Obekräftade uppgifter: Så hittade GIF Sundsvall Juho Pirttijoki

Jag vet inte, men kan det ha varit så att GIF Sundsvalls sportchef Urban Hagblom råkade hitta en imponerande Youtube-highlights-video med den finländske landslagsbacken Juho Pirrtijoki efter att han snubblat på tangenterna vid ett försök att surfa sig in för sin dagliga Pirkt.se-koll???

Jag tänker inte utesluta detta innan jag får det dementerat.

Ture Björkman och trumpismen

För bara ett par inlägg sedan begick jag Donald Trump-meme för att uttrycka en billig GIF-åsikt och det… känns ju inte helt optimalt att det är det enda man vågat uttrycka om han som håller på att rita om de världspolitiska spelreglerna med en enda fet jättekrita i brunaste brunt.

(Dessutom har ju Liv Strömquist redan gjort den kanske starkaste »Trump skriver på papper«-memen av samtliga:

Jag vill oxå göra Trump memes!!!!

Ett foto publicerat av Liv Strömquist (@leifstromquist)

Visst???)

Därför: ny åsikt.

Jag tycker att vi har glömt att tala om hur trumpismen har påverkat den svenska lokalpolitiken. Men ikväll såg jag ett inslag på SVT Stockholm som var så starkt att det fick mig att stanna upp, leta fram SVT Play-klippet och dubbelklicka på skärmklippsverktyget; ett beteende som bara riktigt drabbande nyhetsinslag kan framkalla.

Inslaget handlade om hur åldringar i Värmdö hade placerats i inredda containrar över vinterhalvåret, i väntan på någon ombyggnad. Och bara det var väl egentligen nog illa – bilderna inifrån containrarna var knappast material för en stylistblogg – men det som verkligen drabbade mig var insikten att vi idag har lokalpolitiker som helt öppet kan gå runt och se ut exakt som den notoriskt elake stadsarkitekten Ture Björkman från »Skrotnisse och hans vänner«:

skrotnisse turebjörkman

Hur kan man ha tillåtits göra karriär med ett så Ture Björkmanskt utseende, dessutom kombinerat med ett så oerhört Skrotnisse-kompatibelt namn som Jan Dolk (KD).

 

Diskussionsfråga: Till hur stor del kan Erik Löfgrens politiska världsbild ha formats av att han tolkade Ture Björkman som en konservativ högerpolitiker, när han som vettskrämd spoling lämnades ensam framför teven med dennes skorrande ondskeskratt?

 

En till politisk analys, vädjar ni? Nej, men se där. Jaha, ni vill ha en där världsläget i förlängningen kopplas till läget kring GIF Sundsvall? Okej då.

 

Jag är förstås väldigt rädd för väldigt mycket när det gäller utvecklingen under Donald Trump, men en av sakerna jag på riktigt oroar mig för är att han håller på att sänka godhets-ribban i den internationella politiken till en aldrig tidigare skådad lägstanivå.

Först och främst vill jag säga att det är förståeligt och för all del också rätt och riktigt att diverse världsledare har berömts för att de tar tydligt och publikt avstånd från Trumps nya extremxenofobiska lagar. Men det är förstås oroväckande att definitionen för godhet bland världspolitiker flyttas, från en nivå som tidigare kanske låg kring att på riktigt värna asylrätten till att nu ligga på en nivå där det räcker att skicka iväg 140 tecken om att »vi inte tänker införa lagar som förbjuder muslimer att resa in i landet«.

Det blir så oerhört mycket svårare att flytta tillbaka fokuset till de kroppar som spolas upp vid Europa-borgens stränder om det är hela vägen där borta diskussionen hamnar; vid att man typ måste säga »bra Margot« när Margot Wallström försiktigt förklarar hur det är »djupt beklagligt« med Trumps nya rasistiska inreselagar.

Det är lite – hallå, jag skrev lite!!!, ni som går tillbaka och kollar med tanken »vänta, vad fan drog han för parallell nu???«  – som i fallet GIF Sundsvall anno 2017.

Det känns som att den medelpadska ribban vad gäller begreppet en »allsvensk trupp av tillräcklig kvalitet« flyttats ner till en så väldigt låg höjd på grund av den föregående höstsäsongen.

Jag har nämnt det här flera gånger förut, men höstens GIF-trupp tog alltså åtta poäng på den avslutande seriehalvans femton omgångar. Åtta! Men trots att truppen nu bara förstärkts med en enda spelare som skulle kunna kategoriseras som ett beprövat +++-namn i allsvenska sammanhang (David Myrestam), samtidigt som en annan +++-spelare lämnat, så märker jag inte av någon större oro.

