Fredagsveven: Gynekologer, bilmekaniker och GIF-tomhet

I veckan avslöjade Expressen att den privata marknad som vi installerat i svensk välfärd fungerar som – hör och häpna! – en marknad:

ultragyn

Och det är förstås illa nog i sig, att kvinnor i Sverige blivit ofrivilligt och onödigt omskurna på grund av marknadskrafterna, men hej: vad ska man liksom göra åt det?

(Och visst: åttaårige Conrad får inte gå i den svenska skolan för att hans undervisning anses vara för dyr av en skolägare som – samtidigt som hen gjort denna bedömning – plockat ut fem miljoner kronor ur sin lilla barnförvaring, men vill ni ha det som i Sovjet eller???)

Nej, precis som boys will be boys så kommer välfärdsmarknad will be välfärdsmarknad.

Det fanns däremot en annan trist aspekt med att ett privat vårdbolag i Sverige bedrivit någon form av bonussanktionerad underlivsreglering med våra skattepolletter som bas; nämligen att de drar den här potentiella Pirkt.se-termen i smutsen:

ultragyn

Kanske var det – efter alla ivägskickade snabbgynn!, blixtgynn! och uppstudsgynn! – slutligen termen ultragynn som hade givit Pirkt.se:s analyser det där stora genomslaget.

»Hoppas det kommer ett ultragynn om det här vid slutsignal.« Ja, jo, nog hade folk kunnat mumla det framför teveskärmarna för att sedan, när signalen ljuder, snabbt tangentbordshamra sig in på portalen med lystna fingrar.

Men nu är termen ultragynn för evigt besudlad, bara för att några ville karva lite extra längs kvinnors livmodertappar för att kunna unna sig en tredje utlandssemester för året.

 

Visst har alltid bilmekaniker varit symbolen för en yrkesroll till vilken man går med ett problem – för att sedan lita blint på dennes lösning och vad det kommer kosta?

Det finns något Seinfeld-klipp om det: hur lönlöst det är att ens försöka opponera sig mot en bilmekanikers förslag eftersom man inte har någon aning om vad den pratar om. Om den säger att lamellerna är utnötta och det kommer att kosta fyra tusen att laga så är det bara att lämna in bilen och slanta upp.

Och kanske är privata gynekologmottagningar vår tids bilverkstäder? Jag tänker mig att förhandlingssituationen kring ingrepp och prissättning i underlivet är ungefär lika klurig som när du går till en bilverkstad – för jag kan bara själv försöka tänka mig hur överrumplad jag blivit om någon med myndig stämma pekat och sagt att »den där förhuden måste bytas«.

Där har ni en bild av svensk välfärd 2017: att gå till en privat gynekologmottagning är som att tvingas gå till en bilverkstad i Ankeborg-skrud.

 


 

Jag håller på GIF Sundsvall och jag önskar klubben allt gott och ifall det var något klubben behövde min hjälp med så skulle jag säkert ställa upp.

Men när klubben, i samarbete med Teater Västernorrland, helt utan min vetskap iscensätter en reklamfilm om hur en person som så uppenbart ska föreställa jag (en flintifierad man i GIF-skrud!!!) sitter ensam i en för stora soffgrupp och vräker i sig grillchips och bälgar i sig cola framför en hemmamatch mot J-Södra — ja, då är det klart att man reagerar:

De har dessutom klippt bort scenen då jag, efter att tomt ha tittat mig runtikring för att hitta någon att dela glädjen med, sätter mig ner och med grillchippsflottiga fingrar smattrar ned små GIF-relaterade flaskpostmeddelanden ut i cyberrymden för att få GIF-kontakt och -närhet.

Men uthängningen till trots så gillar jag reklamsamarbetet mellan GIF Sundsvall och Teater Västernorrland, mycket på grund av att skådespelaren och GIF-supportern Åke Arvidsson som få andra kan gestalta den ångestladdade tomheten i blicken man brukar kunna ha framför en GIF-match:

ångest

Titta på den nunan:

ångest

Det är exakt så man skulle sett ut ifall Emmanuel Frimpong tvåfotssaxat sönder Lars Krogh Gersons knä efter arton premiärminuter.

 


 

Är det här förresten gifen som symboliserar konceptet Fredagsveven?

giphy

En Bert Karlsson som i blindo, förblindad av att ha knutit sin frus sjal över halva plytet, fortsätter att tugga sig igenom en undermålig semmelbotten?

Kanske.

Man vet inte riktigt vad syftet är, alltid, det är inte alltid så roligt, inte alltid så tänkvärt, men vi tuggar oss igenom.

Bildanalys: Två spanjorer klara

23-årige Carlos Gracia, som aldrig spelat seniorfotboll, och 28-årige David Batanero, som enligt samstämmiga uppgifter har en bra bit till matchformen efter skada, är nu helt klara för GIF Sundsvall.

