Modespecial: Se ut som en glasskon

Det här är inte en portal som särskilt ofta brukar ta tag i frågor rörande mode och trender.

Varför? Tja, tidigare i höstas fick jag höra av en tjejkompis att jag »har utstrålningen av någon som ›passar på‹ att köpa fem par likadana byxor om han hittar några som passar«; en sågning i ankelhöjd som gör att min stilmässiga persona fortfarande haltar betänkligt.

(Vilket inte är bra, eftersom det är nog svårt som det är att stappla omkring på gatorna som singel, vilket – och det här är det få som känner till – är en sammanfattande förkortning för den längre ordsföljden »att gå runt och inte kunna vara säker på att en enda människa i världen förutom kanske ens mor tycker att en ser hygglig ut«.)

Men jag har, oavsett sanningshalten i den spaningen, äntligen blivit med halsduk.

Och är det någonting man behöver i Sverige under månaderna oktober till mars så är det följande, i turordning:

  1. Tak över huvudet.
  2. Mat på bordet.
  3. En riktigt rejäl halsduk.

Rejäl, ja. Under vad som kändes som månader (men som kanske var en lågintensiv halvvecka) så gick jag och kände och klämde på de flesta stora butikskedjornas halsdukar. Det var tunna och sladdriga polyesterhistorier, vissa så smala i sin utformning att de kunnat gå för slipsar. »Vad är det här för en scarfstad man har flyttat till???«, utbrast jag och rusade teatraliskt ut ur Weekday-varuhus efter Cos-varuhus.

Men så, till sist, i söndags, på höstens kanske allra värsta dag (när det blåste så pass många sekundmeter i Sundbybergs centrum att jag var rädd att få en flygande rekordmäklare från Notar i huvudet), så försökte jag gena igenom en sluten innergård som i den styva kulingen utvecklades till en veritabel vindtunnel.

Det var nätt och jämnt att jag fick upp dörren till H&M-butiken för att söka skydd (jag tror att jag vid ett tillfälle hade noll ben i marken och hängde i butiksdörren som en mänsklig flagga), men jag väl tumlat in så låg den där.

Stor som en pläd. Mjuk och len. Grå och vit och svart och fin.

Jag snodde den om halsen och jag vet inte om ni vet det här, men att iklä sig en bra hösthalsduk ska kännas precis som det kändes att bli täckesmässigt omstoppad av en öm mor under barndomen.

Man ska svepas in. Huvudet ska liksom bara titta ut och knappt ens det. Halsen ska kännas inslagen i bomull; inslagen med den sortens noggrannhet som en äldre tant slår in sin bröllopsservis inför flytt. Varv på varv på varv av skyddande materia: halsen ska bli onåbar för yttervärlden och dess elakheter.

Precis den känslan gav den här halsduken. Om det nu var en egentlig halsduk. Den låg lite udda placerad på damavdelningen och kan mycket väl ha varit en egentlig pläd, men det spelar ingen roll: nu och över hela den bitkyliga hösten och vintern så är den min halsduk.

Det går att klä sin kropp hur varmt som helst om de svenska höstvintrarna. Du kan klä dig lager på lager på lager – men lämnar du en glipa under hakan så är varenda textilie du försökt skydda dig med förgäves. Då är slaget förlorat; då letar sig den målsökande kylan ner under kragen och sprider sig som en löpeld, ända ner i märgen.

Axlarna åker upp emot öronen, humöret ned i botten.

Jag tror att en Ola Skinnarmo-figur hade kunnat bestiga en högre alptopp spritt språngande naken, bara han skyddat just halsen med en rejält gosig halsduk.

Och nu är min hals skyddad.

Jag går med halsen skyddad, axlarna nere, inte en isande vindpust letar sig in på skinnet via den gamla förrädiska jackglipan under halsen.

Då spelar det mindre roll att jag i och med det överdådiga plädköpet ser ut som en kon med mjukglass.

Jag struntar högaktningsfullt i om halsdukens väldiga storlek gör att den övre tredjedelen av min kropp växer sig abnorm, så att hela min uppenbarelse ser ut som en modemässig motsvarighet till en sån gym-snubbe-meme om någon som »skippat leg day«; att underkroppens proportioner blir helt skeva på grund av halsdukens abnormitet.

Eller: abnormitet och abnormitet. Den är väl inte fog för några—

»hallå, Lenny Kravitz ringde och ville ha tillbaka sin scarf«-skämt, sådana tänker jag inte ta emot utan opponering!!!, men om någon får ur sig en »är det där en pläd stor nog för en tresitssoffa du har under halsen eller blir du bara gosig av att se mig?«-kommentar så får jag nog svälja den rakt av.

Jag är mest bara glad att jag inte kommer att behöva gå igenom höst- och vinterrusket halsdukslös eller i någon av de tunna, slippriga scarfar som denna stads detaljhandel försöker nasa på en.

Och det här är inte ett inlägg i modedebatten. Jag tänkte så sent som idag på att jag fortfarande försöker efterlikna den stil jag tyckte att coola killar hade lyckats perfektera omkring år 2012, och att jag fortfarande inte riktigt är där men att jag sakta närmar mig detta då uppsatta mål, som nu är akterseglat med åtminstone fem år.

Det här är bara ett inlägg.

Ett inlägg som någonstans grundade sig i en kokning över att ha blivit kategoriserad som en som gärna »köper fem plagg direkt, om de passar«. Och som sedan – mid-text – utvecklade sig till en insikt om att jag där och då, när jag blåst in på H&M [branded content] och fick syn på den grå pläden, absolut hade kunnat köpt på mig ett halsdukar för fem vintrar i rad framåt, om bara finansen stått mig bi.

Varning: Lindorff har slutat tillverka choklad

Jag slängde inte luren i örat på henne, för den kokningsrätten är man sedan länge fråntagen i det här sönderdigitaliserade samhället, men jag väste »nej, jag orkar inte« åt min far när han – efter att ha vi gått igenom GIF-haveriet mot Hammarby – frågade mig ifall jag ville prata med min mor.

Det är väl den utflugne sonens moderna lur-i-örat-slängning, antar jag.

Så det är klart man får dåligt samvete, men låt mig förklara.

Ja, jo, visst hade ett poängdesperat GIF Sundsvall förlorat med 1–4 hemma mot ett mittenlallande Hammarby (vars spelare fler än en gång den senaste veckan lär ha varit inne på någon av resesajterna och tallat på bokningsknappen för en tvåveckorsresa till Dominikanska Republiken), men det var inte bara det som var grejen.

Efter snart två decennium av medelpadskt fotbollsintresse har man ändå börjat vänja sig vid sådana dråpslag.

Däremot hade jag precis öppnat ett brev, strax efter att ha hamrat ner några tusen arga om GIF-debaclet; ett inlägg som ångkokades fram, snarare än skrevs.

Ett brev från ett företag som hette Lindorff.

Just det. Precis så tänkte jag också.

Ett chokladföretag. Ett företag som tillverkar praliner och som inte ogärna spelar på sin påstådda alpbakgrund, genom att de betonar f-ljudet med luddigt schweizisk brytning i sina reklamfilmer, där någon farbror med svårdefinierad alputstrålning står och noggrant portionerar ut chokladklickar med en sån sprits.

Jag har ju sett reklamen. Jag vet ju vad Lindorff är.

Frågan vad dessa chokladnasare ville mig var en annan, en mindre, och det var vid förhållandevis obekymrat sinnelag som jag – som egentligen skyr fysiska brev mer än livet självt – slet upp brevet. Jag brukar alltid grimasera när jag öppnar ett brev, för de innehåller ju aldrig någonting bra: som allra bäst är det något likgiltigt eller reklam som går direkt till pappersinsamlingen. Jag brukar därför försiktigt tassa upp alla brev ur kuvertet med lika delar respekt som vämjelse, och sedan liksom sakta, sakta ta mig an innehållet med en liten smygrörelse, inte olik den som jag tänker mig att gamla farbröder gör när de ska rätta sin V75-rad i efterhand.

Jag skulle nästan kunna starta ett enfrågeparti som bara vill få bort all fysisk post.

Men det här – från en erkänd chokladåterförsäljare – slet jag upp nästan helt utan oro i kroppen. Hade jag blivit slumpvis utvald till en testpanel av nya chokladsorter?, undrade jag, eller kanske beärats med en rabattkupong på min favoritchoklad med havssalt, för långt och troget köpande?

