Svensk hiphops galonfigur

Den trogna signaturen Hog (som varit med sedan tiden då den här portalens ledning satt och smattrade i ett grävlingsgryt under jord och inte som nu: i ett vanligt gryt ovan jord) stack in trynet i det ekande tomma hålutrymme som är Pirkt.se:s kommentarsfält igår.

Det ska han ha någonting för.

Speciellt då spaningen kring att Petter försökte »göra en Lorentz« på Idrottsgalan var väldigt stark. Den ikoniske rapparen försökte klä sig på en nivå som balanserade på den tunna Lorentz-knivseggen mellan superdupercreddigt och patetiskt.

(Apropå just Lorentz hipphet så finns den redogjord för i en yvig Fredagsveven™-upplaga för några veckor sedan.)

Jag hade missat det, men den 43-årige hamburgerentreprenören Petter klev alltså ut på scen i ett par vadarbyxor med tillhörande gummistövlar, som vore han på väg ut på en våt myrmark.

Nog såg Petter lite nervös ut när han tog sina första steg ut på scenen och uppenbarade sin Abu Garcia-sponsrade fiskarmundering för idrotts-Sverige. När han sedan höjde micken mot näbben för att rappa sina allra första ord så kom det ingenting, då svensk hiphops galonfigur* helt sonika verkade ha glömt bort texten.

*= OBS: Ej felskrivning.

Och man behöver inte vara mycket mer än hobbypsykolog för att spekulera i att anledningen till att Petter tappade tråden inledningsvis lär ha varit att hela hans språkcentra fylldes av den inre röstens ekande fråga »pullar jag det här off?, pullar jag det här off??, pullar jag det här off???«. 

Det här är ingen ny tradition som utlovas: att varenda kotte som via kommentarsfältet lägger ut en spaning alltid ska få sig en liten ++-ig gif att ta med hem. Alls inte. Jag är ju ingen positivhalare som man matar med en liten valör (i det här fallet kommentarer) för att få hen att veva fram en habil bit på ackord.

Men lite uppmuntran kan ju inte skada för att försöka få liv och rörelse i det torrlagda fält som sett ut som något Ike Drones varit på.

Fredagsveven: Den gröna baksidan av de slutna rummen

Ge en man en blombukett och han har levande blomster i ett par dagar.

Försök lära en man att odla egna blommor och han skäller åt dig i ett Youtube-kommentarsfält.

 

I samma veva som jag flyttade från Sundsvall ner till Stockholm så rusade SCA-aktien uppåt på börsen — enkom på grund av hur många lager papper jag slog in mina IKEA-tallrikar i, innan de sedan varsamt packades ner i flyttkartongerna. Vissa lådor innehöll långt mycket mer fluffig lokaltidningspapp än faktiskt porslin.

Den här gången, när jag i början av december flyttade från Solna till mitt nya område innanför tullarna, var jag inte alls lika försiktig med serviser och annat småplock — men en sak var jag fortsatt i överkant noggrann och omsorgsfull kring:

Min jättelika monstrera.

Jag var väldigt noga med att inte att så mycket som en liten grenflisa skulle få böjas under flytten, trots den egentliga vetskapen om att den jättelika plantan med dess grova grenar antagligen hade varit tålig nog att slänga sig runt i en yvig bugg med armbryterskan Heidi Andersson (som jag för den svaga metaforens skull bara antar är ryckigt och knyckigt bestämd när hon tillåts bugg-föra, vilket hon antagligen skulle få göra i denna bristande metafor, då den handlar om styrdans med en krukväxt).

När vi skulle köra den Statoil-hyrda skåpbilen med flyttlasset så fick monstreran exempelvis inte placeras bak bland de andra dödliga tingen; nej, den skulle sitta i framsätet, mellan mig och min ömma moder. Och så här i efterhand kan jag verkligen ångra tonen jag hade gentemot min mor, där jag garanterat fick det att låta som att monstrerans säkerhet var prioritet ett bland de som satt på passagerarplats (kanske kan jag till och med ha föreslagit att bilbältet borde ha surrats fast kring de grönskande grenarna istället för kring min mors lemmar). Så fort min mor rörde sig det minsta så gastade jag i högan sky »akta monstreran!!!«, i en sådan panik att regeringen borde överväga att lagstifta mot aktivt monstrera-övervakande under bilfärd, på samma sätt som man håller på att göra mot telefonpillande.

Hur som helst var jag mäkta nöjd när jag till sist fick bära in det väldiga åbäket i min nya lägenhet. Den hade klarat flytten i ett stycke.

Det var bara det att min nya lägenhet bara är omkring en tredjedel så stor som min gamla. Jag har bytt knappa sjuttio kvadratmeter mot dryga tjugofem och efter bara några dagar av kringflyttande på min kära jätteplanta, som delvis annekterade vardagsrummet även i sjuttiokvadratslägenheten, så insåg jag helt sonika att den inte kommer att få plats. Inte där, inte där, inte där. Inte någonstans där jag förstökte ställa den. Ingenstans kunde den stå utan att den skymde teven, hängde över halva matbordet eller — med självklarheten hos en manspreadande snubbe på tunnelbanan — trängde sig in över sänghalmen på ett så pass gränslöst sätt att man kunnat starta en botanisk MeToo-kampanj.

Till slut fick jag skänka bort min jättelika monstrera; min av kärlek och gödsel övergödda lilla bladparvel hade bevisligen växt sig för stor för sitt bo.

Den ni ser på bilden där ovan, längst ner i bild, är dess efterträdare. Jag har fått den av en god vän och jag har förstås tänkt vårda den med precis samma omsorg, och tids nog göra den lika ståtlig som min tidigare jätte.

Men.

Min framtida skötsel av denna och mina andra krukväxter leder mig osökt in på själva det egentliga ämnet för veckans upplaga av Fredagsveven™.

Jag vet att det finns ett alldeles strålande svenskt forum för utbyte av idéer och tips kring botanik, men att det forumet inte är för mig.

Och jag vill först och främst slå fast att jag är för separatistiska forum i alla dess former, verkligen!, men det är svårt att inte bli lite gramsen när man som växtintresserad står och formligen bankar på porten till den slutna och könsseparatistiska Facebook-gruppen Växtgäris.

Och trots att jag suttit ensam och utelämnad med en och annan slokfikus så säger jag förstås alls inte att jag borde bjudas in i gruppen med öppna armar.

(Tro mig: jag har gjort mina försök till, inte infiltration, men tillgodogöranden av viss Växtgäri-kunskap:

Här tog en Facebook-chatt-konversation – som tidigare varit relativt levande – slut så till den milda grad att visat-statusen på ett världsunikt sätt skrevs om från ett gammalt decemberdatum till det mer ackurata beskrivningen »jättejättelängesen«.)

Nej, jag vill som sagt verkligen inte nästla mig in. Jag vill bara ta tillfället i akt att peka på den verklighet som vi manliga hobbybotaniker är utelämnade till, där vi står utanför i kylan, med trynet mot det mörkt tonade Växtgäri-glaset.

De som är inne i Växtgäri-värmen trycker ofta på hur gemytligt och trevligt och avspänt det är där och jag vill bara försöka visa hur det är på den andra sidan; hur tonen blir när alla Sveriges lyhörda och finstämda botaniker stänger om sig i ett enda forum och lämnar resten av botanik-webben öppen för… de andra.

