En terass och en router

Det förra inlägget – som smattrades ihop över en bättre frukost på ett ställe vars wifi är beprövat (ibland ställer jag mig muren deras bara för att se ifall Instagram-likesen tickar in!!!) – skrevs av en individ som stod mellan boenden.

Men nu har jag ett igen, och det är inte vilket som helst.

Det är 70-årige Vlados enda lägenhet, förutom den lilla han själv bor i, och till den hör lite – javadskavikalladet – extrautrymmen.

»Ingen annan i hela Dubrovnik har en sån här terass«, sade Vlado innan han hällde upp morgonens andra glas kroatisk grappa (eller vad man nu får kalla det när det inte är från Italien). Själv sade han sig ha behövt lugna ner sig med drickandet efter en stroke, men nog var hans glas med morgongrappa lika rågade som mina.

Jag är beredd att tro honom. Överallt ser man brandgul tegelsten – några plattor gulare än andra, då några är flera hundra år gamla och några bara tjugofem, då de satts dit efter bombningarna under kriget – men mitt bland dessa tak finns alltså en terass och för en dag och en kväll är den inte bara Vlados utan också min.

Och det är klart att terassen spelade in, när Vlado – som kände hotellägaren jag bodde hos härom dagen – lät mig titta in hans ägor.

Men jag ställde nog fler frågor om wifi-situationen, och bestämde mig nog att slå till (kontant, näve till näve) först när han visade upp att han låtit sätta in en egen router i rummet; som om han anade att en större terass i Dubrovniks gamla stadskärna inte skulle räcka för den som har intresse för hur det går för ett medelpadskt fotbollslag långt borta om måndagskvällarna.

Vaknar upp som världsmästare


Det var nästan som om det var menat. Lägenhetens wifi hade varit oerhört lynnigt hela vistelsen, som om själva internetkällan flyttade på sig; som om ägaren sprang runt med routern i en liten skinnpung på sin vindsvåning. Men nu, vid tiorycket på söndagskvällen, när jag just kommit hem från en bättre kolgrillsmiddag, så var det som att jag äntligen hittade en luftburen direktlina mellan min dator och ägarens router. Jag kunde plötsligt inte bara googla fram en stream till VM-finalen – när jag klickade in mig på den mjuggförmedlade kanadensiska sändningen så var bilden knivskarp och utan minsta laggande. 

Det var som menat
Och visst var det fina tre-fyra minuter av ishockey jag fick mig, innan jag trynade i mitten av den tredje perioden. 

För det kan vi konstatera: att det går att göra mycket själv. Man kan åka utomlands själv, man kan äta frukostar, luncher, middagar mol allena*, man kan hotellslumra i ensamhet. Det mesta fungerar, ja, mer än så: det är riktigt fint.

Men ishockey, gott folk, det kan man inte se utan gemenskap.

*= Just igår kväll var dock middagen i singular lite jobbigare än brukligt, då jag lyckats nästla åt mig ett bord på det som enligt TripAdvisor är hela Dubrovniks bästa etablissemang. Jag satt med näbben ut mot den kö av människor som ringlade utanför grindarna och det var som att hungriga köare stod och kommenterade varenda liten tugga jag tog. »Nu har han bara en liten kyckling kvar!«, typ, eller »måtte han inte den där ensamseglaren ta upp sin bok igen nu, när han har så mycket potäter kvar att jobba sig igenom!!!«. 

Att ställa in vitbalansen

Jag har en god vän som är väldigt rolig. Han äger en lustighet som faller sig naturlig, som om han knappt styr över den, och om han lagt den stand-up-komiska manken till hade han nog kunnat bli Sveriges stora samiska komiker. Han hade kunnat bli den nya komiska rösten för den nya, moderna generationen halvsamer, med sin lynniga bakgrund i sametinget, där hans familj ska ha näbbdragits på en hord renar över någon teknikalitet som jag antar det är kulturell appropriering av mig att ens försöka förstå mig på.

Hur som helst: jag är hedrad över att ett av hans allra främsta skämt kretsar kring mig.

