Tagga en kompis

Om någon redan tidigare misstänkt att den här portalen börjat tappa sitt publicistiska fotfäste så måste det nu vara helt uppenbart för vederbörande att det råder ett fritt fall just nu, vad gäller redaktionell styrsel och tydliga linjer i det publicerade.

Det är som att jag har åldrats ett decennium på några dagar, samtidigt som mina intressen gått ifrån att försöka ha järnkoll på potentiella GIF-förvärvs matpreferenser (minns den starka Wok-Lars-vintern, när vi i princip hade satt dygnet-runt-span på alla Sundsvalls lunchserverande etablissemang för att kunna fånga rörligt på när sportchefen Urban Hagblom hade någon bjudgäst i släptåg) till att rita makroekonomiska kurvor med blyertspenna.

Jag har blivit en sån där mormor som stövlar in i sociala medier och börjar kommentera på varenda ett av sitt barnbarns Facebook-statusar, så till den milda grad att barnbarnen till slut fasar ut allt Facebook-användande ur sina sociala medie-vanor. Fast med Youtube. Jag har pinsamt dålig koll på Youtube (jag antar att alla människor under 30 förväntas åtminstone kunna navigera sig fram hjälpligt) och nu idag, när jag väl hittade att min nya teve hade en enkel Youtube-funktion så loggade jag in, sa »how do you do, fellow kids?« med kepsen bak-och-fram och knappade mig långsamt fram via sökfiltret till filmer om »ASAD model« och »Phillips curve«.

Jag vet inte vad jag ska göra för content av det faktumet. Kanske ska det här bli ett sånt ruttet Lajkat-meme-konto. Fast istället för en text där det står typ »BARA DEN SOM ÄR FÖDD PÅ 90-TALET KOMMER FÖRSTÅ DET HÄR«, med en bild på typ Carlton i Fresh Prince of Bel Air dansar, följt av »TAGGA EN KOMPIS« och tre gråtskrattsgubbar (det är den professionella mängden, som utbildade journalister använder), så måste Pirkt.se just nu bestå av »BARA DEN SOM LÄSER NATIONALEKONOMI A«—

—»KOMMER ATT FÖRSTÅ DEN HÄR KÄNSLAN« och då exklusivt (för de redan införstådda) referera till känslan av att få nio av tio rätt på en gammal dugga man suttit och tränat på.

Klassiskt ++-content, även om det har den exkluderande smalhet som den här portalen undermedvetet verkar sträva efter stundtals.

På onsdag är det dugga igen och imorgon tisdag ska jag skriva på ett kontrakt som gör att jag byter min dyra och stora hyresrätt mot en mindre och mycket billigare redan till helgen– om inte min motpart får rekordkalla tassar (och här bankar jag hårt i bordsskivan intill medan jag skriver).

Idag hade jag inspektion av lägenheten och på tal om content så var det som att befinna sig inuti ett populärt internet-skämt. Skämtet går ut på att någon bara hinner påbörja ordet »hej«, att man kommer till »h–« innan någon som gillar att prata om något särskilt – säg en vegan om att den är vegan, för att ta det allra tröttaste exemplet – börjar prata om just detta särskilda.

Säg så här:

Jag: »h–«

Johan Nikula i höstas (sagt i den ton som retoriskt motsvarar det enkla Garamond-typsnitt på PowerPointen): »VI BEHÖVER LÅNA FEM MILJONER KRONOR«

Så. Klargjort för samtliga.

I tamburen idag sträckte jag i princip fram handen och skulle bokstavera fram ett »h–« när inspektören utropade »DIMMER!«, pekade på lampknappen intill ytterdörren, och gastade »ÅTERSTÄLLES!«.

Då anade man förstås direkt onåd, men sedan gick det faktiskt helt okej. Även om han hittade en mikroskopisk spricka i ett handfat, varpå jag blev bittert varse om att det i princip är dyrare att råka orsaka en spricka i ett hyreshandfat än det är att åka på en spricka i skallbenet som oförsäkrad i USA.

(Nejdå, det var säkert helt rimligt prissatt, men vad gör man inte för att försöka öva upp formuleringskonsten.)

Han fann också en liten malör kring grönsakslådan i kylen, vilket medfört att jag varit tvungen att surfa in på de allra mest obskyra underkategorier på Boschs webbplats och därifrån beställt ett nytt plasthölje till en kyl av just mitt artikelnumerära snitt.

Det var nästan så att jag rensade cache-historiken efteråt för att försöka dölja faktumet att jag just åldrats tio år (kanske på de år som jag redan åldrats av att ha Youtube-surfat runt bland olika »Department of Economics«-konton).

Ni vet hur det är.

Gråtskrattsgubbe.

Gilla, dela och tagga en kompis som också vet hur det är att leta i Boschs online-katalog, underkategori kyl/frys.

Det kvarliggande åmandet

Fredagsvevens uteblivande i fredags berodde förstås inte på varken tidspress eller lättja, utan var i led med portalledningens fullskaliga bojkott av fenomentet Black Friday.

Fredagsveven™ är Pirkt.se:s klart mest kommersiellt gångbara produkt — folk springer in om fredagseftermiddagarna och sliter i de slappa spaningarna likt två medelklasspappor kan tänkas brottas om en rejält realiserad ljudanläggning i en MediaMarkt-julotta — och då limmar det bra att bara släcka ner hela verksamheten under detta mammons påhitt.

Dessutom var det ju så att den delen av den svenska bandbredden som är avsedd för riktigt svagt content var fylld under precis hela fredagen:

Så oavsett om jag hade hamrat på publiceringsknappen hade det knappast nått ut i etern, som var överbelastad med dygnslånga CDON-livesändningar där de (jag såg bara någon minut) satt och pratade om typ priserna på olika stavmixrar.

Jag vet inte riktigt vad Fredagsveven™ är tänkt att fylla för funktion. Mest är den nog till för att jag en gång i veckan ska känna att jag måste sätta mig ner och skriva någonting med, inte verkshöjd (motsatsen!!!), men ambitionen att kunna vara lite rolig. Jag skrev det härom veckan, att man vill bli älskad, i brist därpå omtyckt för att man är en genuint fin och snäll individ och i brist därpå vill man få sig ett uppskattande näsfnys från någon som gillade ens +++-spaning.

Och jag skulle bli väldigt glad om bara en enda människa utöver den allra närmsta släkt- och vänskapskretsen i framtiden – vi pratar eventuellt långt in i framtiden – kan komma att se fram emot den orubbliga institutionen Fredagsveven™ som en del i deras framåtroterande om fredagseftermiddagarna.

Lite som jag kan se fram emot ett nytt Lilla Drevet-avsnitt, även om de avsnitten inte längre kommer ut på de helgosande fredagarna (som de borde) utan nu dyker upp i kasslerångorna om torsdagarna.

Hur som helst: i fredags gick jag och såg Lilla Drevets nav, Ola Söderholm, köra stand-up på Intiman och det var så väldigt roligt. Jag hade någon form av spänningsvärk i de bakre delarna av käkpartiet och antagligen har också rynkorna som präglar mitt ansikte (formade av lika delar leenden som GIF-relaterade ångestförvridningar) förvärrats ytterligare, så att jag nu lär kunna bli den yngste människan någonsin som fått låna ut sitt ansikte till en »före«-bild i en Nivea Anti-Age Q10-reklamfilm.

Det var så genomarbetade spaningar!!! Så väl utfört!!! Så fint att man kan äga en scen utan att för en enda sekund se ut att äga scenen!!!

Det sliter på att dricka öl. Att göra det en kväll är nog illa för en 27-åring, har jag märkt — och att göra det två helgkvällar i rad (jag var och såg Makthaverskan på Debaser, vilket var precis lika +++-trevligt som det låter) sliter på varenda liten beståndsdel i kroppen.

Jag har inte varit konkret ömklig (nej, jag spikade faktiskt igen i målet när Gruesome 442some tog en viktig seger i Sundbybergs-korpen*), men nog har jag tagit både en och två och tolv pauser i soffan när jag egentligen tänkt göra… något effektivt och hushållsnyttigt.

*= Varför är jag Expressen-krönikören Mats Olsson.

Och jag vet inte med er, kanske påverkas ni starkt av det där klippet på Youtube där några forskare i Boston fått en robot att hoppa högt och synkroniserat, upp på lådor och ner igen, och avsluta allt med en perfekt bakåtvolt. Jag tänker ändå att det är givet att robotarna kommer att kunna lyfta tyngre, hoppa högre, göra rena sysslor mer effektivt än oss människor.

Däremot när en robot ser ut att ha blivit lika bra som mig på att ligga kvar

—och åma sig när något gått en emot (typ att en forskare skickat en i backen med en lång påk i wellpapp), då blir jag orolig.

Var det på något område jag trodde att jag hade ett ointagligt stort försprång jämte robotarna så var det det kvarliggande åmandet.

Hur känns det?

Förra måndagen – då Sverige gick till VM-slutspel genom att slå ut Italien och då Andreas Granqvist, via bara nittio minuters fotboll, spurtade sig förbi Emil Forsberg (i ledningen) och Zlatan Ibrahimovic (dödens) på upploppet ifrån ett läge som bäst kan beskrivas som sjunde utvändigt – så inledde jag kvällen genom att gå på ett evenemang.