Jag har samlat lite kommentarer från olika Youtube-klipp om växtlighet och plantering där stämningen är lite… annorlunda än vad jag antar att den är i den respektfulla och entusiasmerande Växtgäri-gruppen.

Jag tittar exempelvis på ett klipp om en man som odlar citroner hemmavid, via någon liten smart inomhuslösning som han kommit på helt själv och som han nu vill dela med världen.

Problemet är att citronmannen, som tänkt utveckla en hel liten webb-teve-serie kring sin revolutionerande citronutveckling, inte hinner få fram färdiga några citroner under sitt första Youtube-klipp. Det här med odling tar ju lite tid, va. Citronmannen har ju tänkt lägga upp ett nytt klipp, en ny del i webb-teve-serien, när citronerna vuxit fram. Men det är tid som Youtube-kommentatorn Peter Goetz inte känner att han har:

Peter Goetz har inte tid att vänta på några C-vitamin-sura cliffhangers han inte, och signaturen »poo fuck« är ju känd för att inte vara sen med att kliva in och versalvråla som tvåa på en sådan boll.

Även tv-geniet Jaded Trace6621, som jag antar är någon sorts Youtube-version av den hyllade teve-regissören Agnes Lo-Åkerlind, kliver in och är starkt kritisk mot beslutet att lägga upp klipp som inte innefattar slutprodukten:

Jag ska absolut inte säga att dessa tre individer representerar hela den manliga floran av webb-botaniker, men när man scrollar runt i olika Youtube-odlares kommentarsfält så finner man flera gånger en ton som är… testosteronstinn.

Som i att en man som lägger upp filmer om sina citronträd inte kan berömmas av en annan man för sitt välskötta citronträds skull, utan att berömmet istället måste lindas in i en mer maskulina kontext, som MrDannilicious lyckas föredömligt med nedan:

Jag tror inte att man kan ge en Youtube-citrusodlare ett mer schablon-mellanmanligt beröm än att hans röst liknar Russel Crowes i alla snubb-snubbars topp-tio-favoritfilm Gladiator. Kanske finns det en sådan motsvarighet till Godwins lag (att alla diskussioner på nätet till slut blir nog urspårade att någon eller något liknas vid Hitler eller nazismen): att en manlig interaktion om något feminint kodat kanske till slut alltid landar vid ett Russel Crowe-kopplat beröm.

På ett annat klipp ser jag en gammal kvinna som med darrig gammal botanikerstämma lägger ut texten om att hon håller på att omplantera en 37 år gammal monstrera. Hon lägger med rätta en viss stolthet vid plantans anmärkningsvärda ålder, varpå kommentatorn Miks snabbt är framme med information om att han minsann har en äldre rackare hemmavid:

Mellan raderna slår han därmed fast att 37 bast på en monstrera inte är någon ålder för tant att Youtube-skrävla med.

Det finns förstås också många klipp som rör trenden att odla självförsörjande ekosystem i slutna krukor, en så kallad »bottle garden«. Men inte heller dessa videor, där gamla gubbar berättar om nån grönskande flaska som de haft i något skrymsle i flera decennier, undslipper kritik:

Och förresten, apropå botaniska Godwin-lagar så är det nog inte främst Russel Crowe-beröm vi kommer till, utan nog är det här alla Youtube-botanik-klipp tids nog alltid hamnar:

Jag vill ju gärna kategorisera mig som en entusiastisk hobbybotaniker, men har svårt att erkänna för mig själv att jag passar in i någon av de manliga botaniker-rollerna ovan; jag versalskriker inte så ofta kring avsaknad av citrusfrukter, uttrycker sällan konkret ringaktning för en bra växtburk och skryter inte om monstre—, eller ja, okej då: det kanske jag gör, så fort jag får tillfälle.

(Det här inläggets inledning är kanske beviset för att Växtgäris behöver vara sluten och separatistisk, för utan att någon uttryckt intresse för min jättelika monstrera så matar denne unge man ut några tusen tecken.)

Men jag fick leta länge bland olika kommentarsfält för att hitta någon Youtube-man som uttryckte precis vad jag kände, i detta kalla parallell-samhälle som pågår utanför den varma Växtgäri-stugan; någon som verkligen representerade mig och mina bryderier.

Men så, till slut, fann jag Ike Drones.

+1, Ike. +1.

Progression

Jag, år 2009 [ung, omogen och med rejäl brist på livserfarenhet]: Blir ordentligt full och är ute och dansar till Håkan Hellström-låtar tills stället stänger, vaknar upp sliten och mular i sig rostmackor som vore det 2005 och man kom hem från skolan och glåmade på »Tvillingarna på Sweet Valley High«.

Jag, år 2018 [mogen, belevad och världsvan man som hunnit bli rejält etablerad i vuxendomen]: Gör precis samma sak (alltså en ren Håkan Hellström-kväll på Debaser), men har adderat en gul grapefrukt i rostmackerutinen.

Jag vaknade också upp till en DN-pushnotis vars rubrik löd »Experter: Så snabbt kommer räntan att stiga« och även om jag inte klickade (det är ju fortfarande otroligt osexigt med räntenyheter, åtminstone för oss lyckostar som inte sitter och har bolånekostnader att oroas över) så kände jag att »det där hade jag nog kunnat förstå om jag unnat mig en läsning«. Jag kände att jag kunnat få ur mig ett sånt förstående hummande, som det anstår en vuxen människa att få ur sig när han noterar en höjning av reporäntan.

Denna förståelse härstammar från att jag är relativt säker på att jag lyckades beta av 15 högskolepoäng makroekonomi på tentan i lördags förmiddag.

Det betyder inte bara att jag kan ligga och gona mig i insikten om att jag nu kan förstå vissa ekonominyheter, utan också att den här portalen borde ha möjligheten att bli mer levande och punktlig i det närmaste.

Imorgon ska alla med mig närbesläktade farmödrar som suttit och nött ner sina f5-tangenter få sitt lystmäte då den uppskjutna upplagan av Fredagsveven™ når hyllorna.

En enorm resa

Har jag berättat att jag sökt ett nytt jobb?

Då mobiltelefonförsäljarsnubbe är det nya juicepressarsnubbe

—så har jag skickat in mitt CV till Mobile Group. Jag känner en brinnande lust hela vägen ut i handflatorna (av alla framtida high-fives jag kommer att inkassera vid lyckat mobilnasande). Min resa kommer att vara enorm.

Och på tal om teleoperatörer så fick jag häromdagen ett sms från en underhuggande teknikfirma till Telia, som ska komma förbi och göra… någonting med mitt bredband imorgon, så att det börjar fungera när mitt Telia-avtal börjar gälla. Oklart vad. Installera, kanske? Jag tänkte verkligen att det bara var att plugga in grejer i jacket 2017, men nej: de ska bestämt ha hit en tekniker.

Denne tekniker kommer förstås att komma »någon gång mellan 8-16«, enligt sms:et.

Jag utlovar inga Seinfeld-scener, där jag till slut ledsnar på att vänta och istället aktivt håller mig undan kabelleverantören till dess att vi till sist jagar varandra över hustaken i mitt nya område:

Men vi kan väl konstatera att det där avsnittet har omkring två decennium på nacken och fortfarande har inte telekomindustrin lyckats etablera en praxis som säger att kabelinstallatörer och andra tekniker ska komma på en specifikt fastslagen tid.