När mitt ägghuvud dyker upp i bild brukar han nämligen påpeka faktumet att »man kan ställa in kamerans vitbalans på skalpen«. Vitbalansen är ett begrepp som vi båda lärde oss under våra journalistikstudier och handlar om att man ska vänja kamerans färgpalett vid vad som är vitt, alltså verkligen helt vitt, så att den kan anpassa skalan efter det.

Jag slängde därför in den här bilden i vår chattgrupp; som för att dingla med en saftigare bit nötkött framför ett lejon.

Och nog hoppade han genast upp och nöp det dinglande köttstycket i näbben.

»Du knycklade väl ihop A4-pappret du hade tänkt använda«, skrev han.

Lite väntat. Men ändå roligt.

Helstängt huvudlag

Det är tjugosju grader varmt ute, solen gassar på det där sättet som den aldrig riktigt kan göra i Sverige, ens under den allra varmaste av dagar. 

Och så hör man sig säga »can I have a table in the sun, please« till frukostkyparen; som om sju-åtta månader av skandinaviskt mörker skapat en parallellhjärna som är självgående på längtan efter sol.


Alldeles efter att jag slagit mig ner och börjat veva med det realtidssmältande smöret så passerade en äldre asiatisk man vid kajkanten – iförd en keps med vad som inte kan liknas vid något annat än ett helstängt huvudlag. 

Svennigheten kanske aldrig visar sig tydligare än så, som när man frivilligt slår sig ner i solgasset när andra, mer solvana individer går runt och ser ut som en V75-favorit som ska försöka klara innerspåret på Åby-travet.

(Blogginlägg till frukost! Mobilledes! Ska det bli ett inlägg per måltid, fram till hemresa? Om inte för det goda materialets skull så kanske för att hålla schizofrenin — som alltid är annalkande under en ensammåltid — stången???)

Dra en gräns på en karta

Varför åker man utomlands?

Uppleva—schmuppleva.

Man vill göra andra – som sitter hemma i den gråbleka vardagen – avundsjuka. »Fan vad gott hen har det då!!!«, ska de tänka, tänker man.

Men så lämnade den gråbleka vardagen Stockholm igår. Dels blev det fredag eftermiddag och dels visade sig den svenska försommarsolen sitt allra bästa tryne. Och då blev jag avundsjuk, då chattgrupper smattrades fulla medkvällsplaner.

(Jag hann både älska Stockholm – »ska vi sitta i den eller den parken?«; möjligheterna verkade oändliga!!! – och hata Stockholm, då det snabbt blev tydligt hur logistiskt krångligt det är att mötas upp i en stad där allt inte är inom cykelavstånd.)

Så vad gör man, när Baska Voda-solen och -värmen inte längre biter???

Jo, drivkraften som kommer från att försöka göra andra avundsjuka är så stark att jag genast satte mig på en buss i fem timmar för att ta mig längsmed kusten, in i Bosnien!, ut ur Bosnien!, och vidare till Dubrovnik.

(Apropå Bosnien så var det en närmast kuslig slump att Jonathan Johansson-strofen »dra en gräns på en karta/som en idiot« spelades precis när bussen stannade till vid gränskontrollen [där den sedan blev stående i kö i uppemot en timme]. Och nu kanske jag trampar på ett antal slaviska tår och kanske blottar jag också oerhörda kunskapsluckor när det gäller gamla Jugoslavien – men jäklar i min låda vilken idiotdragen gräns det framstod som; den lilla bosniska strimman längsmed kusten.)

Dubrovnik, ja. Just det: världsarvet Dubrovnik.

Det är ju det man gör, när solen och stranden inte biter: man surfar in på Unescos världsarvslista och nyper det närmsta på uppstuds.

Är det därför livsstilsbloggarna, som ägnar dagarna åt att fika dyrt och inreda dyrare, kan peppra ur sig inlägg — för att de drivs av den urstarka viljan att göra folk avundsjuka?

(Eller är det på grund av att de uppstuds-bloggar rappt via sina mobiler, som jag gjorde nu, mellan rätterna på en bättre middag på lokal? Kanske är det – det mobila vevandet – framtiden även för den här portalen? Minnesbilderna från när Pirkt.se senast uppdaterades via mobilen – nattetid, från nattbussar på väg hem från skiftarbete på Aftonbladet – är förvisso grumliga och dåsiga, men nog minns jag det som trevligt.)