Nej.

Döm av min förvåning när jag öppnar brevet – strax efter Giffarnas storförlust, mind you – och hittar ett inkassokrav.

Många trynstötar kan man ta och acceptera, om de kommer mot en rakt och ärligt. Om man har chansen att förbereda sig, höja garden – men så åker man dit ändå. Det får man leva med.

Men ett dylikt njurslag i form av ett inkassokrav – utdelat av en förklädd och gladlynt chokladförsäljare? För att kunna skydda sig mot sådana smällar skulle man behöva gå genom livet insvept i bubbelplast.

När jag hämtat mig från den värsta chocken och insett vad saken gällde (en faktura från en lägenhetsbytarsajt vars abonnemang jag trodde var avslutat sedan gammalt) så unnade jag mig en googling på namnet på dessa nya chokladskojare.

Och det ante mig. Precis när man inte trodde att indrivarföretaget Intrum Justitia kunde bli värre så går de och fusion-skaffar sig ett avväpnande företagsnamn som får folk att tänka på chokladfontäner uppe i varma stugor på alptoppar – och så pang!, ett njurslag från ingenstans!: pollettindrivning med hutlös förseningsavgift.

Om man får ett brev från Intrum Justitia så vet man ju att byråkratisk fara är i faggorna (jag tror att vi konkurrerade ut neandertalarna tack vare vår naturgivna förmåga att få ilningar längsmed ryggraden av läten som »Intrum Justitia«). Då kan man stålsätta sig.

Men att ett sådant företag, som valt att göra sig en förmögenhet på att ankelskaka allt från allmänt glömska semi-stackare som mig till TV3-uthängda fullblodsstackare, dessutom unnar sig lyxen att komma klädd i chokladförsäljarskrud bara för att kunna borra in näven lite extra hårt i det oskyddade och intet ont anande njurpartiet – det är ju och nosar vid ren sadism.

Jag kanske får tänka om, vad gäller bildandet av enfrågeparti: kanske ska det istället lägga fokus på att försöka lagstifta så att indrivare inte får gå klädda i chokladnasarens skrud.

 

Idag började jag läsa makroekonomi, så fler slappa och alldeles för långa spaningar på det ekonomiska temat kan följa.

»Av«-knappen intryckt

Jag vet inte exakt vad en tabelltrea i superettan kan.

Men kan de spela någorlunda stabil fotboll i nittio minuter lär de kunna skicka GIF Sundsvall ner i avgrunden.

 

Jag tror att jag har räknat rätt. Att vid nio tillfällen har GIF Sundsvall varit i ledning i årets allsvenska.

Vid bara fyra tillfällen har det lett till seger, vid de övriga fem tillfällena har Giffarna tagit en av femton möjliga poäng.

Den tagna poängen kom mot IFK Norrköping, då laget hade en tvåmålsledning med en halvtimme kvar – och med nöd och stolpnäppe undvek förlust i sluttampen.

Vid övriga fyra ledningar som tappats har det alltså tappats från ledning till förlust.

Och jag vet inte hur många GIF-matcher den här säsongen som jag har lämnat med någon sorts naiv och godtrogen tanke om att »men det såg ändå bra ut första tjugo«.

Att det skulle tala för laget i framtiden, att det skulle kunna gå att bygga på, att det kanske skulle bli bättre. De där tjugo minuterna, har jag tänkt med något girigt i blicken: tänk om de skulle kunna bli nittio.

Men nej. Efter tjugonio omgångar får vi konstatera att det inte blir några nittio fina minuter i år. Det håller helt enkelt inte. Det finns inte grundtrygghet eller stabilitet nog.

Även när Giffarna spelar som allra bäst – som de verkligen gjorde under dagens första tio-femton minuter – så spelar de uppenbarligen med »av«-knappen synlig. Det är bara för motståndartränaren att trycka in den. Jag är ingen tränare, så jag vet inte exakt hur de gör (ropa »kom igen, gubbar!« kanske räcker), men när de väl tryckt på den »av«-knappen så verkar Joel Cedergren själv sitta helt knapplös.

Så fort det man på svenskt basketspråk brukar kalla »momentum« byter ägare så är GIF Sundsvall svarslösa.

Allt bara dör.

Och så är det bara dött.

Och så står plötsligt ett avknäppt GIF-lag och mjuggrullar boll vid 1–2-underläge, helt utan idé eller vilja, mot ett mediokert och obrytt Hammarby, i en match där tre poäng kan betyda räddat kontrakt.

 

Han hittade i alla fall »på«-knappen i omklädningsrummet inför matchen, Joel Cedergren, för jag tror aldrig – och då menar jag nog aldrig – sett ett GIF-lag kliva ut så respektlöst och aggressivt i allsvenskan.

All den ångest man är van präglar sådana här matchinledningar verkade ha omvandlats till energi och Giffarna körde bokstavligen över ett Hammarby som såg ut att redan ha gått på en tidig semester.

Jag förväntade mig att få se Knatte, Fnatte och Tjatte på topp. En försiktig, tassande trio som var insvepta i en alldeles för stor och ångesttyngd Hallenius-mantel – men från matchsekund ett fick jag se aggressiva vinthundar som pressade till sig hörnor och sprang sig till konkreta målchanser. Det kunde ha blivit 1–0 här eller där och det borde förstås ha blivit det när Peter Wilson med sin höger- och vänsterfot lyckades göra en tydligare konstinstallation av »ihopknuten gevärspipa« än den faktiska installation av just »ihopknuten gevärspipa« som står utanför FN:s högkvarter.

Nu kom det till slut när Carlos Moros Gracia det-här-betyder-nåt-fläkte sig fram bland jäklar-vad-kallt-om-fingrarna-det-är-jag-tror-jag-drar-ner-ärmarna-som-Jesper Blomqvist-slappa bortaspelare i straffområdet, på den efterföljande hörna som Peter Wilson (och håll i er nu, för här kommer en sänkt ribba för ett gammalt begrepp) »ordnat fram«.

Jobbigt att läsa? Det är för att ni läser en skribent helt utan formuleringsglädje.

Det var inte alltid så.

Efter att jag skrikit rätt ut (årets bästa och högsta skrik) och sprungit ett halvt varv runt lägenheten så satte jag mig ner och slängde ihop den här rörliga bildserien:

Jag såg framför mig att det här kunde bli en text med framåtrotation inför 2018, där man slog fast att andretränaren Ferran Sibilla inte bara fick förlängt kontrakt utan också att han fick Urban Hagbloms kontokort i näven och blev satt på ett plan till Spanien där han – likt de lyckliga barnen i det magiska Bingolotto-huset fullt av leksaker – fick springa runt och bara rycka ner så många iberiska fyndspelare han kunde komma över ner i den medelpadska varukorgen.

 

En text som erkände att jo, visst, ekonomin ser rödfärgad ut, nyckelspelare kommer att lämna, publiken lär inte strömma till Idrottsparken, allt det!, men som fokuserade på det lilla ljus som ändå fanns: det grundspel som fick Hammarby-spelarna att se ut som vinterfrusna konor i en kvart och på de två fyndspanjorerna, som stöter in viktiga bollar respektive serverar allt och alla smördrypande mackor med sin allsvenska topptass.

Där fanns en liten strimma av ljus, tänkte jag.

Men omkring sjuttio minuter senare hade spelidén kollapsat, Moros Gracia tappat en markering och David Batanero (på nytt) Missing People-aktions-försvunnit från konstgräsplanens yta.

Allt var allt ett totalt jävla mörker.

 

Inför den andra halvleken reagerade jag på att de  i CMore-studion pratade om att Giffarna »antagligen skulle vara ganska nöjda med en poäng«. Vi hade ju bara haft en liten dipp sista kvarten, tänkte jag, med den sortens naivitet som inte ens tjugoåtta omgångar verkar kunna erodera bort.

Men nej: de hade helt rätt.

»Av«-knappen var intryckt och Joel Cedergren må ha haft en ny jacka att stoppa nävarna i, där vid sidlinjen sidan, men i dess fickor fanns det då sannerligen ingen »på«-knapp att tumma på.

Att GIF Sundsvalls defensiva linje ofta blir otroligt passiv omkring eget straffområde är ett stort problem, att den egenskapen kompletteras av att distansskott har en tendens att kunna få Tommy Naurin att mer likna en kanslist än en allsvensk fotbollsmålvakt är ett gigantiskt.

