormt ägg av hud på ett par tunna axlar.

Men nästa gång jag åker upp till Östersund så ska jag kräva att få fotas på exakt samma sätt.

Det, i kombination med min dubbelt axelvaddade kostym, kan nog få allt att se proportionerligt ut.

Det var länge sedan Sveriges främste och samtidigt mest obskyre contentskapare, Pirkt.se-favoriten Putto, klev in och bidrog till en upplaga av Fredagsveven. Antagligen är det för att han sitter och smattrar ner alla sina spaningar i utkastet till den stora lanseringen av Puttoportalen.se senare i vår.

Men i veckan kablade han ut den här virala succén (i en chattgrupp med bara två deltagare och därmed begränsad viral spridningskapacitet, vilket gör att jag väljer att kasta ut den även i det här forumet, för chansen att den blir omtalad vid nästa Löfgrenska släktkalas):

Alla hjärtans dag

Har ni också förberett er? Har ni övat? Är ni förberedda?

Idag, den 14 februari, är ju dagen då den måste sitta. Jag syftar förstås på den perfekt avvägda tonen i »alright schmoopies«-uttalet:

Själv har jag förstås tänkt isolera mig från alla schmoopie-kompatibla sammanhang i afton och då mitt nyårslöfte var det gamla Andy Bernard-löftet om att »learn to cook for one« så hade väl vana Pirkt.se-läsare kunnat ta gift på att det blivit ännu en hemmakväll med kokboken »Mat i mikrovågsugn för små hushåll« (skriven av den mikrovågsugnade skagenröra-bakpotätens ansikte utåt: Puck Jansson) uppslagen på köksbänken.

Men jag har faktiskt uppdaterat mig och tagit min ensamätning in i det färgglada och art director-utformade 2010-talet och istället skaffat mig en prenumeration på den här tidningen:

Det här inlägget fungerar också som en rättvisande kontaktannons över min tvåsamhetspersonlighet, då denna består av två delar »haha, minns du det här [Seinfeld/The Office/Always Sunny in Philadelphia/Parks and Recreation/30 Rock]-klippet när [infoga +++++-lustig scen som på sin höjd blir +++-skoj vid mitt taffliga återgivande]?« och en del av egenkomponerade ++-spaningar.

Uppdatering: Precis när jag klickat på publiceringsknappen så trillade ett sms in i inkorgen. Det finns någon där ute som tänker på mig. Inte som sin »schmoopie«, så jobbigt skulle aldrig kärleken behöva komma till uttryck, men som en man kan anförtro tjugofem procents rabatt:

Några tecken från Nordichallen

Efter omkring sjuttio minuter av webb-teve-sändningen så sa Sundsvalls Tidnings kommentator Andreas Lidén att han träffat GIF-backen David Myrestam (som inte följde med på Spanien-lägret på grund av att han ska bli pappa när som helst) tillsammans med hans sambo uppe på södra berget.

Han förklarade att hennes mage varit »enormt putande«. Hans expertkollega Oskar Lund konstaterade då att det kunde tolkas som »ett tecken på att det ännu inte kommit något barn«.

Det var väl i princip den enda expertanalys som lät sig göras under den målchanslösa 0–0-historian mot Levanger.

Precis som graviditetsexperten Oskar Lund så tycker jag inte man borde sväva iväg och slå fast saker, denna lördag. Men man kan mycket riktigt tala om tecken och jag tänkte vi kunde rada upp ett antal.

Det är ett oroväckande tecken att man kan tycka att både David Batanero och Juanjo Ciercoles åter igen ser bra ut var för sig och till och med tillsammans – men att deras ganska saktfärdiga bolltrillande driver fram exakt noll klara målchanser hemma mot ett mittenlag i norska andraligan.

Det finns fortfarande inga tecken som pekar på att Jonathan Morsays juniormässiga självförtroende (maxutdelningen av en boll ut på högerflanken idag var att bollen spelades tillbaka hemåt) skulle borga för allsvenskt spel.