Fredagsveven: Hade Nelson Mandela klarat sociala medier-samhället?

Nej.

nelson

Det här är inte El-Hadji Diouf i en av sina guldskjortor. Det är en av få bilder på Nelson Mandela där inte varenda pixel är omgärdad av upphovsrätt.

(Bilden är egentligen ganska opassande, då jag tänkt skriva om Mandelas styrkor när det gäller paketering – och i den paketeringen ingick ju inte onödigt pråliga guldskjortor.  Men då Fredagsveven™ är så pass textmässigt yvig att den gärna balanserar på gränsen så tänker portalledningen – som efter den här Kroatien-utsvävningen fruktar ekonomiska repressalier som en finansman fruktar att synas i ett Aktuellt-inslag innan de hunnit trycka på Skatteverkets självrättelse-knapp – att det är onödigt att också göra bildmässiga övertramp.)

Tänk Nelson Mandela och du tänker, inte guldskjorta, utan genast ord som »frihetskämpe« eller kanske »hjälte«. Delvis på grund av att han gjort heroiska hjältedåd, förstås, och för att han uthärdade ett långt fängelsestraff för att han tyckte sig göra det rätta. 

Men också på grund av paketeringen av dessa hjältedåd.

När han släpptes ur fängelset i februari 1990, efter tjugosju år bakom galler, så vandrade han ut med en ikonisk högernäve höjd. Bilder togs, av professionella. Det var det.

Mandela själv tog, mig veterligen, inga bilder på sin första dag i frihet. Åtminstone inga som läckte ut i pressen. Han behövde inte berätta sin egen »nu är jag fri«-historia bildledes, andra gjorde det åt honom; han behövde bara höja armen och vandra rakt fram.

Paketeringen var perfekt.

Men hur hade Nelson Mandela klarat att kliva ut ur samma fängelse, försommaren 2017? Hade han – som suttit fängslad i 27 år – haft tid och organisatorisk kraft nog att etablera ett sociala medier-team för »nu är jag fri!«-lanseringen, redan första dagen? Jag är tveksam.

Det gick inte att inte börja tänka i dessa banor i veckan (i alla fall inte då man ansvarar för ett Fredagsveven™-moment), då visselblåsaren Chelsea Manning släpptes fri efter ha suttit i fängelse för att ha läckt sekretessbelagda uppgifter från den amerikanska armén.

Hon satt inte i tjugosju år, förvisso, men hon satt i fängelse för att hon hade civilkurage nog att uppmärksamma grava missförhållanden inom världens mäktigaste vapenmakt. Under sin tid i fängelset har hon också bytt pronomen och påbörjat en hormonbehandling.

Ni hör ju.

Chansen att frisläppandet skulle kunna bli ikoniskt, bildmässigt, fanns där.

Men döm av mitt 2017-hat när den här bilden dyker upp i det sociala medieflödet:

Är det hela världshistoriens sämsta paketering vi beskådar??? Det är en pizzaslice så deppig att vi som varit fria under hela 2010-talet får oss en funderare på ifall det inte är bättre att ta sig en liten volta, om det där – en pepperoni-tunn slice – är vad vi har här ute.

Chelsea Manning kommer behöva åka runt på en Prison Mike-turné för att övertala folk om att fängelset faktiskt var dåligt och att livet i frihet är härligt:

prisonmike

Allt efter den historiskt svaga frihets-paketeringen.

Nelson Mandela kan skratta sig lycklig över att han klev ut i ett samhälle som inte introducerats för de ikon-dödande sociala medierna.

Jag inledde den här slaviskt präglade Fredagsveven™ (jag sitter och ensamlunchar på ett etablissemang i Bâska Voda där kyparen alltid smyger in med en liten skjutare plommonbrännvin till kaffet) med att förklara att Pirkt.se numera försöker hålla sig till vissa upphovsrättsliga ramar när det gäller bilder.

Den dalmatiska inställningen till upphovsrätten och dess skiljelinjer verkar däremot…

lite mer avslappnad.