När ska gemene GIF-supporter inse att det ifjol krävdes 15 poäng per säsongshalva i snitt för att klara sig kvar i allsvenskan?

15! Nästan dubbelt så många som hösttruppen från ifjol lyckades skrapa ihop!

Och då jag ser höstens poängmässiga resultat som en ganska korrekt avspegling av höstens truppstyrka så… ja, nej, jag fattar väl också att det är svårt att i ett vintrigt nafs dubbla kvaliteten i spelartruppen, men jag trodde verkligen att fler beprövade allsvenska spelare skulle hämtas in. På innermittfältet. På ytterpositionerna. I anfallet.

Dels för att kunna spela sig kvar, men dels också för att väcka nytt hopp bland den medelpadska publiken, i stil med fjolårets folkrörelseliknande #AdlaUrban-kampanj.

 

Och det oroar mig nästan lika mycket att dessa tidiga hakutstick från min sida inte genererar några instick från den GIF-intresserade massan.

Jag menar: vilket idiot sticker ut näbben efter en träningsmatch i Nordichallen??? En vintrig lördag för drygt tio år sedan såg Donatas Vencevicius ut att vara för bra för allsvenskan i just Nordichallen!!!

Det finns saker att klaga på, bara i faktumet att jag klagar.

JagDuckar

Jag vill ju att folk jabbar mot mig!!! Jag vill att det ska vara intresse och diskussion!!!

Har man begått hakutstick efter en 1–2-förlust i januari – efter en match där alla som är innehavare av ett par RIG-mjukisbyxor fick hoppa in; en match som var så pass svåranalyserad att inte ens Mittmedia skickade iväg ett Facetime-tyck! – så måste man åtminstone få något mothugg.

Nu har jag till och med dragit lynniga likhetstecken mellan trumpismen och mitt kära GIF Sundsvall. Nu måste reaktioner hagla in.

Annars blir jag snart orolig på riktigt.

Ett frågetecken som inte är ett frågetecken (och heller inte del i någon organiserad punktlista)

smajlfinken

Foto: Anders Thorsell.

Under lördagskvällens middag tittade en utmattad Tilde, nyss hemkommen från en helvetisk sjumilaresa hem från sitt arbete på Barkarby Handelsplats, mig djupt i ögonen.

Jag hade slängt ihop en vegetarisk lasagne, tänt ljus, dukat fint och bara i förbifarten, mellan tuggorna, nämnt att Giffarna förlorat mot Sirius i årets första träningsmatch. Och nu tittade hon mig alltså djupt i ögonen.

»Jag längtar verkligen inte tills de börjar spela riktiga matcher igen«, sa hon plötsligt.

Och jag antar att det är det här hon är rädd för; att hennes produktive lördagskille – som städar och fixar och donar!!!, med bara ett slappt och halvt obrytt getöga på matchen – tids nog ska ersättas av den här apatiska efter-förlust-individen:

urbmund

»Kan de inte bara inte spela?«, fortsatte Tilde vädjande, antagligen med just den här bilden på näthinnan.

Den där bilden togs efter bottennappet mot AIK förra säsongen, där trebackslinjen för första gången lanserades och… nej, det här ska inte utmynna i någon punktlista (även om den är svår att undvika nu för tiden, sedan min vän Ber Pohman gjort punktlistan till allmän norm* inom svensk sportjournalistik), men om jag hade orkat mig på en lista så hade 3-5-2-formationen onekligen hamnat under »frågetecknet«-punkten.

*= starkt inflytande har Sportbladets allsvenske reporter alltså haft på den sentida fotbollsjournalistiken; att även den som inte har ork nog för en punktlista fortfarande mjugglistar enskilda saker i imaginära punkter.

Sitter den formationen i ryggmärgen på dagens trupp? Knappast. Kommer den att hinna göra det till seriestart? Det vete fan.

Man skulle kunna hänga ut Erik Granat för det slappa icke-pressandet som ledde till att Stefano Vecchia kunde promenera in och böja dit 1–1 och man skulle definitivt kunna lasta Dennis Olsson för dennes slappa försvarsspel när Alexander Nilsson fläkte dit segermålet, men framför allt skulle jag kategorisera dessa båda insläppta mål som små systemkollapser – där man vid båda tillfällena hade många kockar kring grytan men utan att någon greppade ett fast tag om försvarssleven.

