Ett spänstigt ideologiskt intellekt

Dessa snabbt föränderliga tider kräver ett spänstigt ideologiskt tänkande.

I fredags blev jag – hux flux – moderat, efter att Anna Kinberg Batra upplyst mig om att jag faktiskt håller med henne till hundra procent i denna fråga:

Varför vill så många andra politiker bestämt propsa för att folk på landsbygden föder säkrare i baksäten än i sjukhussängar? Jag förstår inte!!! Bra AKB!!!

Och medan vi är inne på beröm åt oväntat håll: Mittmedias sändning från GIF Sundsvalls möte med Rosenborg i helgen höll – frånsett en femminutersperiod i slutet, då bilden försvann – mycket hög klass. Bra kommentator, bra bild och en kameraansvarig som följde spelet; mer än så kan man inte begära i februari månad. Och säga vad man vill om koncernens fascination för webb-teve-mediet* – men den utomcupliga matchen hade man inte kunnat se på ett vettigt sätt för bara några år sedan.

*= Äsch, nu när vi ändå är inne på mediekritik så kanske jag kan bjuda på mina fem små mynt om webb-teve-fascinationen också. Jag anser mig vara väldigt intresserad av GIF Sundsvall, men inte ens jag är så pass intresserad att jag vill sitta och titta på en livesändning från IP:s katakomber där någon spelare går förbi och bjuder på ++-citat var femte minut. Sportjournalistikens uppdrag måste väl vara att sålla bland allt halvdant råmaterial och välja ut de bästa citaten och paketera dessa på bästa sätt. Så var det nog också tidigare, innan någon räknade ut att kostnaden för att ställa upp ett kamerastativ och framför detta ha en reporter som intervjuar en massa folk på en enda lång inspelning var rekordlåg.

Och en sån fin lördagstradition man fått, nu under vårvintern: att man kan krypa ner i sin stiltjekopp, ställa datorn på tvättkorgen och sedan överraskas positivt av hur det oprövade kollektiv som är GIF Sundsvall anno 2017 verkar ligga till med sina allsvenska förberedelser.

För till skillnad från i fallet med mittenlaget från den spanska andraligan så behöver man knappast ta till kulramen eller börja leta efter den europeiska fotbollens konversionstabell för att räkna ut hur Rosenborg skulle stå sig i allsvensk miljö.

Rosenborg är bra. Och mot detta bra lag stod Giffarna upp väldigt bra, långa stunder.

Och på tal om ett spänstigt ideologiskt intellekt så minns kanske vissa som ögnade igenom den politiska krutdurk som var förra veckans Fredagsveven™ (om nu någon ens gjorde det; för inte borde väl ett så yvigt svingande kunna rendera i noll kommentarer???) hur jag lyfte faran i att finländarna håller på att överta vår nation och förinta vår svenska kultur.

Efter Juho Pirttijokis insats mot Rosenborg har jag svängt – jag älskar importen av finländare till Sverige. Såg ni vilka fältherre-kvaliteter han besatt? Det till synes enkla nickmålet, där han framstod som ett huvud högre än alla andra? Och såg ni tacklingen??? TACKLINGEN!!!

Visst har vi – både jag och ni – tidigare lyft den gamla Erik Löfgren-brasklappen angående försäsongsinsatser från yngre mittbackar; men det är en sak att bara inte gå bort sig mot Djurgården – en annan att med majestätisk pondus vara klart bäst på plan mot Rosenborg.

 

 

Erik Löfgren

Moderat Finlandsvän

Ett litet deppigt Vasalopp

Jag kollade när jag kom hem vid femrycket. Sen igen precis innan jag somnade. Och direkt när jag vaknade till för första gången. Men det var först efter att jag vaknat till andra gången och kollat mitt jobbschema för totalt fjärde gången samt dubbelkollat igenom all mejlkorrespondens och vridit och vänt på varenda tillgänglig källtext som jag vågade slå fast det som jag egentligen visste, men inte riktigt vågat tro på:

Att jag var ledig. På en söndag. Det hör nämligen inte till vanligheterna, för den student som vill hålla sin privatekonomiska snok över ytan.

Och när jag mitt på söndagseftermiddagen stod där i kön till Hemköps förbutik, iförd mina allra säckigaste mjukisbyxor, med en urtvättad huvtröja uppdragen över huvudet och med en tolvkronors Europatips-kupong innehållandes fyra spikkryss i ena näven, så sköljde verkligen en liten våg av tacksamhet över mig.

Jag tittade mig omkring och såg en massa andra människor med exakt samma håglösa uppsyn som jag, samma trötta ögon och i många fall insvepta i samma slappa, oformliga mjukisdressar.

velvet

Vi pratar lämmeltåg med mjukismän och -kvinnor som bar staplade pizzakartonger som vore de garvade servitörer och en strid ström av hålögda individer som kånkade sina 1,5-litersflaskor läskeblask i genomskinliga fryspåsar och jag tänker mig att gemenskapen man har där – mitt i bakisvimlet – är lite, lite av det slag man känner när man åker ett Vasalopp.

Att man är en aktiv del i en större rörelse som på ett nästan övertydligt sätt känns sprungen ur den svenska folksjälen.

Och på samma sätt som människor efter sommarens grillfester sätter upp målet att åka Vasaloppet till vårvintern så ska jag – som jobbar nästan vareviga helg – försöka vara ledig fler söndagar framöver.

(Hur nu det ska gå ihop. Bara två av fyra spikkryss satt i eftermiddags.

Jag underskattade bland annat Zlatan Ibrahimovic, vilket är lite pinsamt då jag – i egenskap av sportjournalist – borde veta hur »JÄVLA BRA HAN ÄR«:

17012559_10155757699623998_1451151470_n

Jävlar!!!)

 

Fler spaningar?

Den internationella politikens Karl Power, »Swedish defence and nation security advisor« Nils Bildt, ska tydligen ha velat bli riksdagsman för SD.

bildt

Han har bevisligen inte blivit det (han är ju »defence and nation security advisor«) och faktumet att det var bannemig nyheter för mig att man faktiskt kan misslyckas med det som man innehavandes 1) en agenda där varenda problem ska skyllas på invandringen och 2) en kostym.