Två spanjorer slängs in i GIF-truppen med tre dagar kvar till den allsvenska premiären och jag ska inte ens försöka mig på en skriftlig analys utifrån jag sett av de två (nittio minuter i det rekordlåga tempot mot IK Frej från Gracia, ett par »nej, lämna oss inte!«-twitterkommentarer från Sabadell-supportrar i Batanero-fallet).

Men en bildanalys kan vi väl unna oss:

urbpaella

Analys: Många andra är dåliga

Den förra GIF-analysen var så pass kritisk och oroväckande att flera av mina medelpadska vänner höll på att säga upp bekantskapen med mig.

Därför tänkte jag nyansera allt en aning.

Nej, GIF Sundsvall ser – om man dömer av försäsongen och framför allt genrepet mot IK Frej – ganska jäkla dåliga ut, precis som jag skrev.

Men vill ni höra något härligt?

Flera andra lag kan också vara riktigt jäkla dåliga i år.

Jag tittade igenom Expressens »megamagasin« inför allsvenskan på lunchen och först och främst slogs jag förstås av faktumet att IFK Göteborgs Mattias Bjärsmyr gjort en så pass svag försäsong att han klipptes bort från den tilltänkta framsidan (som finns inlagd i mediearkivet) till den som finns i handeln:

Säg vad du vill om någon GIF-spelares tveksamma form på försäsongen – men ingen har varit så svag att någon redigerare känt behovet att byta ut dess blotta existens mot en märklig tomhet.

Och nej: det är klart att jag inte köpt Expressens bilaga (jag betalar av gammal princip inte för en produkt som betyg-likställer Dennis Olsson med Eric Larsson) utan den låg där, helt gratis, på jobbet. Inför premiären ska jag unna mig Sportbladets bilaga, som Sveriges just nu vassaste allsvenska fotbollspenna* Per Bohman till mångt och mycket arbetat ihop. Bara bilderna på när Stefan Löfven halvvolleyskjuter på Tommy Naurin inne på sitt statsministerkontor är värt Pressbyråpengen.

*= Simon Bank är åter efter pappaledighet först den 1 april, som jag förstått det.

(Slut på Branded Content.)

Vid läsningen av detta megamagasin slogs jag, utöver den luftiga Bjärsmyr-petningen, också av en insikt kring hur många andra lags supportrar som också har skäl att må riktigt dåligt inför den allsvenska premiären i helgen.

Helvete, vilken oklar kvalitet det är på trupperna i Halmstad, AFC United, Jönköpings Södra och Sirius, exempelvis.

Hade jag varit HBK-supporter hade jag suttit med färgkritor och försökt färglägga utskrivna papper över den gråmelerade spelartruppen, hade jag hållit på J-Södra hade jag nog satt privatspan på deras enda anfallare, oprövade Arni Vilhjalmsson, för att försäkra mig om att han inte är lytt och halt och hade jag hållit på AFC United så… ja, då hade jag nog bara blundat och hoppats på det bästa.

Och ja, jo, jag skulle också vilja räkna dit Hammarby – vars hela offensiv verkar bygga på att en ensam Pa Dibba, 29, ska överraska folk med sin rapphet i djupled.

Jag höjer ett varningens finger för att »ah, där är Pa Dibba han möter säkert felvänd—åh, nejfan!, han drog i djupled!!!«-reaktionen från allsvenska mittbackar kommer att bli mer sällsynt efter omgång noll.

Vi är långtifrån ensamma om att känna oss så här pass osäkra.

Och i kommentarsfältet var vissa inte alls särskilt oroliga. Till er är det bara att gratulera.

Analys: Ganska jäkla dåliga

Att gå på försäsongsmatcher i mars månad brukar vara som att genomleva ett litet vinterkrig i miniatyr, där man efter nittio effektiva minuter gått med på att kapa ett par förfrusna fingrar och tår ifall någon i ens närhet bara haft tillgång till en vedklyv.

Men på Vikingavallen i lördags sken vårsolen så starkt och länge att man satt riktigt behagligt, samtidigt som ens allsvenska favoritlag vann planenligt mot IK Frej, i en match där laget fick hålla nollan och där den nye provspelande spanjoren såg riktigt okej ut.

Visst låter det som att man borde suttit och myst, samtdigt som ett inför-premiär-lugn sakta sköljde över en i lugna vågor?

Ändå var det här känslan, när jag blev hemskjutsad från matchen av ännu en vänlig GIF-själ:

SeinfeldSKRIKERHJÄLP

Och här ger jag alla som inte är intresserade av GIF Sundsvall, eller som bara inte vill tänka på alla orosmoment som omgärdar den allsvenska premiären, chansen att hoppa av.