Om man skulle leta rätt på matchbollen och låta ett par arkeologer försöka leta fram tecken på att Peter Wilsons fotbollsskor gjort några avtryck i den så hade det fått borsta sig trötta i armarna för att finna minsta spår. Hans odiskutabla snabbhet är bra att ha i resursbanken över en lång säsong –men mot lågt liggande lag mot vilka Giffarna rullar runt bollen så fyller han praktiskt taget ingen funktion alls.

Det fanns inga tecken på att nye spanjoren Samuel de los Reyes Domínguez är varken bra eller dålig – däremot kan det ju tolkas som ett tecken på att Urban Hagblom har tvingats scrolla bra långt ner i sitt wingback-kartotek att han nu kastar ut halvårskontrakt åt spanjorer och flerårskontrakt åt J-Södra-ytterbackar som stått bakom Stefan Karlsson i rangordningen.

Kanske ska det tolkas som ett tecken att Giffarna nu för andra matchen i rad testar backup-systemet 4–2–3–1, då det lär kunna finnas en viss osäkerhet om »Samu« och Jonathan Tamimi kan bära upp wingbackspositionerna i ett 3-4-3-bygge, men kanske kan det också bara bero på att Chidi Omeje sabbade GAIS-testet med sin kombinerade spark-tryntryck senast (det som Annie Lööf hade kallat »dubbelstöten« om hon blivit inkastad i en CMore-studio).

Nog finns det tecken på att det här är Romain Galls säsong. I en helt avslagen och urtrist historia (jag satt och deklarerade moms under matchen och kunde inte riktigt avgöra vilken av sysslorna jag tyckte var allra tråkigast) så var franskamerikanen den som åtminstone försökte ruska fram någonting alls; den enda som inte såg ut att så naturligt höra hemma i en skumbelyst Nordichall.

Minns ni den här gamla populära memen, som jag är ganska säker på att jag använt i ett par GIF-sammanhang genom åren?

Jag skulle inte hävda att vi är vid fullskalig brand än, utan snarare här:

Det brinner inte i knutarna, allt ser ganska bra och trevligt ut ändå – men kanske, kanske, kanske har någon glömt att stänga av den flamosäkra gamla kaffekokaren i köket intill?

Jag tycker ju fortsatt att läget känns något bättre än inför förra säsongen. Då gick vi till seriestart med tankar om att hundraprocentigt oprövade juniorer (Jonathan Morsay) och halvt lytta islänningar (Kristinn Freyr Sigurdsson) skulle vara bärande offensiva krafter, vi hade en centralt mittfält som var skört som en Erik Granat-handled – samtidigt som Joel Cedergren bestämt skulle bygga allt efter den 3-5-2-mall som dittills bara lett till stor förödmjukelse i en enda match mot AIK.

Den här säsongen vet vi att Linus Hallenius kan leverera mål på allsvensk nivå, något jag knappt tror hans egen far vågat lova inför förra säsongen, och vi vet att ofärdiga allsvenska namn som Morsay och Wilson kommer stå bakom ett mer beprövat namn som Omeje i offensiven.

Men det är nog svårt att överskatta Eric Larssons wingbackroll i fjolårets 3-4-3-formation (känslan är väl att två Jonathan Tamimi-figurer skulle behöva stå på varandras axlar för att fylla ut den efterlämnade rocken) och Juanjo och Batanero – motorerna i hela maskineriet – kanske ser bra ut, men det kan vara deras spanskklingande stilistik som lurar oss i vår vintriga glåmighet – för det verkar inte leda till särskilt mycket .

Man ska som sagt inte dra slutsatser i en skumbelyst Nordichall i början av februari (David Myrestams flickvän kan ha satt i sig några snabba vetelängder i Fågelbergsstugan) och samtidigt som det finns oroande GIF-tecken så finns det också tecken på att allsvenskan är sämre än på mycket länge, att såväl BP som Sirius och Trelleborg och kanske även Dalkurd alla kan visa sig HBK- och AFC-svaga.

Det brinner inte i knutarna. Men en liten lämplig oro – som den man ständigt bär med sig om att man ska ha glömt att slå av kaffekokaren; som den man ständigt bör bära med sig om man har känslor investerade i GIF Sundsvalls väl och ve – tycker jag är på sin plats.