Fredagsveven

I veckan har den här portalen stått mer eller mindre ouppdaterad, vilket aldrig känns bra. Man vill ju bjuda sina läsare på en viss frekvens.

Men nu har jag ju faktiskt sedan tidigare flaggat för att Pirkt.se inte har resurserna som krävs för att utlova just regelbundenhet, varken vecka för vecka eller dag för dag – och inte ens när det gäller det nya succésegmentet »Fredagsveven«.

Jag har med åren tvingats lära mig att det nog att det är bättre än att göra just så – att lova tunt! – än att gå ut och slå på den stora trumman och sedan stå där med den gamla bloggmössan i hand och ursäkta sig.

Jättekoncernen Mittmedia har uppenbarligen valt en annan väg, vilket jag noterade i veckan då jag fick syn på den här skrytiga jätteblaffan högt upp på en av deras otaliga sportsidor:

stlive2

»Alltid live«, tänkte jag. Alltid! Jäklar, vad imponerande. Nu har de till slut lyckats få alla koncernens tjugo sportredaktioner att samarbeta. Nu skördar de slutligen frukterna från det träd som växer ur synergi-jorden.

Döm av min förvåning när jag igår, den 23 februari, klickade mig in i denna ständiga live-sändning och förväntade mig någon sorts renodlad, CNN-doftande live-nyhetskanal för mellannorrländsk sport, men möttes av–

stlive

–en gammal liverapport som inte uppdaterats på fem dagar, då någon sportreporter varit på division 1-innebandy i Sporthallen.

Så på Pirkt.se kommer vi att fortsätta lova tunt – kanske allra tunnast i medie-Sverige! – och istället för att göra stora massor besvikna av löftesrika jätteblaffor så kan det förhoppningsvis vara så att upptäckten av en plötsligt utkastad fredagsvev kan överraska och glädja någon inför helgen.

 

Vi börjar – inte förstås!!!; det är ett begrepp som är strängeligen förbjudet i en fredagsvev!!!; man ska nämligen aldrig kunna förutse vad som dyker upp och knappt heller var bisatserna börjar eller slutar!!! – med en snabbanalys av Socialdemokraterna.

När jag antogs till Aftonbladets ledarskribentutbildning förrförra hösten så våndades jag lite inför att möta alla SSU-potentater för första gången. Jag våndades lite inför att behöva träffa alla dessa socialdemokratiskt marinerade ungdomar och inför denna skara behöva yppa någonting i stil med att »jag står lite till vänster om sossarna« när man ombads förklara sin politiska hållning.

»Till vänster om sossarna???«, tänkte jag att folk skulle utbrista och direkt komma med följdfrågor i stil med »är du med i AFA???« och »sätter du yxor i dörren hemma hos liberaler???« samt smädande tillmälen som »jaha, nu passar det att ta av sig rånarluvan – när Bommersviks lunchrestaurang bjuder på jordärtskockssoppa!!!«.

Lite pirrigt, men också lite roligt. Kanske lite, lite, lite utstickande i den miljön, där många antagna varit involverad i diverse socialdemokrati sedan ung ålder – även om det inte alls innebar att jag var en våldsman utan bara att jag var sosse på det sättet som sossar var sossar på typ 70-talet.

Nu?

Nu har termen »till vänster om socialdemokraterna« helt tappat sin innebörd och det lilla, lilla nervkittel som den kan ha framkallat tidigare.

När uppemot åttio procent av svenska folket är emot vinster i välfärden, samtidigt som sossarna fortsatt – trots opinions-motvinden! – verkar vara för så behöver ju »till vänster om sossarna« inte alls betyda att man skulle rösta på Vänsterpartietplötsligt; nej, det kan ju plötsligt betyda vad fan som helst.

Det har nästan blivit så enkelt att om någon säger att den inte står till vänster om sossarna i välfärdsfrågan – ja, då betyder det att denna någon antagligen är en aktiv rikskapitalist med en gedigen skolpengsslant på Caymanöarna eller en Svenskt Näringslivs-lobbyist.

(Visst kan det stämma att knappa tjugo procent av Sveriges befolkning arbetar som Svenskt Näringsliv-lobbyister? De måste vara en hel del som håller emot den flodvågen av folkopinion i välfärdsfrågan.)

 

Stack den politiska analysen i ögonen? Sitter ni kokande och tänker »LÅT FREDAGSVEVEN VARA OPOLITISK!!!« framför skärmen? Då gör ni bäst i att blundscrolla er ner några skärmdecimeter redan nu!

För nu ger sig Pirkt.se in i den–

infekterade slöjdebatten!!!

Tisdagens snöväder var brutalt för Tildes stackars anlete, vilket gjorde att hon kände sig tvungen att dölja hela nunan bakom en i det närmaste heltäckande ansiktshalsduk.

Jag kunde däremot, trots att våra respektive näbbar genomgått exakt samma blaskiga ruskväder, stå och flina upp mig som brukligt, med ansiktet bart.

Varför??? Jo, för att jag inte hade mascara rinnandes nerför kindpartiet. Mitt ansikte var lika osminkat ++-igt som alltid, kanske marginellt mer rödsprängt.

Är inte detta faktum – och här lämnar jag en liten konstpaus så att diverse forumvevare kan sätta sig framåtlutat och göra sig redo att smattra ner några hatiska genmälen i kommentarsfältet – också en form av förtryck i vår moderna, västerländska 2017-kultur??? Att en 26-årig man kan stå lätt rödnäbbad i tunnelbanan utan att så mycket som en enda människa reagerar – medan en 26-årig kvinna känner sig outtalat men samhälleligt tvingad att dölja hela det ansikte som snöslasket avsminkat???

KramerChockad

Diskussionsfråga: Är det kommersialiserade skönhetsidealet ett förtryck av kvinnan? Om du är partiledare för Liberalerna; skrik ut ett svepande och generaliserande »JA!« eller »NEJ!«, annars diskutera och reflektera i smågrupper.