För bara på pappret blir det per någon sorts automatik »bättre defensivt« med en större numerär av centrala försvarsspelare i elvan. Det tillkommer ju inte minst en massa fördelningspolitik som helst instinktivt ska lösas via ryggmärgsreflexer av de tre mittbackarna, som – ifall de är fostrade i Sverige – inte direkt brukar ha fått trebackslinjespel i den fotbollsmässiga modersmjölken.

Och vari ligger egentligen logiken i att använda seriens bästa ytterback – inte ytter! – som någon form av lynnig Victor Moses-löpare som alltid börjar på halvdistans?

(Nu var Eric Larsson bra idag – hade någon väntat sig något annat av en januariturnékompatibel spelare i Nordichallen-miljö? – men jag tror helt klart att hans bästa roll är när han får spela som en renodlad högerback. Och hur mycket enklare blir det inte för motståndarna att skärma av honom ifall han ska ha hand om Giffarnas hela högerflank?, jämfört med när han stormade fram i stötvisa överlapp.)

Och har vi verkligen tre innermittfältare av startklass och -rang? Jag får det just nu till… en som är beprövat kvalitativ på allsvensk nivå (även om Smajl Suljevic ser betydligt mer allsvensk ut i försäsongsköttet än både 2015 och 2016). I fjol hade vi två beprövat kvalitativa innermittfältare – då spelade vi med två och knöt våra knogar tills de vitnade i hopp om att slippa skador.

 

Det skulle ju inte bli ett frågetecken, detta!!!

Men när chansen ges att skicka upp säsongens allra första formationskritiska finger i luften så kan Pirkt.se inte undgå att ta den. Det ligger i portalens yvigt GIF-publicistiska natur att ifrågasätta nymodigheter.

Och jag är, sammanfattningsvis, inte alls säker på att 3-5-2-formationen är rätt val för dagens befintliga GIF-trupp, nästan oavsett hur många mittbackar som kommer in.

 

Till sist: tillbaka till middagsbordet. Jag lovade inte Tilde att säsongen skulle bli som en molnfri vandring i parken (tvärtom!), men däremot bedyrade jag att den mentala fallhöjden – som man upplevde under den gångna hösten, där laget som flaxat sig upp som en Runar-råka störtdök som en vingklippt Albornoz-albatross under hösten – antagligen aldrig skulle bli lika hög under 2017.

För jag är verkligen – mer på grund av den befintliga truppen än på grund av dagens förlust mot Sirius – inställd på att det erkänt svåra tredjeåret i allsvenskan kommer att bli väldigt tufft.

Fredagens skärmdumpar

Idag är det fredag och jag förstår att vissa blir på det här humöret, redan när man stämplar ut från sitt jobb eller sin skola–

fredag

–men för egen del blir jag framför allt på ett väldans skärmdumparhumör!!!

En sak som jag reflekterade över när jag surfade mig in på DN.se var de väldiga likheterna mellan att som ungdom ha flyttat ifrån sin hemstad och att som populist ha utsetts till amerikansk president.

trumpputin

Det är inte i många situationer jag kan sätta mig in i hur tankegångarna går i Donald Trumps megalomaniska fascistskalle, men här kan jag ändå tänka mig att han stör sig över att allting måste bestämmas så in i minsta detalj. Precis som när man – som utflyttad ungdom* – får ett Facebook-meddelande från sin mor där hon undrar ifall hon kan »ringa dig mellan 21 och 22 på torsdag kväll«.

Det är väl bara att ringa och testa!!!, tänker man, men nej – allt ska planeras in i minsta detalj; som vore telefonen fortfarande någonting fast som man satt och väntade intill.

*= Jag kommer att räkna min annalkande 27-årsdag som en cut off point när det gäller min ungdomlighet. För visst är det något med siffran 27 som bara osar vuxendom???

Och på tal om samtal:

oartigt

Jag skäms inte för att berätta för er och Anna Kindberg Batra att jag dagligen trycker bort minst ett samtal från ett okänt nummer som alltid – alltid, alltid, alltid – visar sig tillhöra någon telefonförsäljare som vill jämföra mitt elavtal eller sälja på mig någon företagsförsäkring.

Om det dessutom vore så att dessa telenasare en gång vuxit fram ur en ideologi som bedrivit etnisk rensning och att dagens datum, 27 januari, var ett minnesmärke över denna ideologis hemskheter – ja, då hade verkligen inte tagit samtalet.

Det om detta.