Men det största problemet är trots allt uppträdandet från hela GIF-laget efter att Sander Svendsen fått vika in 2–1-målet vid Naurins första stolpe.

Precis hundra procent av den poänghunger och den rädda-sig-kvar-desperation som präglade matchinledningen var som bortblåst.

GIF Sundsvall var ett lamslaget fotbollslag; duttandes i sidled i backlinjen, plötsligt helt dränerade på all tro på det egna passningsspelet. Ett stillastående bottengäng som mest verkade stå och hoppas att en högerwingback skulle kunna snurra upp en sju-åtta man och sätta den i krysset, ty det vore tacknämligt.

Björn Paulsen fick sprinta in 1–3 sedan Marcus Danielsson yttersidat sig ytterligare längre bort från en utlandsflytt och innan det var över (och ett par Pirtijoki-framjobbade… inte halv- men fjärdedelsfarligheter senare) så fick Svendsen vrida dit det sista varvet på den egentligen rätt slöa, grönvita dolken i ens GIF-hjärta.

1–4 på hemmaplan i en måstematch mot ett formsvagt och helt oinspirerat Hammarby som saknade minsta lilla att spela för, annat än heder och ära.

Det är ingenting annat än pinsamt. Ett totalt haveri. Det laget visade upp i den andra halvleken hade inte hållit mot något allsvenskt motstånd — och jag är högst osäker på om det här bräckliga laget kommer att hålla mot ett Trelleborg heller.

Bara ordet Trelleborg är läskigt, Vångavallen i november en ännu läskigare mening att uttala.

Men läskigast är nog siffran 180 minuter.

I 180 minuter kommer GIF Sundsvall antagligen behöva hålla ihop det i ett allsvenskt kval.

Jag är mycket orolig över hur det någonsin ska kunna gå vägen.

Fredagsveven: Lidingö gör en Katalonien?

Snabbt! Skingra er! Bilda en krater! Här kommer ett gäng hårda gräddkolor farande!

Och om ni tycker att de här fredagsströsslade karamellerna är hårda och att få i plytet en gång i veckan — då ska ni bara veta vilka knastertorra pastiller jag sprider ut i den flyktiga Instagram Story-etern. Där talar vi om småsnask så utgånget och förstenat att fyra av varandra oberoende morfäder i turordning skulle behöva ge sig på pepparmintskaramellerna med sin samlade pastillsugkraft för att eventuellt kunna urvinna en liten förnimmelse av Marianne-smak.

Och ändå måste jag erkänna att detta ++-contentskapande stundtals upptar en hel del av min tankeverksamhet.

Eller: inte det faktiska contentskapandet (det består mest av en snabb höftskjutning) — men de missade möjligheterna till contentskapande.

I måndags var min syster på besök hos mig och vi tog en promenad längsmed vattnet, från Huvudsta och in mot stan. I höjd med Karlbergs slott så ser jag på håll hur en gubbe i gammaldags Kling- och Klang-polis-mundering kommer cyklandes emot mig. Han har antagligen någon tjänst i det militära, men är klädd i polisblått och kommer cyklandes i sakta gemak på en ranglig gammal cykel.

Jag famlar i fickan, försöker bända upp mobilen ur det trånga utrymmet, fipplar efter upplåsningskoden, försöker få upp Instagram-appen, ser den gamla telefonens långsamma processor jobba för fullt, försöker trycka mig in på Story-funktionen — men så är han borta.

Han har cyklat förbi och är utom filmavstånd.

Det var det bästa tillfälle jag kanske någonsin kommer få när det gäller att skriva ett +++-skämt i stil med att »Kanal 5-serien ›Pacific Blue‹ gav en skev bild av den ridande polisens coolhet«.

Det hade inte varit mycket, men det hade givit ett par chuckle. Chuckle, ja: engelskans motsvarighet till svenskans begränsade »skrocka« eller »småskratta«, som min gode vän Sinan etablerat som det man alltid siktar på med sitt skapade content. Att få folk att konkret skratta är övermäktigt — men ett framjobbat chuckle kan man gå efter.

Och det är ju så: man vill bli älskad, i brist därpå genuint omtyckt för att man är en fin och god människa, i brist därpå chuckle:ad åt när man kommit på en +++-fyndighet.

Och jag missade chansen.

Jag har nog aldrig tidigare så konkret övervägt att börja bära min mobiltelefon i ett hölster utanpå byxorna, för enklare tillgänglighet.

Och på väg från universitetet i onsdags såg jag en äldre man som under en av senhöstens hittills allra pissigaste dagar (en dag där jag gick runt och torr-nynnade ljudligt på »IDIOTER, MEN VI BOR HÄR/HALKAR MELLAN HEM OCH AFFÄR«-textraden från Alkbergs nya skiva) gick och höll ett trasigt, närmast live-sönderfallande paraply över huvudet i skydd mot duggregnet.

Det var en Roy Anderssonskt mörk scen som sammanfattade känslan av hur det är att försöka överleva oktober och november i Sverige — och inte heller då fick jag fram telefonen i tid.

Det fanns någonting där, bättre än allt annat ++-content jag slafsat ut i etern under veckan, och jag missade det.

Vi kanske måste prata mer om stressen i att vara en oavlönad men självutnämnd contentskapare och chuckle-sökare i detta content-tidevarv.

Tur då att det här forumet finns: att en gång i veckan få samla alla sina ++-spaningar i ett enda långt och inte o-desperat chuckle-sökande döpt till Fredagsveven™.

(Till den som ifrågasätter varför alla slappa spaningar inte bara läggs ut på Twitter så vill jag meddela att min verksamhet i den kanalen i det närmaste lamslagits av faktumet att Aftonbladets Per Bohman – känd för att ha tagit de femtaliga punkterna till svensk fotboll och för att sitta på hela medie-Sveriges kanske krispigaste byline-nuna – tagit sig uppgiften att betygsätta varenda en av mina interaktioner. Ofta är betygen generösa och välsinnade, men rädslan för att få en notifikation om att det enda gensvaret på en tweet är en kortfattad »+«-kommentar från Bohman lamslår mig. Som tur var har han ännu inte givit sig på Fredagsveven™ med samma raka och krassa betygssättning.)

 

Med den meta-content-diskussionen avklarad kan vi röra oss mot veckans uppsamlade stoff.

Det pratas på sina håll om att införa en karenstid så att inte partipolitiker kan gå direkt från en post inom politiken till att sätta sig på en välbetald styrelsestol i näringslivet.

Jag tror att vi måste börja prata om att införa samma typ av karenstid när det gäller—

—GIF-spelare och uppstartandet av padelhallar.

Vänsterbacken Dennis Olsson driver ju en padelhall i Sundsvall under sin aktiva fotbollskarriär i allsvenskan – och nu ger sig alltså även Johan Eklund, allsvensk i Giffarna så sent som förra hösten, in i padelbranschen i det padelsvarta hålet Dalarna.

(Tipstack till Basse: min enda vän som regelbundet scannar sajten Padelfeber.se.)

Den som sett hur Dennis Olsson gått från en av landets mer lovande vänsterbackar till att som 23-åring vara tredjeval på vänsterbacksplatsen i ett allsvenskt bottenlag inser att det kanske är en övermäktig uppgift att driva padelhall och spela i allsvenskan samtidigt.

I veckan valde ju Smajl Suljevic att säga upp sitt kontrakt med GIF Sundsvall och är man kapabel att lägga ihop ett och ett så börjar man misstänka varför:

Gråtskrattsemojin är kanske fel radbrytning, inser jag, men innan Facebook lanserat en riktigt stark chuckle-emoji så får den fortsatt förtroende.

Jag visste inför den här veckan att medmänniskor kunde gå runt och ha en tydlig »snart klar för SJK i finska ligan«-utstrålning.

Men så i veckan slog det mig: det är den utstrålningen Anders Bååth lufsat runt med i alla år.

Äntligen kunde man sätta ord på den.

(Att jag vågar mig ut på den tunna finländska fotbolls-isen igen, efter att det här gamla inlägget – om att i princip samtliga svenska fotbollsspelare kan vara aktuella för IFK Mariehamn – nästan fått åländska män att simma över sundet för att ge mig på trynet.)

Jag har alltid haft problem med uttrycket »ACAB« (All Cops Are Bastards). »Hallå! Min kusin är polis och hon är jättesnäll!« har jag velat ropa till alla »ACAB«-vevare, vilket genast fått dem att inse sin tankevurpa.