 

Jag vill så gärna stå på de etablerade mediernas sida i kriget mot de som hävdar att Sveriges nation håller på att utplånas. Jag har alltid varit helt övertygad om att medierna gett en saklig bild av tillståndet och att den tillströmning av människor som kommit till vårt land bara berikat vår kultur på ett mycket positivt sätt.

Men…

… börjar de inte bli lite väl många nu?

Kan alternativmedia snälla sluta prata om restauranger som halal-slaktar kött och istället kanske ägna en tanke om hur vanligt det blivit med skinkor som är »basturökta«???

 

Nog för att Fredagsveven hittills får beskrivas som en sällsynt framgångssaga (en god vän ville Patreon-stötta veven, som vore jag en podcastprofil!), men den famlar fortfarande efter exakt vad den ska innefatta.

Att det ska saknas en röd tråd står klart – men hur mycket kan man ta ut svängarna egentligen? Slöjdebatter, migrationspolitik, ja, det mesta verkar ju rymmas under paraflaxet – men frågan är ifall Pirkt.se:s ansvariga utgivare verkligen kan stå bakom kommande programpunkt; där läsare själva får skicka in sina bästa skärmdumpar.

I »Landet Runt« brukar den där folkkärt klämkäcke programledaren stå och visa upp bilder som hans tittare skickat in, typ bilder på när en matvarubutik skrivit »Apelsiner« över en låda med äpplen (fattar ni? Det är inte äpplen!), men jag tänker mig att den här skärmdumpen – som min gode vän Sinan Akdag skickat in till Fredagsveven-redaktionen – inte skulle nå hela vägen in till SVT-sändningen:

16910846_10154710647398891_1647356081_o

»FLASH: Människor som jobbar inuti jättelika cigaretter löper större risk att drabbas av cancer«, skrev Sinan.

Det var väl lite roligt??? Sådär lagom roligt; ett skämt som alla gånger skulle gå in på två kedjor i ett mörkare »Landet Runt«-program.

Och är det det – ett mörkare»Landet Runt« – som Fredagsveven ska bli i fortsättningen? Om ni mejlar era bästa skärmdumpar till pppirkt@gmail.com inför nästa vecka så får vi se.

 

Ska vi avsluta med något fotbollspolitiskt?

Jo, det måste vi göra. Inte för att det passar men för att jag ägnat en halvtimme åt att smälla ihop en GIF-gif.

Och för att även om portalen tar upp ämnen som slöjtvång och migrationspolitik så är det ändå nästan bara de GIF-relaterade inläggen som lockar till intensiv debatt!!!

Efter Erik Granats knäskada så tvingas nästan Urban Hagblom agera, efter att hittills suttit på tassarna när det gäller potentiella förstärkningar på centrala mittfältet. Det har ju höjts röster om att pengar redan borde ha investerats på innermittfältet tidigare – men nu är det nästan så att han står här–

grismittdubbel

–och får höra det svart på vitt.

Tryck upp lite pengar i grismittsspalten nu.

 

Mer fotbollspolitiskt? Okej, men bara för att jag känner att jag har en en spaning på ämnet som är så stark att den skulle kunna få mig att framstå som hela branschens allra vassaste penna.

Jo, Leicesters tränare Claudio Ranieri, som sensationellt ledde laget till titeln förra säsongen, blev ju sparkad härom dagen – och jag tycker att det är en så perfekt symbol för hur den moderna fotbollen fungerar.

Allt handlar om pengar och snabba resultat och så väldigt lite handlar om långs…

FAN!

lundh

Han hann först på den också.

Nåväl. När Champions League-finalen spelas, mellan två mångmiljardtrupper, då ska jag skriva en tweet att jag hellre ser Halmstad–Örebro i artonde omgången av allsvenskan. Jag ska skriva tweeten redan i matchminut ett, så att jag garanterat är först.

Men knappt ens då lär man vara först. Det kan vara så att hela fotbollsämnet är varvat. 

En försenad ursäkt

Jag läser just nu den första didaktiska kursen under lärarutbildningen, efter att ha ägnat hösten åt sociologi, internationell politik och gubbar som Bourdieu, Marx och Weber.

Och efter bara ett par seminarium så har kursen redan fått mig att vilja säga »förlåt«.

Hösten 2012 hoppade jag, som relativt nybliven 22-åring, in och vikarierade på en gymnasieskola i Sundsvall, som samhällskunskaps- och historielärare.

Helt outbildad tilläts jag försöka navigera eleverna igenom ofta svåra, komplexa ämnen som jag själv tvingats snabbplugga igenom medan jag såg över lektionsplaneringen.

Förlåt för det.

Men förlåtet kommer inte bara från mig. Jag gjorde faktiskt mitt allra yttersta, lade ner väldigt mycket krut på mina powerpoints och försökte verkligen levandegöra det jag stod och pratade om; så till den milda grad att jag i princip alltid sofftrynade innan På Spåret om fredagskvällarna när jag kom hem, emotionellt urlakad till bristningsgränsen.

Jag visste ju redan där och då att det knappast var riktigt bra, det jag gjorde. Även då visste jag ju att gymnasielärarutbildningen är fem år lång – och att jag avverkat exakt noll dagar på den.

MacKONFUNDERAD

Men det är nog först nu, halvvägs in i den här didaktikkursen, som jag riktigt förstår hur dåligt mitt lärararbete verkligen var och hur låg nivå det var på undervisningen jag höll i.

Jag var ju glad ifall eleverna såg någorlunda intresserade ut under mina utläggningar, glad ifall det var tyst och lugnt medan de fick jobba med sina uppgifter.

Förlåtet kommer alltså inte främst från mig. Jag var, i likhet med många andra som hoppar in och vikarierar i svensk skola, bara en ungdom som behövde pengar. En bricka i ett spel. Hade inte jag tagit vikariejobbet så hade det antagligen gått till någon annan 22-åring; kanske någon som inte hade dränerat sig på all energi för att åtminstone försöka göra ett skapligt jobb.

