Memes och vit vätska

Det har skett en generationsväxling inom mjölkförpackningsjournalistiken.

Jag tänker mig att den rutinerade mejeriproduktsförpackningsbaksidesjournalisten Göran, 57, på ett spånmöte spontan-föreslagit att referensen som skulle passa till grillsås-baksidan »kanske kunde vara ›som öppna landskap utan mjölkkor‹?«, varpå tre 22-åriga content managers bara tittat på varandra, sedan tittat på Göran, sedan pekat på dörren.

(Och då antar jag ändå att den riktigt lovande skaran PR-människor som befinner sig i mjölkbranschen jobbar för havre-sidan, där de utmålas som genier för att de betalat Alex & Sigge fyra hundra tusen kronor för att baktala komjölk från en scen.)

Är det kanske så att det bara är den unga meme-generationen som dricker mjölk nu för tiden? Inte ens jag dricker mjölk längre, trots att jag i min ungdom formligen badade i mjölk, som en bondson. Om min mor någonsin får några ryggkrämpor på ålderns höst så kommer jag att anta att de härstammar från alla de liter mjölk hon tvingades släpa hem från affären under min och min systers uppväxt. Jag minns inte exakt varför det dracks i sådana kopiösa mängder, men jag minns att halva kylen var full i mellanmjölk, vilket i princip måste betyda att jag drack i en sådan takt att mjölk måste ha sipprat ner för mina kinder medan jag klunkade för full hals och att min mage måste ha varit nära att duka under av alla liter ren laktos som den tvingades bearbeta.

Eller jo: det minns jag visst. Den generation av mjölklobbyister som inte har en relation till memes lyckades verkligen med att få igenom propagandan om att mjölk var instrumentalt för skelettet. När min mor kom släpandes på de tiotals kilo tunga bärkassarna, ropade »HÄR VAR DET MJÖLK, BARN!!!« och formligen hävde upp dem på köksbordet (i en ergonomisk rörelse, som när man genomför ett styrkeryck med en skivstång) så att den vita vätskan skvätte ur något söndertrasat tetrapack – ja, då var det som att det var en skelettets flourtant som kommit för att rädda oss, barnen som sprang som förtrollade mot det vita guldet, från förtvining.

Om informationen från den PR-kampanjen verkligen stämde så kommer jag aldrig att förruttna. Min skelettram kommer aldrig att kunna slukas av jorden och inte heller om eller när Donald Trump trycker på den golfbilsmonterade kärnvapenknappen så kommer världshistoriens starkaste radioaktiva strålning, den som säkerligen tar sig igenom all världens skyddsrumsbunkrar, kunna bita sig igenom den urstarka skelettmassa som tio-femton år av mjölkdrickande byggt upp.

Anti-Branded content: Berns »Clean Pride«

Pirkt.se har fått sig ett nygammalt utseende, tack vare den grafiska designchefens yviga och skjutglada pekfinger.

Jag tror att jag vet mindre än någon annan WordPress-användare om alla fördelarna som säkerligen finns att tillgå på den här plattformen och borde förstås hålla mig ifrån att kliva in i minsta administratörsroll, men när det blinkar en stor »Uppdatera«-knapp på utseendefliken så är man ju inte den som inte fyrar iväg ett snabbt och ogenomtänkt klick.

Några sekunder såg Pirkt.se plötsligt ut som en försäljare av damglasögon, då hela portalens förstasida var försedd med en bild på en solglasögonprydd kvinna som i princip täckte hela skärmen och som verkade vara vital för själva temats struktur, likt en bärande vägg i ett hus.

Jag som egentligen bara skulle gå in och pinkwasha portalen genom att byta profilbild till en bild från förra årets Pride, där jag blivit ansiktsmålad som en HBTQ-vänlig Mike Tyson.

På tal om att pinkwasha – vilket väl (och här får ni förstås rätta mig om jag har fel) delvis betyder att företag och andra försöker snylta på HBTQ-kämpars vunna mark, exempelvis genom att en-dag-om-året-lansera sig som fanbärare för rörelsen?* – så betalade jag in mig dyrt, o, så dyrt, på ett ställe i lördags natt.

