Aktivism som skrivbordsprodukt

​Alla vill stå för något. Alla vill kunna säga sig stå upp för de sina. Alla vill, antar jag, visa sig redo att omvandla det de säger sig kämpa för i aktiv praktik, när det verkligen bränner till och blir allvar.

Men det är omöjligt att veta hur man reagerar när det väl händer. Är man en sån vars ryggmärgsreflex är att våga gå emellan, våga säga till och verkligen våga står upp för det den tror på – även om det kostar på? Även om det skulle leda till en stel social situation eller kanske till och med fysisk fara?

Man vill ju gärna vara det.

I veckan satt jag – en ung man som säger sig stå på barrikaderna för de flintifierades sak – på restaurang i Paris med min syster och mina föräldrar, när jag i ögonvrån får syn på en rent obehaglig scen vid ett av de andra borden, där en av de mina blir utsatt av ett helt bordssällskap:

Bara några meter bort blir en hårmässigt funktionsnedsatt man i den övre medelåldern utsatt för den klassiska härskartekniken »flint-killningen« till hela bordets stora nöje, samtidigt som vi får anta att smädelserna haglar mot min kransförsedda broder.

Och jag bara satt där. Jag bara satt kvar.

Min aktivism är en skrivbordsprodukt.

När min syster borde ha nyttjat det nya, avgiftsfria EU-nätet till att googla upp psykologer i Solna

Min syster reste runt halva jorden efter att hon tagit studenten, samtidigt som hennes bror på sin höjd unnade sig en (förvisso betald) bussresa till Ängelholms IP. Hon har hunnit bo i både Kina och på Island, samtidigt som hennes bror inskuffats i grävlingsgryt på Teg och stått och svurit över inställda pendeltåg på Kallhälls station. Hon har dessutom bara ett år kvar på hennes femåriga utbildning, samtidigt som hennes bror bara är ett år in på sin.

Min syster är dessutom – till råga på allt, med hjälp av en logik som verkar behöva bända på både tid och rum – två år yngre än mig.

Så när vi ses så vill man ju göra ett gott intryck. Man vill ju visa att det trots allt går okej, att det knallar, att det sakta – mycket långsammare än för henne, men ändå – rör sig i rätt riktning. Lugna henne lite; med sin uppsyn och sin framtoning ge sken av att hon inte behöver oroa sig så mycket.

Men så möts vi i Milano. Vi promenerar på gator som är gjorda för män i såna där perfekta frisörsalongsbroschyr-frisyrer och med smäckra kostymer som sitter åt som våtdräkter men som ändå – på ett sätt som torde strida mot åtminstone ett par naturlagar – gör att de bibehåller den där beundransvärda luftigheten som jag (en av naturen svettig och rödflammig individ) bara kan drömma om.

Och efter ett tag märker hon att jag haltar lite på den högra foten; att jag liksom inte trycker till den högra fotisättningen som jag gör med den vänstra.

Jag förklarar att jag vandrat omkring med en liten sten i skon »en dag« och inte orkat stanna för att plocka ur den, vilket bildat en liten krater strax nedanför stortån. Jag hör genast hur det låter – som vore jag en man som helt kastat in handduken och givit upp; som inte ens orkar ta tag i de allra mest akuta och samtidigt mest lättåtgärdade vardagsproblem. Jag hör ju att det inte låter som att en man som låter en liten sten erodera fram en köttkrater i fotsulan mår alldeles prima.

Jag hör det, vet samtidigt hur viktigt det är att inte signalera uppgivenhet just nu – en av de första gångerna jag och min syster ses sedan jag blivit lämnad!!! – och försöker genast räta upp bilden av mig själv (jag mår ju överraskande bra och tycker mig inte ha gått ner mig; närmast tvärtom!; titt på mig – jag är välmående!!!) genom att fortsätta prata.

»Men jag har med mig en salva«, säger jag, »som det står ska vara bra för fötterna. Det följde med en sån liten förpackning med en gratistidning som jag fick hem i brevlådan. Jag höll på att slänga den, tog bort plasthöljet innan jag skulle slänga den i pappersåtervinningen, men så bara: ›åh, gratis fotkräm!‹«

Åtminstone en gång tidigare har jag jagat en kvittering men istället bjudit på ett självmål – det kan de äkta jämtländska fotbollssupportrarna, som följde ÖFK redan senhösten 2010, intyga – men det här var nog onekligen en andra gång. Det är svårt att kvittera ett gå-med-sten-i-skon-hela-dagen-underläge – och att berätta om en gratistidningsmedföljande fotsalva är nog inte sättet att göra det på.

(Speciellt inte då vår familj har en mörk historik av medföljande tidningspremier. Ett år förstördes självaste juleaftonen då min far tidigare under hösten tecknat en prenumeration på tidskriften Land i syfte att tillgodogöra sig en gratis morgonrock till jul. Han kanske inte förväntade sig en rock i velour, men nog hade han siktet inställt på att kunna gratisglida i en skapelse av frotté eller åtminstone någon finare bomull. Jag tror knappt att ni kan föreställa er förvåningen hos min far – en rättskaffens man som förväntar sig att få det han tycker sig ha blivit lovad – eller besvikelsen hos hela den julefirande släkten när far tog emot paketet och fann att det var i stort sett platt: som om någon slagit in en tunn bunt av A4-papper. Den efterföljande scenen när far öppnade det lövtunna paketet och fann att den utlovade Land-morgonrocken var smidd i ett material som närmast går att likna vid papp – prasslig och knappt vattenfast papp – är så negativt stark [ett julminnenas anti-materia] att den i stort sett grumlar alla minnen av min barndoms ohämmade juleglädje.)

Duomo di bristande offensiv

Jag är i Italien. Jag hann precis mellanlanda i Stockholm på söndagskvällen efter en Way Out West-helg i Göteborg (mer om den senare, antar jag, då en kulturtext på Pirkt.se – typ nåt om att »Frank Ocean var magisk« – kanske kan göra hela resan avdragsgill???) innan jag på måndagsmorgonen begav mig till Milano.