Förlåtet till eleverna som fick stå ut med mig och min bristfälliga undervisning under hösten 2012 borde komma från hela det vuxna samhället och från de politiker som tillåtits styra det under de senaste tjugo åren. Från de som undervärderat läraryrket så till den milda grad att det numera är en profession som – uppenbarligen – kan utföras av alla som gått ut gymnasiet och som har en god relation till en nuvarande friskolerektor som hen råkar stöta på under en arbetslös flanerar-eftermiddag på stan.

thisguy

 

Bara på de här seminarierna och genom att läsa den här kurslitteraturen så känns det som att jag utvecklats några hundra procent som framtida gymnasielärare, bara i hur jag tänker kring undervisning och lärande, men med det sagt så är jag ju fortfarande långtifrån någon lärare. Jag kommer fortfarande vara en oduglig lärare nu när jag går på min första praktik i april, säkert även när jag går ut på min andra och tredje, och kanske är jag fortfarande relativt svag när jag om sisådär fem år letar mig ut på arbetsmarknaden som färdigutbildad gymnasielärare.

För jäklar i min låda så svårt det verkar att bli en bra riktigt lärare. Det verkar vara en så oerhört tuff uppgift att lära sig utforma sin undervisning så att man på riktigt utvecklar alla elevers förmågor i klassrummet.

Men efter att redan hunnit mer eller mindre misslyckats med två tuffa karriärmässiga uppgifter hittills – att bli fotbollsproffs (ja!) och att bli en riktigt vass skribent (och här finns plats för mothugg från min mor som kommenterar under vår gamla huskatts pseudonym!) – så tror jag att det är det här jag till slut kommer att lyckas med.

Fredagsveven

Härom fredagseftermiddagen satte jag mig på ett kafé. Jag var klar med alla studentveckans bestyr, helgen stod för dörren och jag satte jag mig – tillsammans med en kopp kaffe och en luddig chokladboll dopad med påkletade Daim-kulor – ner för att skriva.

Det utmynnade i ett yvigt (+++-igt?) inlägg byggt på den dagens dos av skärmdumpar.

Och jag vet inte hur länge jag har varit ansvarig utgivare för en portal, kan det vara uppemot tio år snart???, men jag vet att jag alltid känt att det finns saker som varje vecka rinner en ur de bloggande nävarna.

Uppsamlingsförsöken, där man försöker summera det som hänt sedan sist, har varit många genom åren. Det har varit Kasslerlistor™ på tisdagar, innelistor på fredagar och det har bjudits på Allsvenska Svepvevar™ och i ren naivitet har det utlovats än det ena, än det andra när det gäller fasta och veckovisa punkter på Pirkt.se eller dess föregångare.

Löften som brutits snabbare än allsvenska +++-spelare bryter sina kontrakt med kinesiska andradivisionsklubbar.

Och det här är sannerligen inget löfte; men jag skulle vilja göra någon form av relativt regelbunden veckosummering om fredagarna.

Relativt regelbunden, ja: för hur trevlig den chokladstinna kafésittningen än var så blev det ingen fredagssittning förra veckan. Men på sistone har jag samlat på mig så mycket bloggskåpmat att jag skulle kunna överleva en apokalyps – och det ska inte bara få ligga där och bli till ännu ett opublicerat utkast!!!

 

Vi börjar redan förra fredagen, då den här notisen dök in i inkorgen, bara minuter efter att Kim Källström blivit klar för en återkomst till Djurgården:

img_4214.jpg

Jag har alltså – helt omedvetet – närt en liten blixttyckare vid min barm???

En höftvevande fotbollskrönikör som krossar det tidigare snabbtycksrekordet, som sedan förra vintern innehas av GT-sportens Fredrik Jonsson. Här har ni det Paint-illustrerat, hur det skulle se ut ifall hon bara fick sin rättmätiga krönikörtjänst på någon av Sveriges rappaste redaktioner:

jansson

Kanske är det Pirkt.se som överlåter sitt fotbollstyckande till denna föredömliga höftskjutare? Redaktionsledningen har länge varit bra trött på den ordinarie tyckarrösten och dennes långa, omständliga omskrivningar som inte sällan helt saknar rubrikförslag.

 

I tisdags firade vi förstås – som de slavar vi är under ros- och chokladlobbyns totalitära regim – Alla Hjärtans Dag och det blev nästan något av en Treat Yo Self-dag med våra ny-studentikosa mått.

Vi började med att Tilde fick välja ut ett brunschkompatibelt etablissemang.

pomflora

Jo, ni. Nog var det ett etablissemang där det språkades creddiska, allt.

Jag har en chattgrupp med två goda vänner från Sundsvall där smädelserna haglar i alla riktningar, men då jag kände att det var länge sedan jag fick mig en smocka för min Stockholmsflytt så kände jag mig tvungen att fotografera en del av menyn inne på detta Pom & Flora, där det förkunnades att havregrynsgröten (förvisso toppad med diverse godsaker!!!) gick lös på 87 kronor.

Och jodå: nog haglade det.

Men vad vet de om vad det är värt att stå någon meter bakom Robyn i kön, när man ska beställa sin banan- och jordnötssmörsbelupna brunschmacka??? Robyn!!! Och ett par bord bort satt Therese Alshammar och beställde in yoghurt och granola som om det inte fanns någon morgondag!

Det var ett så pass livsstilsbloggskompatibelt kafé att Tilde länge kände sig tvungen att sitta och täcka ena halvan av hakan med näven, på grund av en liten finne som inte passade in bland alla hudvårdssponsrade blogg-anleten!!!, och till slut plockade upp sin Macbook ur väskan för att »skicka in en skoluppgift«, även om jag antar att det också kan ha varit för att smälta in.

img_4237.jpg

(Titt’ så hon, med lugnet hos en erfaren livsstilsbloggare, behärskat förtrycker »oj, där är Robyn!!!«-känslorna och ser ut att förstrött läsa igenom bloggkommentarer.)

Men med det sagt så hade stället, utöver Robyn och allmän Odenplans-cred, ett par riktigt fina mackor.