*= När Nick’s, ett företag som tillverkar sockerfria chokladkakor, passerade med en egen vagn i Pride-paraden så erkände min homosexuelle vän att han »nog inte skulle ha stått här idag om det inte var för Nick’s chokladkakor«.

Ett ställe som – enligt vänner som hade koll – skulle anordna någon sorts »halvofficiell efterfest till Pride«.

Stället var Berns. Det kostade 320 kronor. Tre-hundra-tjugo. Det skulle ha kostat tvåhundranånting, när jag okejade en medföljning, men när man väl skulle dra kortet i kassan så fick man ett »det blir trehundratjugo kronor« i ens säkerligen lätt cava-mosiga nylle. Och jo: nog sa nån i sällskapet att »det är ju bara Pride en gång per år«, vilket stämde, och visst nickade man, hummade, och stoppade in sitt kort i deras giriga läsare.

Nu har jag aldrig varit nära att betala in mig på Berns en vanlig utekväll (jag har dock sett Jonathan Johansson där en gång) och kanske tar de alltid 320 kronor för sina luxuösa kvadratmeter, men en skulle kunna tänka sig att de passade på, då »det är ju bara Pride en gång per år!!!«-motiveringen ligger i luften under den hela veckan.

Hur som helst: har en contentskapare betalat 320 kronor för någonting – mitt under rådande sommartorka – så tänker han åtminstone göra något sorts content av det.

Så jag tänkte åtminstone summera hur otroligt dåligt det var. Den färgsprakande Pride-fest som jag och mina 320 spenderade entrékronor förväntade mig var utbytt mot ett etablissemang som var Bernsigare än jag någonsin kunde föreställa mig att Berns kunde vara.

Det var, antar jag – jag är ingen expert, HBTQ-motsvarigheten till att förvänta sig Frank Ocean och få Looptroop Rockers. 

Evenemanget hette, ser jag nu i efterhand, Clean Pride och det var också länge – fram tills att några go-go-dansare släpades fram på en scen till tung, odansbar techno framåt ettrycket – helt kliniskt rent från Pride-influenser. Jag såg inte en Pride-flagga, knappt en Pride-kopplad färg på någon av våningarna: allt var bara champagnefärgat (vilket jag antar kan ha varit exakt samma färg som det mer folkliga »grått«, men att mitt öga gjorde en annan tolkning då ställen hade ett inträde på 320 kronor), var man än tittade. Om man hade slängt en femkrona åt något håll, på någon av våningarna, så hade chansen varit nära hundraprocentig att man endera skulle träffa en femtioårig mäklargubbe med kavaj sittandes vid ett drinkbord eller en näv-vevande finansstudent på ett av de housepumpande dansgolven.

Jag har (typ) sett SD-valvakor som varit lika mycket och lite Pride-iga som fyra femtedelar av Berns i lördags.

Mina vänner ville bege sig hemåt närmast omedelbart, som en protest, vilket förstås hade varit rimligt, men jag är för snål för att protestera på ett så pass lågmält och omärkbart sätt. Jag övertalade dem att stanna och med all tillgänglig tankekraft fokuserad kring att försöka dansa och ha så roligt som bara möjligt så lyckades jag under någon halvtimme komma upp i ++-skoj.

Jag hade inte särskilt många dubier inför min Stockholmsflytt, men en var att jag såg framför mig skräckscener från ett uteliv som såg ut ungefär som lördagens Berns-upplaga.

På grund av denna trehundratjugokronors Pride-bluff bedriver Pirkt.se och dess underleverantörer från och med nu en fullskalig bojkott mot Berns och dess ordinarie festverksamhet (kanske med den lilla brasklappen att det kanske inte går att undvika om någon femstjärnig artist svänger förbi), vilket enligt en samlad expertis kan komma att kosta etablissemanget Berns hela 320 kronor under det kommande året (då det inte lär hummas med i »det är ju bara Pride en gång per året«-retoriken i samma kö under nästkommande Pride).

