Varde halva priset på ljusslingor

»Och Gud sade: ›Varde ljus‹; och det vart ljus.«

Första Moseboken

Jag vill vara tydlig med att alla har rätt till sin tro. Verkligen. Från den ståndpunkten viker den här portalen inte en tum.

Men nog måste även den mest ortodoxa utläsare av Bibeln kunna hålla med om att ovanstående citat helt enkelt inte stämmer?

Alla vet att om man vill ha ljus – exempelvis i sin nya lägenhet – så får man gå på Clas Ohlson.

Igen.

När folk berättar för er att de precis har flyttat och att de nu bor »ganska centralt« så är det antagligen Clas Ohlson på Drottninggatan de syftar på. Det är där man bor under de första veckorna, har jag märkt.

I kväll tvingade jag mig dit igen bara för att det sms-vibrerat till i min telefon. Och om det just sms-vibrerar till i min telefon nu för tiden så vet jag att det är Club Clas som vill mig någonting, och den här gången erbjöd kundklubben halva priset på alla ljusslingor – ett erbjudande som bara gällde under just dagens datum!!!

Då spelar förutsättningarna mindre roll. Då ignorerar man att man är trött, rödflammig och håglös efter ett nyss avslutat träningspass, att man dessförinnan tillbringat en segare halvdag i skolan och att man också ägnat en hel förmiddag åt att – efter år i en tvättmaskinsbenånad lägenhet – återupptäcka fenomenet »tvättstuga« med allt vad det innebär*.

(*= Har man min optimistiska tidsuppfattning så innebär det bevisligen att man till slut står och sista-sekunden-kastar in fortsatt dyblöta kläder i sin lägenhet, som en gammal Titanic-maskinist som forslar in kol i en eldstad, innan man måste springa iväg till tunnelbanan.)

Jag är både döpt och konfirmerad, men jag är kristendomskritisk nog för att veta att ljusslingor är ingenting man bara får av högre makters lösa »varde«-uppmaningar – nej, det är någonting man får passa på att tillskansa sig efter ett sms från Club Clas.

Så jag gick runt där. Letade ljus i alla dess former. Tjocka ljus, ljus med få volt, ljus med många volt, tunnslingiga ljus, tjockslingiga ljus, ljus som slocknar via sensorer och ljus som inte slocknar via sensorer. Jag tror jag frågade samma säljare om var olika lysdioder fanns så många gånger att han måste vakna upp med träningsvärk i sin högra pekarm imorgon bitti.

Som tur var har jag tillgång till en bild som illustrerar hur jag ser ut varje gång jag äntrar ett Clas Ohlson-varuhus:

Till slut fick jag ihop den där korgen ni såg i inledningen av inlägget. En korg full i ljus. Den typen av branded content-korg som Gud gett till sina lärljungar efter hans »varde ljus«-kommentar ifall hans världsbyggande sänts i ett program på TV3.

Jag styrde med bestämda steg mot kassan. Jag hade kunnat gå långt som fotbollsspelare ifall jag haft möjlighet att använda samma bestämda steg på fotbollsplanen som det jag använder när jag ska navigera mig ut från ett Clas Ohlson-varuhus när varukorgen är fylld till belåtenhet. Kön är inte så farlig, jag kommer fram till kassabandet relativt snabbt och jag kan för första gången på kanske hela dagen skönja en framåtrotation i att snart ska jag få ta några fortsatt bestämda steg ut ur det här människomyllret och susa hemöver med vetskapen om att nu, äntligen!, har jag väl ändå gjort den sista Clas Ohlson-rundan för den här vintern.

Jag langar upp alla ljuskällor på varubandet. En efter en blippas igenom med van kassörnäve. Men så stannar den unge mannen i kassan till vid mitt köp av batterier.

Han håller upp sexpacket med AAA-batterier mot mig, möter min glåmiga och tröttkörda »ta mig härifrån«-uppsyn och så bara PANG!—så slänger han ur sig en gåta. 

De har just nu ett specialpris om man köper tjugo batterier, förklarar han, där man får femtio kronor i rabatt. Jag tittar ner på det han håller i handen, som jag ännu inte fått köpa. Är det sex batterier? Nio? Tio? Jag är för trött för att kunna måtta upp de små rackarna i den blå papplängan och räkna efter.

»Tjugo batterier räcker i tolv år«, säger han.

Jag fortsätter försöka räkna efter vilken dum mängd batterier det kan vara som jag fipplat med mig, men är oförmögen att luska ut hur många det lilla papphöljet kan dölja.