(OBS: Ej branded content. Än. Jag försöker bara lägga grunden för att framtida Fredagsvevar ska kunna sponsras med jordnöttsmör, banan och rostmacka.)

Sedan inhandlades det saker till hushållet*, det åts vegetariska buffé på Söder och det dracks vin i teaterbarer innan kvällens stora happening: den hyllade biofilmen Moonlight plus efterföljande samtal på Kulturhuset.

*= Trogna bloggläsare har kanske noterat att jag aldrig en gång refererat till vårt nuvarande hem som ett »gryt«, vilket har att göra med att vi nu bor nästan oförskämt fint.

Jag nämnde den smädelsestinna chattgruppen tidigare och nog borde jag ha kunnat räkna ut att jag bittert skulle få ångra att jag erbjöd dem en blottad Stockholms-haka i form av bilden på 87-kronors-gröten. Plötsligt kunde allt man gjorde här nere i Stockholm – även något så fint som att bjuda sin flickvän på samtalskryddad filmvisning! – hyvlas jämsmed knölarna:

img_4244.jpg

Men nej, det var ett samtal med bland annat På Spåret-kändisen och DN-skribenten Johan Hilton och det samtalades om en film som jag verkligen måste rekommendera alla att se. Det var länge sedan jag satt så fängslad i två timmars tid som under – ja, här kommer superlativet!!! – mästerverket Moonlight.

 

Och även om ingenting säger »jag älskar dig« som en elektronisk fotfil från Scholl – som jag gav Tilde i Alla Hjärtans Dag-present ifjol – så tycker jag att vi hade en dag som inte bara var creddig (det satt en del prominenta Twitter-kändis-gäster i publiken till den lilla Moonlight-visningen också!) utan också väldigt fin.

Och att jag kan utstråla den här glädjen under nästan varenda sekund–

—under loppet av en hel tolvtimmarsvev tillsammans med henne, snart fyra år in i förhållandet!, gör mig förstås väldigt lycklig.

 

På tal om Alla Hjärtans Dag: döm om min förvåning när ett kärleksbrev märkt med »I Love Us« damp ner i brevlådan, adresserat till mig – och undertecknat med ett svårläst, skrivstilssnirkligt »S–nånting«, »R-nånting« och »#11«.

Bakom min rygg hade Tilde konspirerat med en god vän och nybliven GIF-kanslist som vevat mig ett kärleksbrev från ingen mindre än Sebastian Rajalakso – vilket jag väljer att se som ett tack för att jag efter AFC-segern lobbade för att skeppa dennes wingback-konkurrent Eric Larsson till schweiziska ligan.

 

Mer fotboll???

Den här liknelsen från IFK Göteborgs Sebastian Eriksson, som uttalar sig om att hans gamla lagkamrat Gustav Engvall går till Djurgården, är inte urstark:

gladiatorer

Vad menar han??? Vad finns kvar i denna liknelse? Att de båda uppträder inför publik? Att sportchefen Mats Gren brukar göra tumme upp- eller tumme ner-gesten från hedersläktaren?

 

Och sist men inte minst – och här får vi rikta ett stort tipstack till en av mina vänner i den smädelsestinna chattgruppen – så har vi snubblat över en av de luddigaste konspirationsteorierna på senare tid.

Vi har under veckan kunnat läsa i såväl Eskilstuna-Kuriren som i Dagens Nyheter om hur fejkade nyheter och rasistpropaganda sprids, dels i Sverige men också internationellt. Båda dessa läsvärda artiklar förklarar hur det fungerar i det alternativa, parallella nyhetsuniversum människor som är övertygad om att de etablerade mediehusen ljuger för läsarna kan kommentera artiklarna med »ÄNTLIGEN NÅGON SOM VÅGAR SÄGA SANNINGEN!!!«.

Men trots att det är tätt mellan just de ropen i dessa dagar så var detta, som min vän hittade i anslutning till en Fotbolltransfers-nyhet, ändå förbryllande:

steffakarlss

Det är alltså den habile allsvenske högerspringaren Stefan Karlsson, sedan i vintras i J-Södra, som går ut och baktalar svensk fotboll – varpå den gamle MFF-talangen och ungdomsproffset Bovar Karim kommer med detta välkända konspirationsteori-utrop; som om Fotbollstransfers.com-publicisterna och det övriga PK-fotbolls-etablissemanget länge dolt dessa utspel mot den allsvenska fotbollen.

Kanske finns det en marknad här, för den mindre skrupelfrie publicisten – att erbjuda en allsvensk fotbollsjournalistik som (kanske via makedonska servrar) sprider en alternativ och fotbollspolitiskt inkorrekt bild av serien?

CF Reus Deportiu borta en blanktorsdag är alltid tufft

Den som på uppstuds nyper varifrån den här skärmdumpen är hämtad gör det bra:

norrtälje

[Tid för funderande]

[Tid för funderande]

[Tid för funderande]

[Tid för funderande]

[Tid för funderande]

[Tid för funderande]

Ja, visst är det den senaste uppdateringen på division 2-laget BKV Norrtäljes hemsida. Laget som skriver ut matchtruppen i »Micke«-smeknamn och »Daniel P«-förtydliganden och laget som rättmätigt – via en kvalseger i somras – knyckt åt sig den plats i Svenska Cupen som många trodde var vigd åt allsvenska GIF Sundsvall.

Istället för att den här spännande men ack så oprövade GIF-upplagan ska få mäta krafterna med andra svenska elitlag i tävlingsmatcher så ska man alltså under vårvintern behöva plocka fram både kulram och räknesticka för att kunna placera det spanska andraligalaget CF Reus Deportiu i rätt kontext.

mathgif

Klart är att Joel Cedergren, om jag förstår uttalandet i ST rätt, tror att ett lag som ligger i mitten av den spanska andraligan, som inte vunnit på fyra matcher och som näppeligen lär ha spelat med sitt allra bästa lag särskilt länge (då de spelade ligamatch i söndags och har match igen till helgen) skulle »vinna allsvenskan«.

Och jag betvivlar inte att spanjorerna var bollsäkra och skickliga, men… den kalkylen låter ändå svår att få ihop.