Milano som stad var ju ganska fin, väldigt trevlig – men ännu mer stängd. När man precis flugit bort ifrån en stad där ICA Maxi-varuhusen håller öppet till 23 på söndagskvällarna, ifall någon skulle behöva spontanspringa in och köpa på sig ett paket ägg, så borde man kanske ha känt att det var uppfriskande kontinentalt att komma till en stad där till och med jättekedjor som HM klappat igen nästan all verksamhet och helt sonika satt upp en »vacanza«-skylt i papp på fönstret, tillsammans med ett glatt meddelande om att de är åter i september.

Men det var förstås också lite snopet. Inte att just HM stängt, förstås (alla såna butiker får gärna klappa igen), men jag hade faktiskt gjort vissa efterforskningar kring vilka second hand-butiker man borde besöka för att kunna komma hem med ett plagg som man sedan skulle kunna bära hela hösten, nästan varje dag, i hopp om att någon ska fråga var man köpt det – så att man med med en inövat minspel skulle kunna låtsasfundera ett slag och sedan i lugn och ro (fast hjärtat hoppreps-SM-hoppar i upprymd »äntligen händer det!!!«-glädje) säga något släpigt i stil med »den här? Hm, jag tror att jag kan ha köpt den på en second hand-butik i Milano«.

Men i princip allt var stängt. Till och med de etablissemang som enligt såväl analoga som digitala källor skulle bjuda på stadens allra bästa pizza tilldelade turisterna – inklusive mig och min syster – en trynstöt i papp, i form av en handskriven »vacanza«-skylt.

Kanske ska Pirkt.se ta efter den kontinentala inställningen – och helt utebli med en analys efter gårdagens 0–2-förlust borta mot Häcken.

Jag stängde av såväl wifi som 4G hela kvällen, gick som ner i en digitalsocial skyddsbunker under hela middagen, för att kunna se matchen i sin helhet i efterhand, på hotellet, med helt bibehållen spänning.

Det lyckades, och jag kunde se matchen som vore det live, men det deppiga är (förutom att man sitter på ett hotellrum, dubbelvikt framför en laptop, istället för att ge sig ut i den ljumna sommarnatten) att det nog inte hade gjort så mycket ifall någon råkat spoila att Giffarna skulle förbli mållösa matchen igenom.

För det… visste man ju, i princip.

Inte ens när Linus Hallenius stod för en förstahalvtimme som i det närmaste osade ny Genoa-flytt så kändes det till sist särskilt nära att han skulle få tillgodoräkna sig de två assister han spelat ihop till (ett friställande av Kristinn Steindorsson, ett av Eric Larsson). Det spelade ingen roll att Joel Cedergren ställde upp laget som vore han en Pirkt.se-webbredaktör (Steindorsson och Gall på ytterflankerna; Sigurdsson och Morsay petade) och att den spelmässiga offensiven fungerade bättre än på länge – varken desperationen eller självförtroendet finns framför målet.

Jag lärde mig idag att Duomo di Milano – som syns på bild i topp av det här inlägget – byggdes under ett halvt sekel och att den i princip aldrig blivit färdigbyggd, då det hela tiden finputsas på fasaden.

Det känns som att jag har klagat på GIF-offensiven i omkring ett halvt sekel. Jag började på den tiden då folk i princip såg en allsvensk startspelare i 2017 års Jonathan Morsay, vilket ter sig som en halv evighet sedan. Ja, 500 år är mycket tid att lägga på en gotisk katedral – men rent deppigt mycket tid att tillbringa på att med sitt GIF-analytiska finger peka på det uppenbara.

Jag har heller inte ork eller finess nog att orka finputsa på kritiken. Målfarligheten är vad den är: på tok för dålig.

Sedan övergångsfönstret stängt står det klart att GIF Sundsvall ska klara sig kvar i serien med en offensiv där en mittback som i princip spelat +-0 med sig själv (tre gjorda mål, tre orsakade straffar) toppar den inbördes skytteligan.

Det kommer förstås att bli väldigt svårt, för ett lag som inte ens på kvällar då de stundtals spelar riktigt bra offensiv fotboll känns särskilt nära att kunna göra mål på BK Häcken.

Vit t-shirt, blåa jeans, flintifierad James Dean

Jag har ju – genom ett anti-branded content-samarbete med Hövding – klargjort att jag blivit en människa som bär cykelhjälm. Det spelar förstås ingen roll om hjälmen kommer i form av en dyr haklapp: en hjälmbärare är man likafullt.

Ett tag under inledningen av sommaren, när jag precis klivit på mitt tvåmånadersvikariat på TT, så utnyttjade jag min nya cykelhjälmsperson till max (eller nej, inte max: jag cyklar fortfarande – hjälmpersonen till trots – väldigt sakta i nerförsbackarna) då jag tog cykeln in till jobbet vid Slussen varje morgon.

Vilken start på dagen, va. Perfekt för den som–

–vill komma till jobbet och se ut som att hen just beställt för en på tok för stark tallrik Kung Pao till frukost.

Hur som helst: jag bestämde mig för att cykla precis vid klockan åtta varje morgon, för att då kunna lyssna på Ekot och alla de tillhörande sändningarna (det är ju lite som att tugga i sig en gottpåse som någon annan valt ut: en Matador-Mix med torra karamellbitar i form av både finansmarknad och vetenskap) och därigenom skaffa mig lite omvärldskoll mitt under den dagvilla och ostrukturerade sommaren, där varje påslagen Aktuellt-sändning kan avbrytas av att man märker att vädret skiner upp och ens under dagtid solförvägrade sommarpersona känner sig tvungen att planlöst rusa ut i sommarkvällen.

Och det gjorde jag faktiskt. I en vecka, kanske två höll jag i; knäppte min haklapp runt halsen, accepterade att jag såg ut som en futuristisk månfarare, cyklade iväg och motstod frestelsen att lyssna på någonting roligare (som en podcast) eller mer fartfyllt (som en skiva).

Men så kom mitten av juni och hux flux så skickade Lorentz helt oannonserat ut en skiva i etern.