Som mannen från Plaza Cable ångerfullt slår fast i avsnittets sluttamp, när han ser tillbaka på sitt dryga 8-16-inbokande av besök och erkänner att de borde kunna slå fast mer precisa klockslag för sina visiter:

»If a doctor can do it, why can’t we?«

Exklusivt: Gif-analys av Juanjo

Pirkt.se kunde inte uppbåda redaktionell styrka nog för att ha en skribent på plats när GIF Sundsvall drog igång årets försäsong och i samma veva presenterade säsongens två första nyförvärv.

Inte ens den läsare som allra mest aktivt valt att scrolla förbi allt GIF-relaterat på den här portalen kan helt ha undgått att det skulle handla om den Juanjo Ciercoles och Chidi Omeje. Det har ju varit en av den medelpadska historiens allra längsta avtäckningsprocesser, där de tydliga konturerna från en smånätt spanjor och en kraftfull nigerian gått att skönja under en sammetsduk som sportchef Urban Hagblom väntat och väntat med att dra av, bland annat till sonen Olivers stora förtret.

Men istället för en analys av Juanjos första träningsinsats så tänkte vi åtminstone bjuda på en gif-sammanfattning av den 29-årige spanjorens spelartyp.

De här två gifarna sammantaget summerar ju i princip uttrycket »get you a guy that can do both«:

En innermittfältare som både kan lösa situationer på mittplan genom en rejäl björnsax följt av en liggspark, men som också

—kan tre-toucha sig förbi fyra motståndare i ett par lika smäckra som enkla rörelser.

Båda gifarna är hämtade från den Youtube-video som Juanjo eller hans representanter har lagt ut för att visa hans färdigheter, och nog är de båda insatserna imponerande på sina respektive sätt, men det är ju framför allt ett annat klipp man fastnar för.

Jag pratar förstås om det här klippet:

Har ni någonsin sett en spelare damma till en boll på ett så 1950-taligt sätt?

Jag använder mig ibland av uttrycket »färdballad«: ett uttryck som är hämtat från den gamla svartvita filmen »I Gult och Blått« från 1942 och som jag såg på VHS hemma hos min vän Johan Martinsson i ungdomen. Jag har väldigt sällan fog för uttrycket, då väldigt få av de långbollar som slås i 2017 års allsvenska är egentliga färdballader utan pressade och välkalibrerade vristhistorier. Det där däremot, det som Juanjo tjongar iväg, är en regelrätt färdballad. En studsande, hoppande boll som han bara smackar på med lika full som yvig vristkraft; en boll som kan ha klippt ett par medelhögt flygande duvor på sin väg (vi vet inte, för kameran når inte nog högt), men som (efter vad som känns som tio sekunder) landar precis på foten ute hos en Kurre Hamrin-promenerande ytter där ute på flanken.

Det är den minst 2018-osande långboll jag sett.

På ett härligt sätt.

Sportchefens son: »Man blir helt jävla galen på honom«


Urban Hagblom med sonen och Twitter-profilen Oliver, 19. 

På måndag förmiddag drar GIF Sundsvall igång försäsongen och än är inte ett enda nyförvärv är presenterat.

Av alla som kan tänkas vara frustrerade över det faktumet så är sportchef Urban Hagbloms egen son mest yvig och öppen i kritiken på Twitter:

Pirkt.se-redaktionen tvingas helt enkelt abdikera: Oliver Hagblom är Medelpads nye content-kung vad gäller riktigt nischat Urban Hagblom-material.

19-årige Oliver är just nu på »scoutingresa« i Australien och Asien och följer sin fars arbete från rejäl distans, men Pirkt.se har nått Hagblom-arvingen för en intervju via mejl.

Kan du njuta fullt ut av din Asien-semester eller ligger där en hinna av frustration över att din far vägrar presentera GIF-nyförvärv? 

– Man blir ju frustrerad. Det är exakt som när vi spelar kort hemma. Han kan sitta på en färg och ingen annan har den färgen, men spelar ändå ut ett kort i taget och hånler åt oss. Man blir helt jävla galen på honom.

Du har flera gånger uttryckt din frustration på Twitter. Hur ser du på din fars arbete i vinter?

– Just nu när jag följer farsans jobb på distans kan det vara frustrerande ibland. Jag är ju van med det dagliga fotbollssnacket med honom såhär i »silly«-tider, men nu blir det ju inte riktigt så, när jag är iväg på långsemester. Men även om det inte presenterats några nyförvärv så vet jag att han sliter dygnet runt. Det är ju inte jätteenkelt att värva spelare när man inte har pengar, det vet alla som spelat FIFA och Football Manager. Men jag hoppas det kommer presenteras något snart, annars får jag väl ta och hjälpa honom här ifrån Australien.

Pirkt.se har ju rebus-avslöjat att Chidi Omeje är klar för klubben och sedan gammeldags-avslöjat att Juanjo Ciercoles också är i princip – vilket sedan fått ytterligare tyngd av att Sundsvalls Tidning också avslöjat att de båda är klara, ännu mer klara och till sist superduperklara i en rad olika artiklar. Men ännu har inget av namnen presenterats officiellt av klubben. 

Frågan måste ställas: Är Urban Hagblom lite långsam av sig rent allmänt? 

– Många tycker kanske det, men jag ser verkligen hur han jobbar och sliter. Vi kan aldrig sitta och prata i tjugo minuter utan att hans telefon ringer. Men sportchefsjobbet innebär att ha många bollar i luften och han gör allt och lite till, med de förutsättningar han har. Spelarvärvningar är komplicerade, det är mycket som ska stämma. Sen är det såklart ännu svårare när man ska slåss med klubbar som har mycket pengar, säger Oliver.

Finns det något exempel från privatlivet där Urban visat sig särskilt saktfärdig? 

– I löparspåret är han inte jättesnabb. Inte för att jag är någon löpare heller, för en gång skrev Lokalfotbollen att jag »bevisade att man inte behöver vara någon vinthund på planen« efter en division 6-match. Men ändå skulle jag säga att jag springer ifrån honom i spåret. Då förstår ni hur saktfärdig han är där.

Nu när Urban verkar ha snöat in på att jobba med spanska råvaror: har du någonsin sett honom slänga ihop en riktigt bra paella?

– Nej, tyvärr, det brukar bli pannkakor på torsdagar. Annars slänger han ihop en köttfärssås. Jag förväntar mig att han går någon paella-kurs snart, annars blir jag riktigt besviken.

Jag minns att du redan sommaren 2016, när Shpetim Hasani tilläts lämna klubben, var öppet Twitter-kritisk mot din fars beslut. Har han någonsin kommenterat ditt yviga twittrande? 

– Jag läser otroligt mycket på Twitter och tycker det är extremt roligt. Där är jag hans nyhetsankare och ibland kan jag inte hålla mig från att kommentera vissa saker! Jag tror inte att han har sett så mycket av mitt twittrande, vilket kanske är tur, haha. Det är nu på senare tid han börjat följt med litegrann! Han håller fortfarande på att lära sig det här med sociala medier.

Hur bra insyn har du i Urbans sportchefsarbete? Är det många som försöker luska fram info om kommande nyförvärv av dig? 