Men det är väl tyvärr så: allt kommer att vara ganska svårt att få ihop, den här vintern och fram till premiären mot AFC, tack vare »Daniel P« och »Micke« och gänget.

Korpfotboll och kapitalism

På söndagskvällen inträffade två saker i det Erik Löfgrenska livet.

Först tittade jag på sju åttondelar av SVT-programmet Idévärlden, där Kajsa Ekis Ekman fick ta upp ett ämne som omgärdar exakt hela vår vardag, rakt igenom hela våra liv – men som ändå relativt sällan diskuteras och ifrågasätts:

Kapitalismen.

Och säg vad ni vill om själva programmet som sådant, om Ekis och hennes kritik mot hur vårt samhälle är uppbyggt – men ni kan inte förneka att det här segmentet, där gästen talar över en serietecknande penna, är synnerligen pedagogiskt och fängslande:

Sju åttondelar av programmet, sa jag?

Jo, för i slutskedet var jag tvungen att skynda iväg i den sena söndagskvällen, med benskydd och gympadojor i en svångrem om halsen. Mitt korplag GRUESOME 442SOME skulle nämligen upp till five-a-side-kamp vid den  centralasiatiska Champions League-starttiden 22.30, där det trevande kollektivet skulle försöka häva sig över det imaginära nedflyttningsstrecket i Sundbybergs-Korpens allra lägsta division.

Men nej. Lagom till elvarycket på söndagskvällen kunde det konstateras att laget inkasserat ännu en uddamålsförlust; denna gång med 0–1.

Noll–ett. I five-a-side-Korpen. Och jag tror inte att vi någonsin, i någon match under vintern, gjort fler än två mål. Detta alltså på matcher á två gånger tolv minuters mini-fotboll, där motståndarmålet sällan är mer än en tåfjutt bort.

Så det går liksom inte att förneka att vi har vissa offensiva problem. Det är bara att konstatera att vi gör för lite mål. Det är liksom svårt att prata runt.

Och här, gott folk, tror jag att vi är redo för en parallell. Den gamla – och kanske bara lite krystat höftskjutna – söndagskvällsparallellen som kopplar samman kritik mot kapitalismen med korpfotbollstaktik.

För precis som man måste erkänna att det finns en problematik i att GRUESOME 442SOME inte gör några mål alls så måste gemene man kunna erkänna att det finns en viss problematik i att världens resurser bara blir mer och mer snedfördelade och att de redan rika rusar ifrån oss övriga i en aldrig tidigare skådad takt. Inte minst i Sverige, där den ekonomiska ojämlikheten ökar som allra snabbast.

trumptumme

I det förstnämnda fallet kan man i godan ro ta fram sin lilla taktiktavla för att försöka åtgärda problemet.

»Kanske ska vi flytta fram lite mer folk i anfall«, kan man säga och dra lite pilar uppåt på sin tavla. Folk nickar. »Kanske ska backarna försöka fylla på mer med överlappningar i omställningslägen?«, flikar någon in. Några hummar. »Ska vi byta formation, från den klassiska 2–2-formationen till en 1–2–1-diamant?«, frågar en tredje men då skruvar en del på sig och tycker att 2-2-formationen ändå har något och så kanske man till slut enas om att backarna måste följa med mer i offensiven och att forwards kanske måste »försöka dra isär« – detta luddiga begrepp!!! – motståndarförsvaret lite mer.

Alla nickar, det hummas, det ropas något peppande »kom igen nu gubbar« och sedan är man igång med en något modifierad strategi.

Så, ungefär, tror jag att detta oundvikliga taktiksnack kommer att gestalta sig i GRUESOME 442SOME-laget.

Men om nivån på debatten kring korpfotbollstaktik varit densamma som den kring den skenande ekonomiska ojämlikheten som vårt kapitalistiska system ligger till grund för så hade diskussionen snarare sett ut så här:

Då hade man – efter fem närmast mållösa matcher – blivit avbruten mitt i meningen »jag tror vi skulle tjäna på att flytta fram lite i positionerna för a–« av någon som skrikit »JAHA NU VILL DU HA FEM MAN I KEDJAN???«.

kramerskriker

Och man ba: »nej, jag tänkte mer att vi kanske kunde flytta fram backarna lite och ka–«, men längre hade man inte kommit innan det fräst till i lagkamratstruten:

»FEM MAN I KEDJAN TESTADES REDAN PÅ 1880–TALET I ENGLAND OCH DET FUNGERAR INTE I DAGENS MODERNA FOTBOLL!!! VI SKULLE INTE HA EN ENDA SPELARE, INTE ENS MÅLVAKTEN!!!, PÅ EGEN PLANHALVA!!!«

»Eh, nej, ingen har sagt att vi ska ha… fem man i kedjan? Det är inte det vi pratar om«, försöker man och pekar på sin taktiktavla där det fortfarande finns två röda pluppar utstationerade på egen planhalva. Men nej, ny salva:

»VET DU HUR VIKTIGT DET ÄR MED ETT BRA FÖRSVAR I FOTBOLL??? ATT BYGGA BAKIFRÅN ÄR A OCH O I ETT STABILT LAGBYGGE OCH DET ÄR INTE ENS NÅT MAN KAN KAN DISKUTERA!!!«

Och så skulle man försöka invända med att vi ju knappt gjort ett enda mål och att utvecklingen dessutom har gått från dålig utdelning till obefintlig utdelning senast och att någonting kanske måste göras åt det?

Men det skulle liksom inte bita. Ens idé om »lite offensiva backar« skulle besvaras med »FEM MAN I KEDJAN??? ÄR DU GALEN???«-retorik.

Det var i alla fall så jag uppfattade diskussionen om kapitalismen i Idévärlden, där inte bara meningsmotståndarna Mattias Svensson och Johanna Möllerström började gasta om Gulag och Stalin – vilket man får räkna med från liberalt nationalekonom-håll – utan även moderatorn Eric Schüldt började ganska tidigt koppla kritik mot kapitalismen och de rekordsnabbt ökande klyftorna till, typ, folkmord.