Men om inte det argumentet biter så tror jag att inte ens den mest hårdnackade snuthatare kommer att kunna hålla sin ställning i framtiden. Jag såg nämligen ett framtidsspanande avsnitt av SVT:s Korrespondenterna där den här lille krabaten dök upp i bild:

Låt den som kan titta in i de stora robot-ögonen och se annat (typ våldsmonopolets upprätthållande av förtryckande strukturer) än gullighet kasta det första »ACAB«-glåpordet.

När min syster var på besök passade vi på att gå på en etiopisk restaurang i Sundbyberg. Det var andra gången på kort tid jag var på den relativt nyöppnade restaurangen (nu på lunchbuffé, senast på middag) och båda gångerna har det varit helt tomt på andra besökare.

Det känns lite som när Seinfeld har fastnat för Babu Bhatts restaurang, fast där han behöver få Babu att överge sin mix av italienskt, mexikanskt och kinesiskt för att satsa helhjärtat på mat från sitt eget land så har ju denna etiopiska restaurang redan nischat sig på det som de är bäst på.

Och det är så väldigt gott. Och ändå är där inget folk.

Så jag försöker propagera för det av mig nyupptäckta etiopiska köket i alla chattkanaler jag når ut i.

Bevisligen. Kanske lite för mycket.

För helt plötsligt åkte man på den här trynstöten från min vän och contentförebild Putto:

Kanske ska Fredagsveven™ alltid innefatta en fast punkt där veckans chatt-trynstöt utses; den här veckan går hur som helst priset till Puttos kulturella approprierings-smocka.

Få har helt missat utvecklingen i Spanien, där Katalonien vill bli en självständig stat och bryta sig loss från Spanien.

I veckan snubblade jag över den här videon, där Pernilla Wahlgren besjunger Lidingö över bilderna på invånare som försöker uppbåda entusiasm nog för att kunna frammana några tafatta danssteg:

Jag vet inte hur man ska sammanfatta den här styggelsen, mer än att till och med kommunikatörerna på Lidingö kommun haft den goda självinsikten att—

—göra sitt yttersta för att undvika en smädelsestorm i kommentarsfältet.

Men jag var ute på Lidingö för ett par veckor sedan och slogs verkligen av hur fint och dyrt och välmående allt kändes. Överflödet symboliserades kanske tydligast i faktumet att lägenheten jag åt lunch i hade dubbla balkonger; en för morgonsol och en för kvällssol.

Det är ett välmående område, långt över rikets snitt, precis som…

Katalonien?

Ni behöver verkligen inte lyssna igenom hela bedrövelsen till video, men kolla på de sista fem sekunderna (här!) och så kan vi väl gemensamt slå fast att Pernilla Wahlgren tydligt sjunger—

 

—och inte stad. Hon sjunger om en egen stat innan hon och hennes lilla knähund gemensamt blickar ut över vidderna.

(Även tidigare i själva videon är hon och tallar i gränslandet mellan d- och t-ljudet i nästan samtliga refränger.)

Jag vet inte exakt hur man startar den snåriga processen med att som region bryta sig ur en stat för att bilda en egen stat — men inte skadar det att regionen i mjugg skaffat sig en egen separatistisk hymn att enas kring.

Framåt, uppåt

Det är inte nyheter. Det är väl kanske det allra värsta faktumet: att det egentligen inte är nyheter.

Vi vet sedan tidigare att varje dag så våldtas omkring hundra kvinnor i vårt land. Varje timme, dygnet runt, året om så anmäls ett sexuellt ofredande till svensk polis, och då är ändå mörkertalet enormt.

Jag vet ju det, ändå går det rakt in när jag läser under hashtaggen #MeToo, där kvinnor berättar om de övergrepp de blivit utsatta för genom åren.

Hon också. Och hon. Och hon. Och hon. Man får ansikten på de svåröverblickade siffrorna. Precis alla kvinnor verkar drabbas, ingen kommer undan.

Jag läser de anonymiserade berättelser från mediebranschen som 1337likes ger välbehövligt utrymme åt på sin stora Instagram-plattform, som gör det tydligt att Harvey Weinsteins maktutövande inte är något amerikanskt Hollywood-fenomen utan bara en del av ett globalt förtryck.

Jag får en personlig berättelse skickad till mig från en tjejkompis; en text som börjar när hon är i tonåren och som aldrig tycks sluta. Det är övergrepp på övergrepp på övergrepp hon radar upp, och då talar vi inte om några tafsanden här och där (de har hon säkert fått sålla bort, som simpla svinnprodukter från en uppväxt i ett patriarkat) utan konkreta överfall.

Det var så drabbande mycket hon varit tvungen att vara med om, bearbeta och försöka gå vidare ifrån. Och det var så drabbande att det antagligen är en ganska vanlig uppväxt för en svensk kvinna.

Den befogade rädslan för män är som luften svenska kvinnor andas.

 

Och jag vet verkligen inte vad jag ska skriva.

Jag har tänkt många vändor och suttit och stirrat på ett tomt dokument i ett bra tag i jakt på rätt formuleringar.

Hur skriver man om de fel man begått då utan att låta urskuldrande, hur berättar man om vad man faktiskt gör nu utan att låta drygt skrytsam och i jakt på ryggdunkningar?

Jag vet inte. Det går kanske inte.

Men jag tror att det är här varje man måste börja: i att man tar del av kvinnornas berättelser, att man försöker inse och acceptera vidden av det pågående patriarkala förtrycket och att man försöker förstå att sexuellt våld inte är något som händer några få olyckliga kvinnor som blir överfallna av män i rånarluvor utan att det mycket väl kan ske av ens killkompis på en efterfest eller drabba ens tjejkompis i den där stabila relationen.

Om alla män nu slutligen, efter ännu en upplysande hashtag, börjar med att inse det så är det åtminstone en gemensam grund att stå på; en plattform att ta fart ifrån och trycka iväg uppåt, framåt.

För sedan krävs något mer.

Make Equal-grundaren Ida Östensson sammanfattar det så väldigt bra här:

Nu är tid att tänka framåt, inte blicka bakåt.

Jag uppmuntrar alla män, unga som gamla, att i alla lägen och i alla skeden av livet reflektera kring sig själva och sina handlingar – men jag har svårt att stämma in i de hyllningskörer som ropar »modigt!« och »starkt!« efter män som erkänner sexuella övergrepp de gjort (inte sällan som betonat unga och mindre medvetna).

Ja, vi vet. Ni, vi och jag är i princip alla medskyldiga.

Det är så det ser ut, om vi män inte visste det tidigare så vet vi det nu — frågan är vad vi ska göra åt det.

»Låt oss sluta berätta — och börja agera.«

Erkänna att jag har varit sämst, att jag antagligen fortfarande är dålig (på vissa sätt som jag känner till och på kanske hundra andra som jag inte reflekterat över), men vilja göra någonting aktivt för att jag och andra män ska bli bättre.

 

Häromdagen gjorde en god vän mig uppmärksam på hur många män skrivit om hur vi specifikt måste »våga säga ifrån i omklädningsrummet« och ta hand om »jargongen i omklädningsrummet«.

Ständigt detta omklädningsrum. Trots att dessa mediamän i regel är långt över 30, de flesta är väl i medelåldern, och antagligen inte hängt regelbundet i ett omklädningsrum sedan tonårens fotbolls- eller innebandyspelande.

Semantisk petighet, kanske: men det finns någonting där.

Det får det lite att låta som ett problem vi vanliga vuxna män, som sedan länge slutat spela fotboll och innebandy, har bakom oss.

Det här formade oss då, därför är vi som vi är nu och visst: börjar jag spela korpfotboll om torsdagarna så ska jag säga till när någon drar ett ruttet skämt.

Jag har i princip vuxit upp i svenska omklädningsrum, så till den milda grad att jag borde vara gravad som en gravlax i den omtalade omklädningsrumskulturen. Och nog har jag sett min beskärda del av grabbig stämning och sexistisk jargong. Jag har sett truppens anfallsstjärna spela pingis med sin penis som racket, visst, jag har sett vuxna män sitta och öppet rangordna och jämföra alla tjejer de legat med, och ja: jag har säkert hört kvinnoförnedrande skämt nog för att kunna fylla ut en rikstäckande stand-up-turné.