Continue reading

Fredagsveven

Diabetes är sannerligen ingenting att skoja om, men med det sagt så tycker jag att 30 Rock lyckades väldigt, väldigt bra här:

diabetes1

diabetes2

Så nog ska även Pirkt.se:s succékoncept »Fredagsveven« kunna ta oss an temat, med en kort passus till Peter Jihdes diabetesbok.

TV4-programledaren har hyllats för sitt initiativ, där han Instagram-kartlägger sin sjukdom genom att dokumentera varenda spruta han tar.

Och det är ju väldigt bra och hedervärt att försöka »avdramatisera« sprutorna och att få det dagliga sprutnyttjandet till att »inte bli en stor grej«. Inte tu tal om det.

Det är bara det att den som ansvarat för bokomslaget till Jihdes diabetesbok kanske inte helt lyckats med just den här avdramatiserande aspekten.

jihdesdiabetes1

Det här händelseförloppet är nämligen inte min tolkning av begreppet avdramatisering:

jihdediabetes2 jihdediabetes3

Det är ett omslag som tydliggör de negativa aspekterna med sprutor på samma sätt som de moderna cigarettpaketens bilder på foster baktalar ciggindustrin.

Det första Ryssen hade gjort inför en eventuell militär attack mot Sverige hade varit att tillsätta Peter Jihdes Skriet-förvrängda anlete som ansikte utåt för Blodcentralen, så att den svenska blodreserven skjutits i total sank per omgående.

 


 

Jag förvarnar redan nu den Pirkt.se-läsare som tvingats lära sig älska evighetslånga textstycken om att det här inlägget kommer att bli bildtungt.

Men vad gör man inte när Sundsvalls Tidning helt plötsligt levererat Årets Nyhetsbild 2017, inklämd på Ånge-sidorna, en vanlig fredag i slutet av mars?

lutmobil

Sättet som den 69-årige performance-konstnären Leif Jonsson iscensätter sin tolkning av Det Lutande Tornet i Pisa är onekligen mycket stark; så stark att jag inte skulle bli särskilt förvånad om Moderna Muséet ringer den pensionerade Naggen-bon.

Nu dryper detta säkert av flera lager av stinkande landsortsförakt – men borde inte Leif, som nu tvingas leva och anpassa sig till denna täckningslösa verklighet, ha flyttat på tomatplantorna som han nu tvingas snåra in sig i???

Nåväl. Jag brukar vanligtvis inte hylla Sundsvalls Tidning i onödan, men nu har jag dels utsett deras bild till Årets Nyhetsbild och ändå är det riktigt geniala i den här artikeln sättet de porträtterat kommunens ansvarige på.

Han som ansvarar för att Naggen-borna tvingas luta sig över tomatplant för att samtala med sina nära och kära porträtteras med den här bilden:

mobiltäckning

Har ni någonsin sett någon stå så bekvämt samtidigt som den pratar i sin täckningsstinna mobiltelefon? Jag vet inte hur man lyckas porträttera hur någon står med hjälp en enkel bild på personens överkropp – men man ser att Sten-Ove Danielsson står rejält stadigt, med båda fötterna i marken. Det är en man som inte ens reflekterar över hur han står. Han bara står där, närmast demonstrativt självklart i kontexten, när man fortfarande har Leifs balansakt över tomatodlingarna på näthinnan.

Och helvete, vilket okynnessamtal denne Sten-Ove Danielsson ser ut att vara inne i. Han ser ut att lyssna med en sådan mättnad; som att han längtar efter att få lägga på.

Det finns noll procent uppskattning kring undret som är den moderna mobiltelefonin i den utstrålningen. Noll! Det är en bemedlad man av urbant snitt som år efter år har matats med perfekt mobiltäckning i sådan grad att han nu bara är mätt, som om han förätit sig på gräddtårta.

Han gör ju inte särskilt mycket på bilden, rent objektivt: han bara står där med mobilen mot örat. Men läser man bara lite mellan pixlarna så ser man ju tydligt hur han med sin mätta mobillättja bokstavligen pissar på Leif Jonsson i Naggen, som med tyngden över sitt gamla meniskkrånglande knä står och gastar in i fönsterrutan för att få kontakt med omvärlden.

Det är en journalistik som balanserar på en knivsegg mellan objektivt redogörande och ren uppvigling mot den mätte telefontalaren, som tack vare det geniala bildvalet har hela den medelpadska befolkningen emot sig.

Är det kanske glesbygdens räddning? Att glesbygdsfrågan alltid tas upp i anslutning till en bild på en urban man som ser omåttligt däst ut, som om han sondmatats med närhet och lättillgänglighet sedan födseln och nu bara tar allt för givet? Så att läsarna på allvar börjar sympatisera och vurma för den lille mannen, som står med armbågen ner i några tomatsticklingar för att få en plupp* på mobilens täckningsmätare.

 

*= Snabblektion för lekmän: Ström mäts i ampere, volt mäter spänning och täckning mäts i pluppar.