Jag är ju en evenemangstorsk av stora mått. Lennart Swahn hade med löfte om att ta mig till ett »evenemang där det bjuds på snittar« kunnat lura med mig i ett flygplan, satt mig intill en partikelfysiker med tysk skojbrytning som fått mig att tro att han där och då skulle få planet att göra ett tvåårigt tidshopp framåt i tiden och när jag väl landat – i vad som hade verkat vara två år in i framtiden – så hade min enda Anders Limparska gapa-med-öppen-mun-besvikelse kommit när Swahn till slut trädde fram och förklarade att det inte fanns något evenemang med snittar.

(Anders Limpars egen gapa-med-öppen-mun-förvåning kommer väl, om jag minns rätt, från tillfället då han får höra att Norge vunnit fotbolls-VM medan han blixtsimulerat bort tiden. Detta efter att han i godan ro smält faktumet att han just förlorat två år av sitt liv på grund av att han hamnat intill en tysk tidsresenär på stolsnummer 4C.)

Jag blev medbjuden till förra måndagens evenemang av min goda vän Kristin Westesson, den uppburna SvD Junior-journalist som härom veckan var nominerad till det prestigefyllda priset »Årets journalist« på tidsskriftsgalan; ett pris hon tyvärr* inte vann utan förlorade till Café-skribenten Emil Persson.

*= Tyvärr, ja. För även om blotta nomineringen till priset – »ÅRETS JOURNALIST«!!! – är skäl nog att hävda att Kristin är en av de de mest framgångsrika journalisterna som Mittuniversitetets program spottat ur sig på sistone så hade det nog smakat smörslungad steksparv för den medelpadska journalistutbildningen att få ett konkret pris att peka på i framgångssyfte, så att de ansvariga slipper att fortsätta hänvisa till Erik Häggströms granskning av japanska vevkatter (Häggström, 2016, »Den japanska vevkatten ger stekarpumpen en ny dimension«) som det främsta exemplet på de banbrytande journalister som formas på lärosätet.

 

Evenemanget i fråga var Svenska Dagbladets kväll »Bokens dag« på Oscarsteatern. Där satt Jens Lapidus på scen och orerade med van pressrelease-näbb om sin senaste kriminalroman (som jag inte tror heter Snabba Cash 7 men som – och nu höftar jag lite – kanske skulle kunna heta det?), där satt Isabelle Ståhl och försökte förklara Tinder-appen för en publik som endera var för gammal (nästan alla) eller för naivt romcom-skadat »jag ska träffa någon organiskt!!!«-analog (jag) och där klev Dick Harrisson upp och höll låda om Tage Erlander med en sådan entusiasm att han liksom frustade fram förstastavelsen i varje mening så att saliven måste ha blötlagt hela orkesterdiket.

Och där var Sara Danius. Svenska Akademiens ständiga sekreterare, vars mest kända ansvarsområde är att inför ett samlat pressuppbåd tillkännage vem som nypt årets Nobelpris i litteratur, var passande nog där för att dela ut två priser – och det var nog den absolut sämsta prisutdelningsinsats jag någonsin sett.

Jag hade sett Sara Danius i några sammanhang ganska nyligen – bland annat i ett Babel-avsnitt som gick på tomgång på teven någon söndag – och uppfattade henne som relativt lättsam och småcharmig, med Akademien-mått mätt.

Men den här måndagen var det som att den personen – som jag sett sitta avspänd i tevesoffan – iklätt sig en synnerligen torr Akademien-mask; en sån där lermask som stramar åt och torkar ut hela skinnpartiet så till den milda grad att man var lite rädd att hela näbbområdet skulle spricka sönder och stora hudflagor skulle kunna lossna och falla som fnöske ner mot scengolvet.

Jag kan – med mina lynniga hudvårdsrutiner – utstråla den nivån av torrhet rent fysiskt, med hjälp av en undermåligt smord mule, men Sara Danius, vars hudvårdsrutin säkerligen är både luxuös och klanderfri, lyckades på något sätt utstråla den med sin blotta närvaro.

Denna stela och torra Akademien-personlighet (kan den utstrålade torrheten ha varit ett aktivt val, för markera ett finkulturellt avstånd mellan den folklige Jens Lapidus som nyss suttit på scenen?) skulle nu interagera med två hypernervösa barn, som båda skulle prisas för varsina noveller. Knappt någon i publiken – förutom Kristin, i egenskap av SvD Junior-arbetare – visste vem som vunnit priset, vilket nu skulle förkunnas med pompa och ståt av detta prisutdelarproffs.

Men istället för att kungöra vinnarna med ett klassiskt »och vinnarna är«-mallat prisutdelande så kliver Danius fram till scenkanten, frågar något i stil med »visst sitter vinnarna någonstans i publiken?« och spejar ut i mörkret med en kupad hand över pannan. Det dröjer några sekunder tills man ser två blyga tjejnävar resa sig nära scenkanten.

Dessa tjejer – som nu blivit mjugg-outade som vinnare för en redan förvirrad publik – får sedan sitta kvar i uppemot tio minuter, när Sara Danius bjuder på en lång personlig historia från sin uppväxt som (om vi ska vara ärliga, och det är Pirkt.se alltid i portalens återkommande betygsättningar på prisutdelningar) aldrig nådde högre än till ++.

Efter att historien ebbat ut ger Sara Danius tecken till de två fortsatt namnlösa flickorna att komma upp på scenen. Inte heller här får publiken chansen att applådera, då inga namn annonseras, inga vinster klargörs, utan två unga tjejer bara lommar upp på scenen under total tystnad.

Jag kan knappt tänka mig något mer nervöst än att som tonåring kliva upp framför en nästan fullsatt teater och ta emot ett pris – men då kan man ändå (i alla de scenarion man föreställer sig) tänka på att man kommer bäras fram, upp på scenen, av ett applådlljud som skänker viss framåtrotation. De här prisvinnarna fick – namnlösa och ännu prislösa – lomma upp under så kompakt tystnad att varje steg i scenparketten ekade i lokalen.

Väl på scenen så dröjer det några närmast olidliga minuter av den sortens fnösketorka man kan tänka sig uppstår när en Akademien-sekreterare som gått in för att utstråla Akademien-sekreterare ställer frågor till två ungdomar som tvingats upp på scen utan vare sig pris eller applåder.

Till sist – säkert femton minuter efter den märkligt uppmanade handuppräckningen i publiken – så läser Danius upp de båda namnen och en förlösande applåd kan till slut liksom välla fram genom teatern, som en flodvåg som till slut spräcker den dammlucka som Danius byggt upp med sitt rekordmärkliga upplägg.

Redan här har jag hunnit tycka synd om de stackars barnen (som fångats i all denna förlamande stelhet) så till den milda grad att jag börjat bli arg på Sara Danius. Man utsätter inte någon för denna typ av bisarra tystnad på en scen – särskilt inte redan nervösa ungdomar. Det kändes som att vi var minuter ifrån att BRIS utsända hade rusat upp på scen, gjort shut-it-down-tecknet mot halsen och med ens släckt ner hela galan.

precis när ilskan mot Sara Danius usla och närmast barnvanvårdande prisutdelande börjar ge med sig så ska Danius berömma en av de unga vinnande tjejerna – som enligt Kristin skrivit en uppåt väggarna fin novell för att vara så ung – och i berömmet så betonar hon att hon »läste den i taxin på vägen hit«.

Och därpå kommer den fullskaliga kokningen då Danius ska ställa några vinnarfrågor och gör som alla människor som vill personifiera finkultur gör så fort de får chansen: ironiserar över att »jag börjar med att ställa en klassisk sportfråga nu«, skrattar till lite åt sig själv, och frågar förstås »hur känns det?«.

Spridda skratt i lokalen. En Akademien-uppburen ställer samma fråga som André Pops brukar göra! Hon sänker sig – på skämt förstås, men ändå – ner till oss och vår nivå! Hon kastar sig ner i vår gemensamma gyttja och bökar runt med en dum, ja, urbota dum!, »hur känns det?«-fråga!

Men »hur känns det?«-frågan ställs förstås även till den andra vinnaren på scenen – eftersom det är den givna förstafrågan – och strax därpå ställer Sara Danius, som nyss varit tvungen att ta avstånd från sin tidigare frågas SVT Sport-enkelhet, den nya men samtidigt redan ställda frågan »hur känns det att vinna det här priset?« till en av tjejerna.

 

Och jag är väl medveten om att den ilskna spaningen kring att finkulturellt uppburna människor slappt klankar ner på »sportfrågor« är så pass gammal att själva spaningen nästan blivit slappare än det slappa i att som finkulturellt uppburen faktiskt klanka ner på »sportfrågor«.

(Passus: det här, från »Kultur i väst«:s hemsida, var fan rekord–

–när det gäller att förtydliga att »den här frågan är inte min fråga, jag ställer den ironiskt!!!«. Skribenten har glömt bort att glömt väva in sportfråge-ironin i själva frågan och smattrar i panik ner en ful och ursäktande parantes i efterhand.)