Och det går att säga mycket gott om Kroatien. Varenda krögare verkar veta exakt hur man ska ta preparera precis varenda kräldjur som letar sig upp ur det adriatiska havet och gästfriheten är faktiskt slående.

Men det som överraskat mig kanske allra mest när det gäller det här landet är hur långt framme det är när det gäller det cinematiska:

5D??? FEM??? Jag är den förste att erkänna att det här inte är mitt expertisområde – men hur många D:n kan det finnas? Hur många D:n kan ett vanligt par ögon behöva utsättas för i en biosalong? Mina enkla gluggar börjar kisa redan när något litet fjäderfä fladdrar för nära i något form av okynnes-3D-flimmer.

Nu får det räcka. Man blir uppenbart oskarp på dalmatiska jäsplommon i flytande tappning och den sydeuropeiska eftermiddagssolen kallar.

Heimlichmanövrera sig själv

Jag nämnde den som hastigast i blixtgynnet efter Giffarnas bortaseger mot Örebro igår: den dalmatiska kvällssolen. Den som jag – via en snillrik konstruktion där jag satt och balanserade på fönsterbrädet – lyckades ha i ryggen medan jag tittade på CMore-sändningen via en felfri wifi-lina på hotellrummet.

Jag kanske borde utveckla. Jag är i Kroatien. Jag är här själv – eller heter det ensam?, nej, själv!!! – och jag ska vara här i en vecka.

Och jag har näppeligen gjort det till någon hemlighet att jag inte mått helt prima på sistone (Pirkt.se kan vara en av norra Europas mest känslomässigt transparenta portaler just nu???). Jag nämnde bland annat i veckan att det legat ett ångestladdat tryck över bröstkorgen under i princip alla tillfällen då jag inte stått framför en skolklass och jag tänkte spontant att jag skulle kunna få det trycket att upphöra genom att unna mig att komma bort, under den lilla tvåveckorsperiod av ledighet jag lyckats skapa mig efter att ha tillgodoräknat mig en retorikkurs.

Det har känts som att någonting satt sig på tvären, tvärs över bröstbenet, och nu tänkte jag försöka heimlichmanövrera mig själv genom att resa bort.

Och nog blev jag orolig då trycket bara tilltog under flygresan – säkert delvis på grund av nervositet över ifall det skulle fungera, men sedan hjälpte det heller inte att jag slukade Geir Gulliksens fantastiska men hjärtskärande »En berättelse om ett äktenskap« på planet – men vet ni: så fort jag såg de vita stränderna vid det adriatiska havet rada upp sig utanför flygplansfönstret så släppte det.

heimlich

Vilket flygbolags copywriter blir först med att knycka formuleringen i stil med »vår lågpriskalender är som en heimlichmanövermaskin«??? Det sistnämnda ordet är ju som gjort för reklamskyltar.

Jag lade ut den här bilden på en annan Pirkt.se-kopplad plattform (Instagram, där man kan få samma spaningar som på Pirkt.se men snabbare och rappare förpackat), mest för att få med den symboliska, selfie-tagande högerarmen. Men där glömde jag nämna att jag bor i den stora vita byggnaden man ser där till vänster; ett faktiskt Noah Sonko Sundberg-kast från stranden i Bâska Voda.

Jag ville bara förvarna om var jag befinner mig (och den som känner sig manad får förstås gärna komma med kroatiska tips) ifall morgondagens upplaga av internet-Sveriges minst uppskattade följetång – Fredagsveven™ – helt plötsligt har slavisk prägel.

Gallskrek – som en näkter–Gal?

gallblås

Samma bollinnehav, samma ramstarka trebackslinje – och så Romain Gall i närheten av motståndarmålet.

Då är plötsligt GIF Sundsvall ett riktigt hyggligt allsvenskt lag. 

Visst kände vi igen matchbilden, i det stora hela. Bollinnehavet landade till slut på knappa sextio procent, tempot var långa stunder Smajl Suljevicskt och nog stannades ett och annat anfall upp.