Räddade av en extra kvadratmeter

Överskatta aldrig en bra start, men underskatta aldrig en bra kvadratmeter.

Och godkänn aldrig en insats som Peter Wilsons.

Hur många gånger har jag sagt att »men det såg ju faktiskt ganska bra ut första halvtimmen« under den här säsongen? Jag kan inte svära på att det är alla matcher, förutom Kalmar-debaclet, men jag skulle vilja hävda att det gäller en klar majoritet av årets allsvenska drabbningar.

Min ömme far – som, tro det eller ej, är än mer kritiskt sinnad än mig – ringer efter en förlust och ska beklaga sig, och jag invänder (som vore jag Joel Cedergrens presstalesman) att det »ju faktiskt såg ganska skapligt ut inledningsvis«.

GIF Sundsvall öppnar matcherna starkt, dominerar ofta bollinnehavet första tjugo-tjugofem – men skapar sällan någonting av värde och släpper sedan taktpinnen ifrån sig.

Det är – får man nästan konstatera efter över en halv säsong – som att motståndarna tillåter att Giffarna tar hand om bollen inledningsvis, så att de kan lägga sig rätt mot det lite ovana 3-4-3-motståndet, komma in i matchen sakta men säkert – för att sista timmen, när det väl ska till att avgöras (efter 25-30 menlösa minuter av GIF-rull), bara välja att ta över den.

Det var exakt samma sak i lördagens folkfestliga derby. Giffarna tilläts slå an tonen, David Batanero såg inledningsvis ut som den spanske fältherre han utmålats som och de vanligtvis så kaxiga jämtarna sjönk väldigt lågt vid varje bolltapp, varpå Giffarna tilläts rulla runt. Runt, runt, runt till dess att ÖFK-spelarna kände att »nej, nu kan vi hur de spelar«, (att de alltid försöker öppna upp för Eric Larsson och att de, trots att de har tre stycken på pappret, i praktiken verkar spela helt utan anfallare), »nu tar vi över«.

Och så tog de bara över. Bara sådär. Det ska vara klasskillnad mellan ÖFK:s innermittfältspar med Brwa Nouri och Fouad Bachirou (är han hela seriens mest internationellt dynamiske mittfältare?) och det ihopplåstrade GIF-paret med Kristinn Steindorsson och Batanero – och tids nog var det precis det. Offensivt kunde laget unna sig att ha sömngångaren Darijan Bojanic i någon sorts fri, menlös roll på topp eftersom de mötte ett lag som spelade med två ickefigurer längst fram: Kristinn Freyr Sigurdsson och Peter Wilson.

Det är sällan en mittbacks överlägsenhet mot en anfallare faktiskt avgör en fotbollsmatch, men »Sotte« Papagiannopoulos insats mot Peter Wilson – som nästan töjde på gränserna mellan försvarsspel och mobbing – borde ha avgjort det här Norrlandsderbyt.

Peter Wilson stod för en utomordentligt svag insats. Det vet han nog om själv och påståendet att han var underkänd skulle nog även hans allra närmaste familjemedlemmar styrka.

Allra tydligast sammanfattas insatsen förstås av missen där han fumlar bollen utanför med vänsterfoten, ståendes helt ren, två meter framför målet. Det är en av de värre jag sett en GIF-spelare stå för, vilket förstås måste svida extra då det gäller en spelare som byggt hela sin korta karriär på sin målfarlighet i offensivt straffområde.

Det var en hemsk miss, ett närmast ofattbart misstag – men ett jag faktiskt kan köpa.

Det jag inte kan köpa, däremot, är Peter Wilsons agerande i samband med 0–1-målet. Det är Noah Sonko Sundberg som river ner Papagiannopoulos vid frisparken (som Darijan Bojanic imponerande knorrar dit under pågående REM-sömn), mycket riktigt, men det är Peter Wilsons karaktäristiska icke-agerande som orsakar den.