 


 

I torsdags såg jag en väldigt vacker man på tunnelbanan. Han var nog över trettio, kanske trettiofem; ja, i den där svårbedömda Alexander Skarsgårds-åldern som vackra män verkar tillbringa ett par decennium i. Samtliga av hans ansiktsdrag var av så pass knivskarpt Hollywood-snitt att man kunnat kasta en halvmogen tomat mot hans kindparti och den hade slitits i två lika stora delar, delade av ett perfekt snitt genom kärnhuset.

Det var märkligt att se honom där, i trängseln, precis innanför dörrarna som skulle slå igen i morgonrusningen. Jag hann bara se honom i fem-tio sekunder, men ändå var det något som gnagde i mig. Han hörde inte hemma där. Han hörde hemma någon annanstans; kanske i Los Angeles, nämnda New York eller åtminstone på stora affischer över världen. Jag rynkade på näsan. Det var inte rättvist mot honom, men ändå tänkte jag det: vilket misslyckande att han står där. Han var så uppenbart skapt för större städer och större sammanhang, än att trängas med oss vanliga dödliga.

Det kan man finna styrka i, tänkte jag.

Det finns en välsignelse i att vara så pass ful att ingen åtminstone reagerar med besvikelse över att man kliver på röda linjen mot Ropsten.


 


 

Och nu jag hör er sucka. »Kan en man aldrig bara få vara en man?«, säger ni, »måste han ständigt dömas efter sitt utseende?«.

Ja, det är tyvärr oket vi bär. Det spelar ingen roll ifall du vevar yvigt och initierat om hur den svenska riksdagen kan ha underarmen kladdig i en sylt som innefattar kloning av tolvåriga barnskådespelare (se: förra Fredagsveven) – nej, eftermälet kommer likafullt att kretsa kring din högerarms skeva proportioner.


 

 

Förra Fredagsveven, som kom för två veckor sedan då Torgny Lindgren gick och dog i slutet av förra veckan och gjorde ett glatt, lättlynnigt vevande omöjligt att tänka sig!, tog avstamp i den gamle behavioristen och surpuppan B.F. Skinner, som vill hävda att vi alls inte är fritt tänkande varelser – en tes jag försökte sticka hål på med att peka på det just yviga och fritt flytande tänkande som smattras ner under just Fredagsveven!!!

Sedan dess har vi avverkat både Piaget och Vygotskij i vår kurs – och just kring Jean Piaget så tycker jag mig finna ytterligare ett faktum som går att koppla till Pirkt.se och dess verksamhet.

Piaget var nämligen, som jag förstått det, en vevare av sällan skådat slag. Han bara skrev och skrev och skrev. Uppemot nittio böcker ska han ha vevat iväg, över hundra längre akademiska texter och sedan ska han ha beställt lika många studier av sina undersåtar. Så för att förstå vad han till slut tänkte så behövde man, som jag förstått det, sluka allt. Från början till slut, ty han omvärderade och reviderade det han skrivit tidigare flera gånger. Flera tänkare har ägnat hela yrkesliv bara åt att förstå honom. Folk som försökt skumma hans verk för att sedan tolka honom baktalas inte sällan som rena hädare som inte förstått ett dyft.

Och när jag i veckan smög in den icke-pluslåsta pluslåsta nyheten (världens enda betalvägg som man låser upp via ögonen; genom att traggla sig igenom långa stycken text) om att AIK-backen Noah Sonko Sundberg var aktuell för GIF Sundsvall, undangömd i en liten passus, så tänkte jag på hur Piaget-likt det måste ha blivit.

Sundsvalls Tidning länkade nämligen till min nyheten med det enkla webbdirektivet »Pirkt.se«, och ett klick på den länken gav då inte läsarna de Noah Sonko Sundberg-nyheter som de kanske trott förväntat sig – utan en lång och personlig text om vad Torgny Lindgrens författarskap betytt för mitt läsande.

Man behövde nog bena igenom goda tio tusen tecken text för att komma åt den lilla, lilla kärnan – undangömd i en passus i botten av en matchanalys! – för att förstå vad det handlade om.

Frågan är om det är målet.

Jag skulle ju gärna se att Piaget gick att förklara på ett enkelt sätt, för jag har svårt att se att jag på 7,5 högskolepoäng skulle lyckas förstå vad andra ägnat hela yrkesliv åt att försöka förstå.

Och jag skulle ju någonstans (Fredagsveven borträknad) gärna se att även Pirkt.se var en överblicklig portal, dit man kunde gå och hämta det matnyttigaste. Det har också legat på den underbemannade IT-avdelningens bord att försöka se över möjligheterna till en delad portal: en för rena GIF-nyheter, en för allmänt gynnande om Naggen-gubbar som lutar sig över fönsterbräden i jakt på täckningspluppar.