Hur mycket jag än lyssnade på eftermiddagar och kvällar och, ja, hela arbetsdagar så räckte det inte: Ekot och Swedbanks kvartalsrapporter fick tvunget lämna plats även i cykla-till-jobbet-tablån. Det gick inte att värja sig: de sorgsna lägesrapporterna från alla världens just nu trassligaste platser fick stryka på foten – allt, precis allt, jag ville göra var att lyssna på »Lycka till«-skivan från start till mål, en gång till.

Och jag vet inte varför jag plötsligt kände ett sådant behov av att skråla »joina mitt teeeam, joina mitt teeeam, och kom å lev the dreeeam« inombords precis hela tiden. Och även om jag till slut (vi pratar kanske något år efter den släppts) kom att älska den första Lorentz-skivan så hade jag ju själv gått och konkret stört mig på folk som 2014 hyllade Lorentz som en femte och dittills oupptäckt Beatles-medlemmen som kommit för att på nytt revolutionera hela musikvärlden.

»Det är ju bara lite autotunead stockholmska och lite 90-talist-referenser!!!«, minns jag att jag ville skrika.

Nu känner jag att »whoaaah, när han sjunger ›Vit t-shirt, blåa jeans, ser ut som James Dean‹ så är det min sommar-självbild han sjunger om – även om jag skulle få sjunga ›flintifierad James Dean‹ istället!!!« när jag hör någon av hans egentligen ganska enkla texter.

(Min sommar-självbild, ja: Pirkt.se är inte selfiestickans portal och redaktionen har tyvärr heller aldrig haft resurserna att anställa en dagens-outfit-fotograf, vilket gjort att min stilmässiga utveckling har varit gravt underrapporterad. Men det har fallit sig så att jag fastnat i ett stilmässigt sommarfack som helt grundar sig i att jag köper på mig de allra högst sittande byxor jag kan komma över – och sedan bär jag dem hela sommaren.

I försomras köpte jag mig ett par svarta jeans som var så pass höga att de fäste strax under bröstbenet. På samma sätt som jag har svårt att förklara varför jag faller så pladask för Lorentzs musik – det finns säkert en förklaring, jag är bara en för svag musikrecensent – så har jag väldigt svårt att förklara varför jag plötsligt har fått den gamle Väsby United-anfallaren Osman Sow som stilmässig förebild.

Osman Sow?, undrar ni, om ni inte lider av samma unika form av webb-tourettes som jag, som går ut på att man uppstuds-klickar på varje Fotbolltransfers.com-länk som nämner någon gammal division 1-spelare i rubriken.

Jag mötte den med mig jämnårige anfallaren under säsongen 2011 och sedan dess har han – som jag antar är helt okänd för nittiofem procent av den svenska fotbollspubliken – haft den sortens yviga karriär som det anstår en yngling som blir agenthämtad i helikopter från division 1 Norra och nedsläppt i en rumänsk toppklubb i ung ålder. Han har gjort en luddig vända i Crystal Palaces reservlag, gjort succé i Skottland och nu håvar han som så många andra in polletter i den kinesiska ligan.

Men grejen med han var – förutom att han var en fin fotbollsspelare på division 1-nivå – att han såg ut att ha en så oerhört kort överkropp. Jag vet inte om det var ett oortodoxt sätt att bära shorts som lurade ögat i någon form av stilistisk synvilla eller om det faktiskt var så att hans lårben fäste uppe på revbenen; men någonting med hela hans kroppsliga framtoning gör att jag fortfarande minns hans till synes maglösa gestalt.

Är det elakt: att summera en division 1-anfallare med beskrivningen »fin fotbollsspelare, kort överkropp«? Nej, det kan det väl inte vara: jag själv skulle säkerligen – av de få som minns min division 1-gestalt – beskrivas som »svag mittback, ännu svagare hårfäste«.

Nu är det – sex, sju år sedan jag såg honom i verkliga livet – som att jag tagit hans märkliga proportioner till mig och försökt gjort dessa till mina. Höga byxor, kort överkropp.

Byxor som fäster högt upp, ovan magen och hela mellangärdet, och en liten, liten t-shirt-klädd överkropp som tittar ut ovanför den rekordhöga midjan.

Jag vet inte alls hur det ser ut, egentligen, men jag känner mig som ›en flintifierad James Dean‹ varje gång jag sic-nynnar med i Lorentz-låten.

När jag började fila på det här inlägget så var det egentligen den här historien jag ville berätta: den om att min stilmässiga sommarperson anammat den gamle division 1-anfallaren Osman Sows skeva över- och underkroppsproportioner. Jag vet inte varför det bara blev en av portalens längsta paranteser i modern tid.

Av min vän Martinsson [som jobbar på GIF Sundsvalls kansli, vilket man skulle kunna tro innebar att jag fick höra massa snaskigt skvaller om klubben, men icke: idag fick jag chattledes bara följa hur Martinsson – via en tredje vän som jobbar på Telia – försökte hjälpa sportchefen Urban Hagblom att bli av med sin röstbrevlåda, som vi får anta var nedringd av diverse luddiga provspelare och tillhörande agenter] fick jag idag höra ett uttryck som jag tror kan komma att sätta sig i sitt vokabulär. Det är ofta så, det ska erkännas: att hans föredömligt yviga talspråk färgar av sig på mitt skriftspråk.

Uttrycket var »att få gashäng« och användes, i just det här fallet, i stil med att »Kalmar har fått gashäng på värvningar«, varpå han sedan förklarade att han i sin tur hört det av en kompis som använt det om en utekväll där han »tänkt ta ett par öl, men fick gashäng och blev väldigt full«.

Gashäng ger ju vid en googling bara länkar till forum för »svenska offroad-entusiaster« och sajter som EnduroMX.com, men alla som är födda utanför Stockholms innerstad har väl hört talas om när gasen låser sig och fordonet rusar iväg.

Det är ju nästan alltid ett fordon som rusar, men rent språkligt kan det ju – bara man är yvig nog – vara kort sagt vad som helst. Kalmar kan få gashäng när de börjat plocka in spelare (först kom Erton, nu idag anslöt både Philip Hellquist och Mikael Dyrestam), ett par tilltänkta öl på lokal kan råka få gashäng och bli till en helkväll och – här kommer det vackra – Pirkt.se är ju en portal som skulle kunna sägas vara byggd på ett enda gashäng.