Ett uppspel slås mot en felvänd Wilson som förrädiskt nog har visat att han vill ha bollen – men det vill han ju inte. Han vill det åtminstone inte särskilt mycket. Mitt i ett Norrlandsderby, vid ställningskrig och 0–0, så verkar han inte vilja någonting alls.

Han bara står där. Papagiannopoulos springer helt sonika fram och tar bollen framför honom och kan sätta full fart i den typen av livsfarliga omställningar som kommer av att man tappar bollen kring mittcirkeln i uppspelsfas.

Inte missen från två meter utan det – hans totala kapitulation vad gäller allt ansvar – sammanfattar Peter Wilsons insats för mig. Han borde ha varit utbytt i samma sekund som Bojanics frispark hittade nätmaskorna bakom den erkänt svage frisparksräddaren Tommy Naurin.

Så länge Linus Hallenius kan stödja sig på en av sina två fötter så ska han gå före Peter Wilson i en allsvensk startelva. Med hans inställning hade han gjort mer nytta på kryckor under nittio minuter än vad Wilson gjorde under sin knappa timme.

Och jag förstår att Joel Cedergren måste skydda sina spelare efteråt, att han inte har råd att sänka deras självförtroende ytterligare, men att för lokaltidningen summera att »han är godkänd« ter sig ju bara ofattbart för alla som ens slötittat på matchen. Säg gärna att han har kvaliteter och att han har stor potential, men erkänn åtminstone att han inte fått ut dessa kvaliteter och denna potential under de senaste matcherna.

Vi har ju alla sett att han är snabb och att han har en målsnok – men man kan inte göra mål med så dåligt självförtroende (bevisligen, inte ens från två meters håll) och inte ens Usain Bolt skulle vara så särskilt snabb om han sprang med lika tafatta och försiktiga steg som Peter Wilson gör just nu.

Även Kristinn Freyr Sigurdsson var – enligt Cedergren – »helt okej« idag.

Det är nästan så att man börjar undra (nej) om hans kontrakt är utformat så att han har juridisk rätt till visst antal spelminuter – för idag var det ingenting annat än bisarrt att Romain Gall (++, vilket är ganska bra för att vara en GIF-anfallare under 2o17) fick lämna planen före islänningen (som, precis när man tänkte att han inte kunde sjunka lägre under +-ribban, avslutade matchen med att slösa bort ett gyllne 2–1-kontringsläge med en touch på tjugofem oönskade meter).

Det blir väldigt märkligt, ja, nästan fånigt att som tränare stå och säga att dessa två spelare var helt godkända idag, när det finns 6500 åskådare på plats som kan vittna om motsatsen. Det är en oroväckande låg ribba för ett lag som kämpar om att kravla sig kvar i en tuff och hård serie: att det i princip räcker med att fysiskt befinna sig på planen (som Peter Wilson) för att anses godkänd.

Det borde ha blivit förlust i derbyt, det är bara att erkänna utan omsvep. Speciellt då ett tafatt och obeslutsamt GIF Sundsvall är seriens klart sämsta lag på att forcera fram målchanser. Nickstarke Marcus Danielsson klev inte upp på topp under slutskedet utan såg ut att skickas – i en manöver som var svår att förstå från tevens snäva vinklar – ut på en högerbacksplats och i stället för att lägga det sista bytet på någonting givande (typ på att ta in en vänsterfotad wingback för att försöka mata inlägg) så var laget förstås tvunget att ägna det åt att byta ut en av sina innermittfältare och sätta in en halvjunior.

Visst har han haft viss knäproblematik tidigare, Batanero, men det är ju ingenting annat än underkänt att två av en allsvensk klubbs tre innermittfältare (de spelare i truppen som brukar behöva vara allra bäst tränade) inte fysiskt klarar av att spela fotboll i nittio minuter.