Jag tänker att på samma sätt som att man i ett obalanserat fotbollslag kan komma överens om vissa justeringar så borde man kunna åtminstone samtala om vissa justeringar i det synnerligen obalanserade kapitalistiska system vi har just nu – utan att folk börjar skrika om Sovjet och arbetsläger.

 

Fotnot: Sällan har väl någon nickat så idogt och menande i en tv-studio som denne Eric Schüldt när någon av de två liberala kapitalismvurmarna talade sig varma om hur kapitalismen är roten till allt gott och om att ingenting hade blivit gjort – ingenting!!! – om inte en enskild företagare fått stapla miljarder på hög, år ut och år in. Det nickades så till den milda grad att stackars Schüldt måste ha haft en rejäl träningsvärk i nacken efter inspelningen. Titta gärna på programmet, främst för Ekis skull, förstås, men också för att se ifall ni någonsin sett någon som nickat så menande.

 

Nå-jävla-väl. Det är kanske tveksamt om det korpfotbollsresonemanget gick ihop, men när man inte skrivit något på en halv vecka fick det i alla fall vara värt ett försök. Och summa summarum får man kanske vara glad över att ämnen som arbetskritik (där Roland Paulsen fick lägga ut texten) och kapitalism tas upp på bästa sändningstid i SVT, hur mycket och åt vad än Eric Schüldt nickar.

GRUESOME 442SOME måste hur som helst göra justeringar inför säsongsavslutningen.

Do not push button

Vad är det man brukar säga? Ropa inte hej förrän Pelle Olsson fått Ludvig Öhman att ta av sig toppluvan?

Det känns som att försäsongen är som en enda lång På Spåret-resa, där man får luddiga – o, så luddiga – indikationer som får en att vilja rycka i snöret och slå fast något, men där man samtidigt vet att man egentligen borde vänta och låta bilden klarna ytterligare innan man basunerar ut sina slutsatser.

För en i regel höftskjutande bloggvevare är det mycket, mycket svårt att inte dra positiva växlar efter 2–0-segern mot AFC på bortaplan.

griffinpush

Vi kan väl först och främst konstatera att nye tränaren Pelle Olsson knappast hunnit sätta sin gråmelerade zonspelsprägel på det historiskt så yviga hopkoket AFC United; något som tydligast illustrerades av att hans mittback Ludvig Öhman alltså tilläts spela matchen i toppluva.

Att döma av dagens bleka AFC-insats lär det behövas att den gamle Premier League-mittfältaren Emmanuel Frimpong (som ryktats till klubben) dyker upp snarast – och att han har Jay Emmanuel-Thomas och ett par ytterligare reservkompisar från Arsenal med sig i släptåg.

Men vi kan konstatera att detta AFC Eskilstuna, till skillnad från förra helgens motståndare Levanger, faktiskt är ett allsvenskt lag (snart fyra år efter att klubbens Champions League-utsmyckade spelarbuss fick rulla hem poänglös efter ett bortamöte med Selånger!), och nog måste det i precis alla lägen vara positivt att ge en tippad bottenkonkurrent på pälsen i mitten av februari???

Jo, så är det.

Och vilka utropstecken vi kunde plita dit i marginalen!

Redan efter fem minuter kunde det konstateras att Sebastian Rajalakso såg rent pånyttfödd ut i sin nya roll som högerbreddare. Omskrivningen att någon »travar som ett gammalt kallblod« brukar ju användas som smädelse mot allsvenska ytterspringare – men just som tvåvägs-wingback i ett 3-5-2 verkar Rajalaksos relativt enväxlade men rejäla tempo göra sig väldigt fint.

Jag säger inte att Urban Hagblom bör ringa upp Grasshoppers sportchef och erbjuda bort Eric Larsson för att få in några snabba miljoner i balansräkningen, men nog skulle det kännas förpillat fint ifall Rajalakso – som haft sådana problem med allt från gurkor till hjärtstartare – skulle kunna fortsätta på den här inslagna vägen och erbjuda välbehölvlig täckning på de nya wingbackpositionerna.

Och nog såg nye Pirkt-Jocke™ stabil ut i debuten? Stor, stark och tung – men på ett bra sätt??? Nog lär det komma situationer under det allsvenska året då hans tyngd ligger honom i fatet (det får man nog räkna med när man fyndvärvar från finska ligan), men de dök inte upp i några mängder mot allsvenska AFC.

Sist men inte minst måste vi på nytt stanna upp vid namnet Romain Gall. Han må än så länge vara så pass okänd att han får sitt namn felstavat i CMores laguppställningar (Gali!), men jag tycker mig se väldigt många intressanta egenskaper hos den unge amerikanen.

Och då syftar jag långtifrån bara till dennes bredsideböj fram till 2–0; nej, Gall har något i sin fart och i sin bollbehandling, något man såg embryon av i Levanger-lekstugan och som blev ganska klart efter det fina inhoppet idag.

Då också Jonathan Morsay fortsätter att se spännande ut så är det nästan så att jag sållar mig till skaran som tycker att truppens bredd ser intressant ut.

Jag hoppas ju fortfarande på ett etablerat namn in, det gör man!, men efter den här stabila 2–0-segern är det nästan så att jag börjar mjukna i sitt barrikadropande efter förstärkningar.

Och dessutom tyckte jag att 3-5-2-formationen hade sina stunder mot AFC, då några rappa kombinationer centralt då och då öppnade upp gator för wingbacken längs flanken. Man såg att där fanns en tanke; större än att »tre mittbackar är fler än två elefanter«.

Detta tycker jag.

Jag!

Jag som vill vara för GIF-journalistiken vad Andreas Cervenka är för den svenska ekonomijournalistiken (hans kritiska textsamling »Vad gör en bank?« rekommenderas!); vara den som alarmistiskt fortsätter gasta om det farliga i att inte plocka in en Robert Åhman-Persson-figur och om det naiva i att närmast förvänta sig genombrott från ett par talanger under Det Tuffa Tredjeåret™ i allsvenskan. Kanske skulle man också få ur sig något gallskrik om att Linus Hallenius eller Peter Wilson hittills inte direkt sett ut att vara garanter för några halvdussin mål i årets allsvenska.