Klart är i alla fall att Pirkt.se vill vara den här typen av portal:

pirktse

Och närmast på lördag finns tankar på att åka ut till Vikingavallen i Täby för att se GIF Sundsvalls genrep mot IK Frej.

Om det är någon som tänkt åka bil dit så står jag – metaforiskt nu; jag bor i en storstad – lutad med pannloben mot fönsterglaset i hopp om en signal.

Analys: Urban Hagblom är en häst

Är det den nivån den här portalen nått nu???

noah1

Att man inte längre kan smyga in en liten passus, längst ner i en 10 000-teckens-matchanalys!, när man tänkte att man nästan tappat samtliga läsare!, som ett litet plussystem för de trogna genomläsarna!, utan att det slås på den stora Fotbolltransfers-trumman.

Men jo: We stand by our passus. 

Orden kom nämligen direkt ur hästens mun, så att säga, ifall man får likna Giffarnas sportchef vid ett Urbatiskt fullblod. Sedan vet jag inte ifall hans intention med att frikostigt öppna upp om att »vi försöker ju med Noah« var att det skulle vevas ut i etern – men han borde veta bättre än att glappnäbba till en vevare av det här yviga snittet.

Jag tror att Urban Hagblom ville att det skulle skrivas. Det framställer honom i en klok dager (att försöka nypa åt sig en U21-landslagsback som dessutom har en relation till klubben kan ju aldrig vara fel) samtidigt som vevande GIF-bloggare kan försöka sätta press på AIK:s sportchef Björn Wesström genom att SKRIVA I VERSALER OM HUR LITE AIK FAKTISKT BEHÖVER NOAH SONKO SUNDBERG INFÖR NÄSTA SÄSONG.

AIK sitter ju på Per Karlsson, Sauli Väisänen, Nils-Eric Johansson och nye Jesper Nyholm på mittbackspositionen och även för ett lag som kommer att spela med tre från start så ter det sig unnigt att ha en Noah Sonko Sundberg som femtemittback, då även spelare som Haukur Hauksson och Daniel Sundgren säkerligen skulle kunna gå in och vikariera på en av yttermittbackspositionerna vid behov.

20-årige Sonko Sundbergs kontrakt går ju ut efter den här säsongen, vilket borde göra att om AIK är villiga att släppa honom så borde det ske permanent, redan nu.

Så allt, precis allt, i den här potentiella affären hänger alltså på ifall AIK känner att de har råd att släppa iväg honom till Sundsvall igen; kanske – och nu spekulerar jag, för första gången – i en billig affär där Solnaklubben får en del av eventuella framtida övergångsintäkter?

Som varm

Jag blippar med den lilla ICA-butikens självscanner. Ett fryspaket med fyra laxblock, en låda frysta sparrishalvor och ett par kryddor. Blipp, blipp, blipp, blipp, kort in, kod in, kort ut.

Jag stannar till, plockar upp min telefon och ser en grå notis från Omni-appen.

Och så, plötsligt, precis när fredagseftermiddagen skulle övergå i kväll, så var min favoritförfattare borta.

»Författaren Torgny Lindgren är död, uppger Svenska Akademien i ett pressmeddelande.«

 

Inte ska väl jag.

Inte ska väl jag.

Inte ska väl jag.

Men min kärlek till Torgny Lindgrens språk inleddes tack vare en bloggkommentar på den här portalens föregångare och då kan väl min kärlek – ja, kärlek är nog ganska precis ordet jag söker – en gång för alla försöka få skrika ut den över det här glesbefolkade kalhygget till .se-registrerad webbdomän.

 

Jag vet inte exakt i vilket sammanhang det kan ha varit, men i ett kommentarsfält till ett inlägg på den här portalen så kom signaturen Rocky_W med en rekommendation av »Pölsan« av just Torgny Lindgren.

Och jag minns inte exakt när jag började bläddra i »Pölsan«, men jag tror att året var 2011, att jag bodde i Umeå och att mitt läsande dittills varit väldigt lynnigt och spretigt; att jag kunde gå och låna och sträckläsa »Den unge Werthers lidande« på en parkbänk för att jag hört Håkan Hellström sjunga om den men också för att kände mig olyckligt kär i en Allstar-servitris som bar ut mina sweet chili-pastarätter.

Men så lånade jag »Pölsan« och läste de tvåhundra sidorna med en lätthet som jag aldrig hade läst någonting tidigare.

Nyförälskad i Lindgrens värld så lånade jag sedan en till och en till och en till. Jag fortsatte att, inte beta av, det är fel ord – man betar inte av med en sådan glädje, betat av böcker hade jag gjort tidigare, det här var inte det. Jag sög i mig, bok efter bok, ja, mening efter mening. Jag tror aldrig någonsin att jag skummat en enda Torgny Lindgren-skriven sida.

Jag hade hittat mig en favoritförfattare.