Man tänker skriva någonting kort och finurligt och sammanfattande – men får gashäng och det blir långt och osammanhängande och rätt var det är har man gömt undan den tilltänkta huvudpunkten i en parantesförsedd bisats.)

Tillbaka till Lorentz och hans skiva. Jag hade beslutat mig för att åka på Way Out West långt tidigare, förstås. Antagligen bestämde jag mig en gång när Frank Ocean blev presenterad, ytterligare en gång när det stod klart att The XX skulle dit och säkerligen en tredje gång när Lana del Rey presenterades. Och igen och igen och igen när svenska namn som Jonathan Johansson, Säkert!, och Frida Hyvönen adderades till lineupen i strid ström.

Men det var – handen på hjärtat, strax ovan den Osman Sow-sittande byxlinningen – när Lorentz presenterade att hans enda spelning för sommaren skulle ske på Way Out West som jag skred till verket och uppstudsbokade mig en biljett.

Jag ville med det här inlägget egentligen mest berätta att jag ska dit. Jag sitter och skriver på tåget på vägen dit just nu och fick gashäng, säkert på grund av den framåtrotation man upplever när landskapet susar förbi utanför fönstret.

 

Hur som helst: jag gjorde min sista arbetsdag på TT i fredags och tänkte att jag under den lediga måndagen och tisdagen skulle kunna ägna ett par väggar i lägenheten åt att etablera ett A Beatiful Mind-scenario; allt för att kunna få ihop Way Out West-schemat, torsdag till lördag, utan att missa alldeles för många artister man vill se.

Det har jag inte hunnit med. Allt är fortfarande en enda röra. Starttider och artistnamn flimrar runt i ett oöverskådligt virrvarr i hjärnan, men jag ska låna en lägenhet som jag vet har väldigt höga väggar (nästan bisarrt höga; ja, nästan lika höga som mina sommarbyxor), så kanske kan jag få pli på schemaläggningen över dessa kvadratmeter.

Det ska hur som helst bli väldigt, väldigt roligt.

 

(Det enda jag egentligen hade sparat i det här utkastet var en gammal bild på en 2014-ung, späd och till synes skör Lorentz, som jag tänkt använda för att dels jämföra med dagens marginellt plufsigare och mer älskvärda Lorentz-utseende, för att sedan likna honom vid en omvänd Uffe Larsson [den före detta Söndagsöppet-programledaren som under en kort period rasade i vikt: från rund och go’ till räkformad på bara ett år]. Men den spaningen var för svag och ströks.

Det får räcka med att ge sig på Osman Sows kroppsform. Jag ber om ursäkt för det, till både honom och alla andra som kanske känner att jag med mina höga byxor approprierar de mellangärdeslösas kultur.

Ni får också ursäkta gashänget. Men det kan vara här för att stanna. Det kanske till och med alltid har varit här. Kanske, ja, till och med troligtvis, så har hela portalen undermedvetet varit byggd kring detta gashäng.)

Memes och vit vätska

Det har skett en generationsväxling inom mjölkförpackningsjournalistiken.

Jag tänker mig att den rutinerade mejeriproduktsförpackningsbaksidesjournalisten Göran, 57, på ett spånmöte spontan-föreslagit att referensen som skulle passa till grillsås-baksidan »kanske kunde vara ›som öppna landskap utan mjölkkor‹?«, varpå tre 22-åriga content managers bara tittat på varandra, sedan tittat på Göran, sedan pekat på dörren.

(Och då antar jag ändå att den riktigt lovande skaran PR-människor som befinner sig i mjölkbranschen jobbar för havre-sidan, där de utmålas som genier för att de betalat Alex & Sigge fyra hundra tusen kronor för att baktala komjölk från en scen.)

Är det kanske så att det bara är den unga meme-generationen som dricker mjölk nu för tiden? Inte ens jag dricker mjölk längre, trots att jag i min ungdom formligen badade i mjölk, som en bondson. Om min mor någonsin får några ryggkrämpor på ålderns höst så kommer jag att anta att de härstammar från alla de liter mjölk hon tvingades släpa hem från affären under min och min systers uppväxt. Jag minns inte exakt varför det dracks i sådana kopiösa mängder, men jag minns att halva kylen var full i mellanmjölk, vilket i princip måste betyda att jag drack i en sådan takt att mjölk måste ha sipprat ner för mina kinder medan jag klunkade för full hals och att min mage måste ha varit nära att duka under av alla liter ren laktos som den tvingades bearbeta.

Eller jo: det minns jag visst. Den generation av mjölklobbyister som inte har en relation till memes lyckades verkligen med att få igenom propagandan om att mjölk var instrumentalt för skelettet. När min mor kom släpandes på de tiotals kilo tunga bärkassarna, ropade »HÄR VAR DET MJÖLK, BARN!!!« och formligen hävde upp dem på köksbordet (i en ergonomisk rörelse, som när man genomför ett styrkeryck med en skivstång) så att den vita vätskan skvätte ur något söndertrasat tetrapack – ja, då var det som att det var en skelettets flourtant som kommit för att rädda oss, barnen som sprang som förtrollade mot det vita guldet, från förtvining.

Om informationen från den PR-kampanjen verkligen stämde så kommer jag aldrig att förruttna. Min skelettram kommer aldrig att kunna slukas av jorden och inte heller om eller när Donald Trump trycker på den golfbilsmonterade kärnvapenknappen så kommer världshistoriens starkaste radioaktiva strålning, den som säkerligen tar sig igenom all världens skyddsrumsbunkrar, kunna bita sig igenom den urstarka skelettmassa som tio-femton år av mjölkdrickande byggt upp.

Anti-Branded content: Berns »Clean Pride«

Pirkt.se har fått sig ett nygammalt utseende, tack vare den grafiska designchefens yviga och skjutglada pekfinger.

Jag tror att jag vet mindre än någon annan WordPress-användare om alla fördelarna som säkerligen finns att tillgå på den här plattformen och borde förstås hålla mig ifrån att kliva in i minsta administratörsroll, men när det blinkar en stor »Uppdatera«-knapp på utseendefliken så är man ju inte den som inte fyrar iväg ett snabbt och ogenomtänkt klick.