Men med det sagt: nog fan ligger det en hel del i den nedklankande tonen mot enkelt folk som inte talar med de lärda på latin utan ställer raka »hur känns det?«-frågor till tröttkörda längdskideåkare som har fastfruset snor över hela den nedre ansiktshalvan. Nog kan man irritera sig över tonen från någon som i princip fötts in i kulturadeln och som ser ner på de som inte gjort det; någon som sett på Sportnytt istället för att bli introducerad för Prousts verk om vardagskvällarna i ungdomen.

Och ja: att Sara Danius där och då, efter den sämsta prisutdelningsceremoni jag någonsin beskådat (en insats som fick en att undra 1] varför hon ville förvägra barn applåder och 2] om en utomjording som aldrig hört talas om begreppet »prisceremoni« styrde henne), ändå unnade sig att skicka en syrlig passning nedåt gjorde mig spritt språngande kokandes. På henne och på Svenska Akademien som fenomen.

Men det här hade inte blivit en Pirkt.se-text (det är mycket som ska skrivas och ibland är en riktigt rutten prisutdelning bara en riktigt rutten prisutdelning) om inte Matilda Gustavssons lysande avslöjande om Kulturprofilen kommit ut.

Det var verkligen helt vidrig läsning.

Nej: jag unnar inte just Sara Danius att behöva kliva ut och svara för varför Svenska Akademien är och alltid verkar ha varit en supersexistisk sammanslutning som i decennium skyddar och stöttar misstänkta sexbrottslingar som öppet greppar kvinnor i underlivet på kulturelitens fester. Även om hennes kommentarer till DN var…  märkliga så är hon ju inte ensamt ansvarig för att denne Kulturprofil låtit hållas, trots ett beteende som varenda ledamot med största sannolikhet varit väl medveten om (och som en viss ledamot hyllat som, typ, »en förebild för riktiga män«).

Men för en som nyligen stört sig på hur någon i realtid och framför publik satt sig på en hög Svenska Akademien-stol så känns det lämpligt att det rullas upp att #MeToo-upproret inte bara riktas mot folkliga TV-snickare och folkkära festligt-fredags-program-på-SVT-goa gubbar utan även mot den kulturella elitens allra, allra finaste salonger.

Att den här patriarkala överordningen börjar tidigt – redan i grundskolan – och sedan hänger med i vilka sammanhang du än hamnar i i vuxendomen. Alldeles oavsett om du betonar att du ställer »hur känns det frågor?« ironiskt eller om du ställer det som en helt vanlig fråga.

När jämtländska fotbollsspelare såg ut som jämtländska fotbollsspelare

Man kan ju ännu inte resa i tiden, men igår måste jag ha varit så nära en tidsresa man bara kommer, åtminstone en blanklördag i november.

Det var som att jag ställt mig i en tidsmaskin och gastat ut »dator: ta mig tillbaka till en tid då Östersunds FK balanserade sin division 1-status på en tunt hårvegeterad klyktattarpanna och då jämtländska fotbollsspelare såg ut som jämtländska fotbollsspelare!«, för poff – mitt på Årsta torg stod plötsligt tvillingbröderna Fryklund.

(Foto: ÖP/LT, Amelia Mauritzon)

Hade bara Christoffer, till höger (oförklarligt nog med en gul massa som liknar tuggummi fäst i jätteskägget), haft en mindre hemnicksbenägen mittbackspartner under hösten 2010 så hade Östersunds FK kanske fortfarande spelat i division 1 idag.

Makes you think, va.

Då hade kanske den spelande tränaren Lee Makel stått staty utanför Jämtkraft Arena, för att han lyckats med vad som i detta parallella universums jämtar hade kategoriserat som en bragd: att hålla den lilla resurssvaga klubben kvar i den svenska tredjedivisionen, år ut och år in.

Kanske hade Lee Makel-statyn – på grund av de bristande resurserna i detta Europa League-miljoner-befriade scenario – varit ganska lik den här (som jag snubblade över i en fin liten SVT-miniserie om den svenska idrottsrörelsen)—

—som någon liten klubb långt ner i seriesystemet låtit resa över sin historiske målkung.

Jag vet inte hur denne målkung ser ut och jag har heller aldrig gett mig på att snickra ihop ens en liten träfigurin – men jag vill ändå flagga för att han antagligen inte är på pricken lik detta grovhuggna och vitmålade tränylle:

I samma lilla miniserie fann jag också den älskvärde lille farbrorn till andratränare i Parkalompolo IK i Tornedalen; han som fått SvFF-dispens att lämna »den tekniska zonen« för att kunna jogga jämsmed linjedomaren under matcherna.

Jag har väldigt lite gemensamt med denne 81-årige eldsjäl – förutom att han och jag reagerar exakt likadant vid en knapp ledning för våra respektive favoritlag:

Det där är jag, minus den karga dialekten, när David Batanero väljer att rulla kort på mittplan vid 1–0-ledning i 92:a.

Tillbaka till gårdagskvällen. Smädelserna om hemåtnicken för sju år sedan haglade förstås, redan vid min ankomst. Det var som att se starten på ett galopplopp, hur portarna liksom slås upp—

—och krakarna till slut får forsa framåt i full kareta, fast i det här fallet var det – istället för ett antal frustande hästar – en trio jämtländska hobby-stand-up-komiker som fått stå där och vänta bakom grinden i sju långa år.

Allt smädande vägdes dock upp av att jag i samma veva fick mig lite välbehövlig respons från min jämtländska publik, för vilken jag med jämna mellanrum skriver ledarkrönikor i Länstidningen Östersund. De två bröderna och den tredje jämten, som också han är karvad ur samma Offerdalska klippblock, berättade alla att de hade sett min bylinebild flimra förbi på ledarsidan – men att dessa sidor tillhörde de man i ett svep bläddrade sig förbi när man slog upp sportdelen för att sedan fortsätta vidare till namnsdagskrysset.

För att locka till läsning, förklarade trion, så behövdes en stark och lokalt orienterad rubrik som var förankrad i deras livsvärld. Och jag tror att jag fann just ett sånt ämne under kvällen, efter att jag frågat hur det gick för Sveriges största O’Learys; det tre våningar höga och flera dansgolv stora etablissemang som fick en gästande Sundsvalls-bo att gapa storögt.

Livlig debatt följde, allt från lösa rykten till rena konspirationsteorier kastades runt bordet om varför det blivit som det blivit: att det nattklubbskomplex som till ytan måste ha varit hela mellersta Norrlands allra största plötsligt fallit ihop pladask. Den jättelika O’Learys-nattklubben hade nämligen klappat igen.

De två bröderna Fryklund och den tredje jämten hänvisade talade om »gamla O’Learys« med en oerhörd värme i stämman; som när man minns tillbaka till en gammal kär och älskvärd vän som gått ur tiden.

Ska jag slå an en enda lokal sträng i mina LT-krönikor – jag har ju försökt undvika det, då det känns en aning för krystat – så ska det vara »gamla O’Learys«-strängen, där man unnar sig att bli nostalgiskt över någonting som gått förlorat.

 

Men säg den trevliga tidsresa som inte har sina avigsidor. Imorse väcktes jag vid 09.30 med ett kännbart slitage i kroppen – säkerligen framkallat av det snabba tidshoppet, kanske också av de lika skyndsamt svepta ölen – av att den slutgiltiga bodelningen skulle äga rum. Den bodelning som i vissa särskilt smädelsestinna chattgrupper fått benämningen »världens mest utdragna process« avslutades nu då flyttlådor och möbler bars in i hyrd lastbil och skjutsades iväg, en gång för alla.

Om det var en ångestladdad söndag, då jag plötsligt var kvarlämnad – bakis och dan – i en för stor lägenhet med blott ett halvt möblemang???

Nej, all ångest som kanske borde sköljt över mig gottgjordes med råge av tanken på hur ångestladdad denna novembersöndag hade kunnat vara.

Jag (och ni, vågar jag skriva, då jag tror att det här långa och yviga inlägget enbart lyckats hålla kvar GIF-supportrar till slutet) var ju en enda Fredrik Fendrich-strumprullare i den sista omgången ifrån att tvingas se GIF Sundsvall göra upp med Trelleborg om en plats i allsvenskan 2018 på just denna söndagseftermiddag.

Nu fick man istället gona ner sig i soffan och ha den allsvenska kvalmatchen påslagen på teven, lite som att ha en digital brasa brassandes i bakgrunden.

Man kunde sitta och stoja och stimma med sina vänner om hur den fullskaliga grånaden i faktumet att Magnus Andersson, 42, och Kristian Haynes, 54, kommer agera spelande tränare i allsvenskan nästa år kommer att få Uefa att dra tillbaka de koefficientpoäng som Malmö FF:s Champions League-framgångar genererade häromåret. Man kunde luta sig tillbaka och njuta av den habila +++-meme-konsten hos en god vän som identifierat att TFF-tränaren Patrick Winqvists utseende utstrålar att han säljer begagnade bilar vid sidan om fotbollen:

Klart är att allsvenskan saknat en tränare som ser ut som att hen skulle kunna nasa på någon en obesiktigad Huyndai sedan Roar Hansen lämnade serien.