– Jag är ju uppväxt under samma tak, så jag har alltid följt med på träningar och matcher. Om inte annat har mobilen gått varm hemma och då har man väl haft ett öra öppet, om jag säger så. Vi diskuterar ganska mycket om spelare hit och dit, och jag har ju kommit med några tips som blivit bra, utan att nämna några namn, säger Oliver och utvecklar:

– Jag tror det finns många journalister och supportrar som skulle vilja sätta sig vid vårat matbord och tjuvlyssna lite. Folk är nyfikna och är på honom hela tiden, men tyvärr kan man inte släppa info förrän allt är helt klart. Jag har själv inte upplevt att folk pressat mig på information innan, men när mitt mobilabonnemang stod på pappa så fick man några samtal. Jag kommer ihåg en gång när jag satt på en historia-lektion och det var något nummer som ringde som jag inte kände igen… Jag svarade ändå, och det var Roar Hansen, så där satt jag i skolabänken och snackade lite med honom, haha.

Säg att Chidi och Juanjo är inräknade (och att Maic Sema väntar med pennan i näven); vad borde din far fokusera på nu, spelarmässigt? 

– Om han nu löser detta, vilket jag hoppas, så vore det ju fint med en högerback, men vore ju även roligt med någon offensiv värvning, men det kommer väl som vanligt inte hända. Jag får kanske leta upp något wildcard här i Asien.

 

Fakta: Oliver Hagblom.

Ålder: 19 pannor, som farfar skulle sagt.

Sysselsättning: Scoutar åt Giffarna i Asien och Australien.

Favoritvärvning av din far genom tiderna: Det finns många, men jag måste nog säga Fredrik Sundfors. Han var min idol när jag var yngre och jag fick alltid följa med honom överallt. Jag gillade honom så mycket, så när kompisarna klippte Beckham-frillor så körde jag på Sundfors-frilla. Anna Forsberg (Emils mamma) som klippte mig visste exakt hur det skulle se ut! Väldigt kortklippt med en liten lugg som man drar uppåt.

Sämsta Urban-värvningen någonsin: Akombo Ukeyima. Jag kommer ihåg när han kom hit och jag var med när vi skulle fixa fotbollsskor åt honom i storlek 47, typ.

Drömvärvning av din far i vinter: Ta tillbaka Pa Dibba, vilken kille. Alltid lika roligt när man stöter på honom!

Favoritspelare i dagens trupp: Carlos Moros Gracia. Med den inställningen är det svårt att inte älska honom.

Procentuell uppskattning av hur stor chansen är att du till slut efterträder Urban som sportchef och skapar en Hagblomsk dynasti i klubben: Enligt mig är det 100% om Giffarna vill ut i Europa.

 

Fem snabba:

Daniel Näsholm eller David Batanero? Det hade varit svårare om du frågat »Axel Näsholm (Daniels son, Tipselit-spelare i GIF, född 1999) eller Batanero«, men det blir Batanero.

Tapas eller rotmos med fläsk? Me gusta tapas.

ST-sporten eller Pirkt.se? Jag håller båda högt! Men Pirkt.se var ju först att involvera mig!

Lång analys eller snabb Urb-meme? Urb-meme! Vi skrattar alltid lika högt hemma när det kommer en ny. Min favorit måste nog vara »Varför ska allt vara så dyrt«* – den brukar jag använda privat!

Prata med Urban hemma vid matbordet eller SMS-smäda honom via Twitter? Måste ju säga att det är roligare att ta det över Twitter, haha! Men sen går han inte oskadd hemma heller.

ÖFK-framgång eller kolera? Kolera.

 

*= Då sidan KnowYourUrbMeme.com ligger nere för stunden så får vi helt enkelt förklara att det är den här gamla men ständigt aktuella Pirkt.se-memen som åsyftas:

 

Fotnot: Oliver och alla andra som känner frustration över uteblivna presentationer av GIF-förvärv lär få sitt lystmäte på dagens premiärträning, då Urban Hagblom twitterledes (det tar sig!) låtit meddela att dubbla nyförvärv kommer finnas på plats.

Nya, krispiga 2018

Resultaten från fokusgrupperna är inne.

Mer krispighet var nyckeln till att Pirkt.se skulle kunna bli den allmängiltiga livsstilsportal den alltid drömt om att bli.

Jag hade någon initial plan kring att plugga ikapp makroekonomi på söndagen, då hela kursen snart ska tentas av och då det här varit jag sedan jag kommit tillbaka från Sundsvall:

Men istället blev jag medbjuden på en vandring i Nackareservatet – och med siffrorna från fokusgrupperna glödgande på hornhinnan var man förstås inte sen att bordlägga det makroekonomiska.

Och när den mytiska signaturen »Putto« är framme med sin krispiga kamera—

—är man ju inte sen på publiceringsknappen, för att som influencer locka över den skara människor som annars klickat på den här länken:

Svaret är enkelt: du förvägrar helt enkelt ansiktet D-vitamin i ett halvår.

Men kanske kan 2018 vara Sundsvallsbyxans stora comeback-år.

Sundsvallsbyxans och krispighetens.

Pirkt.se-året 2017:

Även Pirkt.se-mellanår som det av 2017 års modell ska summeras.

Till skillnad från tidigare års sammanställningar, där mest gammal skåpmat har länkluftats, så är årets lista relativt fylld med spaningar som antagligen ansetts för svaga för att platsa under det högst habila året 2017.

Många frågor reds hur som helst ut.

Gick årets största potentiella deppighet att finna i mina föräldrars TiVo-box? Hur icke-lokalpatriotisk kan scroll en förbiscrollning av en rubrik vara? Och varför är terrorgruppen IS årets sydeuropeiska fotbollsklubb?

 

 

Årets…

 

… emoji:

Den kokande smilfinken.

 

… sportkännare:

Moderaternas förra partiledare Anna Kindberg Batra försökte förklara den kaotiska situationen i partiet med hjälp av några riktigt folkliga sportreferenser som alla kan förstå:

 

… tecken på att Sverige haft fred ett bra tag:

Man ska inte underskatta faran i att en rejäl tjädertupp kommer flaxande mot vindrutan, men jag tror att hedersmedaljerna som härstammar från militära insatser mot fågelfän är färre inom, säg, den amerikanska armén.

 

 

 

… identitetspolitiska bakslag:

Att Veep-stjärnan Timothy Simons, som spelar 2017 års kanske roligaste seriekaraktär: Jonah Ryan, blev så otroligt humoristiskt ful när han rakade av sig håret:

Och att han själv inte ens försökte stå upp för sitt nyflintifierade jag:

 

… hönan eller ägget-diskussion:

Börjar man slåss med långa påkar i något som kallas för »historisk fäktning«—

—för att man döpt sin son till Gandalf—

—eller döper man sin son till Gandalf för att man redan har hela underarmen nerkörd i den historiska fäktnings-syltbyttan?

 

… spaningstätaste plats:

Gröna Lund. Jag vet inte hur mycket smädelser jag fått utstå i en viss chattgrupp för att jag i år efter år varit en sån given innehavare av ett Grönan-kort, som ger en fritt inträde till Gröna Lunds alla spelningar under en säsong.

Men så mycket innehåll som nöjesfältet har bjudit på i år. Jag hade tänkt sammanställa alla Gröna Lund-spaningar i ett inlägg, men det föll mellan stolarna, så nu har jag smällt in dessa i årssammanfattningen, med start nedan:

 

… hjälmfiasko:

Under ett av besöken, jag tror det måste ha varit under en heldag till födelsedagsfirande, så åkte jag nästan samtliga attraktioner.