Om sisådär fem år så kommer jag att kliva ut i ett arbetsliv med vad jag tror kommer att vara ett helt okej CV, som lär innehålla bland annat fotbollsspelande på elitnivå (där själva truppmedlemskapet måste se bra ut på papper, men låta sämre när antal superettaminuter ska rabblas upp på intervjun!!!) och journalistik på vad som åtminstone just nu* räknas som etablerade mediehus.

*= Men ge det några fler SVT Opinion-debatter med »journalisten« och Avpixlat-vevaren Jan Sjunnesson om ifall man kan »lita på medierna« så vet man aldrig.

Oavsett: jag tror det kommer att kunna se någorlunda starkt ut.

Men så ser man den här rubriken:

juholt

Och har vissa råd att utelämna partiledarposter i sina så höjs ju »starkt CV«-ribban några snäpp.

Till sist tyckte jag den här autentiska skärmdumpen var så pass intressant att den får stå okommenterad, som en liten uppmaning inför helgen:

grismitturb

Internet är inte bara Urb-memes

Knappt en dag fick man känna sig lite nöjd och stolt över att ha åstadkommit världens hittills första Urb-Skam-meme™ (se inlägget nedan) innan man snubblar över den här artikeln. Den beskriver hur den massiva skara med ytterst organiserade nättroll som hjälpte Trump till att få slå sig ner i världens mäktigaste stol nu mobiliserar för att också göra högerextrema Marine Le Pen till Frankrikes nästa president.

memes

Ryska fascister slår sig i slang med amerikanska Trump-content-skapare för att tillsammans lyckas överbrygga de språkliga barriärer som står mellan dem och franskspråkig meme-framgång. Och oerhört många forumbäckar små – där varje individ smattrar från tio- eller hundratals olika konton – ger till slut en flodvåg av hat som bevisligen kan skölja över hela valprocesser.

Man kan förstås tycka precis vad man vill om det nätbaserade lögn- och dyngspridandet – det är klart att man inte ska sänka sig till den nivån – men man kan nog inte längre undgå att ta det på allra största allvar.

Jag tyckte att initiativet #JagÄrHär var väldigt fint och viktigt – men det räcker med en snabb titt på twitter för att slå fast att även denna hashtag är helt marinerad i rasisthat.

slavoj

Rasisterna hugger på allt, vad det verkar, och framför allt verkar de dela och veva om precis allt som på något sätt förstärker deras världsbild; varenda text som på något sätt går deras ärenden. Detta samtidigt som jag i princip måste hitta en text som jag 1) vill hålla med om till hundra procent, 2) ska tycka är nära nog språkligt briljant och 3) som jag tycker bidrar med en helt ny infallsvinkel innan jag trycker på delningsknappen.

Då blir det inte mycket fäktat. Vad är väl en ledarkrönika i Länstidningen var tredje vecka – som antagligen når en relativt liten och redan rödhjärtad, homogen målgrupp –mot att någon på den yttre högerflanken under samma tid hinner posta hundra, ja, kanske tusen kommentarer med rasistisk propaganda i diverse forum?

Inte… tillräckligt mycket, antar jag.

 

Är det kanske mitt försenade nyårslöfte; att bli yvigare i mitt spridande av vänstertexter som inte behöver vara +++++ utan som… bara är… bra och läsvärda? Det kanske skulle vara att göra sin lilla, lilla insats för att försöka jämna ut i flödena.

Äh, vad fan vet jag. Jag har svårt att släppa iväg ens den här texten ut i etern – en orolig text om att jag är orolig – så det jag vill säga är väl helt enkelt det: jag är orolig.

Det har länge känts som att rasisterna håller ett fast grepp om den megafon som skriker ut budskap på det nymoderna torg som är internet – och den där Buzzfeed-artikeln slog bara fast att de knappast kommer att släppa taget utan en rejäl mobilisering från deras stora, egentligen övermäktiga motståndarsida.

GYNNANALYS: Offensiven spikad

Linus Hallenius vänder slutligen hem, ett och ett halvt år efter att hans yviga HemNet-vevande fick Pirkt.se att ana Urban Hagblom-samtal i mossen.

Och därmed är offensiven spikad, enligt alla sammantagna rapporter.

Kvartetten som ska skjuta GIF Sundsvalls till framgång under 2017 är alltså Hallenius (som smällt dit fem mål på totalt 41 allsvenska matcher sedan hemflytten), Peter Wilson (som bara gjort ett halvår i elitfotbollen), Samuel Aziz (som nätt och jämnt snubblat in en boll när motståndet varit tuffare än i division två) och denne mytomspunne, näverlursprisade men ljumsktrasslande Kristinn Freyr Sigurdsson (som… förhoppningsvis är jävligt bra).