Och visst är det ett jätteproblem i sig att unga fotbollskillar växer upp och lär sig att man bör sky allt feminint kodat som pesten och att homosexualitet är en sällsynt avart som på några hundra miljoner spelare bara är förkroppsligad i en division 2-spelare från Göteborg. Visst är gruppdynamiken i ett omklädningsrum sällan progressiv utan helt tvärtom och visst är det jättebra att UF-initiativet Locker Room tagit sådan fart.

Det är jätteviktigt att vi tar tag i det. Verkligen.

Men omklädningsrummet är en relativt liten del av problemet.

Det finns, tänker jag, en fara i att peka på just omklädningsrummet som något sorts litet och slutet maskulint »safe space« där all den här negativa manligheten får frodas och spira, när det bevisligen gäller hela planeten.

Det var inte bara länge sedan bekännande skribenter befann sig i omklädningsrum med regelbundenhet, det var nog inte heller igår som feministiska ledarskribenter och folkkära tv-snickare befann sig i just den miljön.

Den här miljön är överallt. Det är allas miljö, överallt.

Och jag säger förstås inte att det inte är viktigt att säga ifrån när någon säger något sexistiskt i ett omklädningsrum. Vi ska absolut fokusera på att försöka få stopp på de ruttna, sexistiska samtal som förs.

Men vad jag tror är ännu viktigare är att fokusera på de samtal som inte alls förs bland män, unga som gamla.

De manliga samtalen om samtycke, om sexualitet, om känslor, om vad det innebär att vara man och om vad man skulle vilja att det skulle innebära.

Jag kan inte tala för alla svenska män födda på 90-talet, men jag hade mitt första riktigt djuplodande samtal kring de ämnena när jag var 24 år gammal och anmälde mig till en volontärutbildning arrangerad av Män För Jämställdhet*; en organisation som arbetar för ett jämställt samhälle fritt från våld.

(*= Som nu bara heter MÄN, antagligen för att Män För Jämställdhet lät lite för mycket som ett rövargäng som Pär Ström dragit ihop.)

Fram till dess hade min osäkra pojkkropp med full fart givit sig ut i den vuxna sexualiteten, på en ranglig cykel ihopsnickrad av höga förväntningar (alla dåligt källgranskade högstadiehistorier om att den och den i parallellklassen minsann legat med den och den), enorm nervositet, en rejält porrskadad bild av vad sex innebar och med en ämnesundervisning som över allt fnittrande på sin höjd hann lära ut hur man krånglar en kondom över en oskalad banan.

Jag hade definitivt behövt ett par rejäla stödhjul på den vingliga och skakiga färden. Jag vill tro att mitt värsta vobblande är över, men där kan säkert finnas en viss fortsatt vinglighet som man får fortsätta försöka slipa bort, dag för dag, år efter år.

Den volontärutbildningen jag nämnde ledde till att jag nu chattat med unga killar om normer, jämställdhet och känslor (och omkring en miljon frågor om hur stor en penis bör vara), varannan vecka, i snart tre års tid.

Och jag vet att dagens generation unga män har mycket nya normativa hinder att zickzacka sig förbi under sin ungdom; bland annat har de en helt annan tillgänglighet till kvinnoförnedrande porr i tidig ålder än vad jag hade (som  – och det här kanske inte är representativt för precis alla 90-talister – på det tidiga 00-talet närmast gråtande erkände för min mor att jag hade bild-Altavista:t fram halvnakna foton på Victoria Silvstedt på familjens dator, vilket jag bekände på grund av en lamslående rädsla för att någon form av internetövervakande insatsstyrka skulle slå in dörren till mitt barndomshem och handfängsla min IP-nummersskyldige far för detta övertramp), vilket förstås riskerar att påverka deras syn på sex.

Men jag har ändå fått känslan av att nästa generation män är bättre män. Att de är bättre på att ha förståelse för olikheter, bättre på att förstå gränser, bättre på att uttrycka sina känslor.

Varför? För att de verkar prata om de här ämnena.

I chatten får jag de frågor som mitt 13-, 16- och 19-åriga jag hade velat ställa och få svar på. Dessutom har de nya frågor, som jag aldrig ens börjat fundera på i mina tonår; normkritiska frågor som visar på att den där allra mest machomässiga mansnormen kan vara på väg att luckras upp.

Delvis för att det nu finns chattforum, att det nu finns organisationer som jobbar för att engagera män i jämställdhetsarbetet och att det nu — just nu, på torsdagskvällen, när jag skriver detta! — går ett program om manlighet och mansrollen på SVT. För att det finns drivna människor som drar igång projekt och tar initiativ och kämpar och sliter för att få män att haka på utvecklingen mot ett jämställt samhälle utan sexuellt våld.

Såna som Ida Östensson, exempelvis. Där, precis nu!, dök hon upp i SVT-rutan och sammanfattade feminismen som »ett frigörelseprojekt för alla«, så att till och med en kritisk Mikael Tornving-figur kunde förstå. Hon verkar vara överallt, verkar stå på alla barrikader och verkar orka knacka på de allra gistnaste av mentala portar för att lyckas nå in med sitt budskap.

Såna som jag, helt vanliga män i 27-årsåldern? Det allra minsta vi borde kunna göra är att försöka haka på och åtminstone försöka göra en liten, liten, liten insats åt rätt håll. Ansluta oss till den av andra igångsatta kampen, engagera oss i något av de många redan igångstartade projekt som aktivt arbetar för att samhället ska ta steg i rätt riktning.

Jag har riktat in mig på att chatta med unga killar, försöka hjälpa nästa generation vuxna män, men det finns en massa andra sätt att engagera sig och åtminstone försöka göra någonting som leder åt rätt håll. Anmäl er till en volontärutbildning med MÄN (något av det mest givande jag gjort), arrangera en killmiddag, gör vad som helst.

Gör någonting.

 

Omklädningsrummen, ja. Den här spretigt yviga texten var tänkt att ta sig tillbaka dit.

Visst: den machoartade grabbigheten, homofobin, sexismen finns utan tvivel i omklädningsrummen och allt det ska bekämpas. Vi ska säga ifrån, vi ska inte flabba med. Absolut.

Men när jag minns tillbaka på min tid i just omklädningsrum så är det framför allt något annat jag tänker på och saknar: den manliga gemenskapen.

Närheten, den starka känslan av samhörighet, de avskalade lagren och den där berusande känslan när man tillsammans – som ett sammansvetsat kollektiv som kommit sällsynt nära – uträttat stordåd och tillsammans besegrat en till synes oslagbar motståndare. Det finns någonting i omklädningsrummets sätt att komma andra män nära; närmre än det ofta är möjligt att göra under en middag eller vid en spelkväll.

Det finns också någonting i omklädningsrummets känsla av att man är del av någonting större, känslan av att ens egen vilja gått upp i en med lagkamraterna gemensam; känslan av att det finns ett outtalat löfte om att alla ska göra precis allt de kan för att nå ett och samma mål.

Det är en mäktig känsla att känna när man står elva man plus avbytare i en ring, inför en fotbollsmatch mot ett svårslaget lag.

Tänk om man på samma sätt skulle kunna få känna att man står hundra, tusen, kanske till och med miljoner män enade med ett och samma mål, när det gäller att påverka mansrollen och få stopp på de sexuella övergreppen.

Fredagsveven: Maximal mängd distanshealing

Konceptet Fredagsveven™ lanserades i vårvintras som ett direkt svar på två enskilda individers önskan om att få läsa riktigt yviga spaningar på en portal nära dem.

De yviga spaningar som fyllde Fredagsveven™ var sällan helt nya utan hade i många fall redan ventilerats i den slutna chattgrupp där dessa två individer redan fanns med. Jag antar att de helt enkelt önskade att de snabbt höftskjutna (men ofta relativt starka) spaningar som fyllde chattgruppen inte skulle behöva ligga bortglömda och ruttnandes på någon gammal Facebook-servermässig kyrkogård uppe i Luleå, utan att de skulle portalfästas in i evigheten.

Två människor önskade denna portalfästning. Två.

Det var alltså en av svensk mediehistorias allra smalaste storsatsningar – en ambitiös veckovis lista vars träffyta knappt rymde en sameättad och en turkättad kropp – och resultatet blev därefter: uppskattning i den tre man stora chattgruppen, total tystnad från det omgivande samhället.