Och jag vet inte, så kanske det är i alla sammanhang: att exempelvis den fotbollssupporter som har ett favoritlag kanske tillskrivs en viss tyngd. Det förutsätts att den sett ett och annat, upplevt ett och annat och kan ett och annat. Och för mig, som förvisso läste men som inte läste som andra som läste läste, så kändes det fint att äntligen ha en favoritförfattare. Det gav knappast min enkla fotbollsspelarpersona någon tyngd, fick mig knappast att se framför mig en bana som litteraturkritiker på DN – men det fick mig att känna som att jag skulle flyga iväg som en fjäder vid varje tillfälle jag stötte på någon som hade läst Dostojevskij under samma tid som jag stått och lyft vristlyror mot metallstängslet på Westhagens IP.

Jag hade Torgny Lindgren. Jag kunde utan darr på rösten säga att jag älskade Torgny Lindgrens berättelser.

 

Så nu är det upp till bevis. Vad var det du älskade, nej, vad är det du älskar??? Torgny är död – snabbt!, ut med en runa!

Ekot, självaste Ekot!, hade glömt att ta bort den virala mallen med texten »#Hashtaghär« uppe i ena hörnet av en bild de basunerade ut på P-O Enquist och Torgny, där den förstnämnde talade om sin nyss insomnade västerbottniske kollega.

Och det här blir väl också en #hashtaghär-fadäs i sig (allt jag rör vid har väl kanske hashtaggen #hashtaghär), men jag kände mig ändå tvungen att sova på saken.

 

Nu är det lördag. Nu ska jag ge det ett försök.

 

Jag tog med mig Torgny Lindgren hem från min tid i Umeå. Men jag tog också med mig ett sätt att formulera meningar. Och jag vet inte om det i sig är västerbottniskt, men jag minns att många av mina nyfunna vänner ofta uttryckte att ”man blir som” – och så en positiv känsla.

Ja, positivt, minns jag det som. Åtminstone mestadels, kanske uteslutande. Jag kan inte minnas att det användes i alls samma utsträckning kring negativa känslor.

”Man blir som glad”, sa dem. Inte glad, direkt, utan man blir som glad. Ett extra litet som, instucket, vars innebörd en sociolingvist säkert skulle kunna ägna avhandling efter avhandling åt.

Jag tyckte mest det var väldigt fint. Det lät som genuint.

Och när jag ryckte åt mig mina laxportioner från självscanningsdisken och cyklade hemöver så var det just en sån formulering som dök upp, när jag tänkte på hur Torgny Lindgrens texter får mig att känna.

”Man blir som varm”, tänkte jag.

Jag vet inte hur många gånger jag varit tvungen att stanna upp mitt i läsningen av en av hans böcker, lämna sidorna med blicken och känna hur ansiktet spricker upp i ett stort leende. Ganska sällan ett konkret skratt, faktiskt: oftast bara ett brett, brett leende; plötsligt som varm i hela kroppen.

Han skriver fantastiska historier, tecknar otroligt fina levnadsöden och han lyckas gång på gång använda det västerbottniska inlandet som metaforer för något mycket, mycket större. Visst: allt det. Och mycket mer. Men om jag ska sammanfatta min relation till Torgny Lindgren så är det just det jag skulle konkretisera det till att en enda av hans meningar kan tvinga en att stanna till, titta upp och le brett för sig själv – och att man blir som varm.

 

Nu är det söndag kväll, snart natt, och mina tankar om vad Torgny Lindgrens författarskap betytt för mig blir nog inte bättre eller mer stringenta än så här.

Ingen annan har jag läst med sådan glädje.

Ingen annans berättarvärld har omslutit mig så fullständigt.

 

Och jag kommer aldrig att kunna skriva så som Torgny Lindgren kunde skriva, men han lärde mig vad man kan sikta på med sina skriverier: att försöka få någon att stanna upp, le och känna sig som varm.

Då har man lyckats.

Han lyckades mest hela tiden.

If Being Afraid Is A Crime We Hang Side By Side

Innan matchstart så hade vinterns klart mest meriterade värvning känt att hans knä svullnat upp och att han inte kunde spela.

Vi tar det igen: den enda riktigt etablerade kvalitetsspelaren som värvats in till höstens sloknäbbade åttapoängsgäng kände plötsligt hur hans knä växte i realtid.

Det var, trodde jag, det sämsta besked GIF Sundsvall någonsin kunde förmedla, en lördag i mars, två veckor innan den allsvenska seriestarten.

Men sedan började matchen mot Jönköpings Södra.

Continue reading

Yardalakso

På fredag ska jag och Tilde gå och se »Yarden« på bio; filmatiseringen av Kristians Lundbergs fantastiska skildring av sin tid som extremövervakad och hundraprocentigt utbytbar bemanningsanställd vid en lastkaj i Malmö.