 

Låt mig först börja i den här, mer positiva änden:

Det kan säkert bli väldigt bra för Hallenius att flytta hem och jag kan faktiskt tänka mig (fantisera om, kanske är rätt term?) att Joel Cedergren – som är mycket skicklig på att motivera individer i en trupp – lyckas få fart på honom igen. En gång i tiden – mellan 2008 (då han faktiskt slog igenom i allsvenskan) och 2010 (då han van Basten-sköt superettan sönder och samman) – så var han ju faktiskt något av en mänsklig krutdurk till anfallare som med sin kombinerade snabbhet, styrka och teknik såg ut att vara ämnad för åtminstone allsvenska stordåd. Någonstans under alla bakslag och skadeproblem (så sent som hösten 2015 kunde han inte skjuta med bredsidan!) borde den grunden finnas kvar.

Det är, även om han sett bra ut på GIF-träningarna, bara… så väldigt länge sedan man såg något av det i seriespel.

Flytten till Genoa och serie A var förstås dumdristig i alla andra än Hasan Cetinkayas agentögon. Och samtidigt som en annan Sundsvalls-talang, Emil Forsberg, har fått ta exakt rätt nästa-steg under en enda lång självförtroende-topp på sin väg mot den absoluta toppen så ägnade Hallenius sin tidiga 20-årsålder åt att slussas mellan olika sterila och oinredda lägenheter i Aurau och Padova, utan att en endaste jävel kan ha brytt sig om hur det gick.

Med facit för de senaste två och ett halvt åren i näven (sju mål på totalt femtio matcher i svensk elitfotboll) så borde kanske flyttlasset efter en sådan bedrövlig utlandsvistelse redan då, hösten 2014, ha gått hem till Sundsvall och inte till ett Hammarby där han – skadad och urlakad på självförtroende – direkt förväntades ikläda sig sin gamla van Basten-roll.

(Med tanke på hur det gått för de flesta hemvändare som valt Hammarby är nästan så att Utrikesdepartementet borde sätta upp en bild på Mats Jingblad på sina konsulat och varna svenska utlandsproffs för samröre med den mannen.)

Nu skriver vi januari 2017 när Hallenius och Urban Hagblom väl kommit överens och… ja, jag hoppas förstås av hela mitt väsen att det blir bra, men det går inte att komma ifrån att det känns lite oroande att klubben, vars anfallsbesättning var för tunn redan i höstas, har ersatt en serie A-flyktande femmiljonersman med en klubblös 27-åring som – vad jag sett – bara Syrianska varit och nafsat efter.

Uppsättningen Dibba, Silva, Hasani, Eklund har blivit Hallenius, Wilson, Aziz, Sigurdsson och bara en schaman med konkret framtidsinsyn kan egentligen slå fast ifall det är en rejäl försvagning (vilket kanske är troligast???) eller ifall något av de fyra relativt oprövade namnen gör oväntad succé.

Om Pirkt.se haft mer kapital i ryggen hade man kanske kunnat livesända en tarotkorts-sittning med någon på ett 0771-nummer som tar 29.95 i minuten, för att slå fast hur många mål Samuel Aziz kan bidra med.

 

Hela lagbygget är dock inte klart. En till mittback ska in i den eventuella backlinjen (rykten på byn gör gällande att 3–5–2-formationen ska vara högaktuell, trots AIK-katastrofen i somras) och jag har ett namn på den jagade mittbacken, som jag dock – enligt Öyvind Storflor-paragrafen i GIF-rapporteringsstadgarna (den som Sundsvalls Tidning bröt mot när Nahir Besara visade näbben i innerstan) – inte kan förmedla vidare.

Men vad som framför allt behövs är en riktigt grisig innermittfältare. Jag försökte ju lobba för Robert Åhman–Persson vid sittningen med Urban, men då denne vill göra sig några kinesiska yuan på ålderns höst så lär Hagblom få leta vidare.

Och då jag är oförmögen att i enbart text belysa vikten av att en rivig innermittfältare kommer in i GIF-truppen under vintern så har jag tagit till 2017 års allra starkaste kulturyttring för att uttrycka behovet: Skam-memen.

truppen

truppen2

Pirkt.se-vecka 3, 2017:

Plötsligt har det gått en vecka utan att man sagt världen någonting alls, trots att man haft saker att– nåja, kanske inte säga världen, men åtminstone suttit på saker som man velat släppa ifrån sig till sina närmaste i anekdotform.