»Hur många är det jag håller på att köpa just nu?«, frågar jag och tittar på den unge mannen i kassan som en Fångarna på Fortet-deltagare brukar kolla på Fader Fouras.

»Tio«, svarar han.

»Och nu borde jag köpa… tjugo?«

»Du kan förstås köpa tio, men de räcker bara i tre till fyra år. Köper du tjugo så räcker de i tolv år och just nu får du femtio kronor rabatt.«

»Och då kostar det?«

»Hundra.«

»Med rabatten?«

»Med rabatten.«

Jag vänder om och tittar på den tilltagande kön som börjar ringla sig lång bakom mig och vänder mig sedan mot kassakillen igen med exakt den här minen:

»Så… hundrafemtio innan?«, frågar jag, till hälften för att jag är så pass trött i huvudet att jag faktiskt undrar det, till hälften för att kunna försöka köpa mig tid för att kolla på den lilla kassaskärmen vad han har knappat in för kostnad på mina ynka tio batterier. Där står ingenting. Han jakar förstås: hundrafemtio innan.

Jag försöker sammanfatta snabbt i huvudet. Tjugo batterier. Tolv års brinntid. Hundra kronor nu. Mot en mindre totalkostnad, men bara tio batterier och bara tre års brinntid. Oklart exakt pris. Min nya makroekonomiska del av hjärnan susar igång på närmast överhettat högvarv. Vad säger Phillips-kurvan om de långsiktiga investeringarna går ner? Ökat C nu, visst, men vad händer med minskat I på sikt??? Kan jag ens räkna på det här utan att ha tillgång till variabeln för vad tio batterier kostar att köpa idag?

Jag höll på att glömma att registrera mitt Club Clas-medlemskap och få samtliga ljusslingor rabatterade, medan all min tankekraft ägnades åt denna matematiska lilla batteri-gåta. Till slut har jag för mig att det kom förbi en liten kortväxt fransos som tog mig i näven och joggandes drog mig därifrån och att vi tillsammans sprang nerför en smal spiraltrappa. Bakom mig, ekandes i trapphuset, tycker jag mig höra Clas Ohlson-kassörens Fader Fouras-stämma ropa »jag älskar ej ljuset och natten är min dag, eluttag har jag icke men kan ändå lysa?«.

 

Jag kom hur som helst hem och har nu hunnit genomföra den andligt fattige mannens »varde ljus«-besvärjelse (typ krypa runt på knäna, leta eluttag och försöka veckla ut meter och åter meter av ihoptrasslad lamptråd).

Och det vart ljus.

Nu hoppas jag att först när vi kommer fram till inredningens Andra Mosebok, där Gud säger »varde nya hyllplan«, så kommer jag att behöva besöka Clas Ohlson igen.

Fredagsveven: Flyttspecial

En dag ska jag skriva Det Stora Inlägget om hur det är att vara verksam i ett halvår på en sajt för potentiella lägenhetsbyten. Det här är inte det.

Det här är bara korta spaningar som jag tänkt på under den ungefärliga vecka det tagit mig att flytta ett 27-årigt liv av ting från en nära sjuttio kvadratmeter stor och luftig och rymlig lägenhet till ett gryt på omkring tjugofem. Inte ett grävlingsgryt, som trogna läsare (som av en slump lär dela efternamnet Löfgren) minns att jag bodde i uppe i Umeå; nej, det är det här grytet för charmigt för att tituleras. Grävlingsgryt är ju bara gryt som ser ut att vara inredda av ett kreatur med väldigt begränsad syn, som sedan tillbringar sin tid i grytet genom att kisande böka omkring i bråten. Precis som jag gjorde uppe i Umeå.

Men en typ av gryt är det här också, jag har bara ännu inte kunnat sätta fingret på vilken typ.

Och när rappa spaningar ska strösslas ut som hårda kolor från en nyinvigd bankomats tak—

—så är det ju förstås nära till att kategorisera in det under flaggen som förkunnar Fredagsveven™; koncepteftermiddagen som svenska folket försvinnande få lärt sig att älska leva med.

Att flytta är lite som den där scenen i Lejonkungen, där Simba får höra av Mufasa att »allt solen rör vid ska bli ditt«.

