Det enda man vill ha av livet är ett riktigt bra förkylningsknep

Jag säger inte att jag har skäl att dra serietecknaren Pontus Lundkvist inför rätta.

Jag undrar bara.

Får han porträttera mig utan min aktiva tillåtelse?

Jag tog mig till biblioteket i Sundbyberg idag, för att lämna igen hans (mycket roliga) seriealbum innan bötesbeloppen skulle börjat ticka in: som ett vandrande bevis på att snålheten trumfar hälsan.

Halsen brann nämligen imorse. Inte som en eldsvåda, inte som en skogsbrand som river och sliter med sig allt i sin väg, utan som ett litet värmeljus. En litet retlig låga mitt bland halsmandlarna.

Jag har länge – säkert sedan jag råkat snubbla över någon Familjeliv.se-länk – trott på taktiken att varva hett och iskallt, när det gäller halsont. Att utsätta hela struphuvudet för en chockdoktrin av ömsom hetvatten, ömsom isvatten.

Jag har trott på detta utan större lycka och när jag dessutom varit tvungen att tro på denna teori till tonerna av diverse smädelser från vänner, som dömt ut den som både ovetenskaplig och nästan direkt farlig (»halsen behöver lugn och ro för att återhämta sig!!!«, bölar dem), så är jag inte mindre av en mjukisbyxeklädd vindflöjel än att jag är villig att överge den.

Idag gurglade jag istället halsen i saltat hetvatten, allt på inrådan från en vän som av ganska oklara anledningar – då han själv känns minst lika förkylningsbenägen som mig – självutnämnt som någon form av expert vad gäller sjukdomsreducering.

Till ingen nytta, ska sägas. Ingen! Det äckliga saltvattnet hade inte ens den svalkande placeboeffekt som något riktigt kallt åtminstone unnar struphuvudet.

(Är det här verkligen content, undrar du, men då har du inte ont i halsen just nu. När man däremot har ont i halsen är precis allt content man vill ha sådant som berättar för en vad som fungerar och inte fungerar när man ska reducera sitt halsont. Nästa gång en Pirkt.se-läsare får halsont – vilket kan eller till och med lär sammanfalla med att jag smittat dem på en släktmiddag – så ska den kunna gå hit och åtminstone få reda på vad som inte fungerar.

Kanske är det allt man vill ha av livet: ett riktigt bra förkylningsknep.

Just nu känns det så.)

Men jag tog mig alltså till Sundbyberg. Jag hade på mig den utstyrsel jag nu för tiden alltid har på mig när jag är sjuk och lämnar hemmet. Jag måste först ha haft den på mig under en förkylning, känt att »den här kombinationen av kläder balanserar perfekt på gränsen mellan pösig hemmasittare och samhällsnyttig medborgare« och sedan bara bestämt mig för att det är så jag ska se ut; för nu rycker jag den bara åt mig via muskelminnet så fort halsen bränner.

Ens kläder är dock inte det största problemet med att visa sig ute när man är sjuk (så svårt är det inte att balansera på rätt sida soffpotätgränsen), nej, det är ansiktet.

Det händer någonting i ansiktet. Jag har inte tittat tillräckligt noggrant på tv-reklamerna för ansiktskrämer för att veta vad det är de varnar för: är det matt hud man inte vill ha? Är det fet hud man ska passa sig för? Trött hud???

Vad de än varnar för: så ser jag ut när jag är sjuk. Man ser på långt håll att någonting är fel. Det spelar ingen roll om jag ler, om jag skrattar eller hur jag än försöker dölja det: vid sjukdom är jag ansiktet utåt för icke-välmående. Huden liksom både blänker och är torr på samma gång. Det är som att den lilla värmeljuslågan i halsen värmt upp hela den köttklump som är mitt ansikte och att min nysjuka hud är för dålig på att hantera den nya värmen, som vore huden en billig polyestertröja.