Men nej: till och med jag mjuknade alltså rejält efter den fina 2–0-segern borta mot den allsvenska konkurrenten AFC.

 

Vad tar ni med er från 2–0-segern? Vad missade jag när jag simultan-skalade vitkål till en ++++-coleslaw? Fritt vev i kommentarsfältet!!!

The XX på Hovet

Ni vet när man byggt upp väldigt höga förväntningar och så infrias de inte riktigt?

Så kände jag i onsdags – när jag testade Maxs nya halloumi-burgare, innan The XX-konserten.

Avsaknaden av en tomatskiva eller några krispigare salladsblad gjorde ironiskt nog den vegetariska anrättningen för köttig; en enda matig gröt av halloumi, bröd och ett par lökringar som – och kring detta måste väl det svenska folket kunna enas??? – aldrig någonsin har kommit till sin rätt i en hamburgare.

The XX?

De motsvarade alla av mina närmast orimligt högt ställda förväntningar. Jag hade varit nöjd om de mest hållit sig till sin nya +++++-skiva »I see you«, men redan i andra låten skeppade de in något av det göttigaste ur den gottpåse som är debutskivan.

Sedan fortsatte godisregnet i nittio minuter plus stopptid. Det var Shelter-remixer, det var Basic Space och precis när jag tänkte att »nej, för att nå hela vägen upp till +++++ måste detta kanske kryddas med något mer fartfyllt?« så vinklades spegeltaket upp så att man fick se det rymdskepp »Jamie XX«-Jamie stod och manövrerade – och så blev det »Jamie XX«-fart och -fläkt under en färgsprakande period.

Under extranumret rev de sedan av »Intro«. Bara en sån sak.

Och visst kan man gilla riktigt kaxiga som bara går ut och äger scenen som om de aldrig gjort annat än att stå i centrum; som om de redan som foster haft roddare som ordnat med temperaturen i deras fostervatten. Men det finns också något väldigt fint med artister som kisar ut över ett publikhav och bara inte kan fatta att det kommit så mycket folk och att alla applåderar så mycket.

Och det är klart att man kan spela överraskad som en grej, för att det är en sympatisk egenskap att inte förvänta sig framgång i alla lägen, men Oliver Sim och Romy Madley-Croft verkar verkligen inte – hur coola de än är* – fatta på riktigt.

*= Den svarta polotröja jag hade på mig dagen därpå var för att försöka efterlikna Oliver Sims stil på scenen, och inte den vanliga seminarie-polotröjan som brukar åka på.**

**= Till de seminarium då jag kommer relativt oförberedd brukar jag alltid sätta på mig en svart polotröja för att ge min flintifierade figur en extra intellektuell tyngd. Jag vet inte var det kommer ifrån, då han inte är så tätt förknippad med polotröjan (?), men jag tänker mig att det stramande svarta bidrar till en Jörn Donner-ifiering av min person. Och faktum är ju att vi fortfarande lever i ett samhälle där det anses svårt att helt skjuta ner ett höftskjutet och skevt argument om det kommer från en flintifierad man i en polotröja, och hur mycket man än skulle vilja ändra på den samhällsordningen så är man inte mer än människa; vilket tar sig uttryck i att man då och då utnyttjar systemet.

 

Ikväll ska jag – den numera nischade popkulturbloggaren! – gå och stötta den norrländska rapfloran då Zacke och Gonza-Ra (och någon så pass smal att jag inte ens känner till hen!) spelar på Debaser.

Och jag tror att jag skriver det här av samma anledning som min mor Facebook-gillade informationen att jag klickat »going« på det här eventet, med artister som hon aldrig någonsin kan ha hört talas om; att det ibland bara kan vara roligt att höra att någon hittar på något, vad-som-helst.

»Det var väl bra«-snabbtycket

Är dessa—

säkert

tre ynka plus det största misstag Aftonbladets recensionsavdelning gjort sedan Jan-Olov »Gossen« Andersson glatt plitade ner fem mästerverks-plus för—

säkert2

den här filmen, där folk dansar och snubblar runt till Håkan Hellströms låtskatt.

Jag vet inte, jag följer inte deras plussättning noggrant nog för att svara på det, men hur kan man summera den nya Säkert!-skivan med en »den var väl bra«-axelryckning???

Jag tänkte att Kvällsposten-tycket av Fredrik Jonsson, där hans byline var längre än det faktiska tycket!, var det ultimata beviset på att snabbtyckonomin gått för långt. Men kanske är det ultimata beviset denna Aftonbladet-recension, där Säkert!-skivan (som förstås kräver sina genomlyssningar) på uppstuds får en Tomtens Julverkstad-stämpel med »bra!« dittryckt över skivryggen.

Nåväl. Den här portalen är inte sponsrad av hennes skivbolag – och inte av något annat bolag heller; mer om detta senare!!! – och det är heller ingen musikblogg.

Men med det sagt så kräver den skrala studentbudgeten att man väljer sina placeringar med omsorg. Och där många väljer aktier eller fonder eller det nedgrävda Ron Swanson-guldet (vilket alltid är att föredra, men jag har inte ens ekonomi att gräva ner mitt decoy gold i ett separat kassaskåp) så har jag så här långt valt att göra mina långsiktiga investeringar i spelningar.

(Man behöver ju nu för tiden köpa biljetterna inom de första trettio sekunderna då de släpps, nåt halvår innan, för att alla inte ska slamsugas upp av vidareförsäljningsrobotarna.)

(Nej, jag är inte konspiratoriskt lagd!!! På sin höjd lite, lite bitter. Men låt den som förlorat en sekundkamp om Bon Iver-biljetter mot en robotnävad individ och inte är bitter efteråt kasta den första bitterhetsstenen!!!)

Senare i vår ska jag se just Annika Norlin på Dramaten och nu – ikväll! – så spelar The XX på Hovet.

Jag tror på finfin avkastning.