Så jag tänker att vi kan unna oss en snabb veckosummering, nu när jag för första gången på ett par veckor kunnat unna mig att vara ledig på en söndag – trots att det sena januaris finanser (som vi ska återkomma till) ligger i spillror. En snabb inblick i vardagen i mitt relativt nya, gymnasielärarstuderande liv, tänker jag.

Har de gått och blivit för få, de inblickarna? Jag är exempelvis tveksam till att jag bloggledes ens nämnt att jag och Tilde sedan ett år tillbaka har adopterat en katt??? Är det så att Pirkt.se – precis som det publicistiska haveriet Göteborgs-Posten – helt har tappat sitt lokala anslag, i jakt på klick och nationell berömmelse???

(För att ha en katt är ju onekligen någonting. Vad hade gårdagsnatten varit ifall jag kommit hem med några öl innanför västen, poppat popcorn, slagit på någon vågig Frank Ocean-låt och sedan lagt mig i soffan – utan en spinnande katt på bröstkorgen??? Lite, lite deppigare, väl?)

Nåväl. Nu blir det inblicksfest, för den som vill klicka sig vidare.

Continue reading

»Maybe it’s time to merge the two ideas after all«

Nyheten kan ha orsakat ett skalv som gjorde hela den globala batteriförsörjningen skakig–

–men inte ens det omtumlande beskedet att GIF Sundsvall plockar in en georgisk tvåmetersman på provspel kunde rubba min världsbild så till den grad att jag inte längre förstod innebörden av de internationella relationerna.

Detta visade sig på lördagens tenta i just det ämnet, som jag är relativt säker på att jag klarade galant.

När jag studerade journalistik i Sundsvall så kände jag ofta att det jag nötte in och memorerade inför tentorna var kunskap jag dels inte skulle behöva bära med mig och som jag därför inte prioriterade att bära med mig.

(Kan det ha varit därför min sportjournalistiska karriär heller aldrig lyfte? För att jag skummade styckena om de annalkande FaceTime-tycken???)

Men under det första halvåret på lärarlinjen har jag verkligen känt att jag tillgodogjort mig kunskap. Och det är förstås lätt att påstå, om inte annat för att inta sig själv om att man nu valt rätt spår i livet, men hur bevisar man det???

Jo, i mitt fall måste det kunna ske genom att jag tar ämnet jag just tentat av – i det här fallet internationella relationer – och applicerar detta på ett Pirkt.se-ämne. Därför, fritt ur minnet från boken Internationella Relationer och applicerat på Urban Hagbloms arbete:

 

Perspektiv på relationer i det allsvenska övergångsfönstret

Det realistiska perspektivet betonar vikten av klubbar och deras ständiga jakt på högre tabellpositionell makt. Det allsvenska silly season-systemet beskrivs som anarkistiskt, där klubbarna och deras ytterst ansvariga – i det här fallet sportcheferna – är de enda aktörerna av reellt värde. Det realistiska perspektivet tror inte på samarbete mellan klubbar: ett övergångsfönster är ett nollsummespel där det bara finns relativa fördelar att göra; för att en klubb ska kunna tjäna någonting på en interaktion så måste den andra klubben förlora.

Om exempelvis Palermos lynnige president Maurizio Zamparini får för sig att en anfallare som gjorde sju mål på 30 matcher i allsvenskan 2016 ska bli en serie A-klubbs nya »nummer nio« under 2017 – ja, då får den lilla aktören från mellersta Norrland finna sig i det och säga adjö till en av sina viktigaste spelare.

Det liberalistiska perspektivet, däremot, betonar vikten av samarbete mellan klubbarna och de respektive sportcheferna och betonar också vikten av andra aktörer än klubbarna på den fria fotbollsmarknaden. Agenter och rådgivare spelar en stor roll på dagens övergångsmarknad, påpekar liberalisterna, och paraplyorganisationer som UEFA spelar en stor roll vid truppbygget, inte minst med dess regler över hur många icke-EU-spelare ett lag får ha i sina laguppställningar.

Hade Stefan Silva hamnat i Palermo ifall dagens fotboll varit en ren maktkamp mellan olika fotbollsklubbar, där ingen hedersknyffel till agent agerat brobyggare mellan Medelpad och Sicilien? Knappast, enligt liberalisterna.

Det finns dessutom ofta absoluta fördelar för båda klubbarna vid ett samarbete, enligt liberalismen, och pekar gladeligen mot förra säsongens GIF-lån av AIK:s yngling Noah Sonko Sundberg, där GIF Sundsvall hjälptes för stunden samtidigt som AIK dels bidrog till att göra det allsvenska systemet mer rättvist men dels också fick tillbaka en mer rutinerad mittback vid årsskiftet.