Nu när den allsvenska säsongen är helt färdigspelad borde det förstås också skickas ut ett  summerande men kanske framför allt framåtblickande GIF-inlägg i etern, men det får vänta. Tills vidare kanske läget kan summeras i en enda meme?

Fredagsveven: Rekordmörkt inslag från »Landet Runt«

Jag har ju vid tillfällen refererat till Fredagsveven™ som ett mörkare »Landet Runt« i textform, dit folk hemskt gärna får skicka in de spaningar som är för yviga och kontroversiella för det gemytliga SVT-programmet.

Och nog har folk tagit mig på orden. När jag klev in i en av mina mer pålitliga chattgrupper för att be om ämnen inför fredagseftermiddagens vev så bifogade min gode vän Sinan Akdag helt sonika den här bilden:

»Här«, sa han och pekade på den mörkaste samling skärmdumpspixlar man sett på ett bra tag, »gör content av det här.«

I rubriken finner vi alltså ett och ett halvt dödsfall (jag vet inte den exakta växelkursen mellan ond bråd död och huvudskjutningar), en man som via en säkerligen Macchiarini-oprövad operation har lyckats se ut som en mullvad som klätt ut sig till människa och till råga på allt har vi den stackars änkedamen Lily som – när hennes egen man kolat – får nöja sig med att klappa hans gamla upptinade mule fastsatt på en annan kropp.

Det är för mörkt.

Det är en för avgrundsdjup avsats mellan detta och den glade »Landet Runt«-skojaren och hans pensionärscontent.

Det här montaget är så skevt att det knappt låter sig göras. Ni ser: Paint har så svårt att bearbeta nivån av icke-samklang att den inklippta bilden börjar krulla sig vågigt i tv-kanterna.

Man blir äldre.

Man blir ju det. Jag har fyllt 27 nu. Jag har blivit äldre.

Men världen runt en ung man åldras inte; den unge mannens livsvärld verkar inte åldras i samtakt med ens sakta förruttnande kropp.

I måndags såg jag hur Sverige tog sig till VM genom att slå ut Italien.

(Fredagsveven™ var initialt tänkt att handla om efterspelet, en liten detalj i firandet som på något sätt passerade obemärkt genom det mediala Sveriges smädande öga. Jag hade tänkt ta hand om det, men trots rigida eftersökningar (jag tycker att jag kollat igenom allt!) så har jag inte lyckats hitta de rörliga Kanal5-bilderna från när Andreas Granqvist inleder sin gråt. Om någon sitter på detta material eller vet var det går att hitta så får ni hemskt gärna skicka över dem så utlovas starkt content.)

Jag såg denna bragd tillsammans med min vän Erik Häggström och en tjejkompis som jag börjat umgås med allt mer frekvent på sistone, som jag har väldigt roligt med och som – likt min egen, nya och framåtroterande person!!! – inte är lika fastlåst i de parförhållandemässiga bojorna som flera av mina andra vänner.

Så i måndags tittade vi på fotboll tillsammans. Under matchen förklarade jag detta för mina vänner i en av mina mer smädelsestinna chattgrupper, där ribban för det acceptabla hela tiden sänks till lägre och lägre nivåer; en grupp som sedan tidigare skickat iväg kaskader av insinuanta »jaha, ›vänner‹, ja!!!«-meddelanden så fort min nya vänskap kommit på tal.

När jag förklarat var och med vilka jag ser matchen så är jag tvungen att gå på toaletten. Väl på toaletten inser jag att jag har glömt att ta med mig mobilen; att den ligger kvar på soffan, säkerligen alldeles intill mina nya kvinnliga vän.

Jag stannar till, mitt i uppfällningen av toalettlocket. Tänker på alla insinuanta och gymnasiala kommentarer som haglat i chattgruppen under de senaste veckorna. Tänk om mobilen blinkar till med en notifikation från chattgruppen, tänker jag. Tänk om den ligger med skärmsidan uppåt. Tänk om de skriver något insinuant om »vänner« med dubbla eller trippla citationstecken, så att det syns över hela soffgruppen.

Jag tänker dessa tankar, funderar på om jag ska avbryta toalettbesöket för att för säkerhets skull hämta telefonen och omöjliggöra en notifikationsblinkning där det avslöjas att mina vänner har progressivitet som Fred Flinta vad gäller platoniskt umgänge över könsgränserna.

Men så tänker jag igen: »nej, jag är tjugosju år gammal nu«. Tänkte: »mina vänner är ännu äldre, än mer vuxna«. Den tiden är förbi. Det stadiet är passerat. Om det blinkar till kommer de säkert att ha fokuserat på annat; kanske skriva något om vilken match Andreas Granqvist gör eller hur trött Anders Svensson är som expertkommentator.

Så jag vänder inte om, låter mobilen ligga kvar på sofflocket, låter toalettrutinen ha sin gilla gång.

När jag återvänder till soffan ligger mobilen där, med den lysande skärmen vänd uppåt, fullt synlig. Min kvinnliga vän ligger alldeles intill den, inom klart blickavstånd jämte den gamla iPhonen.

Jag tittar på den. Skärmen lyser. Högst upp blinkar den senaste händelsen från chattgruppen, skickad från en ung man som inte fått svar på sina första smädelser och som därför argsint skyfflat in denna kommentar överst bland notifikationerna:

»Hallå pökar ni???«

Jag slog på Diabetesgalan på TV3 i veckan, mest för att det var genuint intressant att se vad slutprodukten blir när upprinnelsen är en fullskalig Peter Jihde-kokning över att en Coop-mellanchef placerat ett par Daim-kakor med apelsinsmak bland frukterna:

Det var en av de absolut hafsigaste produkter jag skådat på kabelbunden television. De lyckades verkligen förpacka känslan av att detta var någonting som slängts ihop i de kokande ångorna som uppstår när en diabetiker ser att någon placerat småsnask i en fruktdisk.

Det såg ut att vara gjort på 90-talet och precis när jag tänkte tanken att »nu kan det inte kännas mer nittiotal än så här« så svepte kameran till vänster och förkunnade att där satt Artur Ringart i ett par löst sittande Artur Ringart-chinos.

Inslagen höll ungefär den nivå man kan förvänta sig av informativa teveinslag om farorna diabetes; det var lite som att titta på sex- och samlevnadsklipp som Skolverket slängt ihop med hjälp av in-house-skådisar.

Vid en scen som skulle vara mörk och skrämmande – där en ung kille som hette Allrik föll ihop i taffligt spelad sockerdimma – så skrattade jag rakt ut. Inte för att jag är en ond och kall människa (vill jag tro), men det var helt omöjligt att ta scenen på allvar på grund av regin och dessutom var det svårt för en människa som noterat lågbudgetproduktionens Artur Ringart-inramning att inte föreställa sig att den enda anledningen till att alla skrek »ALLRIK!!! ALLRIK!!! ALLRIK!!!« åt den lille utslagne pojken var att TV3 inte haft råd att köpa loss rättigheterna till det mer etablerade svenska namnet Ulrik.

På samma tema så är det en gammal Fredagsveven™-spaning att Peter Jihdes bok om diabetes säkerligen är jättebra och viktig för många diabetiker ute i landet – men att själva layouten på framsidan inte är optimalt utformad för en författare som säger sig vilja avdramatisera sjukdomen diabetes och den medföljande spruttagningen:

 

Till sist vill jag åter igen förklara att Pirkt.se i allmänhet och Fredagsveven i synnerhet står utanför marknadsekonomins snäva ramverk, men trots det så kan redaktionsledningen inte undgå att lyssna på massorna som vecka ut och vecka in mässar efter mer content om den mytiske contentnestorn »Putto«, vars framtida portal »Puttoportalen.se« – som snabbt skulle förvandla Pirkt.se till en digital kyrkogård – ännu inte är i bruk.

Än så länge har vi inte satt ett ansikte på denne underground-ikon, denne flyktige Bansky-figur, men tack vare den senaste 3D-ansiktsgeneratorn på Football Manager 2018 så kan Pirkt.se för första gången publicera en rörlig helkroppsbild på »Putto«.

Vi startade ett nytt onlinespel tillsammans på det nya spelet – jag,»Putto« och den skicklige fotbollsanalytikern men naive FM-taktikern Per Bohman – men bara några tryck in i det nya spelet så havererade hela spelet.

Felrapporter dök upp, matchmotorer stannade, spelet avslutades mitt under viktiga sekvenser.

Varför? Det kan ha att göra med att spelet är nytt och utan uppdateringar – men troligare är att all min datakraft gått åt till att låta denne »Putto« lägga ner oerhörd möda, tid och ram-minneskapacitet åt att göra sin FM-gubbe helt identisk med sitt mänskliga jag.

Då pratar vi inte bara utseendemässigt utan jag var på hans flickväns 30-årsfest härom helgen och kan med säkerhet säga att han låtit avgjuta sin egen 3D-dans med hjälp av bilder från det dansgolvet.

Det är inte konstigt att det inte fanns datakapacitetsmässig kräm över till att spela själva spelet.