Och det var väldigt roligt, även om det var trist att min Hövding-hjälm, som vecklar ut sig vid fall, fick offras:

(Och apropå Fritt Fall så har jag länge velat hitta användning för en av mina favoritgifar, där två fotbollslspelare i belgiska storklubben Anderlecht befinner sig på ett nöjesfält och stojar och stimmar inför uppfart i just en Fritt Fall-attraktion:

Nu har jag använt den.)

 

… rem-symbolik:

Jag åkte inte bara vanliga Fritt Fall utan även den nya Ikaros-attraktionen, där man väl uppe i luften tiltas neråt, nittio grader, så att man har trynet ner mot asfalten i fallet.

Och precis innan jag ställde mig i den kön så hade jag haft en lång diskussion om godisremmar med min vän Erik Häggström, som stod i färd att inhandla ett par sockersöta hallonsnokar. Jag hävdade med bestämdhet att jag inte var en rem-människa, att jag tvärtom levt mitt liv som en aktiv icke-rem-människa och att jag vid varje givet tillfälle där remmens vara eller icke vara i människogommen kommit på tal tagit bestämt parti för att blotta tanken på att tugga sig igenom en hel godisrem är rent motbjudande.

Häggström å sin sida beskrev sig som en rem-människa, nästan först och främst: att han knappt kunde tänka sig en glädje renare än den man känner då en sockersöt rem börjar åla sig ner i matsmältningssystemet.

»Hur kan du ha levt ett helt liv utan att omfamna remmen?«, frågade han mig uppriktigt. »Hur kan du välja att leva ett rem-löst liv?«

På detta minns jag inte att jag hade något bra svar innan jag lommade till kön, samtidigt som han stannade kvar vid sin utkiksplats med remmar i vardera näve.

Och vad ser jag inte när jag nått toppen på detta Ikaros-nybygge och min sittstol tiltas fram i nittio grader så att jag har näbben riktad ner mot Stockholm, asfalten, utkiksplatsen där vännerna står och beskådar det hela? Jo, en Häggström som istället för att vinka glatt står och vevar en hallonrem ovanför huvudet, som vore den ett lasso.

Det blev så tydligt: min levnadsglade vän som omfamnade rem-livet (som ingen annan omfamnat rem-livet) stod tryggt och säkert med fötterna på jorden samtidigt som min rem-vägrande person hade trynet ner i asfalten och stod inför ett hundrametersfall som skulle kunna leda hela vägen in i den eviga REM-sömnen.

»Jag måste välja rem-livet«, tänkte jag innan jag slöt ögonen och föll fritt.

 

… nyutkomna snacksborgare:

Jag tycker att jag och min gode vän Sinan Akdag delar värderingsgrund till mångt och mycket. Därför var det otroligt överraskande att han i somras kom ut som snacksborgare under ett besök på Gröna Lund.

Vi hade tillbringat en heldag på nöjesfältet inför Elton Johns spelning i sensomras och hade precis köpt oss någonting att knapra på medan vi ställde oss på en lagom bra plats i folkvimlet, med någon halvtimme kvar till konserten. Efter bara ett par avslagna tuggor stod Sinan plötsligt i färd att vaska sin pappkartong med ljumna Hot Snacks med kommentaren »det är ju bara de tre första tuggorna som är goda«. Som tur var jag, hans kanske allra folkligaste vän, där och kunde avstyra en vaskning som (om den spelats in och blivit viral) hade kunnat fungera som kandidatur till den då vakanta M-partiledarposten.

 

… potentiella samarbete:

Visst blev det ett jubel när Elton John till slut klev ut på Gröna Lund-scenen, efter att folk stått upp och väntat i timmar så till den milda grad att fotsulorna börjat nötas ner till oigenkännelighet. Men som varumärkestänkande influencer så kunde man inte undgå att tänka sig att jublet blivit ännu större om någon PR-person innan dess klivit ut på scenen och berättat att »i samarbete med Scholl så rullar vi nu ut en tunn hinna av den senaste ›Gel-Active‹-gelen över asfalten framför scenen!«.

Tänk vilken glädje när folk efter timmar på den stenhårda asfalten äntligen kan unna sig att svikta fram och tillbaka på den tunna hinnan av gel.

Det hade verkligen kunnat bli sådana galna Oprah-scener där folk tjuter i högan sky och PR-personen vid micken bara pekar på alla hälkudde-utmattade individer och ropar »DU FÅR GEL!« och »DU FÅR GEL!«.

Om någon på Scholls marknadsavdelning läser det här så får ni gärna höra av er.

(Det finns säkert andra märken som pysslar med stötdämpande funktioner för fötter, men när det gäller just gel så har Scholl pissat in hela reviret.)

 

… Bob Dylan-vev:

Under den i efterhand legendariska festligheten #SumpanSkumpan, arrangerad i Erik Häggströms lägenhet, så lyckades tre grabbar barrikadera sig i köket tillsammans med en gitarr och en Bob Dylan-låtskatt i sina minnen.

Ett oförsvarbart beteende i de flesta sammanhang, förstås — om det inte är så att man skapar starkt innehåll på kuppen.

Och jag vet inte med er, men jag kan inte inte glädjas åt den närmast överdrivna framåtrotationen i den här gifen, när man betänker att det som sjungs är Dylan-strofen »Rubin’s in South America fighting for his—

—name!«. Aldrig har »name«-delen sjungits med sådant festligt eftertryck som när Häggströms flyger in med en dubbelhandad vev samtidigt som Sinan i sin okaraktäristiskt bakvända keps skiner upp med hela sitt gungande tryne.

 

… deppigaste icke-spaning:

Jag älskar mina föräldrar.

Jag vet att det är något av det mest uppenbara man kan slå fast, så jag tänkte bevisa det genom att peka på ett publicistiskt beslut i egenskap av son och portalägare.

Jag vet inte med er, men när jag som 27-åring kommer hem till mitt föräldrahem så är det roligt att se liv och rörelse; att det händer någonting, att allt verkar bra och att det rullar på med nya projekt och idéer och kanske att de diskuterar någon planerad resa.

Och ofta är det också någon liten renovering som planeras, någonting som ska fixas ute i stugan eller någon liten tur till Norge som ligger och puttrar i schemaläggningen. De håller igång, mina föräldrar, även när båda barnen flyttat ut.

Man försöker ju hålla koll på det, när man är hemma: att det inte finns några tecken på att samvaron verkar ha blivit tristare där hemma. Och aldrig brukar där finnas något att oroa sig för. De har det jättebra tillsammans, även efter att deras jättebebis till son slutat springa omkring i huset och försökt mjölkdricka hela familjeekonomin i botten. Allt tyder på det, vid varje visit.

Men när jag var hemma i höstas så bläddrade jag runt bland min fars oerhörda kartotek av diverse inspelningar av tv-program och filmer och blev lite… orolig.

Mina föräldrar har alltså inga hemmavarande barn men de har en 17 år och relativt livstrött katt som kämpar sig kvar vid livhanken… och… ja, det var inte odeppigt att beskåda den här sparade titeln i arkiven:

Inte blev det mycket muntrare av att titta in på förhandsvisningsbilden av programmet.

Riktigt rekordmörker noterar förstås mörker-finkännaren ett hack upp i inspelningsbiblioteket, där det ser ut som att någon skapat en mapp med titeln »Innan vi dör« som i  (fem) »saker vi borde passa på att se innan vi dör«. Men det handlar alltså om en teveserie vid det namnet som finns i fem delar.