(En gång råkade kommentatorn säga att »här kommer Giffarna i en ny våg«, men efter en Dennis Olsson-passning hemåt fick han ifrågasätta ifall »man kan kalla det för våg, det där?«)

Nog fanns där en del parametrar som den medelpadska publiken lärt sig att hata efter 0–0-mötet hemma mot Jönköpings Södra senast; den match som fick gemene GIF-biljettköpare att gå i taket, nästan värre än de gjort efter en 0–5-förlust.

Men från start fanns nu också, för första gången någonsin, Romain Gall.

Och nog dök det upp vissa frågetecken kring amerikanen under kvällen. Detta då CMore-kommentatorn sändningen igenom uttalade hans efternamn som Gál, med uttalet hämtat från näkter–Gál, istället för det uttal jag trodde den allsvenska fotbollsfamiljen cementerat: Gall som i gallblåsa.

Där fanns det vissa oklarheter.

Men när det gäller det spelmässiga var svaren glasklara från det 21-åriga division 1-förvärvet: han ska fortsätta spela från start.

I första halvlek bidrog han (förutom den lilla knuffen innan Sonko Sundbergs förlösande 1–0-strut) mest med en allmän känsla av att Giffarna var rakare och mer djupledshotande, tillsammans med en förbättrad Jonathan Morsay och en mer renodlat djupledslöpande Peter Wilson.

Gott så, egentligen, efter tre raka mållösa matcher. Det var ett fint, sansat inlägg i debatten om hur det underpresterande GIF-anfallet ska formeras.

Men i andra halvlek andra Gall-skrek amerikanen – som en näkter–Gal.

(Förlåt.)

Plötsligt såg han ut som den saknade pusselbit som hittills lämnat GIF-offensiven med ett gapande hål. Jag tyckte mig se Stefan Silva-uppluckrande egenskaper i hans länkspelande (framspelningen till Hallenius 2–0-mål var den andra eller tredje i sitt slag!) samtidigt som han fortsatte hota i djupled med sin fart (han var ju ett par centimeter ifrån att ha serverat Wilson öppet mål).

Och om den offensiven triaden bara fungerar hjälpligt, vilket den gjorde med hjälp av Galls kalasinsats, så har det här laget ypperliga chanser att vinna allsvenska fotbollsmatcher.

För längst bak bara fortsätter Eric Björkander att växa. Idag såg han till och med ut att ha växt om även den redan Club Brügge-färdigvuxne Marcus Danielsson.

Hade Behrn Arena varit en skolgård hade Joel Cedergren kunnat valt att blanda om lagen i paus med ett snabbt »backlinjen mot rubbet!«-skrik, efter att Noah Sonko Sundberg krönt en lysande tremannainsats med att smaska dit 1–0 från distans. Så överlägsna kändes den trion; som om det inte ens var roligt att se stackars Victor Skiöld tvingas tampas med dem.

Och vid de relativt få tillfällen då ett genomsvagt ÖSK – som på allvar lanserade sig som en åka-ut-kandidat ikväll – skapade någonting konkret; ja, då fanns även Tommy Naurin i vägen. Benparaden på hörnnicken, med tjugo-nånting minuter kvar, höll nästan Norrköping-klass och var säkerligen värd två poäng.

Måste man ha en sån där snärtig avslutning? I fetstil? 

Backlinjen står pall – och framåt har vi Gall.

Det räckte till tre viktiga poäng mot Örebro och nu såg jag förvisso matchen med kroatisk kvällssol i ryggen (och det kan vara den kvällssolen som talar nu!!!), men jag tror att det kan räcka en bra bit även framöver. 

Betygen:

Tommy Naurin +++

Räddningen på nicken höll allra högsta klass. En ganska lugn kväll i övrigt.

Noah Sonko Sundberg +++++

Egentligen en fyra, men man hatar ju inte en mittback som tar bollen och springer fram och gör mål när han känner att det verkligen är läge.

Eric Björkander +++++

Fullständigt lysande i nittio minuter.

Marcus Danielsson ++++

Ge honom en doktorandtjänst på Mittuniversitetet. Eller… gör nånting så att han kan tänka sig stanna.

Eric Larsson +++

Vilket styrkebesked det är att Giffarnas offensiv kan fungera utan att han är dominant.