Get you a girl that can do both

I inledningen av april månad beställde jag en gyrostallrik att ta med från en pizzeria i Huvudsta.

Det var en defensiv gyrosbeställning, gjord av en uppriven ung man vars privatliv var på väg att rämna; en man som försökte söka kolhydratsmässig tröst bland strimlad kyckling och vitlökssås och som ville bygga en bivack av hämtlådefrigolit mellan sig och den hotande omvärlden.

Igår onsdag, i mitten av november månad, köpte jag för första gången sedan dess en gyrostallrik igen — och det var även för den gyrostaktiske lekmannen uppenbart att det var en offensiv gyrosbeställning. En nyckfull beställning baserad på lust och hunger, i det närmaste gjord i farten, i ett steg försett med en schwung av framåtrotation.

Jag hade två lokal-öl i kroppen (kanske ska man alltid lämna alla sällskap efter två öl, för att unna sig en av de allra bästa egentiderna?) och jag hade dessförinnan, innan den tjugoniokroniga Retro-ölen letat sig ut i fingerspetsarna, klarat den första duggan i makroekonomin.

Och innan dess hade jag — och håll i er nu för här kommer ett oväntat ämne som inte brukar vara särskilt förenligt med upplevd framåtrotation — genomfört en bodelning.

Men den gick så bra. Det var så lugnt, så städat, så vuxet.

(Hade det inte funnits så strikta moraliska regler för meme-skapare och content-kreatörer vad gäller känsliga ämnesval och privat integritet så hade det funnits ett rätt starkt »get you a girl that can do both«-skämt att applicera här, syftandes till att tjejen både ska kunna vara en mycket bra flickvän och sedermera en bra bodelare.)

Det jag hade fasat för skulle upplevas som deppigt upplevdes bara som en del i en framåtroterande process — ut med det gamla!, in med det nya!, i en ny lägenhet (så småningom).

Kan man göra så? Ta tillbaka bodelningen från det deppiga???

Det är säkert tveksamt, men två öl in, med schwung i steget, avklarad dugga i ryggen och med en plastpåse full av offensivt laddad gyros glatt svängande i högernäven så kände jag att jag där och då hade gjort det.

(Biljetter till min och Jesper Carons Globen-föreställning om att bodelningsekonomi kan vara roligt och ge framåtrotation finns att köpa på Ticnet.)

 

Avklarad dugga, ja: jag kan knappt med ord beskriva hur mycket detta lilla miniprov legat och pockat på all min tankekraft den senaste veckan.

Jag kan knappt beskriva det med ord eftersom jag knappt har ord kvar i vokabuläret, för allt har blivit till grafer och kurvor.

Och blånad. Överallt denna blånad.

Att läsa makroekonomi är lite som att förbereda sig för ett gig med Blue Man Group. Det är som att bli hållen upp-och-ned i anklarna och sedan doppas  huvudstupa ner i en blå färgburk till dess att blånaden hos en smurf infinner sig.

Fredagsveven: Den öppna marknaden

Polotröjan är uppdragen till hakspetsen, så till den milda grad att folk i universitetsbibliotekets tysta avdelning vill ställa sig upp och ropa »MAESTRO!« åt mig, och jag har precis tagit helg genom att klara en gammal makroekonomisk dugga.

Det är dags att slå sig ner, ta fram sin allra mest slitna penslar – med strån som sticker åt alla håll och kanter – för att försöka måla upp Fredagsveven™ på en hålig gammal vaxduk.

Om veckans upplaga inleds med viss kapitalistkritik så går det nog att härleda till faktumet att vi gymnasielärare är relativt trötta på makroekonomiska teorier. Känslan är att klassen just nu – allt annat lika – nog helst hade sett att Sverige klappade igen gränserna, slöt sig som en gammal sovjetisk mussla och lagstiftade mot frihandelslobbyism – bara för att vi skulle få slippa räkna ut de ekvationer som kompliceras av den öppna, internationella marknaden.

En av mina klasskamrater har gått så pass långt i sin vämjelse för det ekonomiska systemet att han revolterar mot hela ramverken. På förmiddagens rast följde jag med honom ut ur föreläsningssalen, ut ur hela byggnaden och in i en liten skogsdunge, där han lutade sig över en lövbädd och började rafsa med nävarna.

Längst in under lövbädden, efter ett par sekunders ivrigt rafsande, så ryckte han åt sig en gammal matlåda – som han lämnat i den frostbelupna skogen över natten, istället för att ta hem den till sin kyl.

Han har – i ren protest mot de makroekonomiska teorierna, får vi anta – lämnat den kapitalistiskt kyl- och frystillverkande marknaden för att återgå till ett privat jägar-samlar-leverne.

Med denna vetskap i bakhuvudet är det dags att ta sig an veckans ämnen.

Fick de honom?

En ny läcka har lett till ett nytt avslöjande om hur världens allra rikaste gömmer undan sina tillgångar; ett avslöjande framarbetad av en internationell grävgrupp som kanske samlar världens bästa journalister, men som garanterat samlar världens mest journalistiska journalister (människor som ser sig själva som journalist först och som en samling av sammanvävda celler sedan).

Och sedan Paradisläckan briserade i söndags har många frågor ställts: om hur det kan vara tillåtet att undvika skatt i landet man verkar i, om vad Leif Östlind får för sina skattepengar och – på högerkanten – ifall Ruffel & Skattebåg AB verkligen är ett bra brevlådeföretagsnamn eller om man egentligen borde döpa sina off-shore-bolag till något mer löst och odefinierbart, som Mossack Fonseca.

Men den viktigaste frågan i detta »avslöjande«* har uteblivit.

*= »Avslöjande« inom citationstecken, ja: ingen kommer att dömas och ingen av storfifflarna verkar ens rädda den här gången, till skillnad från vid Panama-avslöjandet för ett år sedan, då vi åtminstone bjöds på några starka scener, så som denna—

—då skattejuristen Staffan Andersson körde det gamla paraplytricket vid jobbig fråga från utsänd SVT-reporter.

Frågan om de fick honom den här gången har uteblivit.

Fick de honom, liksom? Varför ens göra granskningar om det globala kapitalet om ens granskning inte kan besvara den enkla frågan?

Riktigt trogna Pirkt.se-läsare vet förstås vem jag syftar på. Jag syftar på själva sinnebilden av överdåd och syndig rikedom; scenen som i några rörliga bilder säger mer om världen än alla Piketty-böcker tillsammans.

Bilderna på Flygplansgynnaren när han stiger ur sin privatjet:

Alla granskningar kring världens rikaste borde ha ett och samma gemensamma mål: att göra Flygplansgynnarens jazzande knäleder lite mindre mjuka i dennes helt bekymmerslösa svassande genom livet.

Så: fick de honom?

Nej, jag tror inte att Paradisläckan kom åt honom alls. Jag tror inte att hans rekord-soliga persona naggades i kanten. Och om man lyssnade på finansminister Magdalena Andersson i Aktuellt härom kvällen kan man tvärtom tänka sig att Flygplansgynnaren fick lite extra stuns i det flytande jazzsteget, då han kan ha snappat upp att Sveriges ansikte utåt i skattejakten uttryckte en oerhörd tveksamhet kring ifall det verkligen var rätt och riktigt att försöka göra det olagligt att smussla undan miljardbelopp på små spelbolagsöar.

Så nej, mätt i upphaltande effekt på Flygplansgynnarens jazzsteg (där målet för en riktigt effektiv skattepolitik på ett globalt plan måste vara att han är så broskbiten att han med nöd och näppe krånglar sig ur planet) så gjorde Paradisläckan inte alls sitt jobb.

Apropå Paradisläckan så var många överraskade över att den kanadensiska premiärministern Justin Trudeaus kampanjchef visade sig ha gömt undan pengar i ett skatteparadis.

Och visst: Trudeau gick tydligen på val med löften om hårdare tag mot just skatteflykt och fiffel – men har ni sett kampanjchefen???

Med en så pass solig utstrålning borde de journalistiska grundprinciperna gett vid handen att uppgifter om dennes aggressiva skatteplanering inte borde publiceras, eftersom motsatsen (att han inte skulle ha skatteplanerat aggressivt som en vanvårdad kamphund) hade varit en mycket större nyhet.

När Stephen Bronfman – som kampanjchefen heter – går och unnar sig en dyr Spray Tan på lokal så får han, väl i duschen, stå och fingra på fyra reglage med olika styrka i den medföljande soligheten: »1«, »2«, »3« och »Multipla konton på Bermuda«. Han klickar alltid på den sistnämnda.

Härom veckan kom min samiskättade vän Erik Häggström med en minst sagt yvig Instagram-spaning om att konserten var »död«.

Konserter överlag beskrevs som ett enda stort tvång om att ge »oavbruten uppmärksamhet åt en trött 35-åring med för over size-skjorta« och att man var tvungen att jubla varje gång denne 35-åring »gastat ur sig verklighetsfrånvända luftspaningar om politik« samt att det sammanfattningsvis var »dags att syna den här bluffen«.

Det var i mitt tycke en av årets roligaste men också allra mest missvisande spaningar.