Några sekunder såg Pirkt.se plötsligt ut som en försäljare av damglasögon, då hela portalens förstasida var försedd med en bild på en solglasögonprydd kvinna som i princip täckte hela skärmen och som verkade vara vital för själva temats struktur, likt en bärande vägg i ett hus.

Jag som egentligen bara skulle gå in och pinkwasha portalen genom att byta profilbild till en bild från förra årets Pride, där jag blivit ansiktsmålad som en HBTQ-vänlig Mike Tyson.

På tal om att pinkwasha – vilket väl (och här får ni förstås rätta mig om jag har fel) delvis betyder att företag och andra försöker snylta på HBTQ-kämpars vunna mark, exempelvis genom att en-dag-om-året-lansera sig som fanbärare för rörelsen?* – så betalade jag in mig dyrt, o, så dyrt, på ett ställe i lördags natt.

*= När Nick’s, ett företag som tillverkar sockerfria chokladkakor, passerade med en egen vagn i Pride-paraden så erkände min homosexuelle vän att han »nog inte skulle ha stått här idag om det inte var för Nick’s chokladkakor«.

Ett ställe som – enligt vänner som hade koll – skulle anordna någon sorts »halvofficiell efterfest till Pride«.

Stället var Berns. Det kostade 320 kronor. Tre-hundra-tjugo. Det skulle ha kostat tvåhundranånting, när jag okejade en medföljning, men när man väl skulle dra kortet i kassan så fick man ett »det blir trehundratjugo kronor« i ens säkerligen lätt cava-mosiga nylle. Och jo: nog sa nån i sällskapet att »det är ju bara Pride en gång per år«, vilket stämde, och visst nickade man, hummade, och stoppade in sitt kort i deras giriga läsare.

Nu har jag aldrig varit nära att betala in mig på Berns en vanlig utekväll (jag har dock sett Jonathan Johansson där en gång) och kanske tar de alltid 320 kronor för sina luxuösa kvadratmeter, men en skulle kunna tänka sig att de passade på, då »det är ju bara Pride en gång per år!!!«-motiveringen ligger i luften under den hela veckan.

Hur som helst: har en contentskapare betalat 320 kronor för någonting – mitt under rådande sommartorka – så tänker han åtminstone göra något sorts content av det.

Så jag tänkte åtminstone summera hur otroligt dåligt det var. Den färgsprakande Pride-fest som jag och mina 320 spenderade entrékronor förväntade mig var utbytt mot ett etablissemang som var Bernsigare än jag någonsin kunde föreställa mig att Berns kunde vara.

Det var, antar jag – jag är ingen expert, HBTQ-motsvarigheten till att förvänta sig Frank Ocean och få Looptroop Rockers. 

Evenemanget hette, ser jag nu i efterhand, Clean Pride och det var också länge – fram tills att några go-go-dansare släpades fram på en scen till tung, odansbar techno framåt ettrycket – helt kliniskt rent från Pride-influenser. Jag såg inte en Pride-flagga, knappt en Pride-kopplad färg på någon av våningarna: allt var bara champagnefärgat (vilket jag antar kan ha varit exakt samma färg som det mer folkliga »grått«, men att mitt öga gjorde en annan tolkning då ställen hade ett inträde på 320 kronor), var man än tittade. Om man hade slängt en femkrona åt något håll, på någon av våningarna, så hade chansen varit nära hundraprocentig att man endera skulle träffa en femtioårig mäklargubbe med kavaj sittandes vid ett drinkbord eller en näv-vevande finansstudent på ett av de housepumpande dansgolven.

Jag har (typ) sett SD-valvakor som varit lika mycket och lite Pride-iga som fyra femtedelar av Berns i lördags.

Mina vänner ville bege sig hemåt närmast omedelbart, som en protest, vilket förstås hade varit rimligt, men jag är för snål för att protestera på ett så pass lågmält och omärkbart sätt. Jag övertalade dem att stanna och med all tillgänglig tankekraft fokuserad kring att försöka dansa och ha så roligt som bara möjligt så lyckades jag under någon halvtimme komma upp i ++-skoj.

Jag hade inte särskilt många dubier inför min Stockholmsflytt, men en var att jag såg framför mig skräckscener från ett uteliv som såg ut ungefär som lördagens Berns-upplaga.

På grund av denna trehundratjugokronors Pride-bluff bedriver Pirkt.se och dess underleverantörer från och med nu en fullskalig bojkott mot Berns och dess ordinarie festverksamhet (kanske med den lilla brasklappen att det kanske inte går att undvika om någon femstjärnig artist svänger förbi), vilket enligt en samlad expertis kan komma att kosta etablissemanget Berns hela 320 kronor under det kommande året (då det inte lär hummas med i »det är ju bara Pride en gång per året«-retoriken i samma kö under nästkommande Pride).

Räddade av en extra kvadratmeter

Överskatta aldrig en bra start, men underskatta aldrig en bra kvadratmeter.

Och godkänn aldrig en insats som Peter Wilsons.

 

Hur många gånger har jag sagt att »men det såg ju faktiskt ganska bra ut första halvtimmen« under den här säsongen? Jag kan inte svära på att det är alla matcher, förutom Kalmar-debaclet, men jag skulle vilja hävda att det gäller en klar majoritet av årets allsvenska drabbningar.

Min ömme far – som, tro det eller ej, är än mer kritiskt sinnad än mig – ringer efter en förlust och ska beklaga sig, och jag invänder (som vore jag Joel Cedergrens presstalesman) att det »ju faktiskt såg ganska skapligt ut inledningsvis«.

GIF Sundsvall öppnar matcherna starkt, dominerar ofta bollinnehavet första tjugo-tjugofem – men skapar sällan någonting av värde och släpper sedan taktpinnen ifrån sig.