Jag tänkte på det när jag tog bussen hem, att jag kanske borde bli bättre på att lyssna på reklamerna om diverse hudkrämer. Huden är ju, tänkte jag (och känn er inte oroliga för om det knakar i bakhuvudet; det är bara er hjärnkapacitet som vidgas av att få tänka samma stora tankar som jag gör), både mitt ansikte och mitt hår. Eller åtminstone substitut för mitt hår.

All den tid och kraft och inte minst ekonomi som andra lägger på sitt hår borde jag förstås addera till tiden, kraften och ekonomin jag lägger på min hudvård. Vi pratar väl schampo, balsam, oljor?, ja, kanske till och med krämer??? Min hudvårdsbudget borde vara enorm. Jag borde ha en salva för varje problem: en för för fet hud, en för för torr hud, en för för trött hud.

Till och med en för sjuk hud borde jag ha.

Jag lånade hem alla Bodil Malmstens bloggböcker nu. Bibliotek, va. Vilken grej. Så fort man känner att man har lite svårt att skriva – så fort inspirationen tryter och man känner sig dålig, liksom trög i tangentfingrarna och ännu trögare i tanken – så kan vi i Sverige gå till ett bibliotek och med bara sitt personnummer som pant plocka åt sig böcker av människor som man tänker ska inspirera en till stordåd (men som man efter en–två–max tre sidor inser kommer att få en att aldrig ens försöka sig på att skriva igen, för att man bevisligen inte kan).

Jag har hunnit läsa en av dem, hunnit se tre olika SVT Play-dokumentärer och en film, hunnit bada. Ändå är det som att jag inte hunnit någonting. Som om jag simulerat hela dagen, så som man simulerade matcher när man spelade en karriär på något gammalt FIFA-spel.

Jag tror att det är för att det knappt går att räkna dagen i tid när man är sjuk. Timmarna och minuterna fungerar inte som de ska. Tiden går för sakta och för fort.

Den som har ont i halsen och som köpt sig ett paket små Magnum-glassar får räkna tiden i glass.

Jag har nu bara en jordnötsbelupen Magnum-glass kvar av den här dagen.

Du måste tvinga mig ut

Jag har allt att skriva om och jag har inget att skriva om.

I måndags började studierna igen. Vi ska läsa om »hållbar utveckling« och kursen formligen rivstartades genom en filmvisning av »Darwins mardröm«, som genom en liten historia om fisket av nilabborre i Tanzania lyckas måla hela den världsliga näringskedjan i fyra nyanser av svart.

Det var som att se en omvänd Hans Rosling-föreläsning, där han istället för att tala om hur bra allting går runtom i världen berättade om det kolossala mörker som miljontals människor genomlider för att vår konsumtion ska kunna upprätthållas. En föreläsning där han till slut fått sätta sig på huk på scenen, sträcka sin pekande näve ner mot Gapminder-skärmens absoluta nederkant för att förklara att »HÄR, precis när vi inte trodde att det kunde bli mycket mörkare, så finns det ytterligare en nivå av mörker«.

Jag, som tidigare var väl enkelspårig i min pessimist kring jordens framtid, är efter den filmvisningen nu intersektionell pessimist.

På den efterföljande diskussionen pratade min klasskamrat Simon om »paradoxen i paradoxen«, angående filmtiteln, och det var som att det började värka i bakhuvudet mitt; som att jag i realtid kunde känna fysiskt hur vad som tidigare varit ett hålrum plötsligt fylldes med nya synapser.

Det var, efter en sommar av trevlig men hjärnmässigt icke-expansiv verksamhet på TT, en härlig känsla.

Vi har börjat 09.00 varje morgon och på fredagen kändes det som att jag var inne i vardagsgängorna igen. Jag slog på vattenkokaren till äggen, fyllde på med kaffe i filtret, hällde upp vatten, slog på bryggaren och gick in för att duscha samtidigt som vattnet kokade klart och kaffet bryggdes färdigt, för att spara tid (vilket känns bra för stunden, men olidligt deppigt att återge så här i efterhand, när man tänker efter, och kanske är det så man tar sig igenom vardagens små deppigheter: man får aldrig någonsin stanna upp och tänka efter). Men döm av min förvåning när jag sticker ut den nyduschade näbben i köket igen och får se hela köksgolvet fyllt av kaffe.