Nu räckte det ändå – oförtjänt nog – till en otroligt viktig poäng.

Igår fick mina vänner mig att betala in mig på ett uteställe som tog en objektivt sätt hutlös summa i entrépeng. En av motiveringarna, som jag inte var sen att opponera mig mot, var att »det är väldigt många kvadratmeter«.

Det var inte särskilt bra alls, det dyra utestället, men idag fick motiveringen till att vi gick dit lite upprättelse.

För underskatta inte en bra kvadratmeter.

Domaren Bojan Pandzic var en av få på det som tidigare hette Idrottsparken som hade fått sig en förhandsvisning av ritningarna till den dagsfärska Berners Arena – men Pirkt.se har i efterhand kommit över ett exemplar som visar hur den nya spelplanen såg ut:

Inringad se vi en väldigt viktig kvadratmeter, som gjorde att Linus Hallenius fall – som på alla andra allsvenska arenor renderat en frispark – här resulterade i en straff.

(Det höll dock på att hinna bli noll poäng igen, då Giffarna åter igen – precis som mot Sirius – bjöd på ett oförlåtligt juniortapp av bollen mitt i banan, i den 94:e matchminuten, varpå ÖFK bara var en lite bättre Jamie Hopcutt-vänsterträff ifrån att få med sig alla tre poäng.)

I tider som dessa, när Halmstad gör sex på J-Södra och när Kalmar plötsligt går fram som en Nanne-styrd slåttermaskin, kan den visa sig otroligt viktig.

Till sist: om Malmö FF var intresserade av Eric Larsson inför söndagens derby så lär de inte ha blivit mindre sugna att plocka över 26-åringen efter hans storartade kämpainsats mot ÖFK, där Graham Potter skickat fram dubbla vänsterbackar för att hantera honom.

Jag satt ju på ett sofflock nere i Stockholm, men enligt rapporter på plats så ska Larsson ha varit extra kärvänlig mot Patronerna efter matchen. Låt oss för allt i världen hoppas att bara var den svärmorsdrömmige Larssons artighet som lyste igenom och att det inte var någon form av avtackning inför en resa till Skåne.

För om han skulle lämna för en eller ett par miljoner – där majoriteten säkerligen skulle behöva gå in och stötta upp de röda siffrorna i budgeten, samtidigt som skuggfigurer motsvarande Mauricio Albornoz och Joel Enarsson skulle rea-plockas in – så kan vi nog hälsa hem.

Bara Marcus Danielsson har en liknande högstanivå som Eric Larsson och det är förstås inte rimligt att kräva att andra GIF-spelare ska upp på den under hösten.

Men om alla GIF-startspelare bara skulle kunna kämpa som Eric Larsson – som slet för precis varenda boll under nittio minuter – så hade det säkert kunnat bli tre poäng mot ett Europa-trött ÖFK idag och fler poäng framöver.

Och att just kämpa och slita tycker jag att man kan kräva, när det strular fotbollsmässigt – inte bara i ett derby utan varje gång man sätter på sig en GIF-tröja.

Först då är man godkänd. 

Jag har lyssnat på en podcast

Jag har fastnat för en ny podcast. Jag gör det ibland, med jämna mellanrum, och ofta är det en tydligt rolig idé eller en skojfrisk individ bakom mikrofonen som får en att vilja fortsätta lyssna på avsnitt eller avsnitt. Det brukar vara lätt att med en rapp hisspitch förklara för sina vänner varför de också borde lyssna på samma sak.

Men nu har jag fallit för podcasten »Stefan och Thomas«, och när det gäller den så är det betydligt svårare att på ett snabbt och enkelt sätt förklara storheten.

Det är nämligen ovanligt svårt att sätta ord på exakt vad det är som blir så roligt, men efter omkring tjugo avsnitt tror jag att jag till slut lyckades sätta fingret på det som i alla fall jag finner underhållande.