Det är – får man nästan konstatera efter över en halv säsong – som att motståndarna tillåter att Giffarna tar hand om bollen inledningsvis, så att de kan lägga sig rätt mot det lite ovana 3-4-3-motståndet, komma in i matchen sakta men säkert – för att sista timmen, när det väl ska till att avgöras (efter 25-30 menlösa minuter av GIF-rull), bara välja att ta över den.

Det var exakt samma sak i lördagens folkfestliga derby. Giffarna tilläts slå an tonen, David Batanero såg inledningsvis ut som den spanske fältherre han utmålats som och de vanligtvis så kaxiga jämtarna sjönk väldigt lågt vid varje bolltapp, varpå Giffarna tilläts rulla runt. Runt, runt, runt till dess att ÖFK-spelarna kände att »nej, nu kan vi hur de spelar«, (att de alltid försöker öppna upp för Eric Larsson och att de, trots att de har tre stycken på pappret, i praktiken verkar spela helt utan anfallare), »nu tar vi över«.

Och så tog de bara över. Bara sådär. Det ska vara klasskillnad mellan ÖFK:s innermittfältspar med Brwa Nouri och Fouad Bachirou (är han hela seriens mest internationellt dynamiske mittfältare?) och det ihopplåstrade GIF-paret med Kristinn Steindorsson och Batanero – och tids nog var det precis det. Offensivt kunde laget unna sig att ha sömngångaren Darijan Bojanic i någon sorts fri, menlös roll på topp eftersom de mötte ett lag som spelade med två ickefigurer längst fram: Kristinn Freyr Sigurdsson och Peter Wilson.

Det är sällan en mittbacks överlägsenhet mot en anfallare faktiskt avgör en fotbollsmatch, men »Sotte« Papagiannopoulos insats mot Peter Wilson – som nästan töjde på gränserna mellan försvarsspel och mobbing – borde ha avgjort det här Norrlandsderbyt.

 

Peter Wilson stod för en utomordentligt svag insats. Det vet han nog om själv och påståendet att han var underkänd skulle nog även hans allra närmaste familjemedlemmar styrka.

Allra tydligast sammanfattas insatsen förstås av missen där han fumlar bollen utanför med vänsterfoten, ståendes helt ren, två meter framför målet. Det är en av de värre jag sett en GIF-spelare stå för, vilket förstås måste svida extra då det gäller en spelare som byggt hela sin korta karriär på sin målfarlighet i offensivt straffområde.

Det var en hemsk miss, ett närmast ofattbart misstag – men ett jag faktiskt kan köpa.

Det jag inte kan köpa, däremot, är Peter Wilsons agerande i samband med 0–1-målet. Det är Noah Sonko Sundberg som river ner Papagiannopoulos vid frisparken (som Darijan Bojanic imponerande knorrar dit under pågående REM-sömn), mycket riktigt, men det är Peter Wilsons karaktäristiska icke-agerande som orsakar den.

Ett uppspel slås mot en felvänd Wilson som förrädiskt nog har visat att han vill ha bollen – men det vill han ju inte. Han vill det åtminstone inte särskilt mycket. Mitt i ett Norrlandsderby, vid ställningskrig och 0–0, så verkar han inte vilja någonting alls.

Han bara står där. Papagiannopoulos springer helt sonika fram och tar bollen framför honom och kan sätta full fart i den typen av livsfarliga omställningar som kommer av att man tappar bollen kring mittcirkeln i uppspelsfas.

Inte missen från två meter utan det – hans totala kapitulation vad gäller allt ansvar – sammanfattar Peter Wilsons insats för mig. Han borde ha varit utbytt i samma sekund som Bojanics frispark hittade nätmaskorna bakom den erkänt svage frisparksräddaren Tommy Naurin.

Så länge Linus Hallenius kan stödja sig på en av sina två fötter så ska han gå före Peter Wilson i en allsvensk startelva. Med hans inställning hade han gjort mer nytta på kryckor under nittio minuter än vad Wilson gjorde under sin knappa timme.

Och jag förstår att Joel Cedergren måste skydda sina spelare efteråt, att han inte har råd att sänka deras självförtroende ytterligare, men att för lokaltidningen summera att »han är godkänd« ter sig ju bara ofattbart för alla som ens slötittat på matchen. Säg gärna att han har kvaliteter och att han har stor potential, men erkänn åtminstone att han inte fått ut dessa kvaliteter och denna potential under de senaste matcherna.

Vi har ju alla sett att han är snabb och att han har en målsnok – men man kan inte göra mål med så dåligt självförtroende (bevisligen, inte ens från två meters håll) och inte ens Usain Bolt skulle vara så särskilt snabb om han sprang med lika tafatta och försiktiga steg som Peter Wilson gör just nu.

Även Kristinn Freyr Sigurdsson var – enligt Cedergren – »helt okej« idag.

Det är nästan så att man börjar undra (nej) om hans kontrakt är utformat så att han har juridisk rätt till visst antal spelminuter – för idag var det ingenting annat än bisarrt att Romain Gall (++, vilket är ganska bra för att vara en GIF-anfallare under 2o17) fick lämna planen före islänningen (som, precis när man tänkte att han inte kunde sjunka lägre under +-ribban, avslutade matchen med att slösa bort ett gyllne 2–1-kontringsläge med en touch på tjugofem oönskade meter).

Det blir väldigt märkligt, ja, nästan fånigt att som tränare stå och säga att dessa två spelare var helt godkända idag, när det finns 6500 åskådare på plats som kan vittna om motsatsen. Det är en oroväckande låg ribba för ett lag som kämpar om att kravla sig kvar i en tuff och hård serie: att det i princip räcker med att fysiskt befinna sig på planen (som Peter Wilson) för att anses godkänd.

 

Det borde ha blivit förlust i derbyt, det är bara att erkänna utan omsvep. Speciellt då ett tafatt och obeslutsamt GIF Sundsvall är seriens klart sämsta lag på att forcera fram målchanser. Nickstarke Marcus Danielsson klev inte upp på topp under slutskedet utan såg ut att skickas – i en manöver som var svår att förstå från tevens snäva vinklar – ut på en högerbacksplats och i stället för att lägga det sista bytet på någonting givande (typ på att ta in en vänsterfotad wingback för att försöka mata inlägg) så var laget förstås tvunget att ägna det åt att byta ut en av sina innermittfältare och sätta in en halvjunior.