Det sorgliga ljudet som uppstår när det man tänker ska vara uppskattade små praliner faller mot en tom yta av hård och ödslig gatsten: det tycker jag var en bra rörlig illustration av Fredagsveven.

Under x antal veckor publicerades hur som helst x antal vevar — där jag (på grund av spaningens samhällsnytta) vill peka på hur jag hann bena ut den egentliga betydelsen hos den nya :)-smileyn — och när jag nu går tillbaka och läser alstren så slås jag av två saker:

  1. Det är lite smärtsamt uppenbart hur de är skrivna som mottagarlösa sms ut i rymden.
  2. De publicerade fredagsvevarna är ändå, jämfört med mycket annat den här portalen slänger ur sig, skrivna med en sällsynt formuleringsglädje.

Härom veckan kom en höftskjuten fråga från en av de två chattgruppsmedlemmar som initierade satsningen.

»Vad hände med Fredagsveven?«, frågade hen, något knappt halvår efter att det för denne individ specialdesignade projektet klappat ihop som Nichlas Falk under ett tacktal:

(Det här kanske är en osmakligt »too soon«-tidig referens, men Falk klarade sig väl bra och gif:en är för stark för att inte använda. Kollapsen är filmad ur en närmast misstänkt bra vinkel och hela den uppspelade scenen efteråt, där det blir helt tyst och där ett par röster sakta börjar mässa »upp med benen!«, skulle ju kunna vara hämtad från nästa Ruben Östlund-projekt.)

Jag vet inte riktigt vad jag svarade på frågan vad som hände med det här konceptet. Kanske något om att »livet kom emellan«, för det gjorde det ju, på ett sätt och ett vis som fått det här Fredagsveven-publicerade skämtet från februari månad—

—att åldras mycket bra eller väldigt dåligt, baserat på hur mycket man som portalägare känner att man kan driva med sig själv.

Hur som helst. En snabb fråga och en snabb tillbakablick på hur roligt jag stundtals tyckte att det var med en veckosammanfattande vev om fredagarna; mer behövs bevisligen inte för en nylansering av hela mediebranschens minst saknade företeelse.

Men kanske med vissa modifieringar. Jag ska inte lova för mycket (jag har som mångårig Pirkt.se-redaktör lärt mig att man helst inte ska lova någonting), men jag tänker mig fortsatt ett upplägg med korta och rappa i-farten-spaningar.

Pang-pang, bara. Att jag är en Lucky Luke-figur som rycker ut en riktigt begränsad penna ur hölstret, snabbare än sin egen eftertanke.

Det här är också premiären för det nya gråtskrattsradbrytet, som ska försöka särskilja de formlösa spaningarna ifrån att rinna ut i en enda oläsbar gyttja.

Veckans första spaning handlar om Moderaternas talesman i frågor om migration: Johan Forssell.

Jag såg på Agenda i söndags (kanske borde det tids nog införas en specifik Agenda-vev, för det är nog, i all sin torrhet, svensk teves mest spaningskompatibla program) och där stod Johan Forssell och talade sig varm om M-stämmans beslut att typ – som jag förstått det – avpollettera asylrätten helt och hållet.

Nu är det ju redan så att vi gjort det i princip omöjligt att fly till Sverige, att vi avvisar ensamma ungdomar till ett av världens farligaste länder och att Stefan Löfven helt plötsligt står i en talarstol och hävdar att det Sverige gjorde för några år sedan (hjälpte människor på flykt för sina liv) var »oansvarigt«. Det är liksom det migrationspolitiska klimat vi har – och för att sticka ut åt höger i det läget krävs några rekordosympatiska åtgärder.

Entré: idén om att »ompröva« en mänsklig rättighet, som denne Forssell stod och lanserade på bästa sändningstid.

Jag började tänka att Forssell kanske inte inser hur otroligt osympatisk han låter? Det är nästan så att det krävs att man inte själv hör hur osympatisk man låter för att ens kunna stå och lägga fram Moderaternas migrationspolitiska förslag under hösten 2017.

Då slog det mig.

Johan Forssell är Jon Hamms karaktär i 30 Rock.

Han som bland annat bara antar att han pratar flytande franska, för att han är för snygg för att någon ska våga förklara för honom att det bara är rappakalja.

Alla är för snälla mot honom. Ingen vågar säga sanningen.

Precis på samma sätt som Jon Hamms karaktär i 30 Rock ser för klassiskt bra ut för att någon ska våga säga åt honom att han är dum så kanske Moderaternas Johan Forssell ser för stilig ut för att någon ska våga anmärka på att allt han säger i egenskap av migrationspolitisk talesperson är gravt osympatiskt???

Han bara går runt i den 30 Rock-förklarade »bubblan«, där man i egenskap av jättesnygg aldrig får höra sanningen utan kan gå runt och slänga sig med fransklåtande ickeglosor, servera lax med energidrycks-sås och inskränka asylrätten.

En till spaning på samma tema, om den säkerligen likaledes bubbelomslutne hockeymålvakten Kung »Henrik« Lundqvist?

Jag tror att den här typen av modemagasin för män kommer ut en gång i månaden.

Men att de ändå, på något tidsvrängande sätt, lyckas porträttera Henrik Lundqvist minst tretton gånger per år.

Den här säsongspremiären var inte tänkt att bli något sorts Resumé.se-svep över mediebranschen, men i förra veckan stötte jag på något så kittlande som ett medium om medium.

På affären snubblade jag för första gången över Tidningen Nära.

Och i en tid där printmedierna blir allt sämre och sämre på att göra riktigt lockande förstasidor så sticker Tidningen Nära ut med sina minst sagt lockande rubriker:

Det här måste vara för den andlige som det är för den sockersugne att stå inför ett dignande utbud av småsnask. Den här tidningen verkar vara ett holistiskt smatterband som kunnat få även den mest teoretiske kärnfysiker att omvändas till att tro på den svenska statsreligionen »något«. Där finns tips för den högkänslige, där finns Kishti Tomitas starka berättelse om ärkeänglarna, där finns lärdomar att hämta både från tidigare liv och kring inre bilder och där finns också – för de avancerade läsarna – läsning om nestorn John of God: healern som healat andra healers.

Dessutom bjuds det – som en andlig Happy Socks-strumpa – på en premie i form av gratis distanshealing—

—från Benny (som, att döma av namnet, inte är på John of God-nivå men som säkerligen kan bjuda på åtminstone +++-healing från distans).

Jag blev minst sagt sugen på att investera 79 kronor i denna sinnesvidgande läsning, men då jag 1) är student och 2) är osäker på hur jag skulle Tidningen Näras avdragsgiltighet för Skatteverket så lämnade jag den i sitt ställ.

Däremot surfade jag in på deras hemsida, för att få veta mer och för att se ifall pappersmagasinet var så pass progressiva att de även kunde bjuda på denna distanshealing via webben.

Jag hittade ett fält där man kunde fylla i sitt namn—

—men jag fann framför allt den här medföljande informationen, som någon känt sig nödgad att plita dit i anslutning till anmälningsformuläret:

Man får inte mer healing för att man pepprat dit sitt namn många gånger om.

Det finns ett maxtak för allt, även för distanshealing.

Is there a limit?

I lördags var jag på en födelsedagsfest, där jag av någon anledning nämnde min portal i förbifarten. Jag tror att diskussionen handlade om teveserier och hur svårt, nej, omöjligt det är att hänga med i allt som alla pratar om hela tiden. Jag tror att jag kan ha sagt något om att »på kvällarna gör man ju andra grejer«, att jag då ombads specificera och att jag då nämnde att det här portalförlagda mejlandet ut i världsrymden ändå tar en viss tid ibland.

(Jag beskriver ju gärna den här verksamheten som ett helt mottagarlöst vevande ut i rymden, men för ett par lördagar sedan var jag på en annan födelsedagsfest där jag faktiskt fick berättat för mig att någon medelpadsk svärfar »älskade« den här portalens GIF-analyser. Att få berättat för mig att en för mig okänd människa läser och uppskattar portalen gjorde mig alldeles orimligt glad och optimistisk inför framtiden; som en marknadsansvarig med dyskalkyli.)

Hur som helst: min vän, som jag ändå tycker att jag känner ganska bra och som jag nog ändå hoppades skulle ha surfat in på min portal någon gång (hur många av ens vänner har ens en portal; en snabb kik kan man väl unna oss som kämpar?), frågade då vad det var jag skrev om.