Kanske drar jag för stora växlar, nu när jag för ovanlighetens skull krängt på mig kulturskribentens tweedkavaj (ibland är en rolig podcast bara en rolig podcast), men jag tycker att »Stefan och Thomas« på ett magnifikt, roligt och inte minst realistiskt sätt porträtterar den manliga kamratskapen.

De två uppdiktade karaktärerna Stefan och Thomas är två vanliga och ganska framgångsrika män i Göteborgstrakten som verkar ses väldigt ofta och som säkerligen anser sig vara väldigt goda, kanske till och med allra bästa, vänner. De har umgåtts sedan barnsben, vuxit upp tillsammans och hållit ihop hela vägen upp i vad som nu måste vara fyrtiofem-femtioårsåldern. Ändå kretsar i princip alla deras samtal kring rent logistiska bestyr; ändå är det som att deras kommunikation är helt steriliserad från känslor.

Någon börjar, efter en stunds tystnad, att berätta om hur det blivit mycket bättre ekonomiskt att köra bergvärme i kåken istället för att elda pellets. Den andre tar kanske vid och ber om tips kring hur han ska installera en rörelsesensor till sin garageport. De trevar sig tillsammans fram till det halvt bortglömda namnet på någon bekants fru, de frågar varandra om deras barn fortfarande håller på med den och den sporten, berättar löst om midsommarplaner hemma hos någon gemensam bekant. Karaktärerna säger aldrig någonting konkret roligt i sig, drar inga skämt och skrattar nästan aldrig till, utan allting målas upp med de allra minsta av penseldrag. Först efter ett tag – det tog mig säkert tio av de korta avsnitten – lär man sig uppskatta de små återkommande retoriska särdragen hos karaktärerna (på ett sätt som dels får en att tänka på hur man själv talar och som dels får en att skratta).

Och jag vet inte varför just det är allra roligast, men jag skrattar till varje gång de nämner namnet på någon gammal bekant: alltid med både för- och efternamn. När de exempelvis pratar om hur dåligt det fortfarande verkar gå för olyckskorpen Mats Härd, som båda brutit kontakten med men som ändå dyker upp i vart och vartannat samtal, eller när de berättar om snidaren Stefan Kastas avundsvärda karisma (»det är nästan så att han tar med sig festen var han än går«).

Det är då diskussionerna tar lite, lite fart, jämfört med det släpiga och lågintensiva slösnacket om avklarade konferensresor och ny-inglasade altaner. Det är nästan som att de gemensamma bekanta, som de båda känt sedan uppväxten, är det som framför allt kittar de två vännerna samman. Om de inte kunnat återberätta för varandra vad som gick fel när Mats Härd köpte den där begagnade Opeln så hade kanske inte samtalsämnena räckt för en lika stark vänskap.

Jag älskar verkligen min far, har den yttersta respekt för honom i alla avseenden och tycker att han är en på alla sätt fantastisk människa – men jag tror att det är ungefär så här det skulle låta om man riggade upp en mikrofon och gjorde podcast av ett längre samtal med någon av hans gamla vänner. Inget skitsnack om kompisgängets egne Mats Härd, kanske, men nog skulle någon värmepump komma på tal och nog skulle nästa renoveringsprojekt nämnas oftare än den aktuella statusen på deras respektive relation.

Jag känner mig nämligen ganska säker på att det är så här en stor del av den här generationen av män kommunicerar.

Anton Hellström, 27, och Edvin Hallberg, 26, gör stor humor av detta faktum, med hjälp av små gester och stort tålamod. Det spelar ingen roll hur nära två manliga vänner i femtioårsåldern är eller anser sig vara, när de sätter sig ner på tu man hand: samtalet kommer i regel hitta fram till ett aggregat innan det – om någonsin – når fram till någonting privat och känslomässigt.

I söndags träffade jag min förra flickvän, för första gången sedan hon lämnade mig för fyra månader sedan. Vi bestämde träff, sågs och satte oss ner och pratade i ett par timmar och redde i princip ut allt förutom den kommande bodelningen (med tanke på hur bjussigt privat den här portalen har blivit, kanske bodelningen kan komma att livesändas på Pirkt.se; en vardagsrealismens motsvarighet till den gamla Bingolotto-tävlingen där barn fick springa in i en leksaksbutik med en kundvagn och vräka ner allt de ville ha och hann få med sig).