Men av allt detta potentiella mörker gjordes alltså ingenting, för att jag älskar mina föräldrar så.

Nu har jag förvisso gjort innehåll av det vinklade mörkret till slut, kan en hävda, men jag har samtidigt betonat ytterligare ett antal gånger hur mycket jag älskar dem.

 

… resa:

Den till Kroatien i försomras var viktigast och mest helande, men den på sensommaren var bäst, när jag kryssade mig igenom centrala Europa med min syster för att sedan möta upp mina älskade (här betonas det igen!!!) föräldrar i Paris:

 

… utlandssemester-svennigaste frukost:

Den i Dubrovnik i somras, när solen gassade, temperaturen låg kring 28-strecket och jag specifikt bad om ett »table in the sun, please«.

Runt omkring mig smög asiater omkring och sökte skugga, iförda kepsar med helstängda huvudlag, som vore de V75-krakar.

 

… karikatyr:

Mycket oväntat hittade jag en karikatyr av mig själv, i en Pontus Lundkvist-seriebok:

 

… snålhet:

Min, när jag aldrig unnade mig att lägga 79 kronor på att ta mig en ordentlig genomläsning av Tidningen Nära:

Jag vet inte hur många exemplar jag stod och nafsade på under mina storhandlingar och jag behöver inte förklara hur mycket en rubrik som »Kishti Tomita: ›Fyra ärkeänglar stod runt mig‹« kittlar min läslust, men ändå tog jag inte det holistiska och 79 kronor dyra steget ner (upp?) i andevärlden.

 

… ansiktsigenkännings-mörker:

När jag gick in på mina sparade bilder i min mobiltelefon, taggade efter ansikten, och fann följande uppsättning av totalt bara nio människor:

Vi noterar att det är tre olika versioner av mitt anlete (+, ++ och kanske, med en snäll bedömare och hårfästet dolt bakom en mössa, +++?), ett par klasskamrater, mina båda föräldrar, en relativt ytligt bekant — och så tre andra människor.

De två tjejerna är deppigt nog kända från en och samma virala meme och den tredje individen, näst längst till vänster, är ingen mindre än vår vän från Tidningen Nära-numret som jag stått och tallat på så många gånger:

Distanshealar-Benny.

 

… smalaste spaning:

Tuff titel att ro hem, för driver man en portal som i åratal snöat in på att leverera slappa och allmängiltiga spaningar så har man kommit att uppskatta en riktigt skarpt smal spaning från ett riktigt nagelfarande kännaröga.

Och de smala spaningarna har haglat under året, från många olika håll och kanter.

Men givetvis hade den mytiska pseudonymen »Putto« (som under 2018 kanske lämnar Pirkt.se-kölvattnet för det lediga domännamnet Puttoportalen.se) det allra mest finkalibrerade ögat under 2017 då han lyckades—

—peka ut den mystiska Stock Photo-gråterskan—

—bakom den lånelättade—

—tanten Anneli från en annons.

 

… mest talande rubrik:

Ingenting sammanfattade det urspårade världsläget bättre än den här rekordslappa Metro-rubriken:

2018: »Nordkorea hotar på«.

 

 

… Always Sunny in Philadelphia-ögonblick:

När jag hjälpte min farbror att lasta in flera fat med riktigt gammal olja (som han haft i någon gammal oljepanna som inte längre var i bruk) i min farmor och farfars stuga utanför Sundsvall så var det svårt att inte tänka på +++++-avsnittet i Always Sunny in Philadelphia där de ska göra sig en hacka på oljepriserna.

 

… overkligaste:

Visst fick min gode vän utstå en del smädelser när han helt utan förvarning berättade att han höll på att ta jaktlicens.

Men inte nog. Inte när man betänker hur snabb denne unge man (som besitter en utstrålning som känns gravt inkompatibel med en älgstudsare) är med smädelsefingrarna i diverse chattgrupper, så fort någon tar ett steg utanför mittfåran.

Och när det avslöjades att han som en del i detta införskaffandet av en jägarlicens sprang omkring uppe på Norra berget i Sundsvall och sköt mot björnmål smidda i papp… ja, då borde han fått det hetare om öronen.

Det borde inte ha räckt med att konstatera det overkliga i det hela.

 

… slösaktigaste forum:

Instagrams story-funktion. I det flyktiga forumet, där alla spaningar försvinner efter tjugofyra timmar, har jag kastat ut mången trötta spaningar (som ju är levebrödet för den beständiga portalen Pirkt.se).

Jag hittade en nersparad spaning från Armémuseum i försomras, bara för att ni ska få se vad ni sluppit för nya lägstanivåer under året:

Jag lovar att slänga bort alla mina svaga i-farten-spaningar även under 2018.

 

… virala succé:

Genomslaget när jag unnade mig att också lägga ut en slapp spaning från Instagrams story-funktion på twitter:

 

… lag:

Gruesome 442some.

 

… minst underbyggda konstaterande:

ST-krönikören Björn Brånfelts spaning om att Sundsvall—

—skulle vara hela Sveriges främsta musikstad, typ tack vare att Stiftelsen kommer ifrån krokarna och för att Jetbone är ute på turné.

 

… teve-tittar-personlighetsutveckling:

Min!

Jag började året som den här dejtpersonen:

Men som min teve-tittar-personlighet har utvecklats! Nu slänger jag mig bevisligen med Första Dejten-skärmdumpar och fler än en upplaga av Fredagsveven™ har refererat till diverse televiserad populärkultur; exempelvis gjordes det flintifierad identitetspolitik på faktumet att kvinna på kvinna lämnade den enda hårmässigt funktionsnedsatte bonden.

Om någon spottar ur sig något om »han den där yvige vinvevaren från ›Första Dejten‹-programmet«—

—så vet jag nu exakt vem som åsyftas.

Jag har bott i Stockholm i snart fyra år och tycker mig dessutom sitta på ett visst öga när det gäller att identifiera kändisar. Jag har sett väldigt många kända svenska stjärnor – men den mäktigaste upplevelsen av att ha sett en kändis var när jag såg en profil från just Första Dejten-programmet på ett café som jag satte mig på. Aldrig har jag känt mig så mitt i Sveriges kulturella epicentrum som då.

Dejtprogramsprofilen satt också på vad som såg ut som en ny dejt, vilket gjorde att det var lite som att mjuggkika på teve live.

 

… scarfbärare:

Med Erik Hamrén ute ur leken så går titeln i år till den alltid scarfprydde mannen från SVT-programmet »Tro, hopp och Kärlek«.

Den sjönsjungande mannen, som aldrig hade långt till att dra fram en gitarr i dejtsammanhang (han måste ha burit gitarren som i ett hölster; alltid redo att ryckas fram), misslyckades med att snärja sig en prästfru, men lyckades verkligen med att lansera sig som hela Sveriges tydligaste scarfbärare.

Det fanns inte en bildruta han inte bar scarf i. Han var med på flera olika dejter och hade flera olika scarfar, så till den milda grad att man var på vippen att börja misstänka att han kanske dolde en hemsk böld på halsen.

Vid ett tillfälle så utmanade han till och med hela idén med en scarf, som ju är att utstråla kontinental elegans, genom att bära scarfen tillsammans med en tajt knäppt funktionsryggsäck:

Kanske var det den scarf-funktionaliteten som Erik Hamrén (jag skrev Eric med C här först, innan jag raderade och skrev rätt, men visst är det så att folk som stavar Eric med C är scarfkompatibla personligheter?) hade behövt för att ha lyckats som förbundskapten för ett svenskt landslag med en tunnsmal pläd runt halsen.