Hade jag haft ett större finansiellt spelrum så känns det som att jag hade kunnat fylla nästan varenda vecka med konserter i Stockholm den här hösten.

Detta – och faktumet att jag ännu inte hittat någon att gå med och att jag simultant flaggar sällskapssökande!!! – för mig osökt in på faktumet att jag köpt mig en biljett till King Krule den 8 december.

Archy Marshall är en liten, späd och rödhårig kille som ser ut som något en mormor skulle drömma om att få nypa i kinden – men han har en röst som låter som en hel industripark.

Och jag tänkte på det i veckan, när jag kastade iväg ännu en slapp spaning ut i Instagrams story-eter, att det är nog på den spelningen – med den lille rödtotten som hänger med alla coola rappare – som den här konversationen kommer att kunna utspela sig (efter att jag efter någon halvtimmes ensamt trevande lyckats famla mig fram till någon att prata med):

Kvinna [som haft en tveksam rynka i pannan sedan jag kom fram, men som precis börjat mjukna efter min senaste kommentar]: »Så du vill också leva ett ›Rap Life‹??? Coolt!«

Jag [skrikandes över den tung basen med en kupad näve för ena örat, som för att försöka skapa en osynlig näverlur mot den talande]: »Va?«

Kvinna [kontrandes med en liten näverlur riktad mot mitt ytteröra]: »Du sa nåt om Rap Life!«

Jag [nu livrädd över att redan vid 27 års ålder ha ärvt min framlidne morfars gamla hörselproblem, ivägsvävandes i tankar kring hur framtidens hörapparater kan tänkas utvecklas, så att jag kanske kan slippa ha ett hördon stort som ett snäckskal runt örat, som dessutom börjar yla och pipa så fort elektronisk utrustning, exempelvis en telefon, kommer i närheten]: »Va???«

Kvinna [märkbart irriterad över att stå och tala med en halvdöv åldring och nu fullskaligt skikandes rakt ner i min hörselgång]: »Rap Life???«

Jag [plötsligt uppfattandes det som medelst näverlur har flyglarmats in i min skalle]: »Ah! Nej, inte ›Rap Life‹, det har jag ingen dröm om att leva. Jag pratade om att leva The Medhavd Wrap Life.«

Sedan följer en femton minuter långt orerande utläggning om vilken känsla det är att kunna undgå alla köer till microvågsugnarna vid tolvbläcket, när allas föreläsningar tar slut, och istället bara kunna riva av plastfolien och mula i sig en kylslagen wrap, utan att jag märkt att kvinnan – som stått och sneglat bort sedan konversationen tagit denna otroligt diskbänksrealistiska vändning – lämnat platsen i samma stund som jag nämnde att »det bästa är ju att man kan pula ner vilka rester man vill, va«.

Det där var en högst trolig scen från ett framtida liv på den öppna marknaden. Det går säkert att räkna på det med hjälp av någon makroekonomisk ekvation och samhörande graf, men jag tror att min officiella nylansering på marknaden förskjuts med x antal månader varje gång jag råkar se ett dejtingprogram på teve.

Med dejtingprogram syftar jag då vanligtvis på lågintensiva sådana, där de konkret stela dejtmomenten ändå är relativt sällsynta per avsnitt; program där man hinner hämta sig mellan de stela scenerna. På torsdagskvällen kollade jag två avsnitt av SVT:s nya serie »Första dejten«,  som bara består av sådana scener (en vilda western av stelhets-pang-pang) – och jag tror att det kan ha förskjutit nylanseringen ut på dejtmarknaden med ytterligare något halvår.

Och det säger jag alls inte utifrån någon ovanifrån-position, som i att »titta där: vad dåliga de där människorna är på att föra sig!«. Nej, jag säger det för att jag formligen är vissa av de allra stelaste personerna som figurerade i avsnitten.

Genusteoretikern Judith Butler, som hävdar att kön och sexualitet är en social konstruktion, blev utbuad under sitt besök i Brasilien i veckan—

—men jag tror att hon är någonting på spåren, för oavsett om vi inte delar biologiskt kön så är kvinnan nedan i princip jag:

Det hade varit mitt svar på den frågan. Och det hade mötts av en samma tysta stelhet.

Precis samma sak gäller för den här killen, som med självklar hand vinkade till sig ansvaret för vinprovningen när servitören kom ut med flaskan.

Precis som han så skulle jag också luta huvudet bakåt och i en svepande rörelse formligen bälja i mig två-tre giriga klunkar. Och strax efter att jag fyllt mig en ytterligare munfull med rödtjut och liksom gurglat omkring det i mitt okänsliga, ja, snudd på tandläkarbedövade gomsegel så hade jag klargjort—

—att den här (för alla runt bordet väldigt stela) charaden alls inte är över än utan att jag ska ta ytterligare några näbbar av rödpanget till min köttbit för att därefter besluta om det är någonting att ha eller om slatten i botten av flaskan ska skickas tillbaka.

Nej, efter att ha sett det där får vi nog pensla in 2019 i kalendern innan man vågar släppa ut sitt tv-serie-vägrande och vinbäljande jag på den öppna marknaden.

En sista spaning, inskickad av min gode vän Sinan Akdag (det här är ju, som beskrivet tidigare, ett mörkare »Landet Runt«-program med omkring två-tre tittare), består i att Facebook tydligen sammanställt världens tio mest använda emojis:

Vi ser – mycket tack vare Fredagsvevens™ eminenta radbrytningsfunktion? – en överlägsen seger för gråtskrattsgubben, men noterar förstås också att den kokande glada gubben (som finns redogjord för här) lyser med sin frånvaro.

Jag vet inte vad som oroar mig mest: att en nordkoreansk eller amerikansk galning när som helst kan kapsejsa hela planeten med ett knapptryck, att den globala uppvärmningen gör att vi snart har isbjörnar i de medelpadska skogarna eller faktumet att vi, människorna på jorden, vet allt detta – och ändå inte använder korrekt emoji.

Vi borde ju i princip avsluta varje skickat meddelande med den kokande smilfinken. Vi har en fått oss emoji som på ett perfekt sätt uttrycker vårt inre kokande och vår argt sammanpressande tandrad (som kilas hårdare och hårdare fast av varje ny larmrapport) och ändå använder vi den inte.

Vi bara gråtskrattar.

Så hade det gått om vi skickat dessa individer på VM i FM

Det ska tydligen spelas VM i Football Manager, fick jag veta i ett mejl.

Sverige ska skicka Markus Carlsson, 33, från Hammarö som förbundskapten. 

Jag funderade lite på hur det kunnat gå om man skickat några av mina spelkamrater.

 

Johan Martinsson, 28, Sundsvall:

Min gode vän Johan Martinsson har snärjt sig en roll på GIF Sundsvalls kansli, vilket vi får anta är tänkt att fungera som en utmärkt språngbräda till att på sikt ta över en allsmäktig roll som manager i klubben.

Vi får anta detta då Johan Martinsson är den mest frekventa Football Manager-spelare jag känner. Det finns aldrig en håltimme som inte kan slås ihjäl med några snabba tryck på mellanslagstangenten, vilket får honom att susa i ilfart igenom säsongerna; inte sällan på vingliga färder som slutar med fullskaliga dikeskörningar med medföljande virtuell arbetslöshet. Hade Johans siffror på Football Manager räknats med i den offentliga svenska statistiken så hade det tvingat Magdalena Andersson att genomföra konkreta arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Han har fått sparken så många gånger att han till och med tvingats effektivisera sitt språkbruk för att snabbt kunna förklara sin senaste dikeskörning, vilket tvingat fram ett helt nytt uttryck. Uttrycket »åka på gulblå«, som syftar till att spelskärmen – som alltid är färgad i det tränade lagets färger – plötsligt förändras till färgen av ens hemland (i det här fallet gul och blå) när man fått sparken.

Man trycker på mellanslagstangenten, vilket skickar en framåt i tiden, och möts av en gulblått färgkodad spelskärm: man har fått sparken.

Man har »åkt på gulblå«.

Eller: man och man. Gångerna som jag – en försiktigt tassande och eftertänksam FM-spelare – har åkt på gulblå är väldigt fåtaliga. Johan är däremot en spelare som inte trycker på mellanslagstangenten så mycket som han hamrar ner den (ryktena säger att han vid varje datorköp köper till en handfull mellanslagstangenter, på grund av förväntat slitage), något som i princip omöjliggör eftertanke och reflektion – vilket leder till höga toppar och djupa och inte sällan blågula dalar.

Och den ständiga närheten till den blågula skärmen – detta balanserande på en gulblåfärgad lina – får honom att ha oerhört nära till kokningen.

Och den mest ikoniska FM-kokning jag fått uppleva finns faktiskt nersparkad som rörlig bild.