Med ömsom vacker, ömsom smärtsam prosa kastar han ljus på hur det är att befinna sig allra längst ner på dagens moderna och mer »rörliga« arbetsmarknad, där modeordet »valfrihet« för arbetsgivaren innebär att de timanställda – som ersatt de entlediga fastanställda – kan behandlas som ansikts- och skyddslösa siffror på ett papper.

Lundberg beskriver meningslösheten i uppdragen och det förödmjukande i att ständigt vara övervakad, och det närmast sadistiska i att arbetsledningen inte unnar de timanställda stackarna en enda paus; att de tvingas stå ute och frysa i isvinden bara för frysandets skull.

(Om nu någon kände ett behov av en baksidekompatibel sammanfattning av boken, så här åtta år efter att den släppts.)

Det är det starkaste vittnesmål jag tagit del av från arbetslivets allra kärvaste bottenträsk, även om den snart har ett decennium på nacken och att den därför ofta känns daterad, då detta system med moderna statare har försvunnit i vår tid, då den som söker enkla jobb nu bara kan app-anmäla sig till en Uber Eats-cykeltur.

(Skoja.)

Men, med det sagt: sedan finns ju parallellvärlden som är den moderna fotbollen.

Har du läst om en man som mördat sin fru? Jaha, och?

I den moderna fotbollen hittar du en brasiliansk målvakt som mördat sin fru, styckat henne, matat hennes kroppsdelar till hunden, fått 21 års fängelse, suttit av sju – och sedan blivit klar för en ny elitfotbollsklubb ganska direkt efter han släpptes.

bruno1

Och apropå att röra sig i arbetslivets bottenträsk så berättade i veckan GIF-yttern Sebastian Rajalakso om sin proffstid i Polen, för Sundsvalls Tidning.

Han har onekligen befunnit sig i den moderna fotbollens bottenträsk.

(Eller, ja: det absoluta bottenträsk för en vit fotbollsspelare. Precis som Lundberg på lastkajen träffar ett par filippinska arbetare som jobbar dygnet runt – då han säger »jag vet hur det är«, de säger »nej, det tror jag inte«, varpå han skäms – så finns det ju något som får liknas vid en ren trafickingsida hos den moderna fotbollen; en sida som – om vi tar på oss de sportsligt intersektionella glasögonen – den i Polen säkerligen högavlönade Rajalakso  slipper vara en del av.)

Men den mentala bilden av en hundraprocentigt oönskad Sebastian Rajalakso som springer runt på en polsk b-plan och papegojnickar i luften eller sick-sackar mellan flygande diskusar och spjut är svår att ens greppa.

Jag har ibland tänkt på personen Sebastian Rajalakso och på hur tufft det måste ha varit att bli så osannolikt Stockholmsklubbs-hajpad som tonåring när allt sedan bara ebbade ut. Inte via något konkret som en korsbandsskada och en efterföljande jättedipp utan bara en planenlig utebbning över flera års tid.

Och sedan Polen. Diskusarna över huvudet, teorigenomgångarna på polska, kattmaten.

Och så petningarna, gurkorna och hjärtstartarna i Sundsvall.

Och nu – efter allt det – så verkar han, enligt de senaste rapporterna från Medelpad, kunna gå från start som wingback i den allsvenska premiären 2017.

Det hade en karriärutveckling som man inte behövt vara Mats Olsson för att inte kunna förutse.

Svårt att somna

Vad hände med Rosa Pantern?

rosamannen

Rosa MANNEN, ja. var det. En klok Youtube-rippare vet förstås bättre än att varumärkesbeblanda sig med klumpiga kommisarier.

panterfail

Nå-jävla-väl, med hela inläggets ursprungsfråga raserad på grund av småtimmetrött, icke-existerande faktakoll så testar vi väl igen:

 

Vad hände med Rosa Mannen?

Jag minns min ungdoms »Mina Mottagna Filer«-mappar och hur tomma de brukade kunna gapa mellan varven, när det dröjt ett tag sedan någon kamrat förbarmat sig och skickat över någon låt via ett »har du hört den här?«-länk.

Jag minns hur en av de få källorna till ny musik som jag själv kunde använda min legala kåsa för att ösa ur var Youtube-videor där denne mytologiske Rosa Mannen-användare hade »rippat« olika live-spelningar från svensk teve. Hade Hästpojken uppträtt på Nyhetsmorgons lördagssändning så kunde du ge dig fan på att Rosa Pantern var där och rippade ner spelningen till en Youtube-fil av finare märke.

Nu verkar hen ha legat på latsidan. Kanske blev Rosa Mannen omsprungen av en nätsamtid allt är tillgängligt och där även en Erik Löfgren-figur – som inte vågade hoppa på det illegala nerladdningståget förrän efter han flyttat hemifrån, i rädsla över att nationella insatsstyrkan skulle smälla in dörren och dra skarpladdat mot min far – kan framstå som en gif-skapande multimedia-mogul.