Jag hade, för första gången i min kaffekokarkarriär, inte ställt dit kannan. Kaffet hade runnit rakt ner på plattan, svämmat över och runnit ner på bänken och vidare ner på golvet. Och jag gör sådana mängder kaffe också (ungefär hälften av gångerna nynnandes på »GJORT FÖR MYCKET KAFFE SEN DAGEN DU STACK/FORTFARANDE HÄNDER DET ATT JAG DRICKER UPP ALLT«). Det var ett hav av kaffe; nästan stort nog för att jag skulle kunnat söka tillstånd för att slå upp en liten tax-free-butik.

Jag har alltså en bit kvar till den där riktiga vardagsformen. Men man vill heller inte bli alldeles för bra på vardag. Jag har en mycket god vän som är föredömlig vad gäller vardagseffektivitet och som en gång – när han tyckte att jag återsåg lite för många Seinfeld-avsnitt samtidigt som diskberget i mitt grävlingsgryt på Teg växte sig högre för varje besök – gav mig handboken »Få det gjort«, men han är också ett levande bevis på att det är en slippery slope. Hans små stegvisa landvinningar var imponerande till en början, då minuter tjänades både här och där, men ganska snart hade han eliminerat mjölk ur sin dagliga grötportion och innan det var över så hade även sylten fått stryka på foten av effektivitetsskäl, vilket gör att han nu startar dagen genom att med en beslutsam robotnäve sleva i sig vattniga havregryn ur djuptallrik.

Sommaren är slut nu. När jag i eftermiddags slevade ner Popaganda-armbandet i sopkorgen tillsammans med lite potätskal så var det officiellt.

Jag hann – om vi säger att sommaren började när skolan slutade – resa till Kroatien, jobba i två månader på TT, åka till Way Out West, resa till Milano för att träffa min syster, inse att i princip hela staden Milano var stängd på grund av semester, se Como-sjön (som med tanke på mina överdrivna förväntningar inte vara mer än +++!!!), resa med det världsarvsskyddade alptåget Bernina Express, inse att Schweiz har dödshjälp inte bara för människor utan också för studentikosa ekonomier, tillbringa en vecka i Paris och till sist hann jag alltså avsluta sommaren med att inte kunna hålla mig ifrån att köpa sig till en tredje Säkert!-spelning för året.

(Spelning och spelning: den på Dramaten var en spelning, ja, även den sena på Way Out West, men Popaganda bjuder ju tyvärr mest på små munsbitar av olika artister. Jonathan Johansson, som gjorde den kanske bästa spelningen av alla, fick ju nästan elkabeln urdragen ur sin gitarr av en arg roddare när han tänkte bjuda på ytterligare en låt.)

Det var inte min allra bästa sommar någonsin, det tror jag inte, men då förväntningarna inte direkt var på någon »Summer of George«-nivå så är det inte den här känslan inför att septembers grånad har tryckt in sin stora höstkänga i dörrspringan:

Det var en bra sommar, ja, kanske till och med en mycket bra sommar. Jag har hunnit göra mycket, se mycket, till och med veva mycket. Det borde därigenom också ha varit en stark sommar för portalen Pirkt.se, då mycket av det som genomlevts varit väldigt content-vänligt, men ändå har den här plattformen stått och trampat vatten under sommarmånaderna.

Och de stora publicistiska frågorna – vad är innehåll??? och hur privat kan innehåll göras??? – är ännu obesvarade inför hösten.

Jag tror på hösten, jag tror att mörkret och de konkret icke-spännande höstkvällarna kommer att tvinga fram starkt innehåll (vad ska man liksom göra av en blanktisdagskväll i oktober?), men jag vågar inte lova något. På frågan om Pirkt.se kommer bli bättre framöver så svarar jag som den fria världens högste ledare gör på frågan om det kommer utbryta ett världsutplånande kärnvapenkrig inom den närmsta framtiden:

»Vi får se.«