Det konstruktivistiska perspektivet tycker att såväl realisterna som liberalisterna är alldeles för rationella i sin syn på det allsvenska övergångsfönstret. En sportchefs agerande på den allsvenska övergångsmarknaden präglas inte bara av strategier och konkreta, förutbestämda mål – nej, sportcheferna påverkas också av rådande idéer och normer och inte minst ny kunskap.

Hur skulle de strikt rationella perspektiven kunna förklara att den godtrogne Ljugaverkssonen Urban Hagblom plötsligt – från ingenstans!!! – erbjuder provspel till en helt okänd georgisk tvåmetersman med konsonanttungt efternamn?

Det kan de inte, påpekar konstruktivisterna, som pekar på vikten av föränderliga idéer inne i Urban Hagbloms huvud. Hade Urban Hagblom gått efter en georgisk gratisspelare som just släppts från Dinamo Tbilisi ifall det inte varit så att hyllningskören ljudit så starkt vid samma tid i fjol, då han hämtade hem Kristinn Steindorsson från USA och Columbus Crew i en för GIF Sundsvall osedvanligt kontinental värvning? Antagligen inte.

Vilken roll spelar inte ny kunskap, som gör att dagens allsvenska sportchefer kan tillgodogöra sig autentiska, smäckert ihopklippta matchklipp från världens alla hörn via verktyget WyScout? Denna förändring har säkerligen medfört att allsvenska sportchefer känner sig mer trygga i att inte kliva i Alieu Darbo-fällor, där bara ett par utskrivna fejk-mejl från Björn Andersson skyddat den skambelupna sign on-bonus-fallgropen.

Och hur mycket spelar det inte in i Urban Hagbloms sportchefsarbete att alla GIF-truppens skickliga spelare nu för tiden går och längtar efter en eventuell utlandsflytt till en lynnig mellaneuropeisk klubb som PEC Zwolle, och att de därför vägrar skriva nya kontrakt? Hur ska vi ens kunna sätta oss in i och förstå den komplexa sportchefsverkligheten om vi inte tar hänsyn till att normerna och idéerna hos en skicklig, januariturné-aktuell högerback som Eric Larsson ser annorlunda ut än de gjorde för ett drygt decennium sedan, exempelvis hos systemvetaren och landslagsbacken Fredric Lundqvist?

 

Instuderingsfråga: Kan man säga att Giorgi Gvelesianis provspel har gjort att både det realistiska och liberalistiska perspektivet spelat ut sin roll i analysen av den allsvenska övergångsmarknaden? Diskutera i smågrupper.

»Jag vill bara smaka«

Jag bytte mobilabonnemang vid årsskiftet och i ett nafs försvann också mitt autogirade Spotify-abonnemang. Sedan dess har jag dag för dag skjutit upp pånyttförskaffandet, mycket på grund av jag tänkt att det innefattar en viss byråkrati; något jag skyr som pesten.

Jag är en egenföretagare som får kalla kårar varje gång ett brev adresserat till mitt företag trillar in i brevlådan. Jag har i detta nu ett brev från Skatteverket uppställt mot en spegel i hallen; ett brev som med största sannolikhet bara innefattar ett årsbesked över intjänade pengar men som jag förhåller mig till så som Frodo förhåller sig till det allseende, ständigt övervakande Sauron-ögat. Det liksom ilar in i märgen varje gång den lilla rutan med brevets avsändare får syn på mig.

Men i dag kom The XX nya album ut och nu kan jag inte längre vara den här människan, när jag ber om att få låna Tildes inlogg:

michaelblunt michaelblunt2

Jag var slutligen tvungen att falla till föga och sätta mig in i anförskaffandet.

Men vet ni? Att på nytt införskaffa Spotifys betallösning tog på riktigt ett klick med musen.

Det var nästan så att jag fick något folkpartistiskt ömt i blicken när jag tänkte på den fria företagsamhetens inneboende godhet.

[Slut på Branded Content]

Det känns som en Spotify-vår, det här. Utöver nämnda The XX, vars skiva jag nästan kan blindhylla efter att ha golvats av de två släppta singlarna, så ska ju också Annika Norlin släppa nytt i inledningen på februari och jag undrar ifall hon någonsin varit i sån textskrivarform som när hon smattrade ner texten till sin singel Snooza???

Lågmäld anti-arbetslinjen-propaganda kombinerat med ett fokus på de där flyktiga, lyckliga icke-stunderna i vardagen; det är ju för mig som att inmundiga en Andy’s Mouth Surprise öronledes.