»Skriver du om något mer än fotboll och socialism?«, undrade han.

Jag fumlade väl fram någonting om att »jo, jag skriver väl ibland om vad som händer på dagarna«. (Kanske lade jag till något om att jag ibland också unnar mig riktigt slappa och oprecisa spaningar.)

Men det där om det som händer på dagarna, ja. På den efterföljande söndagen bestod min eftermiddag av en Vänsterpartiet-ordnad filmvisning med panelsamtal (filmatiseringen av Naomi Kleins »This Changes Everything«, som typ fick en att vilja klä sig i oömma kläder och aktivistkrypa in i en planerad kanadensisk oljepipeline) följt av GIF Sundsvalls tunga förlust borta mot Elfsborg.

Ni ser ju. Socialism och fotboll, fotboll och socialism. Och sedan satte jag mig ner och skrev om den snöpliga GIF-förlusten, mycket tack vare att jag visste att jag kunde ha åtminstone en medelpadsk svärfars blick fäst mot en Pirkt.se-blänkande skärm.

Men det finns andra typer av dagar. Därför tänkte jag ta tillfället i akt och snabbt beskriva en dag som inte gått i varken socialismens eller fotbollens tecken i någon vidare utsträckning.

I brist på egen schemalagd undervisning under måndagen (tillåt mig återkomma till mina synpunkter kring att en gymnasielärarutbildning tar fem och ett halvt år att slutföra) så begav jag mig till KTH för att möta upp min norrbottniske vän Erik Häggström. I höstas tog han beslutet att lämna sin löpande-band-smattrande och eventuellt snart robot-ersatta tjänst på TT för att börja studera till civilingengör – och nu är hans framtid bevisligen så pass ljus—

—att han är tvungen att bära solglasögon inomhus.

(Nej, han hade glömt sina vanliga slipade hemma och var väldigt noga med att påpeka det. Vid några tillfällen stötte vi på Häggströms klasskamrater, och innan de ens hunnit börja formulera den första och enda stavelsen i ett »hej« så hade han slängt ur sig en lång harang om de brytningsfel och förvecklingar som tvingat honom till detta inomhusliga solglasögonbärande. Ingenting är antagligen mer skamligt för en man med samiskt påbrå än att råka bli ertappad som så pass förstörd av storstadslivet och dess modemässiga nycker att man börjat bära solglasögon på ett dysfunktionellt sätt.)

Jag hade aldrig varit på KTH tidigare, men jäklar vad anrikt det kändes, inte minst i jämförelse med det otroligt fula komplex av suterränghus som jag själv går runt i om skoldagarna:

På KTH, däremot: tegel, tegel, överallt var det tegel. Vi satte oss och åt lunch ute i höstvärmen, inne på något som kallades för »borggården«, där historiens akademiska vingslag flaxade så tydligt att jag nästan började skämmas för min microvärmda, medburna och till bredden spaghettifyllda glasbytta som jag satt och slevade asiatiskt ur, med bestämda gaffelvevar och näbben nära glasbyttans kant.

Men för att vara en anrik akademisk inrättning så verkar KTH ännu inte lärt sig att fira sina anor. Häggström berättade (och här kommer en utläggning som kan finnas bifogad i en kommande domstolstvist angående patenträtt) om hur en i hans ingenjörsklass funderar på att lansera en app som samlar alla gratiserbjudanden, för att sedan kunna skicka ut notiser om dessa erbjudanden när du är i närheten av ett. Med den här appen skulle en snåljåp med studentekonomi inte kunna passera ett etablissemang där gratisgrejer utdelas utan att hela fickan börjar vibrera och låta.

Jag tänker mig att den här potentiella appen hade tjutit och brummat mest hela tiden (det pågår alltid ett gratis lunchseminarium här, det bjuds alltid på kaffe där; det finns i princip ett studentikost skuggsamhälle, dolt för alla er med fasta inkomster) – men frågan är om KTH:s hundraårsjubileum, som de stolt flaggade för i bibliotekets högtalarsystem, hade givit några vibrationer alls. Det måste nämligen finnas en kvalitativ lägstaribba för vad som får kategoriseras in under den potentiella appens lista över gratisgrejer.

KTH:s hundraårsjubileum hade inte kvalat in på listan.

När vi lämnade biblioteket så passerade vi området där den stora hundraårsfesten ägde rum; ett happening av sådan vikt att KTH alltså basunerat ut dess startpunkt även i bibliotekets tysta avdelning. Där stod ett helt övergivet bord försett med en skål salta pinnar och ett par halvdruckna flaskor Pommac.

Tar man tillvara på sina imponerande anor på det sättet (firar hundra med någon taffligt kolsyrad läskeblask och några saltförsedda brödstickor) så kan man nog lika gärna gå omkring i fula suterränghus.

Häggström berättade också om en befintlig app, som ska hjälpa studenter att fokusera. För varje, säg, tjugominutersperiod som du inte kollar på din smarta och roliga telefon medan du är i skolan så tjänar du poäng, poäng som du sedan (med marknadskrafternas självklara logik) kan byta in mot fruktdrycken Froosh.

Sitt en timme i skolan utan att röra mobilen – pang: en gratis Froosh i näven. Ni förstår ju hur en gratisgrejtorsk som jag reagerade. Det började ju fradgas fruktsaft i gipan omgående. På uppstuds installerade jag appen, men det gick inte att tillgodoräkna mig en enda minut, märkte jag – då min skola (där jag kommer att få mina Froosh-givande poäng framöver) är Stockholms Universitet och inte KTH.

Så vad gör man, när suget efter en gratis fruktdryck blivit till en frustande urkraft? Man går raka vägen och låter—

—någon, egentligen vem som helst men helst en sjuksköterska, tappa en på ens blod för att på gratismanér komma över den söta, flytande jordgubb/banan/guava-nektaren.

Nej. Jag skojar, förstås. Det var bara en lycklig slump.

Anledningen till att jag lämnar blod är förstås en annan. Ja, visst, folk behöver mitt blod, min blodgrupp är rätt vanlig, yada yada yada, men den verkligt akuta anledningen är att jag står inför en kommande bodelning.

En bodelning där jag vet att hushållets allra finaste porslin och glas kommer att flyga all världens väg.

Därför är det här jag, till vänster, när jag har bestämt mig för att jag ska göra min samling av blodbytta Iittala-glas komplett så snabbt som möjligt:

 

Bränn alla pannband

»Vi gör ingen bra match överhuvudtaget«, summerar Elfsborgs Lasse Nilsson, 42, efter matchen mot GIF Sundsvall, innan han haltar iväg stödd på den droppställning som hjälper honom att kunna stå upprätt på en allsvensk fotbollsplan.

På något oförklarligt sätt gör han det som matchhjälte.

 

Är det i något läge man ska möta Elfsborg på bortaplan så är det nog när laget är Janne Mian-lett, har en formkurva helt i plåt och när de spelar på hemmaplan inför vad jag från tv-bilderna skulle uppskatta till hundrafemtio betalande och en kortsida med gratisinsläppta barn.

GIF Sundsvall hade förstås koll på det, samtidigt som det knappast undgått laget att att Jönköpings Södras förlust borta mot AIK (0–2) strax innan matchstart hade öppnat upp för ett alldeles fenomenalt läge att rycka åt sig en rejäl buffert inför säsongsavslutningen.

Det kände som att det fanns en fast plats i allsvenskan 2018 att hämta på Borås Arena – och allt som stod i vägen var ett helt formlöst och dåligt strukturerat Elfsborg.

Och som GIF Sundsvall visade att de verkligen ville utnyttja det gyllne läget inledningsvis. Efter sju minuters spel visade (den matchen igenom lysande) Kristinn Steindorsson lugn och spelförståelse så till den mila grad att Pirkt.se-redaktionen övervägde att avpublicera det här gamla satiriskt smädande inlägget från ifjol, då han med en kylig lobb serverade Linus Hallenius som i sin tur serverade Peter Wilson till 1–0.

Om 1–0-målet var sprungen ur en halvsekund av Steindorsson-briljans så hade 2–0 och 3–0 och ja, med riktigt bra effektivitet kanske till och med 4–0 kunnat komma från något av alla de flygande anfall som GIF Sundsvall lyckades skapa i den första halvleken.