 

… mest väntade snedkik:

I »Första Dejten« deltog en man som inledde med att säga att han »är 42« men att han »inte känner sig som 42«. Han svassade in i bild med ett långt och yvigt hår och hade någonting som antagligen var en hajfena eller åtminstone ett hajfenesubstitut i ett halsband. Han hade utstrålningen av någon som skulle kunna uttala »kitesurfing« med stumt »itesurfing« och ändå göra sig förstådd; att han liksom börjar förklara att »jag håller på med k—« och alla bara avbryter att »ja, jo, vi ser det«.

Han träffade en kvinna som förklarade att hon valt en synnerligen urringad klänning för att testa sin blinddejt; för att se ifall han verkligen var intresserad av henne och tittade henne i ögonen eller om han kollade…

… just där, ja.

Jag trodde att begreppet »skämskudde« var förlegat, men när jag såg det här så slet jag undermedvetet fram närmsta tygdon och försökte kväva mina ögon till döds.

 

… mörkaste Landet Runt-inslag:

Jag ville ju att succékonceptet [källa?] Fredagsveven™ skulle vara som ett veckovist Landet Runt-inslag dit folk kunde skicka sina yvigaste spaningar, men det drogs till sin spets när min gode vän Sinan (som bevisligen gjort ett starkt Pirkt.se-år) skickade in den här nyheten—

—om en man som försökt skjuta trynet av sig själv men som mirakulöst räddats så till den mildra grad att han kan gå runt som en kisande mullvad, tack vare en näbbtransplantation från en död man.

För mörkt. För Landet Runt-okompatibelt.

 

… diabetes-ansikte utåt:

2017 var året då Peter Jihde blev diabetesens ansikte utåt, via en lång process som – precis som sig bör – tog sin början i chokladilska–

–och som kulminerade då han lånades ut från TV4 för att kunna smälla ihop en diabetesgala för TV3, en gala som jag såg och som jag summerade så här:

Det går att säga mycket om diabetes och Jonatan Unge har gjort det roligast, men det är säkert bra att Peter Jihde försöker avdramatisera sjukdomen. Problemet är att hans bok om sjukdomen inte riktigt lyckas illustrera hur lugnt och normalt det är att ta sprutor:

 

… robotrelaterade oro:

De hyperintelligenta robotarna är här för att ta våra jobb och det kan ju förstås vara både skrämmande och inspirerande, beroende på hur man ser det. Själv anser jag mig inte vara så rädd för robotutvecklingen utan hoppas fortfarande att jag har ett par personlighetsmässiga konkurrensfördelar mot även den mest moderna av robotar.

Jag fattar att de kan hoppa högre och springa snabbare och lyfta tyngre, men den mänskliga faktorn har de väl ännu inte utvecklat?

Men så såg jag det här klippet:

Och den jäveln är precis lika bra som mig på att ligga och åma sig och tycka synd om sig själv efter att ha åkt på en trynstöt.

Då blir man orolig. Då blir man jävligt orolig.

 

… taktik:

Min taktik att klä mig otroligt burrigt omkring halsen (exempelvis med hjälp av en gigantisk Lenny Kravitz-sjal) när jag vet med mig att det finns risk för att jag – som besitter ett av norra Europas största huvud – måste prova en huvudbonad på stan bland folk:

 

… minst »down with the kids«-iga fråga:

När ett litet barn frågade ifall jag »var med i Panetoz« och jag svarade med frågan »vem i Panetoz?«.

 

… opluggade:

Det här var man lite spänd på:

 

… sammanfattning av en årsinsats:

 

… yvigaste vinrecension:

Äntligen ger respektabla DN oss yviga vindrickare som inte känner oss riktigt hemma i att beskriva olika jordiga toner en beskrivning som man kan slänga sig ledigt med. »Vinet har klunkvänlig energi!« kan man gasta för full hals samtidigt som rödtjut droppar ner från hakan och på skjortan.

 

… reportage:

När jag under min praktikperiod som lärare för sjundeklassare gav eleverna i uppgift att skriva porträtterande reportage och en av eleverna valde att låta reportaget handla om klassrummet.

Jag har aldrig porträtterats mer precist:

 

… minst patriotiska scroll:

Min gode vän Sinan Akdag är precis som jag från Sundsvall, men där jag fortfarande försöker värna mitt medelpadska arv så är Sinan känd för att ha kapat bort allt som liknar dialekt redan under sin första vecka som bosatt i Stockholm.

Och visst: att han inte går runt och ersätter u-ljud med ö-ljud må vara hänt — men i somras så tydliggjorde han sitt medelpadska avståndstagande på ett långt mer extremt sätt.

En dag när vi sågs så slängde han fram det här samtalsämnet, apropå ingenting:

»Såg ni att Sundsvall låg under vatten?«, frågade han. »Det var tydligen någon översvämning av något slag.«

De i sällskapet med medelpadska rötter blev förstås alldeles till sig, så som man blir när ens hemstad verkar ha gått och blivit ett nytt Atlantis över en regnig dag.

»Vad säger du? Vad har hänt???«, frågade en rädd och uppspelt frågekör.

»Äh, jag vet inte«, svarade Sinan lugnt. »Jag läste bara rubriken innan jag scrollade vidare.«

Inte ens när Sundsvalls existens är i fara och hela staden – inklusive hans barndomshem på Skönsmon – av allt att döma verkar rinna ut i Bottniska viken så orkar han uppbåda lokalpatriotism nog för ett ST.nu-klick.

 

… intellektuella tunggung:

 

… mest haltande fotbollsliknelse:

IFK Göteborgs mittfältskrigare Sebastian Eriksson kände att han hade hittat en riktigt bra liknelse, i våras när hans förre lagkamrat Gustav Engvall valt att lånas ut till Djurgården:

 

… sydeuropeiska fotbollsklubb:

Om jag fått en krona för alla rubriker jag läst om ex-allsvenska medelmåttor som åkt på en luddig utlandssejour och som några månader senare gråtit ut i tidningen om att de nu tänkt lämna Karabükspor eller Videoton efter att inte ha fått ut sin lön den tjugofemte enligt gängse svensk norm… ja, då hade jag nästan kunnat betala en av de löner som Apollon Larissas sportchef inte kunnat eller velat betala ut till typ Pierre Gallos svärson som gjort en lovande halvsäsong i Landskrona BoIS.

Det enda som är mindre roligt att läsa den typen av klassisk gammal proffsbesvikelse—

—hade väl varit ifall det var svenska ungdomar, proffs på att skära huvuden av folk, som klagade på att utlandssejouren inte alls blivit som de tänkt sig.

 

… rubriktecken:

Den gamla :P-gubben, känd från och lämpad för MSN-konversationer i mitten på 00-talet, gjorde oväntad comeback på Sveriges största sportsajt:

 

… lokaltidningsbild:

Den på Leif Jonsson i Naggen utanför Ånge, som balanserandes på ett ben tvingas trassla in sig i tomatplantorna sina för att få täckning:

Bilden är stark i sig, men riktigt genial blir journalistiken när Sundsvalls Tidning dessutom har illustrerat Leifs motpart i täckningsfrågan, kommunpampen Sten-Ove Danielsson, med den här bilden:

Har ni någonsin sett någon stå så bekvämt samtidigt som den pratar i sin täckningsstinna mobiltelefon? Jag vet inte hur man lyckas porträttera hur någon står med hjälp en enkel bild på personens överkropp – men man kan se att Sten-Ove Danielsson står rejält stadigt, med båda fötterna i markenDet är en man som inte ens reflekterar över hur han står. Han bara står där, närmast demonstrativt självklart i kontexten, när man fortfarande har Leifs balansakt över tomatodlingarna på näthinnan.