Visst har han haft viss knäproblematik tidigare, Batanero, men det är ju ingenting annat än underkänt att två av en allsvensk klubbs tre innermittfältare (de spelare i truppen som brukar behöva vara allra bäst tränade) inte fysiskt klarar av att spela fotboll i nittio minuter.

Nu räckte det ändå – oförtjänt nog – till en otroligt viktig poäng.

 

Igår fick mina vänner mig att betala in mig på ett uteställe som tog en objektivt sätt hutlös summa i entrépeng. En av motiveringarna, som jag inte var sen att opponera mig mot, var att »det är väldigt många kvadratmeter«.

Det var inte särskilt bra alls, det dyra utestället, men idag fick motiveringen till att vi gick dit lite upprättelse.

För underskatta inte en bra kvadratmeter.

Domaren Bojan Pandzic var en av få på det som tidigare hette Idrottsparken som hade fått sig en förhandsvisning av ritningarna till den dagsfärska Berners Arena – men Pirkt.se har i efterhand kommit över ett exemplar som visar hur den nya spelplanen såg ut:

Inringad se vi en väldigt viktig kvadratmeter, som gjorde att Linus Hallenius fall – som på alla andra allsvenska arenor renderat en frispark – här resulterade i en straff.

(Det höll dock på att hinna bli noll poäng igen, då Giffarna åter igen – precis som mot Sirius – bjöd på ett oförlåtligt juniortapp av bollen mitt i banan, i den 94:e matchminuten, varpå ÖFK bara var en lite bättre Jamie Hopcutt-vänsterträff ifrån att få med sig alla tre poäng.)

I tider som dessa, när Halmstad gör sex på J-Södra och när Kalmar plötsligt går fram som en Nanne-styrd slåttermaskin, kan den visa sig otroligt viktig.

 

Till sist: om Malmö FF var intresserade av Eric Larsson inför söndagens derby så lär de inte ha blivit mindre sugna att plocka över 26-åringen efter hans storartade kämpainsats mot ÖFK, där Graham Potter skickat fram dubbla vänsterbackar för att hantera honom.

Jag satt ju på ett sofflock nere i Stockholm, men enligt rapporter på plats så ska Larsson ha varit extra kärvänlig mot Patronerna efter matchen. Låt oss för allt i världen hoppas att bara var den svärmorsdrömmige Larssons artighet som lyste igenom och att det inte var någon form av avtackning inför en resa till Skåne.

För om han skulle lämna för en eller ett par miljoner – där majoriteten säkerligen skulle behöva gå in och stötta upp de röda siffrorna i budgeten, samtidigt som skuggfigurer motsvarande Mauricio Albornoz och Joel Enarsson skulle rea-plockas in – så kan vi nog hälsa hem.

Bara Marcus Danielsson har en liknande högstanivå som Eric Larsson och det är förstås inte rimligt att kräva att andra GIF-spelare ska upp på den under hösten.

Men om alla GIF-startspelare bara skulle kunna kämpa som Eric Larsson – som slet för precis varenda boll under nittio minuter – så hade det säkert kunnat bli tre poäng mot ett Europa-trött ÖFK idag och fler poäng framöver.

Och att just kämpa och slita tycker jag att man kan kräva, när det strular fotbollsmässigt – inte bara i ett derby utan varje gång man sätter på sig en GIF-tröja.

Först då är man godkänd. 

 

Jag har lyssnat på en podcast

Jag har fastnat för en ny podcast. Jag gör det ibland, med jämna mellanrum, och ofta är det en tydligt rolig idé eller en skojfrisk individ bakom mikrofonen som får en att vilja fortsätta lyssna på avsnitt eller avsnitt. Det brukar vara lätt att med en rapp hisspitch förklara för sina vänner varför de också borde lyssna på samma sak.

Men nu har jag fallit för podcasten »Stefan och Thomas«, och när det gäller den så är det betydligt svårare att på ett snabbt och enkelt sätt förklara storheten.

Det är nämligen ovanligt svårt att sätta ord på exakt vad det är som blir så roligt, men efter omkring tjugo avsnitt tror jag att jag till slut lyckades sätta fingret på det som i alla fall jag finner underhållande.

Kanske drar jag för stora växlar, nu när jag för ovanlighetens skull krängt på mig kulturskribentens tweedkavaj (ibland är en rolig podcast bara en rolig podcast), men jag tycker att »Stefan och Thomas« på ett magnifikt, roligt och inte minst realistiskt sätt porträtterar den manliga kamratskapen.

 

De två uppdiktade karaktärerna Stefan och Thomas är två vanliga och ganska framgångsrika män i Göteborgstrakten som verkar ses väldigt ofta och som säkerligen anser sig vara väldigt goda, kanske till och med allra bästa, vänner. De har umgåtts sedan barnsben, vuxit upp tillsammans och hållit ihop hela vägen upp i vad som nu måste vara fyrtiofem-femtioårsåldern. Ändå kretsar i princip alla deras samtal kring rent logistiska bestyr; ändå är det som att deras kommunikation är helt steriliserad från känslor.

Någon börjar, efter en stunds tystnad, att berätta om hur det blivit mycket bättre ekonomiskt att köra bergvärme i kåken istället för att elda pellets. Den andre tar kanske vid och ber om tips kring hur han ska installera en rörelsesensor till sin garageport. De trevar sig tillsammans fram till det halvt bortglömda namnet på någon bekants fru, de frågar varandra om deras barn fortfarande håller på med den och den sporten, berättar löst om midsommarplaner hemma hos någon gemensam bekant. Karaktärerna säger aldrig någonting konkret roligt i sig, drar inga skämt och skrattar nästan aldrig till, utan allting målas upp med de allra minsta av penseldrag. Först efter ett tag – det tog mig säkert tio av de korta avsnitten – lär man sig uppskatta de små återkommande retoriska särdragen hos karaktärerna (på ett sätt som dels får en att tänka på hur man själv talar och som dels får en att skratta).