Äsch, apropå privat så var det ju plötsligt väldigt icke-privat att referera till en anonymiserad före detta flickvän: hon heter fortfarande Tilde, hon är fortfarande en av de finare människor jag träffat, men snart fyra månader efter den nionde april kunde jag bevisligen träffa henne med bibehållet lugn och, ja, faktiskt mest av allt känna tacksamhet över att vi fick fyra väldigt fina år tillsammans.

(Kanske kom lite av lugnet av att jag fick förbereda mig på en träff och exempelvis klä upp mig i min allra bästa och inte minst nya skjorta. Nog blir man lite lugnare om man vet att man inte ser ut som någon som fullständigt har tappat det. Det hade nog varit värre om vi stött på varandra utanför Willys idag istället, när jag – rödflammig, svettig och yr efter ett nyligen avslutat träningspass – gick runt och mun-andades med en tunn mustasch av drickkvarg på överläppen.)

Självklart kan jag fortfarande sakna Tildes person, men när vi slog oss ner och pratade igår så mindes jag framför allt hur mycket jag har saknat att ha någon att prata med så som jag kunde prata med henne.

Mina nära vänner har varit fantastiskt stöttande, verkligen, men de har av förståeliga skäl inte varit Tilde.

Vi är inte »Stefan och Thomas«, jag och mina vänner (det är faktiskt ganska långt mellan att ordet »värmeaggregat« nämns i våra dialoger), men vi är fortfarande unga män stöpta i det tidiga 2000-talets maskulinitetsideal. Bara i sommar är jag helt övertygad om att jag frågat manliga vänner och bekanta om deras semestrar och uttag eller icke-uttag av semesterdagar (»det kan nog visa sig klokt att ha nån vecka sparad, efter den här sommarn«) långt fler gånger än jag har försökt gräva i hur de egentligen mår.

Då tycker jag ändå att jag försöker. Jag tycker att jag aktivt jobbat för att uppfylla färre delar av den manliga klichébild (✓ Sluten? ✓ Hård? ✓ Okänslig?) som i förlängningen onekligen bidrar till att självmord är den vanligaste dödsorsaken för män mellan 15 och 44 år. Sedan vårvintern 2015 har jag volontärarbetat för en organisation dit unga killar kan vända sig med frågor om allt möjligt – från penislängd (den snabba »är den normalstor?«-frågan är nog den allra vanligaste) till kärlek och djupa depressioner. Och bara att den tjänsten finns (den fanns då inte på min tid; på den tiden då min mor gav mig någon form av sex- och samlevnadsbok där hon virat in hela bokomslaget i ett sportigt mönstrat presentpapp) och att unga killar är villiga att använda den gör mig hoppfull om att nästa generation män kommer att vara ännu bättre.

De små, nätta och kebabflottiga penseldragen i den här Skam-scenen, när Isak berättar för Jonas på en parkbänk en eftermiddag, var något av det allra finaste jag såg på teve i fjol. Den hade tett sig orealistiskt lågmäld och avspänd för tio år sedan, när jag själv var i 17-18-årsåldern, men jag tror verkligen att den sedan dess har blivit realistisk på många ungdomliga håll i Skandinavien. Jag tror verkligen att dagens unga män är mycket mer känslomässigt kapabla att prata om stora och utlämnande ämnen mellan kebabtuggorna.

Själv ska jag (som jag tror är bättre än min fars generation, sämre än Isaks och Jonas dito) över tid försöka ersätta det tvåsamhetsnormativa tomrummet när det gäller riktiga, djuplodande samtal. Med något. Kanske till och med med några.

Jaha. Det var den kulturartikeln det.

Har ni tagit ut alla semesterdagar eller har ni sparat några?