Fast man sitter inte och blickar ut över någon filmiskt upplyst slätt, utan man har av trötthetskopplad nöd satt sig på huk framför den öppna bakluckan till en bräddfylld Cirkle K-skåpbil och man är ångestladdat medveten om att under alla dessa lager av pappkartong så döljer sig mest massa gamla stavmixrar och oanvända pajformer, som alla ska packas upp och bara fortsätta… existera.

De svenska bostadspriserna har ju stannat av och till och med gått tillbaka en aning, framför allt i Stockholmsområdet. Men många fruktar fortfarande den stora kraschen, där marknaden bara rasar genom golvet och det svenska låneluftslottet sprängs i bitar.

Den hade kunnat komma i lördags. Eller: den hade kommit i lördags kväll, är jag helt säker på, om de rörliga bilderna på mig vid åttarycket hade kablats ut över riket.

Tänk er en lägenhet belamrad från golv till åtminstone huvudhöjd i flyttkartonger, andra kartonger och säkerligen också en tredje kategori kartong man knappt visste fanns. Alla i sin tur fyllda till bredden med gammal bråte med egentlig verkningsgrad som en riktigt menlös »spännande« yttertalang som en superettanklubb hittat i Baltikum.

Där sitter jag i min fåtölj, som i en pappkrater, helt omgärdad i wellpapp, och bara stirrar rakt framför mig med en hundraprocentigt icke-lysten blick. Om jag varit en serietidningsskurk som kunnat skjuta eldstrålar av håglöshet genom ögonen så hade hela mitt fort av pappkartonger stått i brand inom några sekunder. Jag har burit lådor hela dagen, först in med min bytespartners alla grejer i min gamla lägenhet, sedan ut med mina för att sedan Tetris-stapla in samma grejer i min nya lägenhet; nu är jag helt lealöst trött. På teven, som bara sprakat igång med ett basutbud värdigt 70-talet, rullar ett program med Kalle Moraeus och det kan ha varit hans gamla vanliga program, där han — hör och häpna! — äter och pratar med kändisar, men sett till vilka namn och nunor som flimrar förbi i bild så kan det här ha varit ett nytt program där Kalle Moraeus ska göra kändisar av helt okända individer (kanske genom att köra de normallånga icke-kändisarna genom en bilskrots press, för att tvinga fram den där köttsliga kubformen som gör att man ganska snart bara måste aspirera på en julvärdsroll).

Jag bara sitter där och kollar utan att kolla, blicken håglös bortom håglöshetens egentliga gränser. Runtomkring har jag tusen potentiella trådar att dra i, säkert tio-femton kartonger att börja »kika i«, men jag bara sitter där i fåtöljen. På magen har jag vilat en riktigt gammal påse med cashewnötter av lågbudgetmodell som jag knaprar glädjelöst ur. En näve, två nävar, samtidigt som den lille köttkuben poppar fram och tillbaka i bild. Jag använder inte bilden så mycket som en teve som jag använder den som en gammal härsken brasa som får stå och puttra.

De gamla nötterna – som förtäs för åtgångens skull, för att det nya skafferiet är mycket mindre än mitt gamla och överbelamrade – är allt jag äter på hela kvällen, för i magen är det som om världens samlade glutenflora lagt sig för att jäsa, efter att jag tidigare under dagen formligen kastat i mig Max-brödernas senaste halloumibjässe (precis som mig vid inflytt byggde de på höjden, fast med ost och bröd istället för med wellpapp).

Jag bara sitter där. Har allt att göra och ingenting att göra. Jag har redan gjort allt och jag har gjort ingenting.

Och jag tänker att om svenska folket skulle få se de här scenerna… om de skulle få se de diskbänksrealistiska bilderna på hur en vanlig 27-årig man mår efter en helt vanlig svenneflytt… så skulle ingen någonsin vilja flytta igen. Ingen skulle vilja göra »bostadskarriär«; åtminstone inte så mycket att det är värt risken att knapra gamla cashewnötter riktigt så där håglöst en lördagkväll.

Folk bara: »Men varför sålde du inte när du kunde göra en ren vinst på tre miljoner kronor???«

Och folk som just förlorat tre miljoner efter bostadsbubblans krasch svarar bara lugnt och ganska belåtet ändå: »Men såg du inte bilderna på han med nötterna???«

Vänner av Fredagsveven™ vet att jag länge försökt göra segmentet till ett »mörkare Landet Runt«. Ett faktum som min vän Sinan drog till dess yttersta spets härom veckan, men också ett faktum som mest bidragit till att bygga en ny contentkarriär åt den mytiske underground-karaktären »Putto«.