Scenen är sådan att Johan sitter djupt ihopsäckad över sin dataskärm, märkbart påverkad av att hans lag – som är inne i en tung period – befinner sig i underläge med 0–1 mot Djurgården. I ett simultant fönster på dataskärmen blinkar det till från vad som måste ha varit MSN Messenger. Det är en gammal kvinnlig skolkamrat som oväntat, från ingenstans!, har skickat iväg en »hur är läget?«-trevare, varpå Johan yppar denna bevingade ordföljd:

»DET ÄR EN GÅNG VARTANNAT ÅR HON SKRIVER OCH DET ÄR PRECIS NU NÄR MAN LIGGER UNDER MOT GÅRDEN BORTA!«

Därpå tar det inte många sekunder tills att DIF-backen Kebba Ceesay smyger fram och petar in ett 2–0-mål på dataskärmen, varefter följande skakande scener utspelar sig:

[Syntolkning: Två olika tidningar vevas iväg, susandes förbi mig och en tredje vän, och smäller in i varsin vägg i det lilla pojkrummet.]

Så hur hade det sett ut om man skickat denne kokningsbenägne och yvige snabbtryckare till världsmästerskapen i FM?

Utan att veta säkert så skulle jag med visst fog spekulera i att Johan sin vana trogen hade suttit och smattrat på mellanslagstangenten och gastat »FORTSÄTT« i örat på varenda armenier som velat ta sin tid och fila lite på taktiken inför en match. Och att han endera gått och vunnit hela turneringen, ridandes på en enda lång våg av snabbt framklickat momentum (mindre troligt), eller åkt på gulblå i princip direkt (mer troligt); att han mellanslagssmattrat sig över stupet, mumlandes okvädesord och kanske kringkastandes en och annan tidning.

Fotnot: Jag vet inte hur VM i FM går till, jag antar att man tränar landslag, men om det är så att man får ta över ett klubblag så lär ett och annat världsmästerskapsrekord slås ifall Johan Martinsson skulle skickas från svenskt håll. Ingen omsätter så många spelare som honom. Ingen nyckelspelare är för viktig för att inte skeppa, inget kollektiv kan inte byggas om från grunden och inget läge är icke-optimalt för att ta in gratisspelare, free transfers, från den arbetslösa marknaden: vad Johan kallar för att »nypa nån freeare« (plural, ja: han plockar dem så som vanliga människor plockar mandariner i en mataffär).

När en stor spelskandal uppdagades i Finland så beskrevs det hur AC Allianssi plötsligt, från ingenstans, plockade in en handfull belgare – från en match till en annan. Så är det hela sommaren i de virtuella fotbollslag som Johan Martinsson tillåts basa över; folk väller in och ut ur omklädningsrumsdörren, vissa spelare syns aldrig till igen efter en svag försäsongsinsats, vissa tvingas en blankmåndag kliva in i omklädningsrummet och bistert konstatera att tre U21-landslagsmeriterade men nu 26-åriga rumäner samsas om den plats i omklädningsrummet som så sent som igår var dennes egen. Det är ett fotbollsmässigt Nya Karolinska-bygge som aldrig blir färdigt utan som alltid kan filas på – till oerhörda kostnader för spelarnas mentala hälsa och för Johans egen jobbsäkerhet.

 

Sebastian Höglund, 28, Sundsvall:

Min andra FM-spelande vän från Medelpad, som likt jag duckade undan flygande tidningar i den rörliga bilden ovan, är Martinssons raka motsats. Där Johan bygger yvigt och frejdigt bygger Sebastian så pass solida kollektiv att det gränsar till det osportsliga.

Tänk er ett 2008 års Stoke, byggt enbart på fysik och långa inkast – och så gångrar ni det med grisigheten hos Ljungskiles allsvenska upplaga från samma år. Jag vet inte vad han har laddat ner för tilläggsverktyg till sin jättelika gamla PC (som låter som ett vindkraftverk) för att kunna göra det: men han sitter på en algoritm som gör att när han klickar sig in i Football Managers spelarsökning så har han en färdig mall, hämtad från verkligheten, som är skapt efter den gamla Ljungskile-backen och -heffaklumpen Markus Senften.

Han hittar sig snabbt ett par spelare av denna Senften-mall, som besitter benstommar kraftiga som trädstammar, sätter ett par i varje lagdel och anser sig sedan vara färdig med lagbygget.

Och eftersom Football Manager i alla tider haft en snedfördelad syn på hur viktigt det är med groteskt starka bollvinnare så räcker det alldeles utmärkt att medelst lyftkran ställa ner ett fyrmannablock centralt och lugnt luta sig tillbaka.

Sedan sitter han bara där och mjuggflinar (ingen kan flina i mjugg som Sebastian) när hans kött- och bollätare sakta men säkert tuggar i sig ens eget bollrullande, framtidsorienterade och publikfriande lag.

Han skulle antagligen ha en bra chans att gå riktigt långt i ett VM, om det inte vore så att hans Kalle Karlsson-taktikbloggande konkurrenter på plats omöjligen hade tolererat att en mjuggflinande medelpading tillåtits ta med en Senften-mall byggd på egensmattrad PC-kod in i spelservern.

 

Per Bohman, 29, Karlskrona:

Sveriges mest bortskämde FM-spelare skulle förvänta sig att bli ledsagad genom turneringen av sina VM-konkurrenter, precis som jag och Patrik Dokk (nedan) vägledde honom in med stödhjul på FM-scenen härom året. Den allsvenske analytikern – som gärna berättar för allsvenska tränare och profiler hur de bör göra – fick ta över det självspelande pianot Malmö FF när vi startade vår nätanslutna treklav, men höll trots det på att slå an ett antal riktigt falska toner inledningsvis. »Ska jag sälja honom?«, frågade Bohman stissigt, stup i kvarten, så fort det kom ett bud på någon av hans spelare, som vore han stöpt i samma höftskjutande form som min vän Johan ovan; beredd att omvandla den trygga och fredade storklubbszonen i MFF till en saloon med ständigt vajande svängdörrar.

När stödhjulen möjliggjort att han kommit upp i fart så tog han förvisso —vad kan det ha varit— nio av tio SM-guld på det förra FM-spelet, men det är lite med FM-spelare som tar över Malmö FF som det är med fondmäklare: deras jobb hade kunnat utföras av en oskolad primat.

På det nya spelet – som jag antar kräver lite mer av fotbollsanalytikern; mer än att kunna stapla upp fem punkter i en kvällstidning efter en match – så har hans Malmö FF bara tagit ett av fyra SM-guld. Istället har IFK Norrköping, tränat av ett unisont hyllat geni som vi ska redogöra för längre ner, tagit hem två av dessa pokaler och har dessutom minst en girig näve på en tredje, då bara ett par matcher återstår av en allsvensk säsong som har tagit misstänkt lång tid att spela kvar. Misstänkt så tillvida att en tränare för ett avsågat MFF plötsligt blivit väldigt upptagen och knappt aldrig längre kan ses för tidigare så uppskattade FM-sessioner.

Speciellt misstänkt då Bohman redan tidigare under samma innevarande FM-säsong visat upp ett beteende som fått en utslängd ur många etablerade FM-sammanhang, då han mitt under en 0–3-förlust mot en viss demontränares IFK Norrköping helt sonika vek ihop sin dator, reste sig upp och lämnade lägenheten.

Hur det gått i ett VM-deltagande? Hade nog kunnat få med sig viss respekt in i tävlingen då det säkerligen tisslats och tasslats om att han besitter en av Sveriges allra starkaste fotbollsanalytiska pennor — men ganska snart hade det nog stått klart att det inte automatiskt går att överföra till datoriserat taktikskapande. Förutsägelse: ut ur gruppspelet efter två spelade matcher, ut genom spelsalen halvvägs igenom den tredje, vid underläge 0–3.

 

Patrik Dokk, 29, Stockholm:

Har väldigt orättvist blivit Pirkt.se-bilden av en arbetslös FM-spelare, efter att hans digitalt flintifierade profilbild—

—publicerats tidigare.

Men faktum är att Patrik kanske är den av mina FM-spelande vänner som skulle kunna gå allra längst i ett VM-slutspel. Där det med Martinsson (bokkastande yvighet), Sebastian (ogint mjuggflinande) och Bohman (mid-förlust-lämningar av spelsalen) finns reella risker till att deras beteende leder till diskvalificeringar eller bara allmänt dålig stämning så besitter Patrik en svåridentifierad likeability som bara drabbar alla och envar. Skulle därigenom kunna smyga med ostört, utan risk för att ställa till den ena eller andra scenen, och kan väl där bli farlig med sin FM-förmåga att göra mycket med otroligt lite.

Som jag beskrev ovan så spelade jag, Patrik och Bohman omkring ett virtuellt decennium av det förra spelet, men där jag under år 2025 hade ett IFK Norrköping fyllt av franska och mexikanska landslagsstjärnor så kämpade Patrik fortfarande på med medelmåttiga 31-åringar som Jesper Manns och dylika allsvenska vattenbärare — och hamnade ändå före mig i tabellen.

Kan man tälja guld ur trötta Jeppe Manns-figurer har man nog, till skillnad från AC Alliannsi-lagbyggare och Senften-mall-fifflande mjuggflinare, i ett VM-slutspel att göra.

 

Erik Löfgren, 27, Sundsvall:

Det unisont hyllade demontränargeni som nämnts i förbifarten ovan var förstås jag själv. Och nog brukar jag vanligtvis kunna leta fel och brister hos mig själv, men det är när det gäller världsliga ting som min personlighet och mina insatser i det verkliga livet – inte när det gäller mig som Football Manager-spelare.