Kristinn Steindorsson +++

Började väldigt, väldigt fint med flera raka djupledsbollar och instick, men – och håll i er nu för här kommer en kvällstidningsklyscha – mattades. 

Smajl Suljevic ++

Behövde inte vara särskilt bra eller bollinnehavsmässigt dominant.

Dennis Olsson ++

Årets hittills bästa Olsson-insats. Nosar på en trea.

Jonathan Morsay ++

Betydligt mer beslutsam än tidigare, framför allt under en pigg förstahalvlek, men det där lilla sista saknas.

Peter Wilson ++

Fixade utvisningen på klumpedunsen Plessis (som fortfarande verkade lite borta, precis som vid presentationen?), men i övrigt stämde nästan ingenting. Ska han vara på banan ska han göra mål på sina lägen – nu brände han ett par.

Romain Gall ++++

Äntligen. En forward som… bidrar.

Laxpuddingsöverdos eller bältros

Först tänkte jag att det var de väldiga portionerna jag lastade på i skolbespisningen.

skolmat

Att mitt lilla försök att äta sönder den svenska välfärdsmodellen – gratistallrik efter gratistallrik – hade slagit bakut och att de oerhörda mängderna laxpudding och kycklinggryta satt sig som ett litet lock strax under halsmandlarna.

I flera dagar tänkte jag det, kanske hela första veckan på min lärarpraktik; att vägen till att återfå välmåendet var att lyckas begränsa sig vid det skattefinansierade buffébordet som dagligen dukades upp.

(Men redan tidigt kändes den teorin märklig, då jag vanligtvis har en matsmältningsapparat som fungerar likt en kraftigare avfallskvarn och som, att döma av hur den hanterar trippelrundor på asiatbufféer, borde kunna mala ner rena benrester.)

Och nej. När symptomen hängt kvar över hela kvällar, när det har dykt upp på helger och när det dessutom intensifierats då jag exempelvis surfat in på Lägenhetsbyte.se så har jag sakta insett att det där trycket över bröstbenet kanske inte är helt laxpuddingsrelaterat.

Det kan vara det. Precis som det, enligt Vårdguiden, också kan vara mellangärdesbråck, diskbråck i halsryggraden eller första tecknen på ett anfall av bältros.

Men det kan också vara ångest.

Visst kändes det bättre efter en vecka eller två, när man just överrumplats av den våg av ömhet som (i bästa fall) slår emot den som går igenom någonting akut jobbigt. Ett tag när jag var hemma i Sundsvall, ompysslat som ett litet dibarn, kändes det till och med bra. Trots att jag inte låtit Mia Törnbloms f-skatte-fakturera 40 000 för en snabb PowerPoint-dragning så kändes det som att jag ändå tidigt lyckades inse att man bara lever en gång och att jag därför inte hade ett knippe kattliv att strö omkring på sorg och utdragen dysterhet.

Det var förstås inte någon framåtrotation jag kände,  men det var för ett par veckor en känsla av att inte sitta helt still i en djupare grop.

Men om den lille gynnaren Yoda tagit en granskande titt på mig med sina små gröna gluggar hade han nog slagit fast att »the tvåsamhetsnorm is strong with this one«.

För nu när de initiala svallvågorna av ömhet med rätta har ebbat ut och det finns en rättmätig förväntan om att det värsta är över och att allt ska rulla vidare – ja, då har det känts som allra värst. Det är verkligen som att jag har satt någonting i halsen. Hur jag än tänker och vad jag än försöker fokusera på så känner jag ett lätt tryck över bröstbenet.

Som om jag fått en ordentlig själslig kallsup.

Just det. Jag skulle komma någonstans med det här. Inte bara följa den gamla »privat, men inte personlig«-devisen utan anledning. Inte bara få folk att tro att det här är ett informativt blogginlägg på 1177.se.

Det har faktiskt funnits en enda stund på dagarna då jag inte känt det här ångestladdade trycket – och det har varit när jag stått framför en elevgrupp och hållit låda under min praktik.