I veckan har han varit i högform igen — och den här gången är det Mittmedia som får sig en släng av hans pricksäkra contentslev. I egenskap av Sveriges piggaste contentskapare högg »Putto« självklart när Mittmedias nya krönikör Per Bjurman (känd från sin roll som först musik- och sedan NHL-skribent på Aftonbladet) försökte utnyttja sin beprövade »jag bor i New York«-usp genom att lansera begreppet »slice« för svenska folket, i en krönika i Dalarnas Tidning:

År 2017. Drygt sjuttio år sedan Mora-Nisse för första gången gick i mål som segrare i Vasaloppet och kramades om av en dalkulla som lade en krans över hans huvud och tryckte en pizzaslice i mulen på honom.

Typ.

Det är ett synnerligen yvigt användande av sitt USA-kort: att nyttja det för att berätta för 2017 års svenska läsare att det finns något som kallas för »slice« i Amerika.

Till sist en spaning som legat i diverse utkast ett tag.

Alla gladdes nog åt att Zlatan Ibrahimovic valde att ge sitt Volvo-sponsrade nya pris på Fotbollsgalan till de unga killarna i Locker Room Talk, som åker runt i svenska skolor och pratar om hur skadligt det kan vara med bland annat sexistisk jargong i omklädningsrum. Sent ska den som tycker att jämstäldhetsproblematiken kan lösas med signerade cyklar vakna, som det gamla talesättet säger, men det är ju fint att 36-åringen nu kommit till insikt om att det kanske finns strukturella problem som kan behöva lösas.

Men. En spaning kring priset kom bort. Den handlar om Jan Gradvall; en av Sveriges allra mest omhuldade kulturjournalister och [källa?] svensk mästare i att fakturera välsaltat för att ge Aviciis nya album en fyra.

Han gör sedan ett par år tillbaka samarbeten med Volvo, som det anstår en högt skattad journalist av 2017, och utan att veta detta så skulle jag spekulera i att han gör detta för att det 1) inte är icke-välbetalt och 2) för att han får komma nära Zlatan Ibrahimovic.

(Vad gör svenska journalister inte för att få sitta ner med Zlatan? Det var ju en period när det verkade hart när omöjligt att få till en intervju med Zlatan om den inte skedde i samband med någonting sponsorevent från någon av superstjärnans sponsorer, där en del i intervjuavtalet ofta innehöll att tidningen åtminstone skulle nämna den nya prylen som släppts någonstans i texten.

De flesta skötte förstås detta genom att gömma undan det någonstans, i förbifarten eller knappt ens synligt, och det är väl nog fult i sig – men dessa små intervjuavtal gav också upphov till åtminstone en riktig klassiker, när Expressens Carl Juborg inledde sin ingress så här:

Det om detta.)

Jan Gradvall skrev bland annat nio sidor i Dagens Industri om arbetet bakom Zlatans reklamfilm med Volvo och jag kan tänka mig att han nämnt för en och annan hur nära han faktiskt kom vår allra största internationella stjärna.

Den här gången, när priset skulle lanseras, så släpptes en halvtimmeslång intervju där Zlatan fick prata om vad priset var tänkt som och vad det skulle gå till för typ av mottagare. Jag såg förstås inte hela, men jag klickade mig fram till slutet av Youtube-klippet, där Zlatan och Jan Gradvall ska tacka varandra för en fin intervju.

Titta gärna på den här fem-sekunders-scenen ett par gånger (ju fler desto tydligare blir det) och säg mig sedan att Zlatan inte säger så här åt Jan — Jan med J — Gradvall:

Det är ett par riktigt älskvärda sekunder när Jan Gradvall – som fram till dess kan ha trott att han kommit nära, ja, till och med lärt känna Zlatan genom sin Volvo-välfinansierade reklamgenväg – funderar över hur han ska hantera denna Dan-fadäs.

Ska han påtala det på uppstuds, få upprättelse, ja, kanske till och med en ursäkt (»visst, han kanske är Zlatan, men jag är Jan med J Gradvall!!!«), men i så fall riskera att sabotera hela den halvtimmeslånga inspelningen och därigenom tvinga Zlatan att göra om hela reklamfilmen??? Eller ska han bara sitta tyst och acceptera Dan-tillmälet, acceptera det genanta i att alla han berättat om sin Zlatan-närhet för kommer att se och höra det – och istället försöka fästa den inre blicken på den rekordsalta faktura han ska skicka iväg till Volvos PR-avdelning?