Det enda som skulle kunna ligga mig i fatet om jag hade skickats till en VM-turnering är min stora FM-akilleshäl sedan ungdomen: middagarna. Min vän Sebastian summerade det så här idag, när VM-ämnet kom på tal:

Och ska jag motvilligt erkänna en brist som FM-spelare så är det att jag under fler än en nätuppkopplad FM-spelkväll i ungdomen har råkat skriva »brb« i chatten, tänkt att jag bara ska slänga i mig en snabb middag och återvända, men sedan mötts av en storskaligt uppdukad fredags- eller lördagsmiddag och därigenom blivit sittande vid matbordet över såväl förrätt som varmrätt och ibland kanske till och med en efterrätt.

Någon timme senare har jag, väl medveten om att jag begått grovt våld på begreppet »brb«, krupit tillbaka med svansen mellan benen och emottagit smädelseharanger som aldrig velat ta slut och beskrivningar om hur Johan varit tvungen att byta mellanslagstangent två gånger på grund av sitt envetna smattrande under min långvariga paus.

Så ja: det är väl egentligen bara middagarna emot.

Sänkt ribba för dirigent-tillmäle

»MAESTRO!«

Jag tittar upp från mobiltelefonen och ser en Willys-anställd man i medelåldern stå och skina tio-femton meter bort, precis vid öppningen till varulagret.

Jag tror att våra blickar möts och jag antar att jag utstrålar den sortens överrumpling som man nästan bara kan se hos den unge man av folklig härkomst som misstänker att han just titulerats »maestro«. Jag vänder snabbt på huvudet för att se ifall någon står runt omkring mig, någon med en mer tydligt »maestro«-kompatibel aura, kanske någon i cape, eller åtminstone en extravagant sjal, men nej: bakom mig står bara en pall med äggkartonger, till vänster en frysdisk.

Det är bara jag här. Jag är inmålad i ett hörn av ägg och frysta potatisrätter. Jag måste vara »Maestro«, tänker jag, samtidigt som den gladlynte mannen i Willys-kläderna glider baklänges in i varulagret på en pallyftare.

Är det så lågt »maestro«-ribban har sjunkit, undrar jag, och drar lite i bomullstyget under halsen: att det räcker med en svart polo?

Visst kan den fortfarande fylla sin funktion då man kommer något oförberedd till ett seminarium på universitetet. Det är – tack vare och på grund av de patriarkala polostrukturerna − svårare att säga emot en flintifierad man i en svart polotröja, oavsett hur yvigt ogrundad hans utläggning må vara.

(En gång när jag lade upp en bild på mig själv i just en svart polotröja [en bild som också innefattade en katt, det måste sägas, som för att rättfärdiga bild-på-sig-själv-uppladdandet] så kommenterade en av mina mer skarpsinnade och spaningssugna vänner att den »finska litteraturvetarmätaren slår i taket!« och han hade någonting i det. Och är det någon man ogärna går i intellektuell klinch med så är det en finsk litteraturvetare.)

Men att det skulle räcka för ett »maestro«-utrop? En blanktisdagskväll på väg mot mejeriavdelningen på Willys?

Det var överraskande.

 

Det är också oklart ifall ett ivägsluppet »maestro« från en Willys-anställd, som knappt ens behöver ha varit riktat till mig (kanske stod Daniel Majstorovic och sträckte sig efter en proteinpudding längre bort), ska räcka för ett långt inlägg på den här portalen.

Men jag vill flagga för att det är den här nivån vi får vänja oss vid framöver, för jag är för tillfället förpassad till den verklighet som alla er andra där ute i åtta-timmar-per-dag-proletariatet. Jag läser just nu en kurs i makroekonomi och det har inneburit att jag tvingats sitta hela dagarna i skolan, men också att jag varit tvungen att borsta av en algebraisk del av hjärnan som under åtta år fått ligga orörd under lager och åter lager av damm.

Det enda jag verkligen kände igen av det vi lärde oss under den första veckans intensiva föreläsande och seminariearbetande var när föreläsaren nämnde att Sverige och de övriga EU-länderna genomgick en »dubbeldipp« kring finanskrisen 2008.

För då vaknade min meme-skapande del av hjärnan till och ville hjälpa till med tankeverksamheten:

[Syntolkning: Finansminister Anders Borg dubbeldippar.]

Contentdelen av min hjärna har ju gått på högvarv i alla de åtta år som gått sedan jag lämnade gymnasiet och allt vad Matematik A, B och C heter bakom mig, så kommer det någonting om just »dubbeldippen« på tentan så har jag åtminstone tillskansat mig ett poäng.

När jag läste kursen i internationella relationer så försökte jag mig på att förklara det allsvenska övergångsfönstret ur realistiska, liberalistiska och konstruktivistiska synsätt – för en GIF-kopplad och därmed djupare inlärning – och kanske är det så jag måste ta mig an även makroekonomin.

Så om det finns några nationalekonomer där ute som kan förklara GIF Sundsvalls ekonomiska bekymmer med hjälp av IS-LM-kurvan så får ni hemskt gärna höra av er.

Eller: ekonomiska bekymmer och bekymmer, förresten. De lär ju snart vara lösta, efter att klubben råkat lansera den här

—kampanjen på sitt Instagram-konto.

Nu är det ju med hundraprocentig sannolikhet någon form av spam som letat sig in på GIF-kontot, men det här montaget når för högt över +++-spärren för att inte göras:

Glädjescener.gif

Det finns en gräns för hur mycket en hjärna kan ta in, bearbeta och sedan analysera i skrift.

Min passerades någon gång vid halv fem-snåret i eftermiddags. Då återstod ändå den mest nervösa slutkvart jag kanske någonsin har upplevt. Med hjälp av dubbla skärmar tvingades jag uppleva dubbla jätteräddningar av ÖFK-målvakten Andreas Andersson; samme heroiske burväktare som under slutsekunderna sprang upp på en hörna och lämnade det egna målet öppet, vilket (om J-Södra kontrat och avgjort) lär ha kunna lett till att det medelpadska hemvärnet klivit in i republiken Jämtland med dragna vapen.

Nej, jag ska inte ens börja försöka bena ut alla känslor som hann kännas idag. Det finns en fortsatt allsvensk morgondag för det.

Allt jag vill göra är att spara ner glädjescenerna från firandet för eftervärlden. Jag har tittat på scenerna tio gånger om; från när slutsignalen går mellan J-Södra och Östersund, när kontraktet är säkrat, när allt släpper. När stjärnor som Eric Larsson och Marcus Danielsson får känna att de lämnar klubben på rätt sätt och när lokalt förankrade hjältar som Linus Hallenius och David Myrestam får skrika ut sin glädje över att de räddat kvar sin klubb i finrummet.

Och när Joel Cedergren, som varit så kritiserad och ifrågasatt, bara får… fullständig feeling. 

Jag har väldigt sällan blivit så glad över att se någon glad.

Jag har försökt sammanställa de bästa glädjemomenten i rörliga bilder.

 

Glädjescener.gif:

Jag kan inte allt om kärlek och är kanske inte i position att ge någon råd, men jag tror att man är ganska rätt ute om man försöker hitta sig någon som tittar på en på samma sätt som Joel Cedergren tittar på Romain Gall efter säkrat allsvenskt kontrakt:

Jag kan inte titta nog på scenerna när Joel springer ut på planen. Jag trodde att jag visste vad det innebar att ha »stuns i steget«, men det var innan jag såg hur Joel Cedergren unnade sig en regelrätt höjdhoppsansats när han går in för att krama om materialförvaltaren Morgan Eriksson:

Tittar man bara på de fem-sex första snabba stegen, som dessutom bågar lite lätt i sidled, så är det helt omöjligt att avgöra ifall Joel ska krama om en materialare eller försöka saxa över 1,90.

Och även om glädjen förstås måste varit som allra starkast och renast under TV-pucks-rusningen mot supportrarna så höll den euforiska känslan i sig in i omklädningsrummet, där Cedergren – vars fru är från Brasilien – fick visa upp såväl sina mjuka samba-leder, som här i det dansanta taktklappandet—

—som den för en lycklig allsvensk tränare mer väntade raise the roof-veven:

Jag slogs av det när jag såg scenerna för första gången: att Joel Cedergren hade så mycket positiv energi att han knappt visste vad han skulle göra av allt, vilket gjorde att han – så fort han lämnades ensam för en sekund – stod och vevade euforiskt, ut i rymden – precis som en överlycklig The Sims-gubbe hade gjort om man lämnat honom utan uppsikt.

Och jag har sällan blivit mer nöjd med en animation.

Det här är Joel, men det skulle kunna vara jag, det skulle kunna vara vilken GIF-supporter som helst:

Knallgrön The Sims-plupp över huvudet. Maximal glädje, maximal lättnad.

GIF Sundsvall har en tränare vars 3-4-3-modell inte är utan brister, som rätt ofta gör konstiga (eller inga) byten – men de har en tränare som bryr sig någonting alldeles fruktansvärt om klubben och som just räddat den kvar i allsvenskan.

Jag är otroligt glad och tacksam för det.