Och jag vet inte varför just det är allra roligast, men jag skrattar till varje gång de nämner namnet på någon gammal bekant: alltid med både för- och efternamn. När de exempelvis pratar om hur dåligt det fortfarande verkar gå för olyckskorpen Mats Härd, som båda brutit kontakten med men som ändå dyker upp i vart och vartannat samtal, eller när de berättar om snidaren Stefan Kastas avundsvärda karisma (»det är nästan så att han tar med sig festen var han än går«).

Det är då diskussionerna tar lite, lite fart, jämfört med det släpiga och lågintensiva slösnacket om avklarade konferensresor och ny-inglasade altaner. Det är nästan som att de gemensamma bekanta, som de båda känt sedan uppväxten, är det som framför allt kittar de två vännerna samman. Om de inte kunnat återberätta för varandra vad som gick fel när Mats Härd köpte den där begagnade Opeln så hade kanske inte samtalsämnena räckt för en lika stark vänskap.

Jag älskar verkligen min far, har den yttersta respekt för honom i alla avseenden och tycker att han är en på alla sätt fantastisk människa – men jag tror att det är ungefär så här det skulle låta om man riggade upp en mikrofon och gjorde podcast av ett längre samtal med någon av hans gamla vänner. Inget skitsnack om kompisgängets egne Mats Härd, kanske, men nog skulle någon värmepump komma på tal och nog skulle nästa renoveringsprojekt nämnas oftare än den aktuella statusen på deras respektive relation.

Jag känner mig nämligen ganska säker på att det är så här en stor del av den här generationen av män kommunicerar.

Anton Hellström, 27, och Edvin Hallberg, 26, gör stor humor av detta faktum, med hjälp av små gester och stort tålamod. Det spelar ingen roll hur nära två manliga vänner i femtioårsåldern är eller anser sig vara, när de sätter sig ner på tu man hand: samtalet kommer i regel hitta fram till ett aggregat innan det – om någonsin – når fram till någonting privat och känslomässigt.

 

I söndags träffade jag min förra flickvän, för första gången sedan hon lämnade mig för fyra månader sedan. Vi bestämde träff, sågs och satte oss ner och pratade i ett par timmar och redde i princip ut allt förutom den kommande bodelningen (med tanke på hur bjussigt privat den här portalen har blivit, kanske bodelningen kan komma att livesändas på Pirkt.se; en vardagsrealismens motsvarighet till den gamla Bingolotto-tävlingen där barn fick springa in i en leksaksbutik med en kundvagn och vräka ner allt de ville ha och hann få med sig).

Äsch, apropå privat så var det ju plötsligt väldigt icke-privat att referera till en anonymiserad före detta flickvän: hon heter fortfarande Tilde, hon är fortfarande en av de finare människor jag träffat, men snart fyra månader efter den nionde april kunde jag bevisligen träffa henne med bibehållet lugn och, ja, faktiskt mest av allt känna tacksamhet över att vi fick fyra väldigt fina år tillsammans.

(Kanske kom lite av lugnet av att jag fick förbereda mig på en träff och exempelvis klä upp mig i min allra bästa och inte minst nya skjorta. Nog blir man lite lugnare om man vet att man inte ser ut som någon som fullständigt har tappat det. Det hade nog varit värre om vi stött på varandra utanför Willys idag istället, när jag – rödflammig, svettig och yr efter ett nyligen avslutat träningspass – gick runt och mun-andades med en tunn mustasch av drickkvarg på överläppen.)

Självklart kan jag fortfarande sakna Tildes person, men när vi slog oss ner och pratade igår så mindes jag framför allt hur mycket jag har saknat att ha någon att prata med så som jag kunde prata med henne.

Mina nära vänner har varit fantastiskt stöttande, verkligen, men de har av förståeliga skäl inte varit Tilde.

Vi är inte »Stefan och Thomas«, jag och mina vänner (det är faktiskt ganska långt mellan att ordet »värmeaggregat« nämns i våra dialoger), men vi är fortfarande unga män stöpta i det tidiga 2000-talets maskulinitetsideal. Bara i sommar är jag helt övertygad om att jag frågat manliga vänner och bekanta om deras semestrar och uttag eller icke-uttag av semesterdagar (»det kan nog visa sig klokt att ha nån vecka sparad, efter den här sommarn«) långt fler gånger än jag har försökt gräva i hur de egentligen mår.

Då tycker jag ändå att jag försöker. Jag tycker att jag aktivt jobbat för att uppfylla färre delar av den manliga klichébild (✓ Sluten? ✓ Hård? ✓ Okänslig?) som i förlängningen onekligen bidrar till att självmord är den vanligaste dödsorsaken för män mellan 15 och 44 år. Sedan vårvintern 2015 har jag volontärarbetat för en organisation dit unga killar kan vända sig med frågor om allt möjligt – från penislängd (den snabba »är den normalstor?«-frågan är nog den allra vanligaste) till kärlek och djupa depressioner. Och bara att den tjänsten finns (den fanns då inte på min tid; på den tiden då min mor gav mig någon form av sex- och samlevnadsbok där hon virat in hela bokomslaget i ett sportigt mönstrat presentpapp) och att unga killar är villiga att använda den gör mig hoppfull om att nästa generation män kommer att vara ännu bättre.

De små, nätta och kebabflottiga penseldragen i den här Skam-scenen, när Isak berättar för Jonas på en parkbänk en eftermiddag, var något av det allra finaste jag såg på teve i fjol. Den hade tett sig orealistiskt lågmäld och avspänd för tio år sedan, när jag själv var i 17-18-årsåldern, men jag tror verkligen att den sedan dess har blivit realistisk på många ungdomliga håll i Skandinavien. Jag tror verkligen att dagens unga män är mycket mer känslomässigt kapabla att prata om stora och utlämnande ämnen mellan kebabtuggorna.

Själv ska jag (som jag tror är bättre än min fars generation, sämre än Isaks och Jonas dito) över tid försöka ersätta det tvåsamhetsnormativa tomrummet när det gäller riktiga, djuplodande samtal. Med något. Kanske till och med med några.

 

Jaha. Det var den kulturartikeln det.

Har ni tagit ut alla semesterdagar eller har ni sparat några?