De timmarna, när jag hållit i lektioner, har alltid flugit förbi. Jag har inte lagat ordentlig mat på en vecka, det tog mig typ ett dygn att städa mina 67 kvadrat härom dagen och jag har kort sagt inte energi till någonting – men ställ mig vid en whiteboardtavla framför ett gäng sjundeklassare och jag dansar bevisligen fram ändå.

Jag kan knappt föreställa mig hur djupt jag hade kunnat gräva ner mig om jag haft en praktik på ett vanligt, stillasittande kontorsarbete under de här veckorna. Vet heller inte hur hårt trycket kring magmunnen blivit om jag dessutom – mitt i den här perioden – upptäckt att jag inte alls trivts som lärare, utan att praktikperioden fått mig att inse att jag gjort ett felval i höstas när jag hoppade på en fem och ett halvt år lång utbildning.

Men nej: tillfällena då jag hållit i lektioner, då jag interagerat med elever som vill lära sig och förstå, är nära nog de enda som hållit bröstsmärtorna stången.

Idag höll jag i mina allra sista. Jag genomförde ett prov, rättade en del och såg att de flesta hade lärt sig ungefär det jag velat att de skulle lära sig under mitt två veckor långa moment. Bara det var mycket fint.

Sedan öppnade jag den anonyma utvärdering av mig som jag låtit eleverna göra. Och det finns antagligen något väldigt fragilt i att ta mentalt spjärn i vetskapen om att ett fyrtiotal 13-åringar tycker att du är »väldigt bra«, »jättebra« eller »super!!«, men det lättade tillfälligt på bröstsmärtorna – och vem är jag att inte svepa i mig varje medikament mot det som eventuellt kan vara ett annalkande bältrosanfall?

Fredagsveven: Lär en unge att fiska och han slår dig i plytet med spöt

Jag har framför allt fått vara samhällskunskapslärare under min tre veckor långa praktik (som tar slut på måndag), men jag har också fått hjälpa till ordentligt under lektionerna i svenska, där ungdomarna fått i uppgift att göra en skoltidning.

Då dessa ynglingar är födda på 2000-talet så borde man kanske ha fokuserat momentet kring att de skulle bli skickliga branded content-skribenter snarare än grävande journalister (för att förbereda eleverna för hur framtidens bransch lär se ut), men ändå valde jag att försöka forma individer som är villiga att ägna något underbetalt decennium åt ett gladiatorspel där man i konkurrens med tio tusen vilt armbågande människor gör upp om en enda fast tjänst på Dagens Nyheter.

Och vilket resultat sedan: skandaler grävdes fram, så till den milda grad att tidningens ansvariga utgivare fick kalla fötter och drog tillbaka ett av de mer graverande (och förvisso mest pressetiskt tveksamma) avslöjandena.

Men allra mest energi lade jag nog på att försöka förklara hur man skriver ett reportage. Att lyfta fram att jag ifjol var och porträtterade Emil Forsberg…

Foppareportage

… gjorde inte fotbollsgrabbarna i klassen osugna på att ge sig på genren.

Så efter bästa förmåga (jag är ju först och främst en portalvevare som bara då och då iklär mig reportageskribentens skrud) försökte jag lära eleverna hur man skriver med ett mer målande språk. Hur man kanske försöker skissa upp en scen och hur man i ett reportage – när man har mycket tecken på sig – kan unna sig att vara ganska beskrivande, både om miljön och om individerna man skriver om.

Så när en av eleverna kom på att han skulle skriva ett personporträtt om mig, som skulle förklara varför jag valt att bli lärare, så blev jag förstås väldigt spänd.

Hur skulle det här nya verktyget som jag hoppades att jag givit eleverna – den målande och detaljerat beskrivande penseln – användas när den riktades mot min person? Vilka detaljer kring min person hade eleven snappat upp under de tre veckorna? Skulle denne unge, nybakade reportageskribent lyckas sätta ord på det som gör jag till jag?

Det finns ju faktiskt med i kunskapskraven i svenska för grundskolan: att »de berättande texter eleven skriver« ska innehålla »välutvecklade gestaltande beskrivningar«. Och nu skulle jag få använda min egen självkännedom för att se ifall eleven varit tillräckligt målande och gestaltande av det jag känner som min person.

flintskallig

Och… ja. Det där är jag.