Och helvete, vilket okynnessamtal denne Sten-Ove Danielsson ser ut att vara inne i. Han ser ut att lyssna med en sådan mättnad; som om han längtade efter att få lägga på.

Det finns noll procent uppskattning kring undret som är den moderna mobiltelefonin i den utstrålningen. Noll! Det är en bemedlad man av urbant snitt som år efter år har matats med perfekt mobiltäckning i sådan grad att han nu bara är mätt. Det är en man som är mätt på mobiltelefoni på det sätt man kan bli om man förätit sig på gräddtårta.

Han gör ju inte särskilt mycket på bilden, rent objektivt: han bara står där med mobilen mot örat. Men läser man bara lite mellan pixlarna så ser man ju tydligt hur han med sin mätta mobillättja bokstavligen pissar på Leif Jonsson i Naggen, som med tyngden över sitt gamla meniskkrånglande knä står och gastar in i fönsterrutan för att få kontakt med omvärlden.

Det är en journalistik som balanserar på en knivsegg mellan objektivt redogörande och ren uppvigling mot den mätte telefontalaren, som tack vare det geniala bildvalet har hela den medelpadska befolkningen emot sig. Är det kanske glesbygdens räddning? Att glesbygdsfrågan alltid tas upp i anslutning till en bild på en urban man som ser omåttligt däst ut, som om han sondmatats med närhet och lättillgänglighet sedan födseln och nu bara tar allt för givet? Så att läsarna på allvar börjar sympatisera och vurma för den lille mannen, som står med armbågen ner i några tomatsticklingar för att få en plupp på mobilens täckningsmätare.

 

… anti-influencer:

Det känns som att en av nycklarna för att kunna bli en influencer är att man tar hand om sin hy. Gärna att man kanske skriver om hur man tar hand om sin hy.

Jag hittade det här i mina utkast, om min hudrutin:

Jag [i juni månad, då jag var smäckert solkysst efter att ha lagt en tidig grund via en veckas sydeuropeiskt sollapande redan under försommaren]: »Nu ska jag bli noggrann med hudvård och sånt; unna mig att köpa riktiga produkter för att alltid försöka få huden att ha en sån här härlig lyster över näbben!«

Jag [nu, i december månad, när jag sitter med det glåmiga skenet från en laptop som enda ljuskälla i ett likgrått tryne vars hud växlar mellan att frasa som en skinnömsande orm och att formligen blänka av fett, som en slarvigt ursköljd stekpanna. Jag surfar på en gammal Passagen-liknande sida som sammanställer vilka olika gratispremier man kan tillskansa sig om man börjar prenumerera på ett magasin och muttrar för mig själv]: »Det var väl själva fa—an att man inte kan få nypa åt sig en gratistub av nåt att ha i ansiktet.«

 

… privatlivs-meme:

Summeringen av Pirkt.se-året har hittills värnat det egna privatlivets helgd, på ett sätt som alls inte är karaktäristiskt för denna portal. Vanligtvis vänder ju redaktionsledningen på tumregeln »var personlig, aldrig privat« till att istället lyda »var privat, aldrig personlig, då du saknar personlighet«.

Och det är ju ett faktum att jag inte längre är i det förhållande jag var i under omkring fyra år. Det tog slut i april och jag smattrade på om det i ett inlägg (enligt ovanstående tumregel), ett inlägg som jag aldrig kommer att gå tillbaka och ögna igenom, än mindre länka till; jag kan bara hoppas att det blev någorlunda rättvisande och vettigt.

En av de jobbiga tankar som slog en inledningsvis var förstås att »fan: vi kommer ju fortfarande att studera på samma universitet«. Men tankarna på hur eventuellt jobbigt det eventuellt skulle bli att se henne strosa omkring där försvann ganska snabbt då jag axelryckande konstaterade att 1) inte har några egentliga problem med att ses och 2) universitetsområdet är stort och enligt uppgift så ska över 70 000 individer studera på SU, vilket borde innebära att risken att springa på varandra med någon sorts regelbundenhet är relativt liten.

Men så började skolan. Jag var där en dag tidigt för att låna en bok och hann knappt in i universitetsbiblioteket förrän: PANG! Träff direkt. Vi pratade ett tag, jag stannade i biblioteket, sedan när jag skulle promenera därifrån och ut genom snurrdörrarna – en sträcka på omkring trettio meter – så sa det PANG igen! Ny träff!

Två träffar på vad som måste ha varit fyrtio meter aktivt promenerande på universitetsområdet. Dagen därpå likadant: två nya träffar, på bara några minuters aktiv exponering i korridorssammanhang! Det var verkligen en helt osannolik träff-per-promenad-ratio, samtidigt som jag alltid lyckades lomma omkring symboliskt ensam samtidigt som hon kom med sällskapsschwung i steget, inte sällan med sin nya kärlek vid sin sida.

Så efter två dagar av konstant ihopspringande gjorde jag den: årets privatlivs-meme.

Jag är mycket nöjd med den – och enligt portalens tumregel, som sitter inskriven i ett broderi över redaktionsdesken, så måste den också publiceras.

(Dag tre var det dock lugnt igen, träffration har lagt sig på rimliga nivåer och allt har varit frid och fröjd sedan dess. Och när för mina vänner summerat 2017 på ett privatlivsplan så har det faktiskt varit ett bra år. Men en bra privatlivs-meme är en bra privatlivs-meme.)

 

… uteblivna nylansering:

Jag klev ut på lägenhetsmarknaden tidigt, för att byta min plötsligt alldeles för stora och dyra lägenhet mot någonting mindre (och halvåret ute på den marknaden är värd ett inlägg i sig, längre fram). Men själva nylanseringen ute på den äktenskapliga marknaden dröjde. Och dröjde. »Jag tänker aldrig skaffa Tinder«, proklamerade jag tidigt och lade istället ut texten om att saker och ting »måste ske organiskt«, som vore jag en Fair Trade-farmare.

Efter en organisk sommar så smög sig dock höstmörkret in. »Första oktober, kanske«, sa jag, angående en eventuell Tinder-lansering. »Första november! Det är ett bra datum«, slog jag fast. Första december passerade mitt i ett flyttkaos och var aldrig aktuellt, första januari hade ju varit symboliskt och på alla sätt passande för en nystart, men även det datumet kom och passerade.

Jag antar att jag innerst inne går runt och väntar på att — och håll i er nu för nu blir det privat! — dejtingappen Tinder ska börja tillåta att man använder gifar som profilbilder, för att en lansering ska kännas både pompös och nystartande nog.

Jag vill inte smyga ut på en marknad med något gammal ex-taget foto på min icke-rynkiga 23-års-anlete — jag vill att mitt rynkiga ägg av hud (officiell tagline för mitt utseende) ska kliva ut ur röken på en gammal Sikta mot Stjärnorna-scen:

 

… löfte:

2018 ska bli ett bättre Pirkt.se-år.