 

Ta fram kameran så att vi minns den här stunden
Så att vi aldrig minns nåt annat
Så att det här finns kvar
Så att när vi tänker på dom här åren
och hur dom var
Att det är det här vi minns

Inte när vi står på scenen
eller får ett pris
eller står i kepsar vid Akropolis
Jag vill ha kort på när det inte händer någonting
Allt som händer i det

Subkultur: utebliven

Här lämnar man sin portals kommentarsfält öppet för rörligt Urban-material och noterar direkt – nästan ögonblickligen!!!, som i realtid!!! – hur en trogen kommentator höftskjuter iväg en lika pixlig som uppskattad Urb-gif™ innan hen snabbt följer upp med en textad Urb–Joel-video via något luddigt online-videoprogram som till och med gått under min radar.

(Och då tycker jag mig ändå vara en av den medelpadska fotbolls-meme-kulturens allra sugkraftigaste slamkrypare.)

Så man loggar vid gott mod ut från sin portals instrumentbräde för att gräva ner sig i en tentapluggsbunker; helt övertygad om att vid återkomsten mötas av en hel flora nya Urb-gifs™, inskickade i en sån strid ström att sajten Know Your Meme känt sig tvungna att skyndsamt göra en egen sida för denna nya, rekordsnabbt växande subkultur.

Men icke!!!

Jag tackar Fantastiskt för hens entusiastiska insats, men skickar en syrlig passning till stora den del av Pirkt.se:s anhängarskara som bara är här för det GIF Sundsvall-relaterade; en skara jag som jag tror innehåller en hel del individer från mediebranschen, som i dagens multidigitala landskap borde kunna sno ihop lite snabbt rörligt Urb-material!!!

Nej, det verkar onekligen som att 2017 blir ännu ett år som ensamt dragande åsna av detta tunga ok till portalvagn.

Nåväl. Vad har då hänt medan man grävt ner sig i teorier och perspektiv kring internationella relationer, demokratiska freder och den eventuellt bipolära strukturen som kan uppstå vid fortsatt kinesisk frammarsch??? [Branded content från Ämneslärarprogrammet i Samhällskunskap]

Jo, bland annat har jag ett litet modetips att bjuda på, för den till Stockholm inflyttade norrlänning som vill kunna bibehålla sin närmast medfödda folklighet:

termoskaffe

Förse dig med en gammal kåsa av klassiskt Skogsmulle-snitt, som du bär som en utombordare på tunnelbanan tillsammans med en gammal sponsrad termos av företagsjulklappsmodell från, typ, Sunds Defibrator.

Och på tal om medhavd kaffetermos så kapslar den här The Onion-rubriken in stora delar av min personlighet–

manonion

–när mina klasskamrater vandrar iväg mot Pressbyrån på rasten – kluckande av kollektivt skratt, delande ett ögonblick!!! – medan jag sitter kvar och krånglar med att få upp ett lätt läckande termoslock med snabbt småkladdiga fingrar.

 

Jag vet också att GIF Sundsvall har hunnit dra igång med 2017 års träningssäsong. I samma veva kan vi konstatera att Giffarnas nya spanske andratränare inte fick genomleva en dag i medelpadsk fotbollsmiljö utan tjurfäktningsreferens, då Tommy Naurin direkt slog fast för Sundsvalls Tidning att spanjoren »tog tjuren vid hornen« redan på första träningen.

 

Sedan sist så har också min gamle lagkamrat i GIF Sundsvall, andramålvakten Stefan Lagergren, blivit klar för IFK Timrå. Och den stora grejen är ju inte att den före detta superettanmålvakten nu spelar som mittback i division två. Nej, den är att vid presentationen av »Lagga« så lanserar IFK Timrås marknadsavdelning dubbeltröjposeringen:

lagga

Han har alltså – som jag förstår det – redan bortatröjan på sig medan han håller upp sin nya klubbs hemmatröja. Visst är det ett nytt drag?

 

Nu ska jag återgå till min lilla pluggbunker för en sista dag innan lördagens – ja, ni läste rätt: lördagens!!! – tenta.

Jag öppnar, naivt nog!!!, upp kommentarsfältet för eventuella svar på frågan ifall Pirkt.se äntligen har löst sitt plattformsproblem, där vissa skärmdumpade bilder inte varit synliga i mobiltelefoner? Portalen har nämligen lyckats lokalisera ett alternativt skärmklippningsverktyg i mediehusets dator.