Elfsborg försökte sätta en hög, 4-3-3-formerad press inledningsvis, där tre anfallare nöp varsin av de vanligtvis så lugnt bollrullande GIF-mittbackarna. Och jag vet inte hur många gånger under säsongen som jag muttrat »men lyft iväg bollen!!!« när ett tillbakapressat GIF-lag försökt bollrulla sig uppåt från egen straffområdslinje (ibland med rätta, vill jag fortfarande hävda) – men idag kom alla »lyft!«-muttringar på ordentlig skam. Gång på gång lyckades Giffarna spela bort förstapressen och exponera de gigantiska ytor som öppnar upp sig när motståndarna står högt samtidigt som de blåklädda ändå lyckas spela sig via det centrala mittfältet på få bollberöringar.

Vissa av anfallen, där bollen spelades in och sedan ut på en framstormande och ensam Eric Larsson, var som hämtade skolexempel från Joel Cedergrens 3-4-3-ritbord. Linus Hallenius framspelning till 1–0-målet var enkel; flera av de andra en-touch-spelen från hans högerfot höll hög allsvensk klass och låg till grund för flera flygande GIF-anfall.

Romain Gall kunde ha gjort två men borde definitivt gjort ett, David Myrestam hade ytterligare ett jätteläge (men volleysköt på ett sätt som hade kunnat fria honom från ett åtal om högerfotsinnehav) och Linus Hallenius var där och rev och slet efter ett par fina inspel som kunnat resultera.

Samtidigt skapade Elfsborg knappt någonting.

Det var onekligen en av säsongens absolut bästa GIF-halvlekar.

Det enda som oroade mig under den första halvleken var att den norrländske försvarsgeneralen Marcus Danielsson såg så mjäkig ut. Danielssons pannband var av den typen som jag antar också figurerade i Borås på mitten av 00-talet, när unga tonårskillar julklappsönskat sig samma typ av tunna, vita hårband som Elfsborgs-stjärnorna bar – men fått ett tjockt och svart tennispannband i paketet från någon moster.

Så rätt jag skulle få.

Janne Mian är nog inte den allsvenska fotbollsanalytiker som har flest verktyg i sin låda, men även en gammal fystränare kan – efter en halvlek av långsamt sidledsrullande och nära nog noll skapade hemmachanser – försöka ta tag i matchbilden i anklarna för att skaka om den och hoppas att någonting i chansväg.

Det blev tio minuter av hela havet stormar i inledningen av andra halvleken; en plötsligt svängig matchbild där lagen utbytte halv- och helchanser i parti och minut.

Men det var märkligt nog precis när svängigheten tagit slut och när matchbilden satt sig ner tillrätta igen som GIF Sundsvall bjöd på kvitteringen.

Mångsidige Andreas Randrup, som kan spela allt från högerback till innermittfältare till mårddjur i animerade Pixar-produktioner, hann knappt ersätta Samuel Holmén innan han skickade in ett riktigt taffligt inlägg mot alla och ingen i straffområdet. Noah Sonko Sundberg (som utöver en av årets allra vackraste brytningar stod för en väldigt svag prestation) stod och sov på första ytan och bollen kunde – som vore det division 4 Medelpad – så sakteliga studsa fram till Issam Jebali som lugnt och behärskat kunde sätta bredsidan till och ordna fram 1–1 ur intet.

Det kändes som två bortkastade poäng, för även om ett Janne Mian-lett Elfsborg under hösten 2017 är att beteckna som en faktisk bottenkollega (mot vilka det borde vara fullt möjligt att nypa en trea) så försvann mina realistiska tankar om att återta de tre poängen då de tydligt utmejslade linjerna i GIF-spelet – som varit så knivskarpa i första halvlek – löstes upp under sista halvtimmen.

Visst hade Romain Gall sina halvlägen (han är lite som en ineffektiv brevbärare, tänker jag: en som springer jättesnabbt upp för trapporna men som sedan hivar ner alla brev i det klotformade sopnedkastet), men  i andra planänden testade Issam Jebali stolpvidden, Lasse Nilsson testade Tommy Naurins spagat-vighet och Daniel Gustafsson snubblade sig förbi halvöppna mål.

Det är onekligen ett problem att GIF Sundsvall så ofta tappar hållningen sista tjugo – ett jätteproblem att någon sorts nyfunnen pannbandslättja får Marcus Danielsson att jogga hemåt i 94:e matchminuten.

Lasse Nilsson ryckte ur alla droppslangar (förlåt för återanvändande av åldersrasistiskt skämt) och drog iväg i djupled och man behövde, den sena Randrup-utvisningen till trots, ingen kulram för att se att det var Marcus Danielssons yta som han helt negligerade.

Långboll, lättja, Lasse – sedan var GIF Sundsvalls buffert till kvalstrecket nere på två poäng igen.

Hur lätt laget än har haft det mot Hammarby historiskt så var det här nog den allra bästa möjligheten till poäng som fanns kvar i det på pappret storlagstuffa spelschemat.

Och vinner man inte matcher när man gör så bra halvlekar mot så dåliga lag – ja, då kan det räcka med en enda J-Södra-seger under sluttampen (förslagsvis mot jämndåliga Kalmar) för att GIF ska behöva åka ner till Vångavallen för att tampas med Fredrik Jensen*, Kristian Haynes och andra skånska sagokreatur i en ångestladdad kamp på allsvenskt liv och superettandöd.

*= Visst, han spelar kanske inte fotboll längre, men jag ger det ändå en sjuttioprocentig chans att han står vid avsparken i kvalet i början av november.

Jag minns fortfarande Donatas Vencevicius blekfeta litaulekamen främst från scenen när han hemma mot Landskrona 2005 lämnade över bollen till Kingsley Amuneke som skeppade iväg en färdballad på sin bror Kevin som i sin tur ordnade 2–2 och stal två poäng som i förlängningen blev väldigt kostsamma.

Donatas var en baltiskt fetad parantes i GIF-historien, samtidigt som Marcus Danielsson är klubbens bästa försvarsspelare på 2010-talet – men ändå: det är så lätt att bli förknippad med fatala misstag.

Jag vill hemskt gärna minnas Marcus Danielsson utan pannband.

Googles illa dolda kritik av arbetslinjen

Jag har precis börjat försöka strukturera upp mitt liv med hjälp av Googles kalenderverktyg.

Det är väldigt lätt att använda, själva verktyget, men svårt att leva tillsammans med.

För varje gång man ska smattra in någon tråkigt vardaglig hållpunkt i kalendern så kommer kalendern med förslag på vad man kan hitta på.

Och det är alltid samma förslag:

Ta en frukost i det gröna, passar kalendern på att föreslå, när man sammanbitet tänkt smattra dit »JOBB« över hela oktobertorsdagen.

Jag har alltid haft bilden av att om superföretaget Google varit en människa så hade det varit en driven supermänniska. Jag tänker mig en egenföretagare som jobbat fjorton timmar om dagen men som ändå hunnit klämma in en löprunda vid 04.30 på morgonkvisten, ett yogapass på lunchen och att hen dessutom haft tid att lägga sig till med en väl-instagrammad fäbless för riktigt avancerad koreansk grillning; en sån som var och varannan dag serverat en ny kimchivariant till den på något sätt välfungerande kärnfamiljen.

Men nej: Googles personlighet är ju raka motsatsen. Google är den lealösa slackern för vilken arbete aldrig verkar vara ett alternativ; en naiv dagdrömmare vars go-to-förslag alltid är »en frukost i det gröna«, oavsett hur gråkulen blanktorsdagen i oktober månad än må vara.

Jag tänker att det här faktumet, att Googles kalender mest verkar vilja ta det lugnt och att den vägrar anpassa sina förslag till arbetslinjen, kanske kan hjälpa rörelsen mot förkortad arbetsdag på traven. Att i en vanlig analog kalender så snärtar folk bara dit »JOBB« med en snabb handrörelse, svart på vitt, utan eftertanke, vardag efter vardag. Men ju fler som går över till Google Calendar, ju fler som tänker att »just’e: om man ändå skulle kunna nypa sig en frukost i det gröna« varje gång de muspekarletar sig fram för att smattra dit »JOBB« eller »MÖTE« eller »KONFERENS« över åtta kalendertimmar.

Jag jobbade en heldag idag och jag vet inte med er (ni kanske jobbar åtta timmar om dagen och känner att ni ändå har tid med både löpning och yoga och långlagrad kimchi), men jag tar gärna all hjälp jag kan få i den kampen.