Hur som helst: hen hade behövts i veckoinledningen, för i söndags kväll tolkade Jonathan Johansson den skånske poeten Johan Jönsons dikter i Babel.

Och jag tyckte att det var så väldigt bra.

Endera tyckte inte SVT själva det, eller så hyvlades hela deras sociala medier-redaktion ner i samband med att ungdomssajten »Edit« föll ihop som ett obevakat träd i skogen; hur som helst så finns inte filmen Youtubeifierad.

Så vill man se det – och det borde man, ifall man har minsta intresse av att höra Johanssons skånska ta sig an ett Alkbergskt klingande socialrealism – så får man helt sonika spola fram till 55:20 i det här klippet.

OKEJ, NEJ, JONATHAN JOHANSSON-KLIPPET FANNS ETT KLICK BORT,SÅ FÖRLÅT SVT, JAG TAR TILLBAKA ALLT DUMT OM EDIT MEN JAG ORKAR INTE TA BORT ALL TEXT NU FÖR JAG TYCKTE INFON OM ATT JAG ALDRIG LADDADE NER MUSIK I MIN UNGDOM VAR ÅTMINSTONE TRE PLUS SÅ NU FÅR ROSA PANTERN-HYLLNINGEN STÅR KVAR. 

Här är det: klippet där Jonathan Johansson tolkar Johan Jönson.

(Det går, vad jag kan se, dock inte att bädda in klippet – så nog saknas Rosa Mannen fortfarande. Han bäddade alltid för en.)

 

Jag vet inte ens varför jag började på ett inlägg.

Jag sitter och försöker få till en övergång i en text som är tänkt att – genom den här övergången – bli en ledartext för en jämtländsk publik och jag tänkte att kanske, kanske, kanske skulle ett friare textvevande i ett annat forum kunna lätta upp stämningen lite.

Där, i det tomma utrymmet i mitten, ska det in något. Mellan det rena gynnet och själva kärnan i texten – det budskap som folk är tänkta att bära med sig efter läsningen – måste det byggas en liten bro. Tror jag. Jag tror att det måste byggas en liten bro i varje fall, men det finns knappast någon handbok i hur man skriver ledare som tar upp hur stor del av texten som bör eller kan ägnas åt gynn.

 

Jag vill fortfarande bli riktigt duktig på att skriva.

Jag kom att tänka på det ikväll, när jag råkade snubbla över ett mejl som jag fick skickat till mig under tiden jag bodde i Umeå och skrev en blogg om hur det var att lajva fotbollsproffs på existensminimum i division 1 norra. Om man var intresserad av hur det gick för fotbollslaget Umeå FC och gillade när någon överanvände ordet »trassligt« så var det säkert en bra blogg vid tillfället (vi pratar 2011 och första halvan av 2012), och även om jag skulle vilja radera de flesta inlägg från webbjordens yta så tror jag att det utvecklade mitt skrivande väldigt mycket att verkligen försöka krysta fram underhållande inlägg varje kväll och natt.

Det var knappast så att jag levde ett mer händelserikt vardagsliv då, frånsett fotbollen. Min minnesbild är att jag ägnade merparten av min vakna tid åt att diska och slötitta på något gammalt Seinfeld-avsnitt. Ibland, men alldeles för sällan, cyklade jag till biblioteket och läste. Och så åt jag pasta. Mängder med pasta.

Men ändå lyckades jag skriva något, nästan varje kväll. Och även om jag inte skulle vilja sitta uppe lika sent och krysta (jag tidsinställde ofta inläggen, tillbaka i tiden, för att folk inte skulle se hur sent publicerade de var*) och även om jag inte skulle vilja gå i god för särskilt många av texterna idag (inte på grund av att jag skulle skriva på en helt annat nivå idag utan främst på grund av att jag hittar stora fel och brister så fort jag släppt ifrån mig en text) så kan jag sakna det driv jag hade då.

*= Kanske hade jag haft två-tre superettaminuter  på mitt CV idag, om jag bara inte försummat sömnen.

Och jag vet inte exakt hur Pirkt.se kommer att utvecklas framöver. Folk klagar när portalen är proppfylld med annat än GIF-nyheter, Tilde klagar när den är fylld med GIF-nyheter och försöker man sig någon gång på en genomarbetad spaning så får man bara (förvisso träffsäkra) Per Ragnar-liknelser kastade mot ens anlete och diffusa smädelser kastade mot längden på ens högerarm (när ska en vit medelklassman kunna få skriva en text och bara bli bedömd utifrån kvaliteten på texten???).

Men jag tror att jag vill skriva mer igen. Ni får ha överseende.

 

Och har ni en brygga mellan diskmaskinstabletter och barn så får ni gärna hojta till.