Har ni någonsin sett en människa slitas så intensivt mellan två olika tankar?

En stelt öldrickande Stock Photo-man med sämre hårfäste

Om någon skulle befinna sig på Vasateatern på fredag kväll så kan ni ju hålla utkik efter den här—

—typen av man, fast med betydligt sämre hårfäste.

Jag googlade nämligen »man drinking beer akwardly« och det här var den som jag tyckte bäst kapslade in känslan av att gå på en konsert själv (synonym: ensam). Jag tycker mannen på bilden verkar klara sig helt okej, i bildögonblicket, för visst skulle man kunna tro på att han faktiskt väntar på någon som är på väg tillbaka från toaletten? Det är exakt den utstrålningen jag försöker bemästra när jag – för andra gången i år – ska ge mig ut på en ensamseglats i konsertlokal.

Jag unnade mig King Krule-biljetter i sensomras, med så pass goda tankar om min bekantskapskrets att någon annan borde ha hunnit köpt samma typ av biljett lagom till december. Men nej: ensamseglats.

Och jag vill påstå att jag lärt mig följande: att när själva konserten dragit igång behöver man inget sällskap på (gör du mycket mer än typ nickar glatt och menande åt din medhavda vän när någon speciell låt börjar spelas så vill jag nästan hävda att du gör något fel), men att det under säkerhetsmarginalens halvtimme–timme dessförinnan krävs en del… inte social kompetens, kanske, men mental styrka. Du kommer onekligen tvingas stå och mjuggsuga på en öl och försöka se icke-ensam ut och då tror jag att jag lärt mig att en nyfiken lystenhet i blicken är nyckeln; att med det rörliga nackpartiet hos en bortkollrad hermelin försöka se ut som att man nagelfar bygget i jakt på en tillfälligt bortsprungen vän. Och vad har jag märkt, sedan jag flyttade, om inte två saker: jag är trött hela tiden (idag hade jag på »Jul med Ernst« på i bakgrunden, medan jag på nytt fejade och stökade, och hela kroppen bara skrek efter att få försvinna in i teven till hans välordnade och maxmysiga juletorp och under stoj och rofyllt stim lägga timmar på att »göra egen mandelmassa«) men jag går också runt med en ny lystenhet i blicken!!!

Så jag tror att jag ska kunna behärska det ännu bättre än i våras (då det både gick bra – inte folk-kom-fram-och-frågade-ifall-jag-väntade-på-någon-som-var-på-toa-bra, men bra – och då Francis & The Lights gjorde en kalasspelning, som bevisligen gav upphov till det här framåtroterande gashänget).

Man kan också bara äga ensamheten, antar jag, men jag tror det är nästan lika mycket konst i att titta precis nog lystet mot ett toaletthåll.

En veckas konstant fejande

Förra onsdagen, innan jag åkte iväg för att skriva en andra dugga i makroekonomi, så slog jag ihop locket på min dator.

Ikväll, onsdag strax innan midnatt, vek jag för första gången upp den i hemmiljö igen.

I ett nytt hem!!! Alltså helt nytt! Är någonting någonsin så nytt som ett nytt hem??? Man skulle kunna påstå att jag »bott i« den här lägenheten sedan i lördags, men är det verkligen att »bo« om precis allt man gör i själva lägenheten är att vara i ständig rörelse; plocka där, packa upp här, feja där, dona här, gå ner till förrådet, hämta ditt, bära datt, slänga det där?

Jag har alltså inte ens haft tid att vika upp datalocket, ens en gång!, och är det något jag alltid brukar finna mig tid för så är det – på mycket ont och kanske ibland lite gott – att vika upp locket för en liten kik.

 

Idag vill jag bara säga att jag var på Clas Ohlson tre gånger på en och samma eftermiddag. Jag hann hem och vända mellan varje tur och ryckte – min nystressade vana trogen – bara åt mig några ytterplagg när jag rusade tillbaka för att köpa fler saker. Det gjorde att jag hade tre olika utstyrslar på mig, på tre olika Clas Ohlson-besök, inom ett par timmar under en och samma eftermiddag. Som en rekordnischad modebloggare, antar jag, vars enda läsare är 55-åriga män som uppskattar ett bra hyllsystem.

Jag vet verkligen inte vad tre raka Clas Ohlson-besök gör med en människa, men jag vore inte helt överraskad om jag skulle vakna upp i morgon med en jättelik Bluetooth-hörsnäcka över era örat.